Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.		Äventyr 2011 Jag startade året med fötterna i ett mareldsglittrande hav och stjärnhimlen ovan Fiji över mig. Det var sista biten på seglatsen mellan Fiji och Nya Zealand. Carina Borén och jag hade varit superplanerade och när jag kom hem var vi redo för Ultrahelgen med Tim Noakes och Rune Larsson, som vi anordnat. Löpmässigt fick jag äran att paca Emelie när hon kapade svenska rekordet på 100 miles med mer än 1,5 timme. Själv blev jag oväntat fyra på Sveriges första SM i 100 km på tiden 10:10:06. Det loppet var "bara" träningspass inför det jag trodde skulle bli mitt stora lopp - Basel 24 h. Icke sa nicke! Jag bestämde mig för att strunta i tävlingar för ett tag och sprang istället en gammal pilgrimsled från Karlstad till Trondheim under semestern. Det blev en underbar löpning på 70 mil och 15 dagar. Efter hormonsvängningar som ifrågasatt min löpning och som ännu inte är utredda så fick året ett löpmässigt lite snöpligt slut - förresten, jag blev trea på Riksmästerskapet i 24 h (172 800 m) igen. Så så dåligt var det inte. Och så har jag och mamma fått äran att komma sist i mål på Tjejmilen. Genom att jag inte kunnat springa som jag velat fick jag upptäcka en annan form av rörelse som gett mig mycket - dans. 2010 Mitt absolut bästa löparår hittills! Jag vann min aldra första guldmedalj i löpning genom att springa hem TEC 75 miles. Nu fanns det inga andra tävlande på den sträckan men jag var lika glad för det. Sedan slog jag personligt rekord på Halvmaran - 1:53:40 - på andra varvet på Stockholm Marathon. Det blev även pers på maran, 3:53:55, vid samma tillfälle. Det mest glädjande var att jag sprang fortare och fortare, ju längre jag kom. Under sommaren sprang jag in mitt livs snabbaste mil hittills - 48:20 - under Engelbrektslöpet samtidigt som jag fick vara medaljutdelare och hade en fantastiskt härlig helg hos Erika i Norberg! I augusti pacade jag Björn Baloo under det 246 km långa GAX Trans Scania och det bäddade för succé i mitt första 24-timmars lopp. Förutom att springa längre än någonsin förut - 184 647 meter - så kom jag totalt fyra, trea bland damerna, och resultatet var det femte bästa någonsin bland svenska kvinnor. Tre veckor efter det fick jag oväntat min andra medalj i löpning, den här gången i valören silver, efter att ha sprungit i mål som tvåa på Uppsala 50 km. Och så blev det pers, 2:56:47, på Lidingöloppet och pers på 50 km i terräng via Sörmlands Ultra sist på hösten. Som om inte detta vore nog var jag till Nya Zeeland både i mars och nov-dec för att segla tillsammans med mina vänner Anna-Marie och Cato. Segling har jag aldrig hållt på med förut. Det var en speciell känsla att sitta i mitten på en stor, blå, rund skiva och oavsett hur långt eller snabbt vi förflyttade oss var vi alltid i mitten på den där blåa skivan. Anna-Marie och Cato kunde inte heller segla, så det blev ett äventyr att ta oss de 1100 sjömilen mellan Fiji och Nya Zeeland! 2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! 2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. 2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. Till toppen