Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.		Äventyr genom tiderna 2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! 2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. 2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. Till toppen Kilimanjaro 2007 Klättringen till Kilimanjaros topp blev inte alls som väntat. Men ett desto större äventyr! Tänk att vi skulle frysa i Afrika! "Vi" var en grupp under ledning av den norske äventyraren Jarle Trå. I värsta ovädret på två år, med snö, hagel och vind som blåste ut andan på oss, tog vi oss upp på kraterkanten. Väl där, var de flesta för trötta för att fortsätta. Hur många tog sig till toppen? Dag 1 När jag sitter på bussen på väg till Arlanda är jag nervös. Rejält nervös. Jag!??!!! Som rest så många gånger förr!?! Jag pratar med min syster i telefonen och känner hur rösten stockar sig. När jag väl sitter på planet är jag lugn igen. Allt är som vanligt. En flygstol, filmerna som spelas, en bok, försök att sova. Först när jag byter flyg i Nairobi mot Kilimanjaro International Airport är det annorlunda. Två flighter checkas in i samma gate och det råder full förvirring om vart man ska ta vägen efter att ha kommit in till gaten. En kvinna leder ut oss på flygplatsasfalten. Vi slingrar oss fram mellan plan och bagagevagnar innan hon tillslut pekar på ett plan och säger "That´s to Kilimanjaro". Vi går till planet och får peka ut vilka väskor som är våra innan de lyfts in för hand i lastutrymmet, som är längst fram i planet. På väg mot Kilimanjaro tar piloten en extra tur nära berget som jag snart ska försöka bestiga. När jag ser den snötäckta toppen som är i höjdmed vårt plan kommer klumpen i halsen tillbaka. Ska jag verkligen upp där?!??? Jarle har ordnat så att en taxichaufför möter mig på flygplatsen och kör mig till hotellet. Det är vänstertrafik och jag börjar fundera lite över mina fördomar när jag inser att jag sitter och spanar efter giraffer längs en av de förmodligen mest trafikerade vägarna i landet. Under färden hinner jag se fler traktorer än jag gjort på alla mina resor i Kina - dvs två stycken. Framme möts jag av värmen från solen och människor som ler. Jag tar en promenad längs gatan och kikar förvånat in på prunkande villaträdgårdar. Det är grönare än jag förväntat mig. Överallt möter jag människor som säger "Jambo" vilket betyder "Hej" på Swahili. Förvånansvärt många pratar engelska. Senare får jag veta att medelinkomsten i Tanzania ligger på 140 USD per år, att en tredjedel av barnen lider av undernäring och att medellivslängden är 49 år. Att hyra ett hus i området där jag promenerat kostar 200-500 USD per månad, så det är inga genomsnittstanzanier som bor där. Det relativa välståndet kommer sig av turismen till Kilimanjaro och de stora nationalparkerna. Det känns bra att bidra till landets inkomster med min resa, samtidigt känner jag mig otroligt bortskämd som tagit med mig 450 USD, cirka tre genomsnittsliga årslöner, för att ha till eventuella utlägg för souvernirer... På kvällen träffas alla som ska med på resan. De flesta är från Norge eftersom Jarle, som ordnar resan, är därifrån. De som ska med är: Thomas, en 20-årig kille som i flera år drömt om att komma upp till toppen på Kilimanjaro; Audny, 60 år, som var med förra året men tvingades bryta på grund av att hennes man inte orkade men som nu gett sig katten på att hon ska upp; Lajla, 61, vars far var bergsbestigare och som drömde om Mt Everest som ung men som nu satsar på Kili istället, Hellen, en 32-årig irländska som flyttade till Norgen för 10 år sedan för att jobba som lärarinna och så Anne-Maria, 30, & Cato, 37, som är ett par och som båda älskar att resa och vandra i fjällen. Michael, Jarles kontakt i Tanzania, berättar om när vi blir hämtade i morgon, vad vi bör tänka på att ha med oss i dagspackningen, och om sin 3-årige son som har malaria och ligger på sjukhus. Jag går och lägger mig och sover gott trots spänningen för imorgon. Hur ska det gå? Kommer det att bli jättejobbigt? Kallt? Eller kommer allt att gå som en dans? Dag 2 I t-shirt, sandaler och shorts vandrar vi genom mossbevuxen regnskog från 1800 meters höjd till 3030 meter vid Machame camp. Det är varmt och en aning fuktigt. Skuggan från de höga träden skyddar oss från den varma solen. Det är som att vandra i ett lanskap ritat av John Bauer. Väntar mig att se ett troll kika fram bakom var stor sten. Ryggsäcken är fylld med tre liter vatten, solskyddskräm, skavsårsplåster, antibakteriella servietter att använda före måltiderna och kamera. 26 bärare tar hand om tält, packning och mat för oss 7 turister och Jarle. Känns som att vara en gammaldags kolonisatör. Å andra sidan ger vi 26 personer välbetalt arbete i en vecka. Första dagen går mycket bättre än väntat. De 1200 höjdmetrarna känns inte farligt och det går utmärkt att andas. På kvällen står jag under vintergatan och ringer min systerson, som fyller nio år idag. Det är mobiltäckning nästan överallt på Kilimanjaro, om än samtal och SMS ofta inte kommer fram som de ska. Medan jag betraktar Karlavagnen (som är upp och ned) och Orion berättar han ivrigt om att de ska spela lasergame på hans kalas på lördag. Dag 3 Under natten blir min tältkamrat Hellen dålig och får gå ut och spy. Förmodligen har hon fått i sig någon bakterie via maten/händerna trots att både kocken, servitörerna och vi alltid tvättar händerna i antibakteriellt medel innan vi rör maten. Jag trodde att jag sovit rätt dåligt på det hårda underlaget, men eftersom jag varken märkt att Hellen varit ut eller hört transistorradion som de andra irriterat sig på, så drar jag slutsatsen att jag förmodligen sovit rätt gott ändå. Vandringen fortsätter, och det blir färre och färre träd. En skogsbrand ödelade stora skogsområden för några år sedan och de kvarvarande stamarna är täckta av skägglav. Stackars Cato går undan tre gånger och spyr. Även han är dålig i magen. Blek om nosen kämpar han sig uppför de 800 höjdmetrarna till Shira camp. Shira är ett stort läger, räknar till ett 40-tal tält. Den nedgående solen belyser Kilimanjaros snöbeklädda topp i bakgrunden. Det blir rusning ut ur tälten för att beskåda skönheten. Det blir mörkt vid sex-tiden och betydligt kallare än igår kväll. Vi spelar yatzy i kökstältet iklädda dunjackor och pannlampor. Vi går och lägger oss rätt tidigt; utan elektricitet och väggar blir det mycket mer naturen som sätter dygnsrytmen. Det är helt enkelt för mörkt och kallt att vara uppe för länge på kvällen. En flaska fylld med varmvatten i sovsäcken gör susen för en god nattsömn! Trodde aldrig att en liten flaska skulle kunna sprida så mycket värme! Dag 4 När jag ställer mig upp ur tältet på morgonen rasar frosten ned i nacken. Visst har det varit kallt i natt, men minusgrader?!? Jag funderar en del över varför jag gör det här. Jag tycker inte om att frysa. Jag tycker inte om att sova i tält. Varför då ge sig upp på Kilimanjaro?? Det kan jag faktiskt inte svara på just nu. Tvätta sig är obehagligt; vi får varmt vatten i en liten bunke varje morgon och kväll, men blotta tanken på att dra av sig underställströjan och tvätta mig under armarna får mig att frysa. Tvätta fötterna gör jag ibland, de täcks av damm från vandringen och jag har ingen lust att få skavsår. Och håret... det ska vi inte tala om. En tjej hade försökt tvätta håret förra året, men det var precis när solen gick ned och det hann inte torka. Resultatet blev att hon frös väldigt. Jag löser det hela med att ständigt ha på mig mössa istället. Det kliar, men det får jag stå ut med. Cato är pigg som en mört idag. Hellen har lite illamående som kommer och går. Thomas har också haft en del diarré och under en tid kännt sig svimfärdig men är nu starkare. Han brinner av iver över att komma upp på Kilimanjaro. Lajla känner av höjden. Varje kväll kontrollerar Jarle vår puls och syreupptagningsförmåga, och Lajlas värden är lite låga. Hon är dock tillräckligt pigg för att fortsätta. Dagens tur är en acklimatiseringstur. Vi kan välja på två vägar; dels en som går upp på Lava Tower på 4697 meters höjd och dels en som går upp till ca 4400 meters höjd. Därefter ska vi ned till Barracuda camp på 3966 meter och sova där. Anne-Maria, Cato, Jarle och jag vandrar till Lava Tower. Numer utgörs naturen av lavaformationer beklädda med olika lavar. Hittills har vandringen gått oväntat bra, jag har legat på mellan 84 och 88 i snittpuls. Dagens vandring blir dock lite tuffare. Sista biten upp på Lava Tower får vi klättra med händer och fötter. Flåsande och pustande tar vi oss upp på toppen. Glädjestrålande över att ha kommit upp lägger jag mig på alla fyra och kryper försiktigt fram till kanten för att kika ned på bråddjupen nedanför. Jarle tycker jag är modig som vågat upp, trots att jag uppenbarligen är höjdrädd. På kvällen får jag sprängande huvudvärk i 10 minuter, sedan är den över. Jarle säger att det beror på höjden vi vart upp på. Hade jag stannat där hade jag förmodligen blivit dålig. Mitt syrevärder är lite lågt men borde öka imorgon då jag får effekten av dagens acklimatisering. Dag 5 Hellen hade det tufft igår och vid synen av den 300 meter lodräta Barranco Wall som dagens tur börjar med beslutar hon sig för att gå nedåt istället. Hon får med sig tre bärare som ska hjälpa henne under den mycket branta - och vackra - nedfärden. För mig triggas tävlingsinstinkten istället. Nu blir det kul! Med händer och fötter klättrar vi i en slingrande orm upp längs väggen. Det är fascinerande att se bärarna balansera sina jättepackningar på huvudet även här. Han som bär min ryggsäck har spännt sin egen utanpå och dessutom lagt en packe till ovanpå. Otroligt starka människor! Ändå är de alltid snabbare än oss turister. När vi kommer fram till lunchstället har de hunnit sätta upp mat-tält, toalett-tält och göra lunch. Under lunchen småregnar och haglar det, och det fortsätter under resten av dagens vandring. Framme vid nattlägret vid Karanga Camp på 4040 meter får vi som vanligt tre rätters middag. Soppa följt av varmrätt och sedan frukt till dessert. Vi slukar socker hela tiden, antar att det beror på höjden. Jag dricker mängder med varmt vatten, både för vätskan och värmen. Bärarna har grävt rännor runt tälten för att vattnet inte ska rinna in. Jag tar in ryggsäcken i tältet för att undvika att den ska bli än mer lerig. På kvällen blir det den sedvanliga hälsochecken. Lajla har haft svimningskänlor under dagens vandring och syrevärdet ligger fortfarande lågt trots att hon fått Diamox av Jarle. I morgon ska vi upp till Kosovo camp på 4880 meter och hon är tveksam om hon vill med. Hon beslutar sig för att sova på saken. Innan sömnen blir det yatzyspelet och värmeflaska till sovsäcken. När jag kryper ned luktar jag på mig själv. Svettlukten har ett sting jag inte känt förut. Sover och går man i samma underställ i flera dagar blir det så. Tänker en del på betydelsen av värme/kyla och ljus/mörker. Här på berget blir vi beroende av naturens rytm. I mitt vardagliga liv har naturens betydelse i stort sett satts ur spel med hjälp av våra hus och elektriciteten. Det har jag inte tänkt på förut. Precis som Jarle förutspått är mitt syrevärde mycket bättre idag till följd av dagens och gårdagens acklimatisering. Dag 6 Lajla beslutar sig för att gå ned. För de som är kvar börjar vandringen upp till Kosovo camp. Det är en kort vandring, tar cirka 4 timmar. Allt omkring oss är bara lava och sten. Spänningen stiger när vi närmar oss. Inatt ska vi ge oss av mot toppen! Hur svårt är det att gå från 4880 till 5895 meters höjd? Vet inte, jag har inte varit över 5200 meter förut. Vi äter middag vid femtiden. Thomas är tyst. Efteråt sitter han, jag och Jarle kvar. Till slut kommer det ett "Jag är nervös". Jarle och jag frågar varför, försöker peppa och när han känner sig lugnare går vi alla och lägger oss. Det är svårt att sova så tidigt på kvällen. Vi vilar för att ha krafter till toppstöten som ska börja vid midnatt så att vi lagom hinner upp till soluppgången på Uhuru Peak. Det haglar och snöar. Jag hör vinden börja nere i dalen, tillta i styrka och rulla uppför bergssidorna för att sedan komma upp till vårt läger och ta tag i tältduken som för att riva bort den. Det blir ett oväder utan dess like. Det värsta på Kilimanjaro på två år. Tälten i Barafu camp, 200 meter längre ned, blåser bort. Vårt mat-tält och toalett-tält slits bort av vinden men bärarna hinner få fatt i dem innan de försvinner. Känner mig otroligt lätt där jag ligger som enda tyngd och kurar i mitt tält. Pinnar slits upp ur marken och duken fladdrar. Funderar om jag ska ta på mig kläderna och ge mig ut i ovädret för att sätta fast dem. Fegt ligger jag kvar, hoppas att någon ska komma och sätta fast dem. Vill inte ut i kylan och blåsten. Efter ett tag hör jag steg. Det är Jarle som går runt och sätter fast pinnar och lägger sten på dem för att de ska sitta kvar. Jag är tacksam mot Jarle och skäms över mig själv. Ska det aldrig sluta blåsa? Är det regn eller hagel som smattrar mot tältet? Ska vi verkligen upp i det här vädret? Det måste väl bli inställt? Känner mig liten, liten inför naturens makter. Vad skulle jag göra om jag stod ute i det här vädret i för lite kläder, med 4880 höjdmeter ned till civilisationen? Frysa i hjäl? Vid 23-tiden hör jag hur Audny, som vill ha lite extra tid på sig, ger sig av tillsammans med andreguiden Joakim. Vi ska visst upp, ovädret till trots. Dag 7 Eftersom mat-tältet tar för mycket vind får vi frukost i våra sovtält vid midnatt. Servitörerna kommer runt med havregrynsgröt i termos och vatten till te och kaffe. Det är gott att få värmen. Iklädd underställ, microfleeceunderställ, regntät vindoverall, ett extra par byxor, tröja, tjock fleecetröja, buff, mössa, dubbla vantar och mina vanliga vinterskor ger jag mig ut i blåsten. Haglet piskar mot ansiktet. Ryggsäcken har jag packat med energidryck invirad i en tröja för att den inte ska frysa, energikakor och Twix-godis som jag köpt på Arlanda. Jag ser de andras pannlampor och vi samlas i grupp. Det är Thomas, Jarle, Anne-Maria, Cato, jag, Eliezer och en av servitörerna som ska försöka ta oss upp. Vi kan se skenet från Audnys pannlampa högt uppe på berget framför oss. Hon och Joakim verkar ha kommit långt. Vi går och går och går. Ett steg i taget. Vinden hugger tag i oss och flyttar oss ur steget ibland. Det är kolsvart runtomkring. Ser bara det som ryms i ljuskäglan från pannlampan. Sten och sand. Stämningen är god, om än vi oftast är tysta.Vinden - och den höga höjden - tar andan ur oss. Gaserna i kroppen expanderar då lufttrycket blir lägre, medan kroppen har samma volym. Därför behöver gasen komma ut. Pruttande och rapande tar vi oss uppför berget. Jarle har höjdmätare och kommer med ständiga glada nyheter när vi når högre och högre. Cato och Anne-Maria är dåliga i magen och blir tvungna att åtgärda det i den starka vinden. Jag försöker förtränga behovet av att gå på toa i det längsta men till slut blir även jag tvungen att krypa ned i skyddet av en sten och låta haglet piska den bara rumpan. Vid 5400 meter får jag spykänslor. De går över när jag tvingar mig själv att rapa. Jag kommer in i ett mantra, "one step, one breathe". Det blir det enda jag tänker i flera timmar framöver. Ett steg, ett andetag. Ska upp. Jag frågar aldrig "varför", det är bara så det är. Vila är nästan omöjligt. Står vi stilla i den hårda vinden blir vi snabbt nedkylda. I en av de få pauserna ger jag Thomas mina Twix. Tänker inte mycket på det, men jag får öppna dem åt honom. Rutinmässigt rör jag på fingrar och tår för att känna att det är med. Tycker det är förvånande att de är varma, jag som till och med brukar frysa i mitt vardagsrum. Vi försöker gömma oss bakom några klippblock för att få skydd mot vinden. Nedanför ser vi andra pannlampor som vinglar upp i mörkret. Några är också på väg ned. Efter 4 timmar och 15 minuter når vi Stella Point. Strax innan har vi mött Audny och Joakim på väg ned. Audny brister ut i "Jag har aldrig varit så sliten i hela mitt liv" när hon passerar. Hon ser stark ut och Joakim och hon tar sig snabbt nedför berget. Vi kämpar oss upp de sista metrarna. Stella Point ligger på kraterkanten och äntigen är vi uppe på Kilimanjaro! Vi har klarat det!!! Stella Point är inte högsta punkten på Kilimanjaro, det är Uhuru Peak. För att komma dit behöver vi gå längs kraterkanten. Uppe på kanten blåser det än värre. Dessutom är marken täckt av packad snö som är glashal. Innan jag hinner förstå vad som händer har Anne-Maria och Cato bestämt sig för att vända om. Anne-Maria fryser om händerna och Cato är sliten. Huvudet känns som fyllt av bomull. Thomas tittar på mig och säger "Vi fortsätter väl?". Jag nickar till svar. Självklart! Har vi kommit så här långt så ska jag inte ge upp nu. Känner mig varm och stark. Servitören vänder ned med Cato och Anne-Maria. Jag och Thomas fortsätter upp längs den packade snön. Vi hugger så hårt vi kan med stavarna för att få något som helst fäste. Ofta misslyckas det och Jarle och Eliezer stöttar oss så att vi inte ska glida nedför backen. Blåsten ger oss ibland en extra knuff. Backen lutar åt vänster och avslutas med en kant. Jag vill inte veta hur långt ned det är till fast mark utanför den. Huggande och sparkande tar vi oss fram, meter för meter. I en svacka plockar Jarle fram Snickers och matar Thomas med dem. Då ser jag att han är likblek. Framför oss ligger en ny backe, lika glatt, hård och sluttande som den förra. Thomas lutar sig över stavarna och andas tungt. Färgen återvänder inte till ansikte. "Det är dags att vända. Jag går ned med Thomas" säger Jarle. Thomas är förtvivlad, vi är bara 40 höjdmeter från toppen, hans drömmål! Men han är helt slut, hur gärna han vill så orkar han inte. Jarle ser på mig och frågar "Vill du fortsätta?". Svaret är givet. "Jo". Jag får ett leende och så ger sig Eliezer och jag oss iväg medan Jarle och Thomas klättrar nedåt. Fler stavhugg, kraftiga sparkar i snön för att få fäste. One step, one breathe. Till slut är vi där. Vid skylten på toppen. Vi klarade det!!! Eliezer och jag kramar om varandra i glädje. Jag struntar i att vi är en timme före soluppgången. Vi gjorde det! Förvånansvärt har min kamera inte frusit ihop utan jag kan ta några bilder. Det blir några få, vill inte ha händerna uppe ur vantarna för länge. Vädret är sannerligen ovanligt för Kilimanjaro, det brukar alltid vara fint väder på morgonen och kvällen. Eliezer har för tunna vantar, han håller på att förfrysa sig. Han får låna mitt ena par. Nu finns bara en sak i hjärnan: Vi ska ned. Så fort som möjligt. I backarna vi kämpat oss uppför är det omöjligt att få fäste på vägen ned. Jag sätter mig ned och åker rutschkana, hoppas på att inte komma alltför nära kanten. Livet rusar fram med glädjebubblor i blodådrorna. Vi springer hela vägen ned till Kosovo camp, åker slalom på skorna där snö-och sandblandningen är till räckligt djup. Ångande kommer vi ned till lägret, 1 timme och 45 minuter efter det att vi stod på toppen. Jag tar av mig de fuktiga kläderna för att låta dem torka och kryper sedan ned i sovsäcken för att bli varm. Halv åtta på morgonen är äventyret över. Solen steker på tältduken och det blir varmare och varmare. Jag kan inte sova. Skulle behöva för att orka ned, vi ska gå till Millenium camp på 3815 meter senare idag. Efter ett tag lägger jag mig och skriver dagbok. Sedan tar jag på mig kläderna och gör en liten promenad i lägret. Känner mig pigg i kroppen. Det blåser fotfarande, i övrigt är det lugnt. De flesta bärare har redan gått. Jag är fascinerad över att allt gått så bra med bestigningen. Jag har mått riktigt bra hela tiden, och pulsen har varit rekordlåg. Under löpturen ned från toppen kom jag upp i 111 i snitt, i övrigt har jag legat på 84 till 96. Som jämförelse brukar jag ligga på 130 om jag joggar långsamt på plan mark. Vilopulsen på 4880 meter var 54. Normalt ligger jag på 42. Jag hade väntat mig att den skulle stiga mycket mer. Så småningom vaknar alla och det blir lunch innan vi ger oss av nedåt. Audny är strålande glad över att ha nått Stella Point. Thomas är jättebesviken även om han förstår att det inte gick längre. Jag får gratulationer och blir varm och rörd. Låren känns kompakta men knän och leder är helt OK. Eliezers ögon är blodröda av hagel och sand som piskats in i dem. Vi andra har klarat oss bättre eftersom vi gick bakom honom och på så sätt fick lite skydd. Under vandringen ned slappnar jag av och tittar på utsikten, nöjd med mig själv och natten. Rätt vad det är hakar skosnöret från ena skon i den andra skon och jag stupar framlänges på knä och slår upp byxorna och ett skrubbsår. Känner mig klumpig. Så går det när koncentrationen släpper. På kvällen har vi kommit nedanför trädgränsen. Sista nattens läger känns det lite vemodigt. Snart är vårt äventyr över. Men först ska vi gå 2300 höjdmeter ned imorgon. Jag fasar lite för vad det innebär i påfrestning på knän och lår. Efter några partier yatzy går vi och lägger oss i de fuktiga tälten. Dag 8 När jag vaknar är tältet fullt av kondens. Rör jag i tältduken rasar vattendropparna ned. Idag struntar vi i att vädra sovsäckar och liggunderlag torra, de kan torka på hotellet i kväll. Vandringen ned blir mycket lugn. Jag går och tittar på blommorna längs vägen. Vi stannar vid en rastplats och köper coca-cola. Det är underbart gott med något sött. Regnskogen tar vid och vi vandrar i shorts och t-shirts igen. Längs vägen råkar vi på apor som äter och kivas i träden. Väl nere är det många som har ont i tår och knän. Vi åker i safaribilar tillbaka till hotellet. Det är en märklig känsla att ställa sig i duschen. Visst har jag längtat efter att bli ren, men att använda tvål, deodorant, hårskum och mascara känns artificiellt. Jag känner mig nästan steril, rentvättad i varje por. På eftermiddagen åker vi in till Moshi och går på den lokala marknaden under stor uppståndelse. Jag tar kort och några av oss köper tyg i starka färger. Försäljarna slåss om de penningstarka kunderna. Efter den pärsen blir det skön avkoppling att sätta sig på terassen på fjärde våningen på ett hotell och njuta av utsikten mot Kilimanjaro, solnedgången och en kall öl. Ta sig ned för de fyra trapporna igen kostar på. Några av oss staplar på stela ben nedför trapporna. Det vackra och varma folket ler ofta blygt och samtidigt nyfiket mot oss. En muslimsk kvinna vid ett av torgborden. I Tanzania är 45 % kristna, 35 % muslimer och 20 % tillhör olika naturreligioner. Trots de cirka 100 stammarna och de olika religionerna i området lever människor i fred med varandra. En gatubild från Moshi. Jag blev förvånda över att finna både vandrarhem och internetcaféer i staden. Drömmarna om en tåg/bussluffning fick sig genast en kick... Jarle sitter och vilar uppe på hotellterassen. I bakgrunden syns Kilimanjaros snötäckta topp. Hela gruppen samlad för första middagen efter att ha kommit ned från berget! (utom jag som står bakom kameran) Vi kände knappt igen varandra i rena kläder och utan svettdoften. Det var lyxigt att känna sig ren igen! Sedan Efter äventyret på berget blir det två dagars safari i Tarangiere och Lake Maynara National Parks. Vi får se mängder med elefanter, giraffer, zebror, olika sorters apor och fåglar, gnuer, buffel, strutsar, vårtsvin och flodhästar. Tyvärr inga lejon eller leoparder, men vi är nöjda ändå. Under förra resan till Kilimanjaro ordnade Jarle och Michael så att Audny fick ett fosterbarn i Moshi som hon betalar utbildningen för. Medan de övriga är på safari passar Audny på att träffa den 16-åriga flickan. Hon har med sig kläder och diverse presenter till henne. Två dagar senare träffas alla igen på det flotta hotel Amarula och äter avskedsmiddag. Alla som nått kraterkanten får diplom för sin prestation. Det är tråkigt att snart lämna gruppen. Jag kommer att sakna mina nya kamrater. Speciellt inspirerande har det varit att få vara med människor som har drömmar och som lever för att uppfylla dem. Sista kvällen sitter vi på hotellet och spelar ett sista, avslutande yatzy. Cato skiver och en del av Audnys siffror råkar hamna på Anne-Maria. I skratt och lagom förvirring räknar vi ut slutresultatet; förloraren ska ta sig ett dopp i bassängen i den mörka natten. Audny har minst poäng och försöker slippa i det längsta. Till sist knäpper hon provocerande upp blusen och hetsar oss andra att inte vara sist i. Det smäller till när Jarle och Cato sliter av sig kläderna och störtar i bassängen, Jarle både i t-shirt och kalsonger för att komma först. Skrattande och blöta kommer de upp ur bassängen och vi säger hej då. Jag vill inte glömma frågan, varför gör jag det här? Varför klättra upp på Kilimanjaro? Det undrade jag många gånger när det var hårt att sova på liggunderlaget och näsan höll på att frysa ihop under natten. Svaret är enkelt: För att känna att jag lever. Innan jag åkte hade jag en period då livet kändes tomt, trots att jag hade det så bra. Jag är frisk, har vänner, mat, kläder, ett hem jag tycker mycket om, bra jobb, pengar, etc. Det kändes väldigt bortskämt att känna sig tom när jag är så rik. Efter Kilimanjaroresan känns det bättre. Jag triggar på utmaningar och nya intryck. Jag behöver dem för att känna att jag lever. Tänja gränserna, ständigt gå vidare. Jag antar att det är så mitt liv är. En underbar resa, som gett mycket värme i hjärtat och ett ökat självförtroende, är över. Till toppen