Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.		Äventyr genom tiderna 2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! 2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. 2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. Till toppen Löpning mellan liv och död Jag sitter på bussen, på väg mot starten för Jättelångts upptaktsläger där vi ska springa längs Roslgsleden, sträckan arby Gård till Domarudden. Jag passerar Eneby torg. Ett vemod sveper över mig. Jag minns tydligt den dagen då jag kom hem från Tyskland och tog taxi till Eneby torg för att hälsa på Karin. Det första jag såg när jag klev in genom dörren var en rullstol. "Kom in" ropade Karin från vardagsrummet. Jag bar försiktigt bitarna av chokladtårta jag hade med mig och ryckte ofrivilligt till. Karin satt i soffan. Med telefon, vattenkokare och två muggar, pennor, fotoalbum och klister. Allt var inom räckhåll. Hon påminde mig om min farmor. Min farmor var gammal. Karin var bara 47. "Men Karin, vad brun du är" försökte jag, käckt och glatt. "Jo, det blir så när inte levern fungerar". Jag bet mig i läppen. Först när jag satte mig ned såg jag att Karins ögonvitor var alldeles gula. Karin berättade att hon inte kan gå längre. Benen ser otäckt smala ut. Åter igen försöker jag mig på ett käckt "Men du ser stark ut i överkroppen!". "Ja, cancern gör att alla organ sväller". Vad mer ska jag säga? Vad kan jag säga? Jag sitter inför en person som kommer vara död innan sommaren är slut. Det blir som vanligt. Det blir Karin, den dödssjuka, som tar hand om mig. Karin har alltid tagit hand om mig. Ibland handkraftigt, som min chef, och ibland "bara" i styrkan av den omsorgsfulla person hon är. Vi äter chokladtårta; Karin bryr sig inte om om kalorierna är överflödiga längre och vi dricker te. Pratar som på om det vore vilken fikastund som helst. När det är dags att springa kommer inte Per-Eric Karlsson, en av Jättelångts arrangörer. Hans fru Maria har fått värkar oh det är dags för deras tredje barn att födas. Vi är 15 personer som ska tillbringa dagen tillsammans. Jan-Erik ordnar fikapauser och Janne kommer med extra energi i form av Rune-kakor till alla löpare. Första biten är lättsprungen. Skogen doftar och vädret är lagom, det vill säga inte för varmt och inte för kallt. Leden går genom hög barrskog och de få vandrare vi stöter på stanar upp och undrar vad vi gör för något. Strax innan första pausen lurar banan oss att springa fel. Marie och jag som springer sist - vi har ju så enormt mycket att prata om! - upptäcker av en slump att en skylt mot Domarudden pekar åt precis andra hållet än vadalla löpare springer. Med rop och visslingar lyckas vi få de andra att vända om. Efter ca 8 kilometer vnkas det Rune-kakor, bananer och energidryck. Carina, Marie och jag fortsätter tillsammans. Det blir mycket skratt och massor prat längs vägen. Jag tycker det är fascinerande att löpning är ett så extremt bra "talarforum"! Det har hänt flera gånger att jag sprungit och prata med en människa jag inte kände innan och kommit in på det mest djupa och basala i livet. Sen, när löpturen är över kommer jag på mig själv med att säga "Öh... du, vad heter du?" Det är fascinerande! Det är som att löpningen öppnar alla terapeutiska kanaler. Kanske just därför som vänskap inom löpning ofta blir så stark? Carina är lycklig över sina nya skor för hon har så enormt bra fäste och de är lätta att springa med. Mitt ute på en åker kommer dagens gapskratt när hon halkar på en sten och det säger pladask ned i leran. I Brottby står Jan-Erik med mer förnödenheter. De flesta löpare invaderar grillen och investerar i hamburgare, pommes frites och kebab. Vem trodde att löpare var asketer? Jag känner att jag byggde på den bildeni morsenär jag råkade komma med kartorna till dagens löpning i en systembolagspåse... Efter en bit löpning på väg kommer vi in i skog igen och några vandrare varnar för att det är mycket vatten längre fram. Jag tänker "Ja, ja, en stor pöl, de brukar alltid gå att ta sig förbi en sådan". Men det är inte en. Hundra? Hundratjugo? Vi springer 20 meter, vadar ut i skogen för att slippa vatten och lera, springer 10, och så bär det ut i skogen igen. I början tycker jag det är roligt men tillslut tröttnar även jag. Det blir inte mycket löpning längs den biten. Däremot mycket barr i håret. I en översvämmad tunnel får vi balansera över vinterns sista is. Efter att ha passerat en golfbana träffar vi på Jan-Erik igen. Vi har då sprungit ca 30 kilometer. Saeid, som tidigare som längst sprungit en halvmara, är mycket nöjd med sitt nya pesonliga rekord. Han har fått kramp i vaderna och bestämmer sig för att åka med Jan-Erik resten av vägen. Det gör även Torkel och Kari. Kari har fått ont i lederna. Underlaget var inte direkt det mest löpvänliga. Carina och jag fortsätter den sista biten mot Domarudden som består av lättsprungen skogsväg. Vitsipporna lyser med sina vackra små ansikten i vägkanten, solen tittar fram på oss och jag är lycklig. När vi når Domaruddens Friluftsgård springer vi ett varv runt gårdsplanen för att få ihop till en mara. Därefter hoppar vi in in bastun där redan Kari, Helena, Naiti, Marie och Cecilia är. Den första gruppen var framm vid Domarudden ungefär vid fyratiden. Charlotta, Lisse, Niklas, Richard och Linda har redan åkt hemåt. Vi duschar, bastar och utanför ser jag vattnet... Det frestar... Men jag är ju en badkruka... fast jag kan inte låta bli! Det är första maj, jag sveper handduken runt kroppen, springer ut på träbryggan, låter handduken falla och plums! Så hoppar jag i. Kylan sveper om huvudet, jag simmar snabbt till stegen och klättrar upp igen. Jag springer upp till bastun och ropar "Jag gjorde det!". Jag vet inte om någon förstår vad jag menar. Nyduschade, lite lagomt trötta och belåtna äter vi middag på Domarudden. De har dukat vackert för oss med vit duk, blommor och vinglas. Under middgen skickar vi SMS till Per-Eric för att höra om barnet är fött ännu. Han svarar att det är en utdragen historia. Vi skrattar och svarar att det måste vara en blivande ultralöpare. Bernt, Carina och jag vinkar av alla andra när de åker hemåt, sedan tar vi en lugn promenad längs sjön medan solen är på väg ned. Det är skönt att röra på benen. Härligt att ha tillbringat en hel dag med vänner. "Vad gör du?" Jag tar mod till mig och pekar på fotoalbumet som Karin har på vardagsrumsbordet framför sig. "Åh, det är ett album till Max. Jag klistrar in en bild på mig från varje år i mitt liv på en sida, sedan skriver jag om mig själv. Vad jag gillade i den åldern, vad som betydde något för mig. Max är bara tolv år. Någon dag kommer han att undra vem hans mamma var". Jag beundrar Karin. Hon kan sitta där och prata om sin egen död. Hon kan till och med förbereda den. Jag frågar hur hon orkar. "Det är väldigt enkelt Kristina. Jag kan välja att Max ska komma ihåg en sur, bitter och deprimerad mamma. Eller jag kan göra det bästa av det jag har. Jag väljer att göra det bästa" Så enkelt. Så logiskt. Men ändå, att klara det! Det är Karin i ett nötskal. Hon såg det goda, hon tog för sig av det, och hon var god. Jag såg Karin som en stor sten, en trygg sten att huka sig bakom och som skyddade mig mot alla stormar och blåst. Jag skulle gärna ha haft kvar henne på jorden många år till. När vi åker hem i Carinas bil passerar vi Danderyds kyrka där Karin ligger begravd. Strax efter jag kommer hem piper det till i mobilen. Unge herr Karlsson har sett dagens ljus. Om ett drygt år kommer hans ben att springa fram över jorden, ivriga i sitt upptäckande av världen. Och jag, som förhoppningsvis befinner mig någonstans mittemellan nyfött liv och död, jag hoppas på få många dagar till att springa omkring på jorden och göra det bästa av varje dag som jag får. Till toppen