Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.		Äventyr genom tiderna 2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! 2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. 2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. Till toppen Lidingö Ultra -Men har du inte anmält dig? Jag hör Jennys röst i telefonluren. Anmält mig? Jag? Jag har ju bestämt mig för att inte springa i år då jag såg att Lidingö Ultra har en 17-års åldergräns. Jag anser det diskriminerande att utesluta folk på grund av sin ålder. Det är i själva verket definitionen på diskriminering; att inte ta hänsyn till individuella egenskaper utan att dra alla över samma kam på grund av en grupptillhörighet, till exempel ålder. Jag tycker det hade varit mycket bättre med kvalificering till loppet om tävlingsledningen vill ta något slags självpåtaget ansvar för andras liv. Jag anser att vi alla har ansvar för vårt eget liv och ska få bestämma själva. -Nej, det har jag inte gjort. -Men vi sa ju att vi skulle springa tillsammans, den där kvällen när vi satt och drack öl. Jisses! Har jag lovat det? Nåja, då får jag hålla mitt löfte. Erika, jag och Jonas innan start Efter TEC får jag ett SMS från Erika. "Du har gjort det igen! Du har inspirerat mig! Jag vill springa ett ultralopp, jag vill, jag vill, jag vill!". Erika som just kommit ned från Aconcagua anmäler sig också till Lidingö Ultra. Här ska springas! När Jonas kör hem grejer till mig inför mitt födelsedagskalas sitter vi ett tag och pratar löpning. -Jag är rätt sugen på att springa långt. Har du något lopp du kan rekommendera? Jag tycker Lidingö Ultra är ett väldigt vackert och glatt lopp, diskriminering eller ej. På så sätt kommer det sig att vi alla fyra står på startlinjen, lördag morgon klockan nio. Det är grått och blåser. Vi har olika bakgrund och olika målsättningar. Jenny har sprungit flera marathonlopp och gjorde två femmilar under en vecka med Rune i Portugal. Jonas har kommit upp i träningsmängd ordentligt och har som längst sprungit en halvmara. Erika har orienterat hela sitt liv, bland annat tävlingar där hon springer sex timar i rad. Det längsta hon har sprungit i mätt distans tidigare är tre mil. Hur man klär sig inför loppet varierar starkt Vi springer tillsammans och pratar glatt. Tempot ligger omkring 6 minuter per kilometer och snabbare. Jeny flåsar. Träningen har inte gått som planerar. Hon funderar om hon ska bryta vid 26. Jonas springer och ler, Erika är taggad till tusen. Vi når Aborrbacken för första gången och jag rekommenderar att gå uppför. Väl medveten om Erikas tävlingsinstinkt frågar jag -Hur känns det att gå? -För jävligt!!! blir svaret. Uppe på toppen säger jag -Nu är vi uppe. Värre än så var det inte? -Var det allt? brister Erika ut i. Det var ju löjligt! Vi fortsätter i samma tempo, det är skönt att känna till banan. Det är trdje året jag springer och antalet anmälda löpare har slagit rekord som vanligt. Vi är över 400 som startat. Vi ser Erikas ryggtavla försvinna längre bort. Det är uppenbart att hon är starkast och jag håller tummarna för att det ska gå riktigt bra för henne. Jag och Jonas ligger före Jenny som har det tungt. Vid en vätskekontroll drar hon förbi och sedan ser vi henne inte mer. När vi passerar halvmarathon grattar jag och Leif, som just då springer med oss en bit, Jonas till det personliga rekordet. Fantastiska funktionärer fixar fika! Loppet fortsätter och Jonas grimaserar emellanåt. Han har ont i höft och vader. Vi stannar och stretchar, äter vid varje kontroll och tar oss framåt steg för steg. Ibland går det fin-fint att springa, andra gånger går vi. Mellan 25 och 30 är det segt. Ett tag efter vi druckit äktablåbärssoppa vid Rönneberga gård säger jag -Nu är det 17,5 kilometer kvar Jonas lyser upp och piggnar till. -Åh, då kan jag till och med gå in i mål! När vi kommer till 40 kilometersmarkeringen börjar vi fundera på vad vi ska göra för segergest. Vi kommer fram till att vi ska dansa hambo. Jag vet inte hur man gör så Jonas ger mig en lektion längs spåret. Vid 42 195 meter får Jonas en grattiskram för att han gjort sitt livs första mara. Och dessutom fortsätter han springa! Det är helt fantastiskt vad människan klarar av! Vid sista kontrollen kommer flickor springande mot oss med kaffe och cola. Jag slutar aldrig fascineras av alla dessa människor som står flera timmar i kyla och regn för att stötta löpare de inte känner. Erika, jag och Jonas då vi kommit i mål. Det var en riktigt härlig dag för oss alla! Vi ser till slut Lidingövallen framför oss. När vi svänger in vid stadion står Erika och väntar, duschad och påklädd. Vi kommer upp på löpbanan, rundar och kommer in på upploppet. 10 meter innan målgång håller vi om varandras ryggar, sparkar med benen åt än ena än andra hållet och så svänger vi runt-runt-runt över tidtagarplattorna. Vår hambo är kanse inte den vackraste, men förmodligen den absolut skönaste! Jonas strålar och är utomordentligt glad över sitt livs första ultra! Erika har gjort ett superlopp och slutar femma på fin-fina tiden 4:43. Jenny ansluter också, hon är lika glad hon. Hon genomförde 50 kilometer fastän hon var tveksam i början. Det som är så fint med Ultra det är att alla är vinnare. Erika fascineras av att tjejen som låg femma sa "Härligt jobbat!" när Erika sprang förbi henne och knep femte-platsen. Under hela tiden i löpspåret har jag bara hört positiva kommentarer. Om än man säger att det är tungt så är det alltid med ett stort stänk av optimism. Jag har inte tänkte på det så mycket, för det är så det är inom ultra, folk är positiva. Det är kanske det som behövs för attspringa så långa distanser. Erika är superglad för att hon hittat hm till likasinnade, Jonas är precis lika glad för att han också numer kan kalla sig galning på detta positiva sätt. Och jag är jätteglad för att vi haft en så fin dag! Springa i vacker natur med härliga vänner är verkligen underbart! Efter loppet åker Carina, jag och Erika till en restaurang och firar dagen med en härlig måltid. Vi råkar komma dit 45 minuter innan restaurangen öppnar men kyparen förbaramar sig mycket vänligt över oss när han får höra att vi är hungriga efter att ha sprungit fem mil. Carina har också gjort ett suveränt lopp, hon går i mål under sex timmar vilket var bättre än förväntat. Det gr hon dessutom trots att hon bara tog Lidingö Ultra som ett träningspass och därför kört tre kvalitetspass i veckan. Vi är fantastiska människor, allihopa! Till toppen