Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.		Äventyr genom tiderna 2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! 2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. 2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. Till toppen Stockholm Marathon 2010 Jag började dagen med kittlingar längs bak i halsen och en känslomässig härdsmälta som varade i nästan två timmar. Det var en mycket slak och zombiefierad Kristina som åkte iväg, iklädd löparskor och nummerlapp. Vid Stadion träffade jag Josefine som bestämt sig för att springa, trots att träningen gått sådär. Emelie och hennes mamma och Jenny slöt upp vid klädinlämningen. Det var som vanligt en gigantisk folkfest och jag stod bara och iaktog allt. Kände mest "Jaha" inför det hela. Startskottet gick och det tog en evighet innan vi kom fram till startlinjen. Stockholm Marathon slog rekord med 20 136 deltagare från 76 olika lönder. 25 % var kvinnor. Min taktik var att gå ut försiktigt på första varvet för att sedan öka på andra. Det luriga var att första varvet var 17 km medan andra var 25. Jag fick inte öka för snabbt. De första kilometrarna kunde jag inte styra mitt eget tempo speciellt utan det var bara springa på som alla andra. Det var märkligt tyst i löparleden. Jag är van att folk springer och pratar med varandra men så var det inte här. På Södermalm kom dagens mest mysko löpning då vi fick springa över en provisorisk bro för bygget av Citybanan. Bron gungade under alla löpares fötter och asfalten reste sig för att möta skosulan alldeles för tidigt eller så försvann den under, bortåt. Efter Västerbron, Norr Mälarstrand och en sväng genom stan bar det av ut på Gärdet. Jag blev irriterad, tyckte att sträckan bara fortsatte och fortsatte. Jag kände inte alls att jag sprang omkring och njöt och hade roligt som jag hade sett framför mig att jag skulle göra. Istället sprang jag på i något grått vakuum. Det enda jag tittate på var var nästa tjej fanns så jag kunde springa om henne. Jag sprang och slappnade av i käkar, armar och axlar hela tiden för löpsteget känns mycket lättare då. Jag tänkte bara på det som existerade just nu, i det ögonblicket. Då slapp jag känna det som gjorde ont inuti mig. Det var faktiskt ett effektivt sätt till att bara vara "här och nu" som så många mindfulnessförespråkare pratar om, Fast jag önskar att jag hade lyckats med det utan bakgrunden som gjorde ont. Vid slutet på Djurgården såg jag ett mycket välbekant blå-gult löparlinne. Emelie! Herre jösses, springer jag förbi henne??? Jag ville behålla den inbundna fokusen jag hade så jag sa inte en hej. Kände mig tämligen osocial. Löpningen fortsatte Strandvägen, Gamla Stan och Söder Mälarstrand. Jag hade passerad hälften av loppet ute på Gärdet. Det var rätt skönt att ha inställningen "nu är det bara 21 kvar. Det är en baggis". Ultraloppen har gjort att en mara inte känns speciell lång. Jag släppte på lite mer fart, sprang och intalade mig själv att jag var stark och fokuserade på avslappning och nästa tjej hela tiden. Andra gången uppför Västerbron var lite segare än första men nu visste jag att det inte var långt kvar. Det började kännas i benen och jag stressades av rädsla för att inte klara det jag önsade, dvs springa under fyra timmar. Vid var femte kilometer fanns stora skyltar med klockor uppsatta. De visade tiden från start. Jag hade haft några minuter innan jag passerade startlinjen och eftersom tidtagningen sker med chip blir det min passertid som räknas. Jag hade alltså några minuter tillgod på klocktiden, men jag visste inte hur mycket. Just av rädsla för att missa målet sprang jag utan GPS. Det kan tyckas konstigt eftersom min GPS visar mig tid, distans, hastighet just nu, och snitthastighet under loppet. Den skulle alltså kunna säga om jag låg bra till eller om jag låg efter. Nu funkar jag så att prestationsångesten lätt tar överhand. Och då springer jag sämre. Jag ville alltså inte ha en GPS som sa åt mig att jag låg på gränsen elelr under mitt mil, då skulle jag bara stressas av det och springa långsammare då kroppen knyter sig i prestationsångest. Därför villje jag fokusera på ha roligt. Jag kan inte påstå att jag hade roligt i det zombietillstånd jag var, snarare kändes det som att jag varken tänkte eller kände, bara registrerade. Men, men, det funkaed att springa. Uppför Odengatan kändes det som att benen gick långsamt, långsamt, men nu var det bara några kilometer kvar. Jag vet at jag kan springa, även på stumma ben. Ingela, som hejat på mig längs banan vid ett flertal ställen, cyklade bredvid mig en kort bit och hejjade på. Jag hade sprungit förbi Jenny på Söder Mälarstrand, även den gången utan att säga hej och var lite belåten med att ha passerad både henne och Emelie. Vid svängen in på Karlavägen kom Emelie glatt spurtande förbi mig. Hon såg hur pigg som helst ut. Jag försökte inte ens hänga på, benen var sega. Uppför Sturegatan spurtade jag på lite, det fungerade faktiskt att öka. Inne på Stadion såg jag klockan stå på 3:59:57 precis när jag kom i kurvan. Jag stannade till lite och passerade mållinjen i lugn takt. Bruttotiden blen 4:00:12. Jag visste att jag hade några minuter tillgodo från starten. Jag var nöjd med att ha sprungit under 4 timmar. Efter målgången satte jag mig på en trottoarkant vid Östermalms IP. Nästan direkt fick jag syn på Stefan, som jag sprungit ihop med lite grand. Han var glädjestrålande över att ha klarat sin första mara. Efter chipinlämning, t-shirt utdelning såg jag Åsa sitta på den konstgjorda gräsmattan. Jag slog mig ned hos henne och åt och drack. Stefan, hennes man (som jag träffade igår) kom strax. Han hade sprungit på 3:50 och var nöjd. Vi satt och pratade ett tag innan jag gick iväg till duschen. Där kom Carina Borén och såg inte lika glad ut som hon brukar. Hon hade sprungit jättebra, klått sin gamla tid med över en halvtimme. Men hon hade fallit på första varvet på Söder Mälarstrand och förmodligen fått en rejäl sträckning i ljumsken. Hon hade fått ondare och ondare längs loppet. Jenny kom också till omklädningsrummet. Hon var nöjd med sin tid på ca 4:10, trots att hon tidigare sprungit på 3:44. För lite träning och förkylningar har varit ivägen. Jenny och jag vandrade till Tekniska Högskolan. Det pep till i min mobil. "Vilken supertid du sprang på! Grattis vännen!". Det var Elisabeth somm sms:at. Jag undrade vad tiden blev och när hon svarade 3:53:55 hoppade jag till av överraskning. Var den så bra??? Hoppsan! Vi tog oss till Norrtull där Ingela och två kamrater till henne satt och väntade. Vi åt och hade det trevligt. Kvällen fortsatte med en massa telefonsamtal och sms om andras lopp och gratulationer till min fina tid. Josefine hade sprungit i mål på 4:11 och var jätteglad. Rickard, som inte alls hade kunnat träna som han ville på grund av en inflammerad benhinna var supernöjd med att ha kommit runt på 5:33. Jag är glad för min tid. Jag tycker den är jättebra. Speciellt glad är jag för det Björn påpekade i sin gratulation, att kilometer tiderna blev bättre och bättre ju längre loppet led. Det visar på att jag har en styrka och kanske ännu mer att plocka hos mig själv. Just nu undrar jag bara varför jag skulle göra det. Zombien finns kvar, den behöver väckas till liv och få färg igen innan jag kan njuta av det jag åstadkommit. Genomsnittsfart 05:33 min/km Mellantider Split Tid Sträcktid min/km km/h Plac. 5K 00:29:14 29:14 05:51 10.26 1227 10K 00:58:43 29:29 05:54 10.18 1116 15K 01:26:53 28:10 05:38 10.65 1045 20K 01:54:19 27:26 05:30 10.94 940 Halvmaraton 02:00:15 05:56 05:25 11.09 925 25K 02:21:44 21:29 05:31 10.9 805 30K 02:48:07 26:23 05:17 11.37 703 35K 03:15:18 27:11 05:27 11.04 581 40K 03:42:09 26:51 05:23 11.17 512 Mål 03:53:55 11:46 05:22 11.19 492 Till toppen