Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.		Äventyr genom tiderna 2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! 2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. 2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. Till toppen 2 x pers - igen! Fredag tog jag tåget till Fagersta och buss vidare till Norberg. Erika och Norbergs orienteringsklubb anordnade Engelbrektssommar, i förfäders spår för styrka och frihet! Jag tyckte det lät skoj och ville gärna vara med. Erikas stvillingsyster Emilie och jag fick uppdraget att göra godispåsar till de aldra minsta löparna. Vi stod inne på Konsum och plockade och blandade från en hel pall med lösgodis! Det är alltid fascinerande att se vilket engagemang ett lopp kan ge på orten. Det kändes som att hela Norberg var med och bidrog till loppen! Det som också fascinerade var själva Norbergs OK. Bara några få av de som arrangerade bor i Norberg, resten bor i Göteborg, Stockholm och på alla möjliga orter. De flesta jag mötte var mellan 24 och 28 år och de var med i Norberg just för att det var så bra stämning och de hade så roligt tillsammans. Den minsta klassen av löpare var "Superknattar" som var mellan 0-6 år gamla och sprang 700 meter. Det var en väldig blandning av barn med fantastiskt fokus som sprang allt vad tygen höll, barn som blygt höll mamma eller pappa i handen och barn som var så ivriga att de trillade och slog sig på den lilla vägbulan som fanns några meter efter start. löparen på bilden intill är en av de minsta jag såg, fullt utrustad med både nummerlapp och blöja. Undra om den ger skavsår? Mamma berättade att den här lilla löparen var hela 13 månader ung. Jag fick hedersuppdraget att dela ut medaljer till alla superknattar. Det var riktigt härligt att stå på knä mitt bland alla flåsiga, glada, blyga, stolta och rädda barn och hänga en medalj runt deras hald och gratulera var och en till att de gjort ett fantastiskt lopp! En del sträckte på sig och tog mycket stolr emot medaljen medan andra backade och förmodligen undrade vad jag var för en illvillig gammal tant. När de fick godispåsar var i alla fall alla tårar bortblåsta. Efter superknattarna var det knattarnas tur att springa 1500 meter. Engagemanget var precis lika glödande för dem. Sen, på kvällen, fick vi lite äldre springa 10 eller 5 kilometer. Det fanns också en gångklass på 5 km. Jag hade bstämt mig för 10 km och min förhoppning har varit att springa under 50 min lagon till Hässelbyloppet i oktober i år. En vist råd jag fick till maran var att springa utan klocka för att inte stressas av att se hur jag ligger till tidsmässigt. Det gav i resultat att jag slog pers både på mara och halvmara. Jag tänkte att då gör jag likadant igen, jag springer utan klocka och ser vad tiden blir. Första 5-km bvarvet var jag lite kinkig, tyckte att magen var orolig larvade mig lite. Vid varvniongen inne i Norberg hejjade massor av folk på oss löpare, jag applåderade publiken och fick energi av det. sen var magen fin-fin! Jag sparng på och slappnade av så mycket jag kunde. Norberg-borna satt och följde oss från sina trädgårdar. En man låg i sin pool och hejjade hela tiden. Han hade satt upp sin vattenspridare så att löparna kunde springa igenom en liten dusch. Det var tacksamt i den 30-gradiga värmen. Jag låg bakom en kille hela loppet och vid två kilometer kvar lyckades jag springa förbi. Vid en kilometer kvar kom han ikapp och sa "det blir kanske tufft i spurten det här". "Jag spurtar aldrig" blev mitt svar. Sen kom jag på - varför inte??? Jag kom ikapp honom lagom när det började bli tjockt med åskådare, vi sprang sida vid sida, båda försökte dra ifrån men ingen klarade vara snabbareän den andra. "Oj, se upp alla gångare, här kommer en spurt" skrek kommentatorn och alla blåtröjade gångare från Norbergs kommun vek undan där jag och min motståndare sprängde fram och verkligen kastade oss över mållinjen. Exakt samtidigt, visade det sig. Vi hade sprungit in på 48:20! 2 minuter och 35 sekunder snabbare än mitt förra pers! Det är jättebra, tycker jag! På kvällen trodde jag att jag och Erika skulle sova i en liten stuga hon hade fått låna. Det gjorde vi också, men vi var många fler än så! Orienterarna Berit och Hasses dörr stod öppen för alla så vi var sex personer i den cirka 15 kvm stora stugan från 1700-talet. På gården stod en husvagn där fyra till sov och inne i Berit och Hasses hus sov ännu fler. Jag blev aldrig riktigt klok på hur många vi var. På morgonen tycktes folk välla ut ur väggarna och jag var helt fascinerad över att så många hade rymts. Hasse gick omkring och sjöng "Jag vill ha blommig falukorv till lunch, mamma ..." och var lycklig "Det är så roligt att ha så många ungdomar i huset" Efter frukost åkte vi iväg till Norbergs torg för dagens start. Det var stafett, 5x5 km. Jag visste att jag skulle slå pers igen. Jag har aldrig sprungit så kort tidigare. Vårt lag bestod av Emelie, jag, Camilla, Emilia och Erika. Erika startade och växlade till Camilla. När Camilla växlade till Kig hörde jag kommentatorn säga "Här kommer Kristina Paltén. Hon sprang tio kilometer igår och normalt är hon långdistanslöpare och springer mycket längre sträckor än så här...." Hur vet han det?? hann jag tänka men hade inte tid att stanna och lyssna på vad mer han skulle säga. Osäker på vilken fart jag kunde hålla spranga jag på så snabbt jag tyckte var bekvämt och 5 kilometer är ju verkligen ingen lång sträcka. Ändå hade jag svårt att motivera mig i slutet, särskilt nu när jag inte hade någon att spurta med. Jag sprang i mål på tiden 23:44 och det är jag helnöjd med. Mitt 10-km temp blev 4:50/km i snitt och 5-km tempot blev 4:45. Det är vad jag brukar köra en del intervaller på. Den här sträckan är längre, så jag är mycket nöjd och glad. Och förvånad att det gick så bra, speciellt på 10 km! Alla i vårt lag sprang båda bra och vi kom på en fin-fin fjärdeplats. När jag satt och pustade ut efter att tävlingen var över kom kommentatorn och sa "Det var min son du spurtade med igår så när vi kom hem kollade vi upp dig på google. Vad många roliga saker du gjort!" Enngelbrektsloppen var lopp med väldigt härlig stämning och trevliga människor överallt. Jag är glad att jag kom hit och sprang dem. Lördag kväll passade jag även på att besöka Mårten och Eva som bor i Norberg. Mårten var min före detta mans bästa kompis och vi har inte setts på jättemånga år. De kom och mötte mig på torget i Norberg och så promenerade vi hem till dem. Det visade sig att det köpt ett hus. Vi statt i trädgården i skön sol och skugga och pratade som om det var i förrgår vi sågs senast. Eva är grafiker och berättade om sina bilder och vad som är viktigt i en sån kreativ process. Mårten har börjat åka skatebord igen och det visade sig att det är samma saker som är viktigt för jhonom för att lyckas i skatebordåkande som för Eva med hennes bilder: Att vara fullständigt närvarande här och nu, att inte tänka framåt, att inte vilja prestera utan bara göra. Vilket är precis samma saker som jag märker fungerar i löpning. Tre så helt skilda saker, ändå finns det så mycket gemensamt. När jag släppte klockan kunde jag också springa på känsla, både i form att känna av vad jag orkar och vad jag inte orkar. Och bara tänka på löpsteget just nu, vad jag passerar just nu. Då sprang jag också riktigt bra, tyckte inte det var jobbigt och hade roligt. Kan kanske fullständig närvaor här och nu vara en formel för hela livet? Söndag morgon låg det utslagna orienterare och sov överallt i Berit och hasses trädgård. Jag tassade omkring och gjorde frukost till mig själv. Det är fascinerande att bli inbjuden att bo i andra människors hem, att välkomnas till att ta vad jag vill ha i deras kylskåp och att de verkligen är glada över att jag är där. På kvällen var det likadant; jag, Erika och Camilla åkte hem till Camillas föräldrar i Sundbo utanför Fagersta. Vi satt på bryggan och åt kakor och glass, solade och badade. på kvällen sprang jag och Erika ca 10 km medan Camilla åkte 18 km rullskidor. Vi lagade mat och åt tillsammans med Christer och Anne-Marie, Camillas föräldrar, som sa att jag fick stanna så länge jag ville. Tänk vilken gästfrihet det finns i människors hjärtan! Till toppen