Utmaningar - att göra det som skrämmer ger en kick och vidgar horisonten. Skapande - att uttrycka den jag är ger glädje och livskraft. Nyfikenhet - ger möjlighet att hitta det jag inte visste att jag gillar. Fysisk aktivitet - för att må bra, både i kroppen och i knoppen. Äventyr - att göra det som lockar ger självtillfredsställelse. Tid för reflektion - skönhet ger ro, ro ger kontakt med mig själv så jag känner vad jag vill och vart jag är på väg. Äkta kontakt - det nakna och ärliga mötet mellan människor ger växt och starka band.  










Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.

 


Äventyr
2013

Året började alldeles utmärkt med att jag satte Världsrekord på 12-timmarslöpning på löpband. Det var en underbar upplevelse och något som jag verkligen rekommenderar! Sedan följde mitt och Carinas stora äventyr - Miklagård till Stadsgård - En löpning från Turkiet till Finland på 3262 kilometer som avslutades med paddling från Finland hem till Stockholm, 493 kilometer. Det var en resa som bjöd på enorm personlig utveckling! Därefter förvånade jag mig själv med att vinna Skövde 6-timmars och sätta personligt rekord på Bislett 24-timmars. Det var ett år då allt gick min väg!

2012

Det här äret blev ett mellanår, idrottsligt och äventyrsmässigt sett. Men, det stora i år är att jag är frisk, och jag var aldrig sjuk! Att ha konstiga hormonvärden är enligt läkarna normalt för min del. Vara frisk är det bästa som finns! Några roliga löptävlingar var jag med på - SM i 100 km var ett mästerverk i mental fokus för min del då jag inte var så vältränad. Till min förvåning råkade jag komma femma. Rallarvegslöpet, från havsnivå till fjälltoppar i vackra Norge. Och så var det VM förstås! Både på 100 km och 24 timmar, där jag var med som supporter. Sverige gjorde fantastiska prestationer på båda tävlingarna!
I slutet av året startade träningen och planeringen för 2013 års stora äventyr...

2011

Jag startade året med fötterna i ett mareldsglittrande hav och stjärnhimlen ovan Fiji över mig. Det var sista biten på seglatsen mellan Fiji och Nya Zealand. Carina Borén och jag hade varit superplanerade och när jag kom hem var vi redo för Ultrahelgen med Tim Noakes och Rune Larsson, som vi anordnat.

Löpmässigt fick jag äran att paca Emelie när hon kapade svenska rekordet på 100 miles med mer än 1,5 timme. Själv blev jag oväntat fyra på Sveriges första SM i 100 km på tiden 10:10:06. Det loppet var "bara" träningspass inför det jag trodde skulle bli mitt stora lopp - Basel 24 h. Icke sa nicke! Jag bestämde mig för att strunta i tävlingar för ett tag och sprang istället en gammal pilgrimsled från Karlstad till Trondheim under semestern. Det blev en underbar löpning på 70 mil och 15 dagar.

Efter hormonsvängningar som ifrågasatt min löpning och som ännu inte är utredda så fick året ett löpmässigt lite snöpligt slut - förresten, jag blev trea på Riksmästerskapet i 24 h (172 800 m) igen. Så så dåligt var det inte. Och så har jag och mamma fått äran att komma sist i mål på Tjejmilen.

Genom att jag inte kunnat springa som jag velat fick jag upptäcka en annan form av rörelse som gett mig mycket - dans.

2010

Mitt absolut bästa löparår hittills! Jag vann min aldra första guldmedalj i löpning genom att springa hem TEC 75 miles. Nu fanns det inga andra tävlande på den sträckan men jag var lika glad för det. Sedan slog jag personligt rekord på Halvmaran - 1:53:40 - på andra varvet på Stockholm Marathon. Det blev även pers på maran, 3:53:55, vid samma tillfälle. Det mest glädjande var att jag sprang fortare och fortare, ju längre jag kom. Under sommaren sprang jag in mitt livs snabbaste mil hittills - 48:20 - under Engelbrektslöpet samtidigt som jag fick vara medaljutdelare och hade en fantastiskt härlig helg hos Erika i Norberg!

I augusti pacade jag Björn Baloo under det 246 km långa GAX Trans Scania och det bäddade för succé i mitt första 24-timmars lopp. Förutom att springa längre än någonsin förut - 184 647 meter - så kom jag totalt fyra, trea bland damerna, och resultatet var det femte bästa någonsin bland svenska kvinnor. Tre veckor efter det fick jag oväntat min andra medalj i löpning, den här gången i valören silver, efter att ha sprungit i mål som tvåa på Uppsala 50 km. Och så blev det pers, 2:56:47, på Lidingöloppet och pers på 50 km i terräng via Sörmlands Ultra sist på hösten.

Som om inte detta vore nog var jag till Nya Zeeland både i mars och nov-dec för att segla tillsammans med mina vänner Anna-Marie och Cato. Segling har jag aldrig hållt på med förut. Det var en speciell känsla att sitta i mitten på en stor, blå, rund skiva och oavsett hur långt eller snabbt vi förflyttade oss var vi alltid i mitten på den där blåa skivan. Anna-Marie och Cato kunde inte heller segla, så det blev ett äventyr att ta oss de 1100 sjömilen mellan Fiji och Nya Zeeland!


2009

Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start!

2008

Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara.

2007

Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan.
Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna.

Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen

Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007

2006

Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger!

Träningsdagbok inför ÅEC


2005

Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna.


2004

Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30.


2003

Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd.


2002

Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter.

Till toppen

Basel 24 h 2011
Så nu är den över. Drömmen om att springa riktigt långt i Basel. Nu vet jag mer om hur mitt psyke reagerar då jag går ut i ett lopp med höga förväntningar på vad jag kan prestera.

Jag har hittills mest sprungit för... ja, varför? För träningspassen där jag, med eller utan vänner, tar pendeltåget till något oländigt ställe, snör på oss ryggsäckarna och sticker i väg i nästan okänd terräng för att några timmar senare stanna och fika någonstans, förhoppningsvis efter långa samtal om livet och efter att ha fått se onändligt fin natur. Efter fikat fortsätter löppasset och tillslut är vi hemma.

Det är de löppassen jag älskar. De har större mening än någon tävling. Tävlingarna har varit roliga tillfällen till att få träffa många vänner på samma gång, och även tillfällen till att lära känna nya vänner.

Så kom 24 timmars loppet i Skövde i höstas. Jag råkade springa 184 647 km, 92,6 km under de första 12 h, 92 km under den andra delen. Helt plötsligt hade jag gjort ett resultat som räknas, ett som var riktigt bra. Glad över den uppmärksamhet jag fick blev jag sugen att springa ett nytt 24 h lopp. Naturligtvis ville jag göra det än bättre. Jag funderade en del på hur jag skulle fungera på ett lopp där jag går ut med förväntningar på mig själv. Kom fram till att jag inte hade någon aning.

Morgonen i Basel var jag kolugn. Jan-Erik blev något stressad när jag lunkade iväg för att bortsta tänderna 3 minuter innan start. Väderprognosen hade sagt 23 grader, men det var nog någon som vänt siffrorna fel. Efter en dryg timmes löpning visade temperaturmätaren på 32. ”Det kommer svalna av” tänkte jag och hoppades att vid tre kanske trycket skulle lätta inte. Men graderna verkar inte fungera på samma sätt i Schweiz som i Sverige. Först klockan sex, efter sex timmars löpning, sjönk temperaturen under 30 grader. Banans ena långsida (vi sprang runt 8 fotbollsplaner, på asfalt och gatsten) var helt exponerad för solen. På ena kortsidan var en liten krök och när jag passerade ett litet hus där kom ibland varvets enda vindfläkt. Längs den kortsidan fanns tre träd som gav marginell skugga och på andra långsidan gav en byggbod och några träd nödtorftigt skydd när solen dalade. Sista kortsidan var favorit! Där täckte gigantiska blommande kastanjer vår väg och luften var markant svalare.

Värdens bästa Carina gjorde allt för att hålla oss på gott humör! Varje varv mötte hon med ett leende och det var en väsignelsa att bara säga vad jag ville ha och få det. Fastän jag drack en liten falska med dryck nästan varje varv var jag ändå törstig efter halva varvet. Jag letade desperat efter sätt att kyla av kroppen på. Carinas snilleblixt med att köpa isglass var dagens bästa idé! Nåt så ljuvligt svalt och skönt det var! Lindringen är bara tillfällig, men den hjälpte och höjde humöret. En av loppets fotografer fångade nästan när jag struntade i svamparna som delades ut för svalkning och istället körde ned hela huvudet i vattentunnan.

Tre timmar förlöpte i 6:20 tempo, sedan tappade jag. Jan-Erik var starkare och fortsatte ensam. Jag lunkade på och fick en kick av att lyssna på min lista med favoritlåtar som jag satt ihop för tillfället. Småsjungande avverkade jag ytterligare några varv runt banan. Kl 5 åt jag middag, gåendes. Det var ett taktikval, jag tänkte att det var bättre att göra det då medan det fortfarande var 32 grader varmt för att vara laddad med energi tills när det blev mindre varmt.

Med solnedgången och avslalnande temperatur steg humöret. Jag travade på rätt bra och gladdes varenda gång jag passerade den manuella tidtagningen. De människorna log och hejjade hela tiden och förgyllde verkligen loppet! Mitt namn stod med på tavlan där de löpare som låg främst stod. Det var ovant och trevligt! Som bäst låg jag femma. Efter att ha gått ter varv medan jag åt låg jag sjua. På tavlan stod entaliga siffror. Jag tog därför för givet att det var antal varv som syntes där.

Asfalten slet på lårens utsida men nöjd med att ligga bra till lullade jag på i min egen takt. När klockan närmade sig 10 var det svalt och löpningen fungerade mycket bättre än tidigare under dagen. Jag bestämde mig för att äta vid 11. När jag nådde varv 84 tänkte jag ”Äh, jag sparar det tills jag gjort 88 varv. För då har jag nått 100 km!” Jag sa det till Carina som fick en liten bekymrad rynka. Nästa varv sa hon ”Det är inte varv på skylten Kristina, det är kilometer”. En klump sjönk ned i magen. Kilometer!!! Har jag bara kommit 85 KILOMETER? Det var skillnaden på att ligga strax över förväntan mot att ligga strax under.

Jag fortsatte några varv till och tankarna cirkulerade. Ungefär 25 över elva hade jag gjort 91 kilometer. Kanske kunde jag göra 2-3, max 4 kilometer till innan kl 12, då halva loppet gått. Det skulle på sin höjd innebära att jag gjort 96 kilometer och om jag lyckades med samma mönster som i skövde kanske jag kunde klara 188 kilometer totalt. Min förväntan var högre. Kanske var den orealistisk, kanske var det värmen som gjorde att det inte gått så bra som jag hoppats. Men faktum belv att jag bestämde mig för att hoppa av. Jag minns exakt var på banan jag var. Jag tyckte inte det var värt att slita på kroppen i tolv timmar till för att inte nå det mål jag ville nå, ”bara” slå mitt eget pers med några kilometer eller till och med springa sämre än mitt förra lopp. När jag tog beslutet kändes det klokt och sunt. Nu skulle jag kunna vara ute och springa normalt om en vecka istället för efter tre veckor. Men visst flödade även bittertårarna. Jag vandrade det sista varvet långsamt, tog farväl av den kvinnliga orkestern och dess entoniga musik, aklejorna som växte längs vägen och satt på kanten till en fotbollsplan av sand och betraktade en pappa leka med sitt barn (ja, mitt i natten!) Sen satte jag mig hos Carina och ju fler minuter som förflöt bort på att inte springa så kände jag hur loppet gled mig ur händerna. Det skulle inte bli som jag hade velat att det skulle bli.
I sorg och bedrövelse gick jag och fick lite massage, tog en dusch och kröp ned i Carinas sovsäck. Carina hejjade oförtrutet på Jan-Erik. När jag vaknade satt hon med ett leende på bänken bredvid och sa ”Förlåt. Jag skulle inte ha låtit dig sluta”. Jag blev förvånad, att jag bröt var inte hennes fel. Och jag undrar hur jag hade reagerat om hon försökt jaga ut mig på banan igen.

Resten av dagen gick åt till att heja på alla de löpare som fortfarande kämpade på. En del hade drabbats av värmeslag efter bara några timmars löpande och brutit. Andra spydde som små grisar, sov ett slag och började sedan springa igen. I sjukvårdstältet låg en löpare vars fotsulor börjat lossna. Han fick dem fiaxde, sen skulle han springa igen. Jag undrade vad jag höll på med, jag som hade kunnat äta, som endast hade en liten blåsa på tån bredvid stortån och som egentligen sprungit lite bättre än vad jag gjort i Skövde, trots värmen. Var det ett korrekt beslut att sluta eller inte? Det kommer jag aldrig få veta utan korrektheten kommer bara ur mina egna tankar kring det. Just nu förs det en kamp mellan den del av mig som säger att det var klok och jag är en stark och duktig löpare oavsett resultatet i Basel och en annan del som säger att jag är feg, gjorde en dum bedömning och som säger att jag är en usel löpare som aldrig kommer att göra bra resultat igen. Den första kommer att vinna; det kallas för självbevarelsedrift. Fram tills att den överröstar den andra så hugger den andra sina klor i mig lite då och då.

Carina var magnifik och sprang med Jan-Erik en del av sträckan varje varv de sista fyra timmarna. Att ha Carina som support var verkligen guld värt! Jag satte mig i en gräsbacke, full med tussilago, smörblommor och små blå blommer och hejjade på Janne strax efter att Carina lämnat honom. Han skulle inte få gå många meter! Jan-Erik gjorde ett strålande lopp, värmen till trots, och slog pers med cirka 27 kilometer! Totalt kom han cirka 187,6 km och kom tvåa i sin ålderklass, endast slagen av totalsegraren, som kom 225 kilometer.
På vägen hem lyssnade jag på Carolas ”Believe”. Den har en vacker text som handlar om att hitta styrkan i sig själv när det är svårt och tungt i livet. En ruta krossades i mitt sinne, en ruta tillbaka till dåtiden. I dåtiden, för nu åtta år sedan, lyssnade jag på den låten när min man lämnat mig, vi just hade fått veta att vi inte kunde få barn och jag var sjukskriven för utbrändhet. På den tiden kände jag mig som tre förkolnade träbitar, ute på en öde hed som vinden tomt blåste igenom. Att misslyckas med ett lopp.... är inte det minsta farligt i jämförelse. Egentligen. Ingen är död, ingen är sjuk, ingen har försvunnit. Visst river och sliter det ett tag, det är bara mitt ego som fått sig en törn. Ett ego som säger att jag måste vara bättre än andra. Klara mer än andra, vara tuffare än andra. Det egot får gärna ta törnar, om än det gör ont för mig. För det egot vill jag ha bort. Jag vill inte leva för den kortvariga tillfredsställelsen att få en siffra högst uppe på ett papper. Det känns jättebra just då och så småningom faller det i glömska. Jag vill att glädjen, styrkan och lyckan i mitt liv ska vara mycket mer långvarig än så.

Samtidigt kommer jag ihåg hur det kändes när jag sprang i mål i Skövde, hur tron på mig själv växte och hur gott det kändes i hjärtat. Hur jag liksom växte.

Så – jag vet inte hur jag får ihop livet, vad jag tycker är viktigt och vad jag vill satsa på härnäst. Blir det fler 24 timmars lopp eller inte? Ingen aning! Jag tror det beror på om jag hittar någon annan varaktig lycka i det än att ”bara” nå en siffra. Loppet behöver vara kul i sig tror jag, jag behöver njuta i det jag gör. Det gjorde jag inte i Basel, snarare kändes det som att jag hade en löpsanra runt halsen när jag insåg att jag låg på gränsen att eventuellt ”bara” kunna klara samma resultat som i Skövde. Vilket är ett enormt bra resultat. Är det som vanligt, att jag har för höga krav på vad jag vill åstadkomma? Hade jag inte förväntat mig något hade jag förmodligen tyckt att någonstans mellan 92 och 95 kilometer under första halvan av loppet var jättebra och sprungit vidare, glad och boostad över det. Nu hade jag förväntningar och då tyckte jag inte det var tillräckligt bra. Jag tycks tippa över än åt ena, än åt andfra sidan. Att inte ha förväntningar gör mig fri, samtidigt är det orättvist att betrakta mig själv som en så okapabel person att jag inte bör ha förväntningar. Att ha förväntningar innebär en press och en stress på mig att göra saker än bättre, samtidigt kommer de från tron på och vetskapen att jag är kapabel.

Är det någon som har en vågskål att låna ut till mig så jag blir balanserad? ;-)

Till toppen

Det Nya Äventyret (har inget namn än. Förslag är välkomna!)
140121

Hur är det att paddla i en farled? Ingen som vet, ingen som vet... Och vi kommer inte hinna pröva.

Det finns en sak vi förmodligen inte kommer kunna öva på innan det bär av - paddla i en farled. Min tankebild om en farled var att det skulle finnas en massa issörja i den, ungefär som en storkornig slush. Det borde funka att paddla i, om än det blir tungt, tänkte jag. Men erfarna folk jag pratade med sa att näpp! Där är ingen sörja, istället är det stora isflak som flyter omkring. Om det är kallt fryser det dessutom rätt snabbt mellan dem.

I morse sprang jag till jobbet, passerade över Årstabron. Nedanför glimmade isflaken i rännan. Visst växte tanken - hur är det att paddla där? Och är det verkligen vatten mellan flaken eller är där tunn is? Vad händer om det fryser framför och fryser bakom, och jag tillslut inte tar mig någonstans? Isflaken kanske håller att gå på, men vattnet som just frusit mellan flaken kanske inte håller. Hur stor diskrepans är det mellan min armstyrka och isens tjocklek? Det vill säga om jag vore så stark att jag kan slå sönder isen fram tills dess att den är så tjock att den bär att gå på, då borde jag vara relativt trygg med att alltid kunna ta mig fram. Förmodligen är jag inte så stark. Det lär vara ett spann av istjocklek där jag inte klarar att slå mig genom den och den inte heller klarar att bära min vikt. Men, det är förmodligen där våra skidstavar kommer in i bilden! Dags att åka ut till Kopparmora och kapa av dem så vi kan pröva åka isjakt, sittandes i kajaken?

140117

Nu lägger sig isen på Årstaviken och andra vatten. Det blir vitare, kallare, vackrare. Jag ser det med både njutning och bävan. Vad vore ett äventyr utan utmaningar? Utan oförutsedda händelser? Isen gör det besvärligare att paddla, men också så mycket mer värt det.

Visst är det enklare att paddla om vattnet ligger öppet, det är sju plusgrader och regnet plaskar i ansiktet. Men vad är det för äventyr om det går lätt? Nu kan "lätt" vara en underdrift, det handlar ändå om att vara ute hela tiden, riskera att åka i det kalla vattnet om vi gör något misstag eller vädret är hårt, och om att försöka hålla värmen, oavsett mängd regn, temperatur och trötthet.

Att isen äntligen kommer känns just - äntligen. Samtidigt så darrar hjärtat. Hur mycket is blir det? Ligger den kvar tills vi startar? Eller blir det opaddelbart, för isen är för tjock, vintern för hård?

Årstaviken under en morgonlöpning

Det är skönheten med det här äventyret. Ingen vet. Vädret bestämmer och vi är helt i dess händer. Här ska vi små skitmänniskor inte komma och tro att vi kan bestämma, våra varma lådor till hus till trots, och våra varma, portabla miljöer, där vi är inneslutna i bilar, bussar eller alla slags tåg. Oavsett den teknik vi hittat på finns alltid något som är starkare än oss - naturen. Och det är så himla skönt! Jämfört med stjärnhimlen är jag bara en liten prick på jorden som existerar en sekund för att sedan försvinna, medan stjärnorna alltjämt lyser där ute.

Men, nog med filosofi. Nu är det fullt upp igen. Vi har redan en mängd sponsorer känns det som - Kajak & Uteliv som lånar oss kajaker och allehanda utrustning, Kajaktiv som ordnat torrdräkter, paddelskor & handskar, mm, Carinas arbetsgivare Precio har lovat att sponsra oss på något sätt, PR-byrån Mandel är enormt viktig för oss med sitt fantastiskta kontaktnät och alltid glada tillrop, och så har vi ju mässan själv, Nordic Outdoor, som ordnar allt möjligt för att det här äventyret ska bli av. Ändå har vi minst fyra-fem dealar med ytterligare sponsorer som vi vill få i hamn, kanske fler. Och så är det pressmeddelanden, föreläsning till mässan som ska förberedas, ska vi ha ett mässbås ska vi för första gången i livet komma på hur vi utformar och gör ett sådant - innan vi drar den 15:e feb. Och så har jag tre föreläsningar som ska förberedas, kursen på Medborgarskolan ska planeras, vi försöker sälja föredrag, vi ska träna och hej och hå, någonstans däremellan ska jag jobba, försöka vara med min pojkvän Fredrik, mina vänner och även hinna träna. PUH! Och visst ja, så arrangerar jag ju landslagsgruppsläger helgen innan vi drar.

Så här var det även innan vi flög till Istanbul i våras. Det var full kareta, rakt in i väggen, innan vi drog. Jag hade minnesluckor och sov dåligt. Sen, efter någon dagar ute på turkiska landsbygden befann vi oss i en annan värld, där vi bara existerade i vad som skedde just då. Friden återvände, jag mådde himelskt, och allt var bra.

Så ser jag fram emot vårt äventyr nu också. En tid av frid och fokus, en tid av kroppsligt slit, kyla och kanske en och annan tår. Men änå, en tid med frid där det enda vi behöver göra är att existera, ta oss framåt, paddla, äta, springa, reparera saker, blogga (om vi lyckas ha batteri som tål kylan. Just nu ligger en gammal Ericsson-mobil på mitt skrivbord och laddar ur. Jag vill se hur lång tid det tar. Klarar den en dryg vecka? Sedan fredag kväll har den knappt förändrats. Jag ska köpa ett kontantkort, lägga in numret till sjöräddningen och ha den som livlina om vi råkar illa ut. Dagens telefoner duger inte mycket till, batterimässigt sett.)

Det ska bli en skön tid och jag ser fram emot den. Om än isflaken lägger sig över Årstaviken. De ger mig ett lugn, de påminner om friden som alltid finns. Och jag vill ut där, ut i vår skärgård, och bara njuta av allt vackert.

Det händer konstiga saker i Kopparmora. En dag när det första snöfallet kommer tar vissa ut sina barn och åker pulka. Andra går ut med hundarna på promenad och beundrar de vitbeklädda grangrenarna. Ytterligare andra – ett litet fåtal – ger sig ut i löparkläder och springer. Med kajaker på släp.
Anders, Carina och jag träffas vid båthamnen i Kopparmora där våra kajaker ligger. Anders har bara fötter i sina five fingers, som han vandrar omkring i snön med. Vi fäster kajakerna på rullvagnarna vi fått av Kajaktiv, upptäcker att mina spännremmar är för korta och får ta de längre som Anders har istället. Vi testar att dra kajaken i handtaget i fören, den guppar upp och ned. Bakänden slår i backen. Sen prövar vi att putta den. Det finns inget lämpligt ställe att hålla fast i den, och det är svårt att styra.

Anders spänner för hästen

Så kommer snilleblixten. Anders har med sig en klättersele. Carina trär på den på mig. Anders spänner fast remmar på kajaken och knyter sedan fast dem på selen. Jag testar att springa uppför backen från båthamnen – det fungerar utmärkt! Glad i hågen springer jag på och upptäcker att i nedförsbacken hinner kajaken inte bara ikapp, om jag inte ser upp kör den rakt in i vaderna eller hälsenorna på mig.

Efter lite meck kryper Carina upp i kajaken och jag springer med henne på släp. Hon hurrar och hejar och jag svettas i uppförsbackarna. Men det går! Mycket bättre än förväntat. Anders springer och tar bilder på oss och filmar och kommer med glada tillrop. Sen byter vi. Carina testar att springa, gå och dra mig i kajaken. Fastän jag är tolv kilo tyngre än henne fungerar det utmärkt. Vagnen verkar hålla, däcken ger inte med sig. De bara gnisslar lite. Men, under vårt äventyr kommer vi inte ha 68 kilos packning, snarare 20-30.

Carina sitter lyckligt i kajaken och hejar på mig

Medan Carina jobbar sig svettig springer Anders och jag och funderar hur vi lagar vagnarna om de går sönder. Han tipsar om att ha med en bågfil och ett rör om själva metall stagen skulle vika sig. Han tipsar även om en spray att använda på rull-lagren i hjulen.

Efter en fikapaus på kanten till havet säger Carina och jag farväl till Anders och springer inåt mot stan. Glada i hågen efter ett test som gått mycket bättre än förväntat stannar vi på Systrarna Deselius Konditori och äter årets första semla. Smakar himmelskt! Därifrån tar Carina bussen till Slussen medan jag springer hemåt till min käre Fredrik på Ingarö. Månen skiner över en svart-grå molnig himmel, vita tungor sträcker sig ut över vattnet, snön täcker grangrenerna, jag trampar i mjuk snö medan jag springer och jag är lycklig.

Det tar på i uppförsbackarna. Undra om vi betecknas som fordon eller fotgängare?

Jag sitter i kajaken och tittar ner i det svarta vattnet. Ett, tu, tre, på det fjärde..... Nej. På det femte.... Nja. På det sjätte.... Välter jag!
Och huga! Och usch och fy! Jag sliter för att få upp kardborren på handskarna som sluter om paddelskaftet. Dumt tänkt. Dra ut händerna istället. Sen viftar jag för att hitta öglan till första kapellet. Får av det. Var är den andra öglan? Frenetiskt viftande igen. Där! Äntligen får jag av även neoprenkapellet och kan simma upp till ytan. Som jag lärt mig på kursen förra året har jag sett till att hålla fast kajaken hela tiden, så den inte blåser iväg.

Rekordtidig badpremiär. 5 grader i vattnet den 6:e januari. Det du! Det trodde jag inte om en tjej som förr i tiden var badkruka!

Jag hänger framme i fören medan Carina vänder min kajak upp och ned för att tömma den på vatten. Det blir kallt i torrdräkten. Jag inser att här kan jag inte hänga länge, då kommer jag kylas ned och få problem, om än jag är torr på kroppen. Händerna är otympliga i paddelhandskarna och de blir inte bättre av kylan. Jag famlar när jag försöker greppa runt Carinas och min kajak för att sprattla mig upp i sittbrunnen. Jag har så mycket extra grejer på min, nu när det är vinter. Men det var bekvämt att kunna flyta på luften som stängts in i torrdräkten

Anders Mohlin tittar på oss, skrattar hjärtligt och filmar.

- Det gick lite långsamt, det är inte bra att ligga så länge i vattnet.

Vi bestämmer oss att köra en gång till. Hjärtat bankar inte lika mycket den här gången. Jag vet att vattnet är kallt, jag vet också att jag kommer upp. Jag välter i, den här gången har jag fuskat och har inte kardborrebanden omslutna kring paddelskaftet. Jag får tag på öglorna till kapellen, simmar upp och den här gången kravlar jag upp i kajaken utan att Carina tömt den på vatten först. Det går mycket fortare så. Jag försöker få lös pumpen som jag lagt bakom ryggstödet – och för säkerhets skull hakat fast i en rem, så den inte skulle flyta iväg. Det visar sig vara en dum idé. Jag får inte lös remmen, får sitta och vrida på pumpen så jag inte ska duscha Carina då jag tömmer kajaken på vatten.

Kolla in musklerna! Jag flöt rätt bra på den luftfyllda torrdräkten

Vi har en härlig dag. Efter doppen hoppar vi upp på stranden och springer fram och tillbaka för att få upp värmen, allt medan Anders rofyllt packar upp ur kajakerna. Han verkar inte alls frysa på samma sätt. Jag hoppas att efter några bad så ska jag också få en lugn stålfasad runt om mig, som klarar av kyla och som rör mig obemärkt, även efter ett dopp i iskallt vatten.

Det går att kravla mig upp i kajaken igen

På vägen hem äter vi skinksmörgåsar och kanelbullar i bilen. Vi visste vi skulle bli kalla idag. Vi visste också att vi skulle komma in i värmen efteråt. Carina har fått vatten innanför sin torrdräkt och är blöt. Jag ryser vid tanken på hur vi skulle få den torr om vi skulle tälta ute i natt. En liten yxa ska definitivt med i packningen. Jag vill kunna göra upp eld.

Mer grejer!

Igår kväll rantade jag runt bland nybyggen och industrier i Solna. Jag letade James från Kajaktiv, som kommit till Stockholm för att träffa vänner och leverera saker till mig och Carina. Med sig hade han bästa julklapparna - kajakvagnar, paddelhandskar och paddelskor. Dessutom hade han två torrdräkter i storlek Large, Män, som vi får låna.

Jag har aldrig sett en torrdräkt. Än mindre tagit i en. Det var lärorikt bara att förstå hur jag skulle göra för att krypa in i den. Nu förstår jag vitsen av kiss-och bajslucka. Tanken är att vi ska få prototypdräkter från Hiko, i slutet av januari. De kommer vara i rätt storlek och ha alla faciliteter. Tills dess får vi öva i lånta fjädrar av James. Det känns som en utmärkt lösning!

Med vagnar hemma kan vi testa att dra/putta kajakerna längs landsvägarna ute på Värmdö. Vi har räknat med att kunna ta oss omkring två mil per dag, med varsin vagn med drygt 50 kg kajak på. Vi har aldrig prövat så vi vill se om det är rimligt att ta oss den sträckan. Det beror förstås på vädret - ska det ske i några decimeter nysnö kan jag tänka mig att det blir tungt. Men det är det som är charmen med äventyr - det ingår en viss del oberäknelighet och konsten är att förbereda oss så gott edt går, för allt som kan hända. Hände inget oväntat vore det inget äventyr!

Det känns fortfarande rätt overkligt det här. Både att vi ska ge oss iväg, och även att få en massa saker, helt gratis! Gratis är det ju i och för sig inte, vi får leverera ett projekt i motprestation. Men, det känns inte som ett problem! Leva äventyrsliv fem veckor under februari-mars känns lyxigt, oavsett hu kallt, blåsigt och besvärligt det kan verka.

Jag lyckades tråckla mig in i torrdräkten tillslut. Numer har jag än större förståelse för behovet av en lucka där bak. Återstår att ta mig ett dopp och se vad som händer!


Paddla i is

När vi närmar oss bryggan frasar det under kajakerna. Iskristaller bildar fyruddiga stjärnor i vattnet. Jag lyfter upp en på paddelbladet och betraktar strimmorna som löper ut från den tjocka nerven i mitten. Ett underverk. Vattnet är fullt av dem.

Sven drar in över Sverige. Träd rasar i Skåne och på västkusten. Jag och Carina undrar om vi verkligen ska iväg. Anders är optimist – blir det för blåsigt vet han utmärkta vikar att paddla i. Säger Anders att det är OK att paddla så litar jag på honom, han har hållt på i 25 år. För mig är det första gången jag sjösätter kajaken medan snön ligger på klipporna bredvid. Bara ta sig i kajaken är ett äventyr – jag vill absolut inte halka på bryggan och åka i. Spänna fast kapellet är svårt, Anders får hjälpa till. Det är nytt och styvt och verkar bli ännu styvare av kylan. En vind drar över oss. Jag hör Carina huttra till. Nu ger vi oss iväg!

Perfekt väder för paddling!

Vi paddlar ut mot viken och jag tänker att alla sommarställen som ser så mysiga ut sommartid ser rätt vindpinade och utsatta ut nu. Vinden viner, vi har upp mot 10 m/s i byarna. Sakta tar vi oss framåt medan vattendropparna stänker som små korn mot regnjackan. Vi har inte ordentliga kläder än. Jag har fodrat kajaken med liggunderlag i sittbrunnen. På benen har jag löpartights och regnsbyxor. Det är faktiskt varmt och gott därinne. På överkroppen har jag underställ, en ullfrottétröja och min regnjacka. Det räcker gott och väl då vi får slåss med vindar som vill driva oss tillbaka dit vi kom från. Min vindtäta mössa är en god vän, det är även paddelhandskarna i neopren. Även om de blir blöta och kalla så fryser jag bara bitvis om händerna.

Efter några timmars paddlande tar vi lunch under några tallar. För att komma i land kör jag så långt upp på stranden som jag kan, därefter balanserar jag i löparskorna på det istäckta plastskrovet. Minst sagt halt! Jag halkar till och använder paddeln som stöd. Carina är blöt upp längs ärmarna. Hon har missat att stoppa i jackärmarna i vantarna och därför har vattnet sugits upp och kyler nu effektivt. Ett par löparruscher gör susen. Det är en sådan där liten sak som gör enorm skillnad. Vi lär aldrig mer glömma den detaljen.

Kapellen torker, dvs fryser, medan vi äter lunch

Vi äter gulaschsoppa och risgrynsgröt, det tar emot att hälla mjölk på gröten. Jag vill ha allt varmt. Jag funderar ett tag om jag ska sätta på mig paddelhandskarna när vi ska diska för att skydda mot det kalla havsvattnet, men Anders lösning är annorlunda. Man värmer så klart diskvattnet! Återigen en detalj som är viktig. Så enkel och självklart, och så lite jag tänkte på det.

När det är dags att ge oss av kommer utmaningen – ta på sig stelfrusna, stenhårda paddelhandskar. De är trånga i vanliga fall men det här är absurdt. Jag får mjuka upp dem först, sen slita och dra med tänderna för att få upp dem över ärmarna. Känner mig hjälplös som en liten unge på dagis. Anders slår lös isen som bildats på hans kajakjacka – bästa sättet att torka kläder på. Medan vi alla huttrar ger vi oss av igen.

Det dröjer inte länge innan värmen är tillbaka. Vi kämpar mot vinden över en fjärd, och råkar den få tag på spetsen på min kajak vrids jag direkt upp med långsidan mot vindriktningen och börjar driva. Det är ett styvt jobb att räta upp kajaken igen. Jag blir lite missmodig när jag ser att det är svårt att ta mig dit jag vill. Vad händer om jag verkligen inte kan komma dit jag vill? Om jag skulle driva mot stranden och inte ha en suck att ta mig därifrån? När jag paddlar måste det vara jag som bestämmer vart jag ska, annars ska jag inte ut. Visst vet jag att Moder Natur är så mycket starkare än mig, att jag skulle bestämma är en inbillning. Men just när jag paddlar behöver jag få leva i den illusionen.

Anders vid kajakbaren

Plötsligt säger Anders ”Nu ska vi besöka Kajakbaren”. Jag och Carina tittar undrande på varandra. Vadå bar? Nu? Anders paddlar mot en brygga. ”Ska vi kliva upp?” undrar Carina. ”Nejdå, ni kan sitta kvar”. Anders häver sig vigt upp över kanten och går fram till ett litet träskåp. Han plockar fram en immig flaska och tre små glas. Där står den, fri att använda, för varje kajakpaddlare som kommer förbi – och vet om den, så klart. Jag tycker sånt där är så himla roligt – någon har brytt sig om att snickra ett skåp, någon har brytt sig om att ställa in en flaska och glas, inte får att den själv vinner något på det utan bara för att det är roligt. Och så kan jag, Carina och Anders sitta där och smutta på något starkt att dricka för en stund.

Vi slår läger vid en badplats på Gällnö. Vi lär vara öns enda campare. Det blåser rakt in mot land, vi drar kajakerna på snön för att komma upp mot skogen där vi hittar en vindskyddad tältplats bland träden. Vi slår upp tälten, bäddar och hänger upp kapell, reflexvästar och allt som är fuktigt så att fukten får frysa till is. Spå kan vi slå bort den senare. Klockan är 20 över fyra. Vad ska vi göra nu? Det är redan mörkt.

Vi tar en promenad över ön. Vi har bytt alla kläder vi paddlade i mot torra, varma. Jag svettas i min dunjacka, får till och med dra upp i halsen. Vi upplever Gällnö by night – vilket består av att turbåten kommer och lastar av två kvinnor som möts av en skäggig man med barnvagn att transportera saker i – sen går vi tillbaka till tälten. Anders har med sig en marschall som han tänder. Den sprider underbart ljus. Vi får inte elda, det är naturreservat. Vi sitter och äter nötter, korvbitar och huttar whisky i små glas medan jag först lägger in sockarna, därefter buffen, på min mage för att de ska torka. Så småningom lagar vi pasta med bacon och creme fraiche. Den iskalla ölen jag hade med mig är ingen sugen på. Dricka och äta varmt känns som ett måste. Kvällens kisspaus sker under en vidunderlig stjärnhimmel med myriader av stjörnor som förirrar sig in mot vintergatan. Ett kraftigt stjärnfall får mig att önska något riktigt fint.

Vatten, kläder, skor – allt vi vill ska vara någorlunda varmt åker in i tältet. Carina och jag bufflar ned oss i två sovsäckar vardera och lägger våra jackor ovanpå. Så småningom stiger värmen. Anders har tänt brännaren från ett trangiakök i sitt förtält. På så sätt får han det varmt. Blandningen av etanol och T-röd brinner utan att sota. Vi sover gott från strax efter nio. På morgonen har vi fullt med kondens i taket som droppar ned på dunsovsäckar och jackor. Känns som att det vore bra att ha annat material än dun. Idag kommer vi hem och kan torka allt men har vi hållt på i en vecka utan torkmöjligheter så kan lite fukt här och lite fukt där bli ödesdigert.

Morgonen är solig och lugn. Mina paddelhandskar är tack och lov böjliga, det sista jag gjorde innan jag somnade var att lägga dem, med skräckblandad förtjusning, på min mage. Isen kylde i början, men rätt snart var de bara fuktiga. De är inte helt torra men definitivt mycket bättre än om de varit ute hela natten. Övriga kläder som jag ska paddla i har jag haft i sovsäcken så att de ska vara varma när jag tar på mig dem.

Anders glider elegant ned i vattnet med sin kajak. Jag och Carina sitter som små ankungar uppe på en liten snötäckt gräskulle. Få fast de dubbla kapellen är lättare sagt än gjort. Neopren kapellet är fruset och stelt om än vi dragit i det och slagit det mot trädstammarna, det vattentäta galonkapellet är halkigt. När de väl är på försöker vi skjuta ut oss i vattnet genom att ta fart nedför kullen. Vi stannar halvvägs ut i vattnet och balanserar osäkert på kajakkölen. Vi slänger än åt ena, än åt andra, sidan. Rädlslan för att hamna i vattnet åker upp i halsgropen om än det inte är djupt. Med lite juckande så hamnar vi tillslut i vattnet, allt medan Anders filmar.

Sjösättning i löparskor

Dagens paddling blir lugn. Det är nästan vindstilla. Jag tittar på huset, träden, klipporna. Så lugnt och tyst. Färgskalan är helt annorlunda motför på sommaren. Det är en blekblå, rosatonad skala. Vinden är inte kall men inte heller varm. Tysta glider vi över och genom det vackra. Det är precis så som jag vill ha det. Jag hade inte väntat mig att skärgården skulle vara så stilla här inne, där det finns så mycket hus, men det är den.

När vi närmar oss bryggan där vi ska iland har isen lagt sig. Förvånade ser vi att vår ankringsplats är avskuren från oss. Paddla sig igenom de första, frasande kristallerna är roligt. Sen blir det trögare och trögare, det känns som att sandpappra kajakens långsidor. Därefter får vi slå sönder den nybildade isen för att komma fram. Jag vinglar fram och tillbaka i kajaken då isen ömsom håller, ömsom ger med sig. Ju tjockare den blir, desto svårare blir det. Tillslut förmår jag bara göra hål för paddeln och får sen använda paddeln som hävstång för att ta mig framåt. Och till sist får jag inte hål alls. Jag blir stående på isen, i kajaken, utan förmåga att ta mig framåt. Jag vågar inte kliva ur kajaken för att testa om isen håller att gå på. Det är drygt tre meter till land och jag är maktlös. Jag funderar vad jag ska göra och hur jobbigt det blir om det är flera hundra meter is vi behöver ta oss igenom, om inte Anders är med som trygghet och vad som händer om vattnet bakom oss dessutom fryser igen snabbt. Mitt roder har frusit fast och är ivägen när jag försöker hasa mig över isen.
Lösningen blir att backa ut i vattnet igen och hugga upp isen närmast bryggan så vi kan ta oss upp där. Den är alltför hög men Anders går iland först och håller sedan ett stadigt tag om våra kajaker när både Carina och jag går iland. Vi drar upp kajakerna på den istäckta bryggan och de glider lätt. Sen packar vi ur den i flygande fläng och Fredrik som kommer och hämtar oss i en uppvärmd bil är en räddande ängel i många bemärkelser.

Paddling i is

Så slutade vår första paddling. Vi har lärt oss mängder. Som till exempel att vi ska ha spännremmar med oss till kajakluckorna. Spänenna på dem fungerar bra sommartid, men fyllda med frusen is så var de svåra att få upp. Hade någon av oss drattat i vattnet och vi sen inte fått upp luckan till packningen där de varma, torra kläderna finns, då hade vi haft problem. Det är väldigt skönt att äntligen ha kommit ut. Just att få komma igång motverkar rädslan och det sätter även igång processen än mer – vad är det vi behöver för att klara detta?

Vi är visare, kallare och tack massor Anders för suveränt ledarskap och lärdomar! Du hjälpte oss just lagomt – inte för mycket, och inte för lite, utan alldeles just perfekt!

Dax för första övningsturen!

Inte ens på sommaren skulle jag ge mig ut och paddla om prognosen ser ut som nu, liten kuling med upp till 20 m/s i byarna. Men,nu är det vinter, kallt, snögloppen flyger i luften. Då kan jag gott tänka mig det! Jag längtar faktiskt efter att komma ut och känna hur det känns, slåss med vinden, och även få den relativa stillheten i skärgården. Att jag sen är både snorig och hostar, det bekommer mig inte.

Vad är det som hänt?

Jag tror att när jag väl släpper ut det jag känner, i det här fallet rädslan, då blir jag trygg. Det är många veckor sedan jag låg på Fredriks mage, tryggt omsluten av hans armar, och grät. Jag såg den stora strimman iskallt, mörkt, hotfullt vatten framför mig, full med isflak, och grät. Jag var så rädd för att drunkna. Sen dess har jag inte varit rädd. Istället har jag tänkt på hur jag bäst överlever det här. En sak är övning. Den börjar i helgen, och det känns så himla gott att komma ut! Äntligen, ska vi få träna! Anders tar med mig och Carina på en tur lör-sön, vars främsta syfte är att öva vinterhantering.

Packningen ser annorlunda ut motför på sommaren. Jag har stoppat ned allt jag har som är varmt, sen har vi värmeljus och gasollampa för att värma i tältet. Maten är ungefär som på sommaren, förutom att numer har vi kylskåp i kajakerna. Risken att saker fryser bör inte vara stor, det är bara någon minusgrad. Det är väl att jag och Carina fryser bort, i så fall. Än har vi inte fått de sovsäckar, liggunderlag, torrdräkter och kläder som vi hoppas få av sponsorer. Men träningen kan inte vänta, vi ska ge oss av den 15:e februari och det är inte många helger dit.

Det här är den första övningshelgen! Jag förväntar mig att lära mig massor och ha roligt bland vågorna :-D

Ser det inte underbart ut???

Jag har länge varit rädd för den paddling vi ska göra och för en tid så har rädslan varit den stora faktorn. Men, det finns ingen anledning att gå emot sin rädsla om det inte ligger något lockande på andra sidan... Jag fick ett MMS från Anders som var välbehövlig påminnelse. Kolla den här bilden!! Ser det inte underbart uit? Tänk en kall, tyst, enormt vintervacker skärgård, och padla i den. Det har jag drömt om i många år, men inte vågat ge mig in på. Nu är det dags! Äntligen ska det bli verkligehet! På grund av den längtan finns det här äventyret, och det är därför jag gör det. Drömmen om att vinterpaddla ska inte förbli en dröm, den ska bli verklig. Vi börjar med en tur helgen 7-8 december. Ojojoj, Anders, vad du ska få lära oss mycket!!

Foto från Anders Lundh

Vi har hämtat kajakerna!

Vi sitter i bilen med kajakerna på taket. Det är en märklig känsla. Förra äventyret betalade vi för att låna kajaker i en månad – med en generös rabatt mot att vi la upp loggan på våra hemsidor för Kajak & Uteliv – den här gången betalat vi ingenting. Det är mässan Nordic Outdoor som sett till att vi fått låna kajaker gratis. Jag känner mig lyxigt bortskämd, förvånad och glad som ett litet barn på julafton.
- Märker ni att ni vill byta något i utrustningen så är det bara säga till så ordnar jag det. Det var Astrids ord när vi åkte.
Modiga, lugna Astrid som ordnar allt, som tyckte ”kom och hämta kajakerna på söndag ni, jag får barn någon gång under veckan men till på söndag är jag säkert hemma”. Lugna filbunken själv. Hon stod och ammade det lilla nytillskottet när vi körde iväg.

Det ser ut som att Carina inte är lika förtjust som jag över att sitta i en kajak igen, om än vi är på torra land

Senare på kvällen lämnar vi kajakerna hos Anders ute på Värmdö. Han väntar på oss med pannlampan på för att visa oss vägen in i båthuset. Vi promenerar ned till båtrampen där vi ska sjösätta kajakerna om två veckor för vår första provtur i kalt vatten. Vinden viner, jag drar dunjackan tätare omkring kroppen. Hur sjutton gör jag för att komma i kajaken? På sommaren skulle jag haft mina paddelskor och glatt plaskat i vattnet och med fuktiga fötter satt mig i kajaken. Men i november... Jag har inte den minsta lust att stoppa ned fötterna i vattnet och sen sitta med dem blöta mot det kalla kajakgolvet. Jag ska ta med mig mitt gamla liggunderlag och fodra kajakens insida med det, för att inte bli så kall. Vi fick dubbla kapell av Astrid, ett i neopren som är fodrat med fleece och ett annat som ska hålla det första torrt. Jag tittar ut mot det kallsvarta havet, stjärnorna och natten. Hur navigerar vi i mörkret? Och hittar tältplats när det är becksvart? Enkla lösningen är att stanna innan det blir mörkt men i februari blir det mörkt tidigt och vi får inte mycket paddeltid. Passagen över Arkösund är närmare 40 kilometer. Det är en dagspaddling, vi kommer paddla i mörker. Lanternor är ett måste, där går alla fartyg mot Norrköping. Och hur många kilometer kommer vi behöva knuffa kajakerna på isen innan vi når fast mark i viken på väg mot in Söderköping?
Många tankar virvlar i huvudet. Nu är vi på väg! Det känns fortfarande overkligt. Vi har bara fått tag på kajakerna, än behöver vi torrdräkter, vagnar – är det överhuvudtaget möjligt att skjuta 50 kg kajak på cykelvägar i februari? Tänk om det är en halvmeter snö? – och en massa varma kläder. Jag ska gräva fram allt jag hade på Aconcagua. Dunjackan, ullfrottéunderstället, balaklavan och vandringskängorna kan komma väl till pass. För övningsturen den 7-8 dec har vi inga varma sovsäckar ännu så jag kommer ta de två jag har och stoppa in dem i varandra. Med dem och ett ullunderställ hoppas jag på sova gott. Då ska vi även ta med mitt gaskök och Carinas multifuelkök och testa hur de fungerar. Och solcellsladdaren. Ska vi blogga i över en veckas tid från havet kommer vi behöva batteri. Hur får vi kräm i alla energislukande apparater när det är kallt? Det är också en nöt att knäcka.
Jag gillar all den här planeringen och övningen. Det är roligt att komma på hur vi ska få olika saker att fungera, nu när vi har ett nytt mål. Fast det där med eskimåsväng... Jag tittar på det kallsvarta, blanka vattnet och ryser. Det kommer bli ett kallt äventyr.

Rädsla som stoppar eller rädsla som räddar....

Jag ser den framför mig. Den svarta strimman med iskallt vatten, fylld med issörja och isflak. Den har följt mig många veckor nu. Hu! Jag vill inte drukna!

För en tid sedan fick jag och Carina frågan om vi ville göra något för mässan Nordic Outdoor som hålls i Göteborg 21-23 september. Självklart, blev svaret. Hålla föredrag om Miklagård till Stadsgård är spikat, men så var det frågan om vi kunde göra något mer.... Springa 50 mil till Göteborg, när vi redan sprungit över 300? Visserligen i mars, men det lät inte så äventyrligt i alla fall. Så en morgon sprang jag förbi en skylt i Gamla Stan. Det var en båtfärd över Mälaren, via havet och över Göta Kanal, sträcka Stockholm - Göteborg. DET vore kanske något!!! Jag fäste inte så mycket uppmärksamhet vid tanken först, fast den var envis och satt kvar. Till sist nämnde jag den för Carina. Som tände. På alla cylindrar!

Vi började undersöka. Kanalen är stängd. Alla 58 slussar. Och förmodligen isfylld. Om inte tömd på vatten. Havet fruset. Förutom om vi är i farlederna. Är det riktigt kallt hinner de frysa igen mellan det att finlandsfärjorna passerar. Vi behöver hoppa upp på isen däremellan för att inte bli nedmejade av en självlysande partybåt. Vättern förmodligen frusen i kanterna, öppen i mitten. Med skarpa, farliga vågor som kommer av att den är så djup. Och stränderna kan vara täckta av manshöga isformationer. Speciellt i februari. Hur tar vi oss förbi dem? I Vänern går det farleder och Göta älv är uppbruten. Jaså, isflak kan skava hål på plastkajaker? Det var ju otur....

Men, det är ju det här som är kul! Att göra det som verkar om inte omöjligt, så i alla fall svårt. Där står vi nu, kliar oss i huvudet och undrar hur sjutton vi ska klara detta. Mässan har ordnat kajaker. De får vi låna av Astrid på Kajak & Uteliv. Så behöver vi torrdräkter, paddelskor, paddelhandskar, varma, vattentåliga kläder - de hoppas vi få av Primaloft, därav rösta på oss :-)

Sen är det mängder saker som ska till. Vi behöver lära oss vinterpaddla - ta oss fram hackandes genom och över isen - eskimåsväng, tälta i kyla, få kläderna torra fastän det är minusgrader och vi bor i tält, hantera mat och dryck i kyla... Det kommer Anders Lundh, erfaren vinterpaddlare och scoutledare, att lära oss. Det är mycket som ska till och det är kort tid kvar. Äventyret är planerat till den 15:e feb-20:e mars. Vi styrketränar båda två. Förutom hacka oss fram genom och över isen kommer vi även behöva muskler till att springa/gå med kajakerna på vagnar längs cykelvägarna som går bredvid Göta Kanal. Undra hur många punkor vi får? Eller fungerar det med slem även på vintern?

Mycket ska gå i lås innan detta är i hamn. Kanske blir det inte av. Men en sak är säkert - rädslan för att dö i det kalla vattnet finns, och den är bra. Det är en rädsla som gör att jag förbereder mig. Jag bygger muskler, lägger på fettlager, kommer testa all utrustning och öva, öva, öva på allt jag kan komma på som behöver övas. Sen kan det alltid komma okända situationer som ställer allt på öronen. Men ju bättre förberedd och starkare jag är, desto större är sannolikheten att klara av det.

Jag vill komma hem igen. För livet är mig kärt, så enormt! Att ta risker, utmana mig själv och känna rädslan balansera på klnivseggen, det är en del av att leva. Tack Gud för att jag verkligen lever :-D

Till toppen