 |
|
|
|
|
|
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
       |
Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved. |
Från Miklagård till Stadsgård |
|||
|
25 maj En resa på jorden blir oundvikligen en resa inåt också. Jag är inte van att ha en människa så nära inpå mig under så lång tid och under tidvis svettiga, hungriga, sömnlösa, slitiga och skitiga förhållanden. Jag får upptäcka saker med mig själv i hur jag fungerar - både de jag gillar och de jag inte gillar. Jag gillar att jag ibland blir starkare när Carina är trött. Jag ogillar att jag ibland beter mig som en barnrumpa som måste ha rätt, även om jag vet att jag har fel eller att vi bara ser saker olika, när jag är trött och sliten. Sen har vi aspekten att jag varit fysiskt starkare och att Carina fått slita mer. Det är något som jag tycker är svårt. Jag gillar inte att känna mig "förmer". Jag gissar att det triggar rädslor om att få vara med hos mig. Samtidigt finns längtan att visa den styrka jag har, att få skina. De sista tre dagarna har varit lugna för min del, jag har längtat efter att få springa mer, längre, fortare. Men jag vet att vi behöver hålla den takt och distans som fungerar för oss båda. Det har blivit en ren fysisk frustration i mina ben, jag vill verkligen, längtar brinnande, efter att få använda dem. Det blev något vi pratade om idag. Jag tyckte det var svårt att ta upp det, varför tvåla in något som vi båda redan vet i ansiktet? Vad skulle det tjäna till? Samtidigt fanns frustrationen där och jag vet att om jag luftar något så brukar det försvinna. Det brukar vara det enda som behövs. Och det gick bra. Jag tycker att vi fungerat fantastiskt bra ihop under den här resan. Att det blir meningsskiljaktigheter och kanske till och med konflikter, det tycker jag vi får vänta oss. De har varit mycket färre än jag väntade mig. Och vi har rett ut dem, blivit visare, och än bättre vänner längs vägen. Känner varandra på ett djupare sätt. Och mig själv också. Ibland slår jag volter kring mig själv i förvåning över vad jag upptäcker. Som sagt, det är både sådant jag tycker om och inte tycker om. Om jag ska balansera mellan att inte vara starkare än någon annan och samtidigt inte svagare, då får jag slingra mig fram på en väldigt smal och krokig bro. Dags att acceptera mig själv som jag är och låta mig vara sådan, bara gå på upptäcktsfärd i mig själv. Det är en spännande resa! Löpning? Javisst, ja, det är det vi pysslar med! Vi tog oss till Marijanpole idag, sen stannade vi pga regnet och tar en längre sträcka i morgon då prognosen är bättre! Och Carina kom på att om det finns möjlighet längs vägen så kan jag ta en liten längre väg. Så de där brinnande benen får springa på om de känner för det. |
|||
Idag har vi passerat gränsen till Litauen utan att knappt märka det. Det var lite större byggnader och långtradare som blev vägda, men ingen som kollade oss på något sätt. Det är rimligt då vi går från EU-land till EU-land, men det har vi även gjort tidigare och fått visa pass och blivit kollad av tullen. Intrycken av Litauen är inte så stora än. Det är gröna böljande landskap med lite skog här och där. Möjligen verkar det lite fattigare än Polen, det är för tidigt att säga än. Efter 45 lugna kilometer kom vi till den lilla staden Kalvarija. Hade hört att det skulle finnas ett hotell här men det blev bättre upp - ett Bed and Breakfast liknande ställe där kvinnan som bor här ställde sig och stekte stora korvskivor och ägg åt oss till middag och även gav oss yoghurt, mjölk, bröd och bullar. Gott! Under några dagar har vi nu fått bo bra, äta bra, vädret har varit milt och sträckorna har inte varit så långa. Det har gett skön vila. Hålet i magen har försvunnit och jag kan känna att jag blir mätt när jag äter. Det är jätteskönt! Det är en plåga att behöva äta så mycket som jag gör och en befrielse att slippa. Vi har lärt oss vårt första ord i det litauiska språket - "Aacho" (ungefär som atjo fast med längre a och knappt hörbart t). Det betyder "Tack". |
|||
|
23 maj Nu är det dags att säga farväl till Polen, i morgon har vi 27 kilometers löpning kvar från Suwalki till gränsen, sen väntar Litauen. Jag känner ett visst vemod. Det känns som det är så lite kvar av vårt äventyr. Det är en förmån att få leva så här som vi gör, fria var dag. Fast på sitt sätt är det som att jobba - jag har valt det själv och det är något jag behöver göra varje dag. Jag kan säga nej, men då kommer jag inte dit jag vill. Nåja, det är skillnad motför mitt vanliga jobb. Kontraster förnöjer! Nåja, jag gillar livet på luffen. Och visst längtar jag att komma hem igen. De allra flesta människor som betyder något för mig finns ju hemma och det har varit en lång separation hittills. Jag vill hem, vill få vara med alla jag tycker om. Vilken tur att jag får längta! Just då förstår jag vad människor betyder för mig. Det är inte lika lätt om man nöter på varandra varje dag. Idag fick vi lugn löpning i ett molnigt och svalt Polen. Vi hade bara 16 grader. Vi hade tur och fick en varm pizza till lunch. Det märks sån skillnad när det är svalt, kläderna blir knappt svettiga och idag har jag bara druckit en dryg liter på 39 kilometers löpning. Bianca följer med någon dag till, snart är det dags att ta farväl av henne också. Tack vare henne har vi kunnat fortsätta tillsammans, trots skadeproblem. Det är lite vemod i att lämna henne också, om än det i grund och botten är bra. Det betyder att Carina springer för fullt. Jag undrar hur det kommer kännas att springa utan något i händerna? Sist det hände var 21 april. I morgon väntar Litauen. Nytt språk, ny valuta, nya kartor att vänja sig vid. Byte av land är utmärkta delmål och ger omväxling till resan! |
|||
Vägar leder inte alltid rätt. Inte ens om de finns på kartan. Vi skulle ha en kort sträcka idag, omkring 38 kilometer, om vi sprang längs stora vägen. Mindre vägar är mysigare vägar, så vi valde några mindre istället. Det skulle bli lite längre men det gjorde inget. Glada sprang vi bland kvittrande fåglar och asfalt blev kullersten som blev sand som blev traktorspår i gräs. Hjärtat gladdes. Ända till vi kom till en bred å. Utan bro. Det var bara att vända om igen, ta storvägen ett litet slag, och sen springa in på småvägar igen. Vi råkade springa 47 kilometer idag. Så kan det gå! Carina och Inga är lika glada när de får springa |
|||
Nu har vi börjat planera hemkomsten. Om än det nästan är två månader kvar så känns det som att det är snart. Vi ska bara springa 85 mil till, paddla i nästan tre veckor och vips så är vi hemma! Vi har fått tillstånd att gå i land vid Stadshuset nu så lördag den 13e juli kl 12.00 är du välkommen - möt oss när vi kommer hem igen! Solbrända, håriga och ett fantastiskt äventyr rikare! Det går att ta paus nästan var som helst. Gärna på en myggfri, solvarm, asfaltsväg |
|||
54 kilometer idag och det var lätt som en plätt! Vilken skillnad det blir då vi ätit, sovit och temperaturen dessutom är 22 grader istället för 38. Dessutom hade vi lätt löpning, bara rakt fram på en relativt stor väg, kantade med liljekonvaljer och smultronblom, med bra asfalt. Det var lite stökigt med många långtradare ibland, men inte farligt. Vi fick dessutom lunch! Och glass! Fördelen med större vägar är den större sannolikheten att råka på oväntade matställen. Vi hade med oss egen lunc idag för vi trodde inte det skulle finnas någon, men när vi hittade en restaurang blev det självklart mat. |
|||
Har lagt in en bild på hur det är att springa med Bianca. Ett stadigt tag med högerhanden i mitten på styrstången fungerar fint, eller att hålla i vänster handtag med vänster hand. Det fungerar faktiskt även att springa med både Baby Blue och Bianca! Fast inte så länge... |
|||
Idag tog vi en vilodag. Huvudorsaken är att vi har 49 kilometer till nästa ställe där vi kan hitta boende, och tanken på 49 kilometer dagen efter vi gjorde 66 tilltalade inte. Om vi sprungit en del av de 49 skulle vi förmodligen få tälta och jag behöver laga mitt liggunderlag först. Vi kom så sent igår och ge oss av direkt kändes stressigt. Dessutom, när vi tänkte efter insåg vi att jag sprungit 110 mil sedan senaste vilodagen, Carina har ökat sina sträckor fyra dagar i rad. Med andra ord tyckte vi att våra kära, fantastiska kroppar skulle få vila. Vi passade på att tvätta ullunderställen och en massa andra kläder som behöver tid på sig att torka, vi har artiklar att skriva. Vi rensade ut de sista myrorna, lera, kvistar och annat skräp som följt med Baby Blue, rengjorde skorna som badade i träsket igår och - gick på massage! Jag fick nästan tårar i ögonen när hon masserade mina underbara fötter, det var sååååååå skönt att någon annan rörde vid dem! Massagen var med varm olja, det sa slurp när kroppen sög åt sig. Vi är törstiga på många sätt. |
|||
Mina fötter känns trötta ibland, när jag tittade såg jag att skosulorna börjar bli rätt nötta. Andra saker är nötta också. Jag tänker på vilken skön värld vi skapat hemma, där vi kan leva i hus med det klimat vi vill ha och ska vi åka någonstans har vi uppfunnit en liten låda vi kan åka med där vi tar med oss det önskade klimatet. Människan är en fascinerande uppfinningsrik varelse. |
|||
Pyyyys. Suck. Det tar ungefär en timme innan min rumpa ligger på marken. Kort därefter följer skulderbladen och sen hela ryggen. Ligga på sidan innebär skav på höftbenen. Mitt liggunderlag har gått sönder. Jag pumpar det en gång till så jag ska hinna somna innan all luft går ut, men den insomningsmetodiken fungerar inte. Små små myror har invaderat tältet. De bits inte, men när tre -fyra stycken killar omkring på mig så blir det än svårare att somna. Min natt blev inte så utvilande. Vi vaknar tidigt, solen lyser på tältet. Lagom till vi äter frukost kommer de som gör i ordning kyrkan för dagens mässa. Vi hinner lagom pipa iväg innan allt folk kommer. Vi ger oss ut på småvägar igen. De är så små att de tillslut utgörs av att en enda fyrhjuling har kört och böjt gräset. Någon annan "väg" kan vi inte se fastän paddan säger att det ska finnas en där. Vi kommer vilse i skogen. Fattar inte vart vi ska. Sen hamnar vi i lera och träskmarker. Det är på sitt sätt skoj att köra Baby Blue i den dyngan, jag gillar att ta sats, känna hornen växa i pannan och sen med leran sprutande under hjulen ta mig igenom. Det blir lera på baby Blue, mina ben och den allra högsta fläcken sitter på min sport - bh. Kul, ja, men också stressande när vi ska ta oss 60 kilometer idag, det är 30 grader varmt i skuggan och 36 i solen, jag sov dåligt och vi inte kommer hitta någon mat längs vägen. Det tar oss två och en halv timme att göra första milen. |
|||
Solen går ned medan vi tar oss de sista kilometrarna in till Bialystok. Carina har, ta i trä, sprungit de tre senaste hela dagarna. Idag springer hon femtio kilometer, därefter blir det gång i kanske fem till åtta kilometer till. totala sträckan idag blir 66, Carina cyklar några få kilometer i slutet bara för att spara på sig. Båda tycker hon gjort en full dag och det vore bara dumt att stressa med att lägga på för mycket. Jag vågar knappt tro på att hon kan springa än, men de här fyra sista dagarna har gått riktigt, riktigt bra. Hoppas verkligen det fortsätter så! Trötta och hungriga hittar vi ett fint hotell där vi tvättar - jösses vad smutsigt vattnet blir - äter, äter och äter. Mitt liggunderlag ska jag laga någon dag, men nu ska jag sova! Sömn är så skönt! |
|||
Vi åt frukost tillsammans med familjen och de gav oss äpplen, kakor och svartvinbärsjuice som de gjort själva att ha med oss på löpningen. Jag var lite modstulen när vi sa hej då, tyckte vi hade haft det så bra hos dem och jag gissar att sannolikheten att vi ses är liten. Vi sprang till en liten större stad där vi åt en rejäl lunch och beställde in mjölk, två stycken iste, vatten, en mojito utan alkohol och så kaffe. Båda var törstiga, vi var riktiga svampar. Efter lunchen blev det löpning på småvägar. Jag blev saligt Marl Levengood lycklig. Det var så fridfullt och vackert, hela jag blir skön då. När kvällen närmade sig kom vi på en liten, liten väg som i två kilometer var lagd med kullersten. Detta sammanföll med att myggorna bestämt sig för att lördagskvällens middag hette Carina och Kristina. Vi fick köra rally med Baby Blue och kullersten är det sämsta underlag vi någonsin kört på. Sen blev det slät asfalt och tack vare det har vi fortfarande kvar blod i våra kroppar. |
|||
I morgon är söndag. Vi tänker stiga upp tidigt för att kyrkobesökarna ska slippa se oss när de kommer. |
|||
Polsk gästfrihet. Det är något utöver det vanliga! Idag sprang vi småvägar igen. Björk, tall, ek, lönn och gran svävar ovanför huvudet och vägarna är riktigt bra fastän de är de minsta på kartan. Ibland består de av sandvägar, men de är utmärkta att springa på de med. I byarna finns affärer så mat får vi, om än inte lagad sådan. Vid de stora vägarna finns gott om restauranger, men det är definitivt värt en sämre kosthållning att få njuta av de små vägarna. Vi satt och åt yoghurt och annat smått och gott till lunch i en mindre by när några män pratade med oss. De blev grymt imponerade av vad vi gjorde. Vi pratade så gott vi kunde, sen var det dags att springa igen. I en by några kilometer senare kommer en av männen i sin bil. Han plockar fram plåtlådor med varm potatis, frikadeller i sås och varmt te som han bjuder oss på. Vi blir rörda av hans omtanke. Han måste ha tänkt "de där tjejerna behöver mat" och dessutom bestämt sig för att göra något åt det. |
|||
Polen värmer hjärtat på många sätt. 200 mils sången |
|||
Vi vaknade av att telefonen burrade. Vad sjutton? I andra änden hörde vi Peter från radion som önskade god morgon. Snabbt harklade vi oss och pratade. Vi var i radio. Vi hade missat att Polen och Sverige inte har någon tidsskillnad. I alla tidigare länder har vi varit en timme före. När vi passerade gränsen till Polen - för sex dagar sen - märkte vi inget och det har vi inte gjort förrän idag. Det är skönt att leva ett liv där klockan sakna betydelse. Jag kommer inte ihåg vad jag sa under intervjun. Efter en tvätt av överkroppen inne på toaletten på en mack och tvätt av fötter och ben i vattenslangen ute så bar det av på de polska småvägarna. Jag måste säga att jag är imponerade, det finns så många jättefina småvägar att springa på. Vi rörde oss i maklig takt, middagen igår var ingen höjdare och dagens lunch blev mackor och yoghurt. Dagens sträcka blev 48 km och med gårdagens 53 så har vi gjort över tio mil på nötter, youghurt, mackor , bananer, glass och choklad. Fantastiskt att kroppen fungerar på det! |
|||
- We are running from Istanbul to Sweden - Yes, we know Vi tappade hakan. Det visade sig att några i gänget även sprang marathon och de var kompisar med Chris som vi stött på några dagar tidigare. Ryktet om oss har spridit sig! Jag har fått mitt första skavsår. Från sömmen i shortsen. Stackars Carina fick det tveksamma nöjet att fästa leukoplast där. |
|||
|
15 maj Vår sämsta tältplats hittills. Det verkligen kryllar av mygg - och inte bara det utan även sniglar och till och med en daggmask kröp upp på min sko. Tältet är redan plaskblött under och vi har lagt regnkläder och plastpåsar under liggunderlaget för att skydda dem. Dessutom strejkade köket så middagen blev nötter, kall skinka, bananer, apelsiner, plommon, choklad och vatten. Med andra ord - en perfekt start till vår radiointervju i morgon! Grodorna utanför tältduken kommer höras över hela Sverige! Sen har vi 47 km med lite halvtaskiga matchanser. Nåja, jag tyckte att det skulle vara kul att få den här resan lite mer utmanande och ofta får landet man ber om. Idag hade vi rullande rolig löpning då vi var ute på en liten sandväg med massor gropar i som var riktigt roliga att forcera med en terränggående Baby Blue. Kände mig som en cowboy i rodeo. Vi har hittat ut på småvägar nu och just nu tycks hela Polen utgöras av en finmaskigt nätverk av små vägar, utmärkta att springa på. Hur det blir med mat får vi se. Tidigare har vi sprungit på större vägar och haft gott om det. Men, den lantliga charmen lockade oss. Fast inte myggen och det strejkande köket. Nåja, nu är det dags att sova så får jag se om liggunderlaget överhuvudtaget går att få torrt i morgon. Några bilder på bloggen blir det inte. Adaptern till kameran ligger ute i vagnen och jag tänker INTE gå ut ur tältet. |
|||
Idag har vi passerat humle-, vinbärs-, raps- och fruktträdsodlingar. Landskapet böljar som vanligt svagt, men mycket är annorlunda nu. Vi kan betala med kontokort. Utanför husen är välplanerade trädgårdar fyllda med blommor och prydnadsväxter. Människor klipper gräs med gräsklippare och trimmer. På bänkarna i städerna sitter folk med datorer och på cafeerna fnittrar ungdomar. Det känns väldigt avlägset Turkiets stenhus - alltså riktig sten, plockad från marken och sen staplad ihop till en husvägg - och Rumäniens trädgårdar, uppodlade med mat till sista kvadratcentimeter. |
|||
Vi har passerat andra läger längs vår väg också. På väg in i Polen passerade vi Belzec. Vi såg ett stort stenfält och jag förstod att något var fel. Ikväll när jag surfade såg jag att över 430 000 judar miste livet där, Polacker och romer oräknade. Jag har så svårt att förstå. Hur kan någon tycka sig ha rätt att bestämma över en annan människa? Eller att göra den illa? Det går inte in i mitt huvud. |
|||
Ikväll har vi lagt om vår planerade löpväg lite. Den låg i en båge, in mot Warszawa. Men vi såg att vi skulle kunna ta en rakare väg, närmare Vitryssland. Så den tar vi istället. Kan vi kapa några mil så är det bra, vi har ju en tendens att springa längre än planerat i alla fall. |
|||
Idag bor vi på en mack. Tänk, så praktiskt Polen är! Fanns det boende och mat vi varje mack så vore jag salig. Polen har visat sig väldigt bekvämt hittills - det finns gott om hotell och restauranger! Ett paradis för en hungrig löpare! Löpare har vi även mött idag. En bil med flaggor genom alla rutor kom körande mot oss på vägrenen. En man hoppade ut och pratade ivrigt medan en annan filmade. De var på väg mot Zamosc för att göra reklam för det första officiella maratonloppet i Lublin. En stund senare stannade en annan kille och undrade vad vi gjorde. Han var också marathonlöpare och skulle springa i Lublin. Det är första gången vi träffat människor som verkligen pysslar med löpning på det sättet. Det blev en del samtal idag. När jag tyckte det var tungt igår kände Carina att hon måste vara stark. Vilket är positivt, i min mening. För mig känns det som att nu kommer Bianca vara med hela vägen tills vi börjar paddla, och nu känns det helt ok. Det är det jag räknar med och skulle något annat hända så är det bonus. Sen pratade vi om hur det känns att vara den som går sönder och hur det känns att vara den som är stark. Även att vara stark har sina sidor. Jag kan ärligt känna ibland att det vore bra om jag också gick sönder, då gör vi det här på mer lika villkor, samtidigt som jag känner mig lyckligt lottad som faktiskt håller så bra hittills. Och jag hoppas att det fortsätter så. För visst är det roligast och enklast om jag fungerar. Och så vore det fantastiskt om Carina får springa fullt igen. Samtidigt, att göra en sådan här resa med alla de problem hon har fått möta, och att ändå fortsätta, behålla humöret, se lösningar i allt, det är något som jag tycker är väldigt stort. Det är på ett sätt större än att bara springa rakt igenom. Vi har båda våra resor och båda visar på styrka på olika sätt. Idag hörde vi underbara 17 grader och molnigt! Det var så skönt att springa! Vi hade fått tips om ett hotell 45 kilometer ifrån start och eftersom vi trodde att vi hade boende och mat fixat så kändes dagen väldigt behaglig. Vi körde fem - fem, dvs Carina sprang fem, sen cyklade hon fem, och det gick riktigt bra. Hon hade ingen känning. Det verkar vara när hon kommer upp mot 13-15 km i sträck som senan känns. Hotellet vi siktade på var stängt. Vi fortsatte längs vägen och råkade på den här macken efter 52 kilometer. Vi gjorde high five och tjejen i receptionen skrattade åt oss. Apropå sträckor så gjorde vi 40 mil i Ukraina, vi hade trott att det skulle vara 36. I Rumänien blev det 72 mil, vi hade räknat med 62. I Bulgarien fick vi en mil extra och i Turkiet 3. Igår när jag räknade på kvarvarande sträcka la jag därför till 10% på den planerade sträckan, det kändes mer realistiskt. Därav ökade den sträcka vi behöver göra per dag från 38 till 41. Idag känner jag mig lugn. Vi har kapacitet och vi springer på och vi kommer allra troligast vara framme i god tid. Tills dess ska vi njuta av vägen! |
|||
I alla länder, utom Ukraina, har vi ett flertal gånger blivit stoppad av polisen. De har alltid bara varit trevligt nyfikna på vad vi håller på med, inte mer. Idag stoppades vi av tre polska män i polisuniform. De stod vid en busshållplats, vevade med ölburkar och ville prata med oss. De var pruttfulla. Lite senare köpte vi glass och dricka på en bensinmack och letade efter någonstans att sitta. Vid det ena bordet stank det verkligen sprit från de tre männen som satt där. Från det andra bordet hörde vi skrålsång. Vi satte oss på en tom busshållplats istället. Är det bara för att det är helg som folk är fulla eller kommer det fortsätta så här? Dagen blev svalare än tidigare, bara 32 grader som mest och mot eftermiddagen kom moln och blåst. Det ska bli svalare några dagar nu. Vi närmade oss Zamosc när Carina sa "Det är den där senan igen". Molnen la sig även inne hos mig. Jag vet ju att det varit hit och dit med små känningar de dagar Carina sprungit nu, men nu var det smärta. Inte bra alls. Jag hade sett fram emot att få springa bredvid varandra som i början, och att få springa utan något i händerna. Blir det 130 mils löpning till nu, antingen med Baby Blue eller Bianca? |
|||
Det fungerade. Jag vet att om jag får vädra det jag känner en kort stund så brukar det gå över. Vi åt en god middag på en av uteserveringarna. Restaurangerna har spelat mycket 80-talsmusik och ikväll fick vi bland annat höra "Suburbia" med Pet Shop Boys, Belinda Carlisle, Modern Talking och en massa andra gamla godingar. Suburbia ger mig glädjerysningar och tillslut var jag glad igen, tänkte "det här ska vi fixa, det är bara en dryg månads löpning med cykel kvar, det går över". Inte ens ölen med jordgubbssmak kunde ta bort faktumet att jag var glad igen. |
|||
En resa av kontraster. Igår bensindoftande myggmiddag, med efterföljande myrinvasion i tältet, idag bor vi på Hotell Antonio Wellness and Spa och äter carpaccio, anka och glass med grädde på vit duk, dekorerad med sirliga tulpaner och levande ljus. Det är skönt att vi reser i länder där det är billigt att leva. Vi kan bo på vilket hotell vi vill och äta vad vi vill, utan att det kostar en förmögenhet. Återigen känner jag hur kroppen bara slappnar av och går ned på lågvarv. Det är den så väl förunt! Idag gjorde vi våra sista kilometrar i Ukraina under den brännande solen. Carina fotade det intorkade saltet på mig efter lunchen. Gränspasseringen tog över två, kanske tre timmar. Den vänlige vakten i kön passade på att lära oss våra första ord på polska under tiden - "hej" och "tack".De hette ungefär som i Ukraina så det var inte alltför svårt. |
|||
Efter 43 kilometer hittade vi vår oas och checkade in. Det pågår 24-timmars VM just nu, så vi följer de svenska löparna. Idag fyller Carinas mamma och Rune år, så vi ringde och sjöng för dem. Känns bra att vi kom över gränsen så lägligt. Här är datakostnaderna rimliga så det är bara att surfa! |
|||
Det är skillnad när vi får riktig frukost. Idag sprang vi på till halv fyra - med en glasspaus däremellan - innan vi var hungriga på lunch. På sedvanligt sätt gick vi upp på övervåningen, hämtade personalen i köket och fick lunch. Det blev en panerad köttbit med svamp, tomat och ost ovanpå. Idag har vi sprungit intervaller. Förts körde jag fem med Baby Blue, sedan körde Carina fem. Som vanligt sprang jag bredvid med Bianca. Men bara det där lilla, att vi byter var femte kilometer, gör att det känns som att kilometrarna passerar så snabbt. Jag funderar på hur det ska kunna användas i en löptävling. |
|||
I morgon har vi 21 kilometer till polska gränsen. Vi har just lärt oss de flesta tecknen i det kyrilliska alfabetet och springer omkring och ljudar som skolbarn, lyckliga över våra kunskaper om vi förstår vad som står. Nu får vi återigen säga hej då till det som känns invant och istället upptäcka nytt i Polen! |
|||
160 mil. Det passerade vi idag. Varenda steg har jag tagit, fot för fot. Det är en smått otrolig känsla, svår att förstå, även fast jag gjort det. Kroppen mår bra! Jag har inte en enda blåsa. Jag får ingen träningsvärk, ingen stelhet. Jag rör mig precis som vilken smidig människa som helst. Benen kan kännas kompakta och fötterna använda, det är allt. Jag är så glad över denna fantastiska kropp som är jag. Baby Blue har också hållit fint hittills. Ingen punka, inte som vi vet om i alla fall. Kanske det självtätande slemmet lagat några. Och han är stabil och terränggående, jag är imponerad av att han tar sig fram överallt. 150 mil skulle vara hälften på vår resa. Nu har vi gjort cirka 14 mil mer än planen, så 160 är närmare hälften. Vi har snittat lite drygt 39 kilometer per dag, under de 41 dagar vi tillbringat på vägarna, tre vilodagar inräknade. Vi har ungefär hälften av vägen kvar och hälften av dagarna också. Bra timing :) All mat vi möter är extremt utrotningshotad, allt jag får tag i slinker ned och det går fort! Om Carina lämnar något så äter jag upp det också. Vi dricker en massa, sedan två veckor tillbaka har vi oftast haft över 30 grader varmt. I skuggan. Vi har gjort slut på två tuber solkräm och keps är ett måste för att slippa solsting. Jag har början till valkar i tummarna från att ha puttat Baby Blue. Solbrännan är en trestegsraket; vaderna är brunast från när vi sprang i trekvartstights, sen är låren lite ljusare från tiden i shorts och sen... Ja, det är lätt att räkna ut vilken del av mig som är vitast. Jag kommer inte vara snygg i sandaler när jag kommer hem, randen av sockarna är väl markerad. Benen är håriga, armhålorna likaså. Jag har vant mig vid det nu, och även vid min egen lukt. I alla fall känner jag den inte längre. Jag undrar vad som kommer hända med kroppen när vi kommer hem? Rasar jag ihop? Eller är jag urstark? Nu kan jag springa fem mil och glatt studsa omkring och vilja springa mer utan att vara trött, utan att vara stel. Hur länge håller sånt i sig? Vi har fått olika resor, Carina och jag, om än vi är på samma resa. Jag har varit stark fysiskt och fått det enklare så. Att sätta ett högt mål, våga satsa, inse att det inte går som förväntat och att då kunna omfokusera och hitta en väg fram - och framför allt, att fortsätta - det är en fantastisk styrka. Styrkor finns i många olika varianter, alla är värdefulla. |
|||
Morgonen i tältet var daggfri och myrorna försvann under natten. Det blev lugn löpning in mot Lviv, vi nådde ganska exakt skamgränsen på 38 km. I Lviv pågår firandet av slutet på andra världskriget för fullt. Folk är ute på gatorna och utanför vårt hotell står en stor scen där det ska bli något ikväll. Vi bor på ett riktigt fint gammalt hotell, med jättekristallkrona i taket i hallen och över fyra meter takhöjd i rummet. Jag glömde bort att jag balanserade på ett fåtöljhandtag när jag hängde upp tvätten i fönstret för tork och brakade ned på bordet. Senare på kvällen stämplade en tjej i stilettklackar mig på min nakna fot i foppatofflorna. Det gjorde ont! Om jag håller mig själv i skinnet kanske jag lyckas ta mig hem från den här resan. Det har varit en lugn dag, enda "krisen" var att vi fick slut vatten och fick vara törstiga i några kilometer innan vi slaka slank in på en restaurang. Det är imponerande att se hur fort värmen tar ut sin rätt. Vid tvåtiden är det ungefär som att springa i en stekpanna. På kvällen åt vi pizza. När jag hade ätit upp min beställde jag in en till. Så kan det gå när magen fungerar som förbränningsugn som förtär allt. |
|||
En varm dag. Igen. Det blir 30 grader i skuggan redan vid tiotiden på morgonen, men är ganska skönt fram till tolv-ett tiden. Sen är det stekhett från ett fram till sex-tiden. Efter sju, när temperaturen är omkring 25, är det underbart att springa. Nåja, jag ska inte orera om temperaturen. Det är rätt skönt med värmen. Tältet är torrt, alla saker är torra och vi är varma. Vi tycker vi har tur med vädret, vi slipper regn och kyla. Idag har vi sprungit längs en något mindre väg, ändå relativt stor. Nu ser vi människor som plöjer med hjälp av hästar igen och folk som är ute på åkrarna med hacka och kratta. Skinande gula rapsfält böljar över kullarna. |
|||
På eftermiddagen stannade vi vid en liten träbyggnad vid vägen. Den serverade både mat, dricka, glass och öl. Vi tog varsin glass, dricka och kaffe men kvinnan i luckan vägrade att ta betalt av oss. Vi fattade ingenting, höll på bli irriterade, till en man kom och sa "present, no money". Han bjöd oss på det vi ville ha, bara så där utan vidare. Landskapet böljade upp och ned, kvällsolen lyste och vi vandrade sista biten. Den varma dagen tärde lite ändå. Vi hittade en kulle med lite buskar runtomkring och efter 54 kilometer slog vi läger. Efter att vi ätit middag - vi lyckades få köket att fungera på bensin - upptäckte vi att myrorna invaderat vår packning. Så nu ligger packningen utanför tältet och vi iniut. God natt! |
|||
|
7 maj Det är svårt att begripa Ukraina. Det finns många mackar varav en del är stängda, andra har inget att sälja och vissa är fullbemannade och har bra utbud. Att det står en skylt med "restaurang" kan lika gärna betyda att den stängdes för några år sen. Ikväll kom vi inrullande i en släckt lokal, gick en trappa upp och när vi öppnade dörren till köket satt två kvinnor där och visst kunde vi få mat! Det blev många skratt när de skulle förklara vad de hade för mat på ukrainska och vi inte begrep ett ord. De ringde upp en tjej som översatte och vi fick utsökt kött, potatismos, saltgurka och sallad. Mums! Sen sov vi på ett hotell där Baby Blue rullade av sig själv över golvet. |
|||
|
|||
Vi låg och småpratade i tältet medan daggen dunstade utanför. Solen steg över en blå himmel med små slöjmoln. Vid en kyrka som liknade något från en reklam för alladinpraliner råkade vi på ett gäng unga killar, väl runda under fötterna, som skrattande stänkte vatten på oss och förklarade att det var "tradizia". De hoppade till när jag tog vatten ur deras hink och stänkte tillbaka. Sen har vi sett vattenkrig överallt. Barn, vuxna, ungdomar - de flesta är mer eller mindre blöta. Det är fortfarande påsk och just idag tycks folk fira det genom att gå i kyrkan, dricka sig stupfulla eller ha vattenkrig. Eller både och. När vi närmade oss Ivano-Frankivsk stannade en äldre man på vespa oss och pratade lite, nyfiken på vad vi gjorde. Sen langade han upp en bukett tulpaner och en knippa färsk salladslök ur en påse och gav oss. Lite senare stod tre små skolpojkar och ropade "Welcome To Ukraine" och så fick vi en liten pratstund. Folk är väldigt vänliga och många försöker prata med oss så gott de kan på den lilla engelska de behärskar. En cyklist stannade oss idag, han pratade inte ett ord engelska, men vi kunde förklara vad vi gjorde i alla fall, han tog sig för pannan och himlade med ögonen. Det är väldigt trevligt här. |
|||
Det blev en kort dag idag, 33 km. Nu bor vi på hotell, äter en massa och ser damer vingla omkring på skyhöga klackar. Det är rätt skönt att sitta på en uteservering, slappa och titta på folk. |
|||
|
5 maj Idag är första dagen jag hade tråkigt. 17 grader och mulet gav hjärtat glädskutt på morgonen. "Jösses vad det ska bli skönt att springa när det är svalt" tänkte jag. Vägen var rak, bilarna färre än groparna. Inga människor, inga hästar och vagnar. Knappt en ko. Tysta byar med stora hus som tycktes tomma. Carina sprang de första tio - det är ett tecken på sinnets flexibilitet; När hon springer med Baby Blue så uppfattar jag det är som att det är hon som springer, inte jag. Jag springer och håller i Bianca, det går bättre än jag trott, men mitt huvud räknar inte det som att jag springer. Det är först när jag håller i Baby Blue som "mitt" pass börjar. Helt ologiskt, jag vet. Men kan jag använda sinnet på detta sätt så kan jag göra mycket konstruktivt av det. |
|||
Det är påsk, en jättehelgdag här, och det mesta i stan var stängt. Vi hittade en liten restaurang med hjälp av Olga, en jättetrevlig engelsklärare som hjälpte oss beställa ukrainska specialiteter - rödbetssoppa, riven potatis blandad med ägg och stekt, serverad med gräddfil, och schnitzel - och som gav oss tel nr och mailadress om vi behövde hjälp i fortsättningen. Med fulla magar och efter ett trevligt samtal med Olga var det lätt att fortsätta. Kilometrarna plockade på lätt och under kvällen sprack molntäcket upp och vi sprang i syrendoft bland gröna, ganska låga kullar. Det som började tråkigt vändes till en underbar kväll där jag kände mig urstark och aldrig ville sluta springa. Det var så vackert omkring oss! |
|||
Det kan låta jobbigt att lägga sig otvättad i en kall dalgång med bara kall mat i magen efter 58 kilometers löpning. Men, vi skrattade. Det är ingen fara. I morgon kommer vi till en stad, vi får duscha, bli varma, äta varm mat och då kommer vi njuta än mer utav det just på grund utav ikväll. Samtidigt så är jag mätt i magen, det blir varmt bara jag krupit ned i sovsäcken och sista kilometrarna gick jag så svetten har hunnit torka och jag blev inte så saltig idag eftersom det inte var så varmt. Dessutom slipper jag kladdet från solkrämen, den behövdes inte idag. Så allt som allt har jag det rätt bra och det här blev en komisk kväll som blir ett bra minne! |
|||
Jag ligger på en säng, nyduschad, i morgonrock, och skriver. Det är verkligen dagens största överraskning. Vi hade tagit oss drygt 50 kilometer och just börjat leta efter tältplats när det dök upp en skylt med "Hotell" på det kyrilliska alfabetet. Kors i taket! Vi kom iväg i hyfsad tid i morse, Carina sprang de första tio kilometrarna med Baby Blue. Jag cyklade bredvid. Nä, jag skämtade. Jag springer med Bianca. Det blir löpträning blandat med coreträning. Carina är på sin tredje upptrappningsdag nu, och för att öka löpdosen långsamt har vi kvar Bianca. Det är väldigt skönt att se Carina springa igen! Numer ser vi än konstigare ut längs vägen; först kommer en löpare med en överlastad barnvagn och högst uppe på den sitter Inga, sen kommer jag springandes med en cykel. Och så gör vi som alla bilförare, snirklar kring alla gropar i vägen. Än är vi på ena sidan, än på andra. Inte konstigt att folk tittar. Bilvägar i Ukraina |
|||
Då stod det där. Hotellet som var så fantastiskt placerat. Mitt ute i ingenting. Det är stort, vi har ett jätterum, och vi är enda gästerna. Nere är dukat till festmåltid men restaurangen är stängd. Den enda som finns här utom vi är en ung kille som poppar musik i matsalen och spelar dataspel. Att vi inte kan få mat gör inget, vi har egen frukost och middag med oss eftersom vi räknat med tält i natt så när Carina kommer ut ur duschen ska vi ned i hotellträdgården och försöka elda i vårt kök och laga middag. Som sagt, jag föstår om en del tycker vi är konstiga. |
|||
Vi vaknade bland gullvivor och smörblommor och några få myggor som tappert höll sig kvar sen igår kväll. Det blev drygt två mils löpning in till Cernivci. Som vanligt hade vi över 30 grader - i skuggan - och i Ukraina hittade vi något vi saknat i Rumänien. Isglass! Jösses, vad gott det var! Det blev två isglasspauser medan vi snirklade fram bland groparna i gatorna. Hade jag bott här hade jag nog också haft en Lada. Skulle inte vilja förstöra en fin bil på groparna här. Pakethållaren på Bianca rasade ned längs vägen, skruvarna har släppt. Vi lagade med kabelklämmor och silvertejp. Väl inne i stan rengjorde vi köket, köpte batterier, lagade mina regnbrallor, tvättade massa kläder (vi var lite smutsiga... Se tvättvattnet på bilden) och hängde upp dem till tork i den stekheta värmen. Vi letade kartor utan att hitta någon i bra skala. Vi får navigera efter Carinas utrivna bilatlas och de kartor vi har på paddan. |
|||
En vän frågade mig hur det känns i huvudet efter så lång tid på väg. Jag svarade "fridfullt, rofyllt" Det finns inga bekymmer, ingen stress i världen. Det enda som oroar är tanken på att bli skadad eller att något ska hända med mina kära där hemma. Nu har något hänt. Mamma är kvar på sjukhus men kommer att bli bra. Jag hoppas det här innebär att hon blir riktigt pigg och möter oss på kajkanten vid Stadshuset när vi kommer hem. |
|||
Morgonen var långsam. Solen steg bakom disiga moln och det tog tid innan den torkade tält och liggunderlag. Vi packade allt blött ovanpå Baby Blue för att låta det torka under dagens löpning. Båda hade vi hjärnsläpp igår. Vi kom ihåg att skydda paddan för regnet men glömde bort kameran. Efter en viss torkning i solen fungerade den igen. Jag har bara ett par shorts med mig så det sista jag gjorde innan avfärd var dra på mig de blöta. |
|||
Så var vi i Ukraina. Spontana reaktionen hittills är stora, fina hus, gropiga vägar och riktigt gammal bilpark. Det är många skruttiga Lador som kör omkring här. Vi ser kor och höns vid vägarna och hästaroch vagnar, och halva PET-flaskor över planterade grönsaker, så det har inte ändrats Efter gränspasseringen tappade jag lusten att springa. Ville inte. Har varit nedstämd sen igår, så klart. Minnen med mamma flimrar förbi då och då. Jag är glad att jag har henne och alla andra i min familj, de är värdefulla för mig. |
|||
Middag blev cashewnötter, choklad, fanta, kex, smetana (något som liknar gräddfil) och tomat. Köket fick vi inte igång så pastan vi hade tänkt laga ligger kvar under vagnen. Känns som en så där bra återhämtningsmat efter drygt 44 km. Men men, i morgon blir en lugn dag. Vi tänker ta oss två mil in till en stad och leta kartor och nya batterier till min pannlampa där. Och rengöra en hel del grejer. Blir skönt med eliten paus. Jag längtar efter att sittapå ett café och dricka en kaffe. |
|||
|
1 maj Morgonen började med intervju för P3 och P4 "Vaken". Vi tog oss iväg och jag sprang igen och det kändes suveränt! Idag blev det värmerekord, hela 40 grader visade termometern på. Efter åtta kilometer var det dags för första glasspausen och jag tänkte att det skulle bli många sådana idag. Vid lunchdags hade vi kommit in till Suceava och åt en alldeles fantastisk lunch på en restaurang. Lammkotletter, potatismos, en sallad som serverades i en nybakad brödkorg och färskpressad fruktjuice. Mums! Det var skönt att äta lamm, annars har det varit väldigt mycket kyckling och gris i Rumänien. I menyerna anges vikten på rätten man beställer. Praktiskt för en storätare som jag! Lagom till vi skulle gå kom ett glatt sällskap och drack vin och åt något speciellt bröd. Vi fick också en liten hutt, jag förstod aldrig riktigt vad de firade. Det var första maj och de var lediga och till helgen är det visst påsk, så de var lediga sex dagar i rad. Vid lunch föll första regndropparna. Regn är något som verkligen lyst med sin frånvaro under vår resa, det precis som mygg. Mygg har vi bara haft två kvällar. Sen fortsatte regnet falla. Jag sprang i sportbh och shorts. Och njöt! När jag blivit blöt kan jag inte bli mer än blöt. Temperaturen droppade till 22, vi var ute på en liten grusväg vid något som såg ut som blandad bokskog, vi passerade en fantastisk söt liten by där alla byggt små utsmyckade hus kring sina brunnar. Och jag sprang, och kroppen fungerade, och jag var lycklig. Regnlycklig! Det är fantastiskt att få springa och att göra det i regn. I regnet satte vi upp tältet, vi har aldrig varit snabbare. Sen torkade vi oss torra med handduken, duschen var redan gjord. Därefter försökte vi få fyr på köket och det var enklare sagt än gjort. Vi skrattade när det för tredje gången slocknade för oss. När mörkret fallit fick vi äntligen fart på det och med dyblöta sockar och skor satt vi sedan och åt varm, god pasta. Nu har vi 24 kilometer kvar till Ukraina. Där har vi hört att vi ska inte ens tänka på att ha datatrafik påslagen på paddan för då blir vi panka. Jag gissade att telefon också kommer vara dyrt så jag passade på att ringa hem. Och fick veta att mamma ligger på sjukhus. Sen försvann de flesta känslor för mig. Men jag hoppas och tror att det innebär något väldigt gott i slutändan. Att hon blir frisk och pigg igen och att vi får göra tjejmilen tillsammans i höst, som vi brukar göra. |
|||
Idag kom vi inte upp till skamgränsen. Den är på 38 kilometer. Det är vad vi behöver göra per dag för att komma hem till Sverige innan semestern är slut. Dagens sträcka blev 34 km, lugn gång för mig och cykel för Carina. Idag har jag inte känt någonting alls i foten, i morgon blir det löpning igen! Det är svårt att veta vad som är något som bara går över, vad som kan växa och bli till en skada och vad som bara är inbillning. Jag hoppas att det jag kände hör till den sistnämnda gruppen. Idag har vi haft 32-34 grader varmt och lite lätt vind. Kändes skönt. Vi var på en lite större väg idag och det blir mer opersonligt. Vi möter inte lika mycket människor då. Lunchen idag blev en halvliter glass och juice. Gott! |
|||
Nu har vi inte långt kvar i Rumänien. Det är drygt sju mil till gränsen. Känns lite tråkigt att lämna det här landet som jag blivit småkär i. De trevliga människorna, det böljande gröna landskapet, kläderna som hänger ute på tvätt, människorna som arbetar på åkrarna, de avskurna PET-flaskorna som sätts över plantor och används som små växthus, hästvagnarna, brunnarna, de öldrickande männen, de blommande frukträden, alla halvfärdiga jättehus som står tillbommade och alla Magazin Mixt. Jag trivs här. Jag hade fördomar om Rumänien innan jag kom hit och alla blåste bort ute på den rumänska slätten. |
|||
Idag har vi vandrat genom vidunderliga landskap. Ja, just nu går vi båda. Och Carina cyklar emellanåt. Jag kände något i vänster fot igår och bestämde mig för att köra voltaren i två dagar + enbart långsam gång. Jag har inte haft ont, det var bara något som kändes annorlunda. Men jag vill inte åka på något, jag tar det hellre lugnt ett slag. Vi kom iväg sent och strosade sakta genom landskapet medan vi pratade om buddhism och världsåskådning. Kilometrarna flöt förbi. Vi missade avtagsvägen vi skulle in på och fick vända. Det var en lite grusvägsom ledde oss uppåt i kulligare betesmarker där tystnaden rådde förutom en och annan herde som tittade på ekipaget med en cykel, två tjejer och en babyjogger med en docka tronande högst uppå. Det vägen blev tidvis två hjulspår i torkad lera och Carina brast ut i "det spelar ingen roll hur sent vi kommer fram ikväll, jag älskar det här!" Och jag höll med. Det är underbart att få njuta av vacker natur samtidigt som vi var ute helt på okänd mark. Ska vi gå till höger eller vänster? |
|||
Vi kom fram, fick ett hotellrum. Alla restauranger hade stängt så det blev macka och juice, inköpta på en mack. |
|||
Vaknade i ett fuktigt tält. Temperaturen hade gått från 38 till 10 och daggen fallit. Vi började med hänga upp tältet och allt annat innan frukost. En man och två hästar kom förbi och letade en bortsprungen häst. morgonstund har ägg ?!? i mun Efter några kilometer råkade vi på en marknad. Griskultingar instängda i vita säckar, kycklingar, fruktträd, möbler, kläder, plantor, frön, seldon, hackor - allt bytte ägare. Unga killar på vespor transporterade stora säckar med majs. Finklädda människor, på väg till kyrkan, blandades med de på marknaden. Jag fascineras lite av hästarna. I de små affärerna säljs det ofta öl och några plastbord står utanför. Alltsom ofta står även en häst och vagn parkerad utanför medan föraren tar sig ett glas därinne för att sedan köra hem. Hästen är ett vardagstransportmedel, ingen raritet. Jag gissar att några tog häst och vagn även till kyrkan. Vägen ledde oss genom rader av byar, alla vackra. Vid en liten butik åt vi dagens lunch - en liter mjölk, en påse muffins, en chokladcroissant, bananer, kex och en glass. Rena löparmaten? Även idag nådde temperaturen 38-strecket. Fördelen med det är att 30 grader känns rätt svalt efteråt. Idag hade vi tur och fick lite moln och vind. |
|||
Jag kände något i min vänstra fotled, uppåt mot benet. Det gör inte ont, det är bara något som känns. Det kommer och går. Jag blev naturligtvis rädd, vill inte råkat ut för samma som Carina. Därför blev det gång hela vägen in till Pietra Neamt som visade sig vara en riktigt stor stad. Vi har gjort 46 km idag och 45 de två dagarna tidigare, så vi gör bra sträckor. För första gången sedan Istanbul har vi sett en McDonaldsskylt. Här finns kabinbanor upp på de relativt branta bergen runtomkring. Vi frågade efter hotell och svettiga och gatudammiga knallade vi rakt in på stadens fyrstjärniga hotell och gladde oss åt att vi har råd att ta in här. Det är skönt att ha den friheten. |
|||
Idag blev det rekord. I värme. 38 grader stod termometern på som mest. Watch out Badwater, here I come! Det är första gången jag sprungit i så varmt väder. Det blev inte massor löpning. Några timmar på morgonen, lite till på kvällen. Däremellan gick vi, åt glass eller latade oss i skuggan. Och så följde vi våra EM-svenskar! Jösses vad vi gick och höll tummarna och hejade på Kajsa, Kerstin, Sophia och Philip! Vi mötte ett par i hästvagn som så gärna ville prata med oss och karlar inne på en affär som gjorde sitt bästa för att lära oss rumänska. Folk är så trevliga, många hälsar och pratar och jag önskar så mycket att jag kunde prata med dem än mer. |
|||
|
|||
Ytterligare en lugn dag. Vi har tagit oss fram i landskapet som blivit mer och mer kulligt längst vår väg. Det faller vita blomblad i luften; våren håller på övergå i sommar. Odlingslotterna är mycket mindre nu och klättrar upp på kullarna. Även idag har det varit varmt, 30 grader. Men kroppen vänjer sig, det har nästan känts bekvämt. Fast mitt på dagen blev benen sega i värmen och vi åt en lång lunch. Igår var jag orolig. Orolig att jag också ska gå sönder. Kände en press från mig själv att nu måste jag klara det här, så att i alla fall en av oss kommer löpandes hela vägen hem. Idag är de tankarna borta, tack och lov. Jag kan inte springa omkring och tänka så, då njuter jag inte av resan. "Det är lika viktigt att du förblir hel som att jag blir hel igen" sa Carina. Väldigt klokt sagt. Fokus är därför på att hålla tillbaka lite. Nu får jag köra Baby Blue hela tiden och det är en högre belastning om än Carina tar en del av vår packning på Bianca. Men största fokus ska vara på att njuta av allt vi upplever. Det jag övar på blir jag bra på så jag ska öva mycket! |
|||
Orange som en hel apelsin gled den upp över trädtopparna på kullen mittemot. Majestätisk i sin elegans. Jag har aldrig sett en månuppgång på det sättet förut. Det var magnifikt! Det är fortfarande 24 grader varmt, klockan tio på kvällen. Känns lite kyligt faktiskt, dags att sova! |
|||
Idag har vi lekt chickenrace. Med långtradare. Det går ju att diskutera hur smart det är, men när vi sprungit några mil på en stor motorväg med jättebred vägren och folk envisas med att köra på vägrenen till 20 meter innan oss, då surnade jag till och tänkte "Flytta på dig plåtburk eller skyll dig själv!" Nåja, en långtradare stannade på vägrenen, med blinkande ljus. Jag undrade vad han höll på med. Han log stort, öppnade dörren och gav oss en tvålitersflaska med bubbelvatten i den 35-gradiga värmen. Nu mer är långtradarchaffisarna förlåtna på grund av honom. |
|||
Det var en lugn löptur idag. Vi tog en lång lunch för att undvika det mesta av den stekande värmen, vi hade jordgubbs-, choklad- och glasspaus. Och i lagom tid till middag kom vi fram till Adjud, 46 kilometer senare. Det fungerade bra att cykla och springa. Carina är en mästare på att balansera. Vi fick fast en del av packningen på de två pakethållarna, vilket underlättade för mig. Inga fick dock hedersplatsen, hon har tronat i ensam majestät på pakethållaren där fram. |
|||
Idag var det vilodag för kära mig och kära alla. Jag låg på lite vätskeminus sen igår. Det var skönt att bara sitta och slöa på ett café med en glassdrink och fötterna upplagda på en fåtölj. Sen köpte vi en cykel. Bianca heter vår nya familjemedlem. Hon är döpt efter dottern hos den rumänska familjen som vi bodde hos. Cykelhandlaren fick passa på att ta sig en titt på Baby Blues bromsar och ordna till dem. Vi träffade en väldigt pratsam ung kvinna som berättade att många flyttade från landet till stan för 20-30 år sedan, men nu finns en trend att de som har råd flyttar ut till byarna och försörjer sig på det deras hushåll kan producera. I familjen vi bodde hos körde mannen lastbil medan kvinnan malde majs till mjöl som hon sålde som kycklingfoder. Hon sålde även virke och hade höns, grisar och odlade en massa. All mat de bjöd oss på var hemtillverkad, allt ifrån korven, det rökta köttet, till plommonbrännvinet. Den unga kvinnan berättade att de äldre sitter utanför sina hus och ser människor passera, det är deras nöjen. Byarna är ofta väldigt levande. Folk är verkligen ute och rör på sig hela dagen. I morgon bär det av igen. Prognosen säger trettio grader varmt i flera dagar framöver. Det skrämmer mig lite. Jag blev lite yr i går. Vi får se till att starta tidigt och se tillsatt skydda oss så gott vi kan. Känns bra att vara tillsammans igen! Så här brukar vårt vardagssnack vara vardagsprat vid Donau |
|||
Det är dumt att tänka på att jag ska komma fram. Igår var temperaturen kring 20-22 grader, asfalten slät och fin och marken platt, luften var sval. Jag sprang och njöt av allt jag passerade, existerade bara i det som var. Jag upptäckte att jag kommit 61 kilometer först då jag hittat lägerplats för natten. I morse bestämde jag mig för att springa hela vägen till Carina i Focsani. Genast räknade jag hur många kilometer det var kvar. Det blev tråkigt. Istället för att vara där jag var så var jag hela tiden längre fram. Rätt meningslöst. Sen var det en jobbigare dag att springa. Det var 27-30 grader varmt, solen stekte så jag fick ta på mig min t-shirt med lite längre ärmar för att skydda den skinnsnutt som inte blivit så exponerad tidigare. I byarna finns vattenkranar längs vägen som var guld att skölja huvud, hår och keps i. I de minsta byarna finns det minst två, tre "Magazin Mixt" som säljer allt från vaxdux på meter till lukta-gott-i-toaletten-saker till cola, glass och konserver. Men inget riktigt däremellan, ingen mat direkt. Restauranger finns bara i städer. Idag levde jag på en mix av nötter, choklad, glass och yoghurt. Jag fick sockertoppa mig framåt. En väg, som till och med var gul på kartan, dvs relativt stor, började med gropig asfalt, övergick till grus och till slut var den bara två traktordäck som kört fram över en åker. Så var det i över en mil. Möjlig att springa på, men det hade varit elakt mot Baby Blue. Vi har inte haft någon punka än och jag hoppas det förblir så. |
|||
Jag undrar hur jag ska ta med mig filosofin att bara vara där jag är, och inte längre fram, i ett 24-timmarslopp? På en 400-metersbana är jag fysiskt sett där och framme samtidigt. Mentalt sett kanske jag bara kan vara där jag är. |
|||
Så blev det bodelning. Carina tog mobilladdaren och jag tandkrämen. Och solkrämen. Fast Carina tänkte smart, jag kan ladda min mobil via solcellsladdaren. Livet blir krasst på ett helt annat sätt, tycker jag, när man springer så här. Är det 36 km till nästa hotell och en fot är skadad, då blir det jobbigt. Det finns inget sätt att krypa runt eller att förenkla det på. Vi har råkat springa sex mil för långt. Vägen mellan Mangalia och Harsova skulle vara 14 mil enligt vår plan, men råkade bli 20. Så kan det gå med vägar i Rumänien! Delvis beror det på att vi inte vet vägens skick utifrån kartan och fått vända några gånger och dels beror det på att vi inte sprang över Constanta som tänkt. |
|||
Våren är mer och mer kommen, träden är ljusgröna och överallt sår bönderna. Syrenerna här knoppar. I kväll när jag närmade mig nattens läger såg jag berg i bakgrunden och faktiskt böljade landskapet lite mer än tidigare. Ska bli härligt att komma upp i bergen! De människor som förstår vad jag håller på med tar sig för pannan, ler, och sen gör de korstecknet, ofta tre gånger. Det där med korstecknet har kommit senaste dagarna. I varje by finns det oftast en kyrka, så har det alltid varit, men korstecknet är nytt. |
|||
Nu ska jag sova ensam i tältet. Jag har hittat en jättebra tältplats, långt, långt från närmst väg och väl skyddad, men visst pirrar det lite extra i magen att vara ensam. Jag hoppas att jag sover gott! Vill det sig väl är jag kanske framme i Focsani redan sent i morgon kväll. |
|||
Vilken dag. Den började med att mamma och pappa sjöng för mig då det är 42 år sedan jag föddes. Det rörde vid mig att höra deras röster, så långt borta och ändå så nära. I en liten by ropade några män åt oss att komma in och dricka kaffe. Glada och fryntliga frågade de vad vi gjorde och vi lyckades förklara. Carina fick dem att förstå att det var min födelsedag och de sjöng för mig på rumänska, sen kom kakor fram på ett fat och så sjöng de för mig på engelska. De stod och vinkade ända tills de inte kunde se oss längre bakom kröken. Födelsedagssång Födelsedagstårta Det blåser! Vi letade efter lunch och i en annan by beskådade hela befolkningen när vi handlade pasta, konserverat kött och något crème fraîche aktigt. Redan då hade Carina ont i foten. Sen haltade hon några kilometer. I nästa by åt vi gårdagens överblivna, kalla pizza. Vi undvek ämnet länge, sen gick det inte längre. |
|||
Det var uppenbart att det inte gick fortsätta på den foten. Mitt alternativ var cykel, men Carina trodde inte det skulle fungera. Det gjorde till och med ont att böja på foten. Det kändes som att sitta låst med inte en enda attraktiv väg ut. Tårarna brände. Det kändes så himla orättvist. Beslutet blev att Carina åker till Focsani och vilar där tills jag kommer springande. Det är tre dagars löpning. Sen får vi se hur det blir när vi ses där. Det känns tungt. Väldigt tungt. Vi skulle göra det här ihop, det var tanken hela tiden. Vi vet inte om det är benhinneinflammation eller inflammation i senan eller både och. Oavsett vad så är jag rädd för att det i te går över på en vecka, kanske inte heller på två veckor. Väntar vi så länge är den här resan körd. Därför blir det så att jag fortsätter springa och Carina vilar. Så hoppas vi att vi får fortsätta tillsammans efter det. |
|||
Vi letade förgäves efter tältplats och stannade och frågade en familj om var vi kunde bo och berättade att Carina var skadad. De erbjöd oss först skjuts, sen att sova hemma hos dem. Nu sitter jag vid deras köksbordet och skriver, de har bäddat i soffan åt oss. Det var roligt att få leka med Bianca, 8 år och Andrej, 2 år och på en mix av rumänska, spanska, engelska och svenska försöka göra oss förstådda. Det förgyllde enormt slutet på dagen, tack och lov, för visst är jag ledsen ändå. |
|||
Vi hade en varm natt. Tältplatsen hittade vi sent, som vanligt, det platta landskapet får oss att använda varenda tillstymmelse som ser ut som en buske. Gläntan vi hittade precis medan solen färgades röd var exemplarisk. Vi var skyddade från bilar och morgonsolen torkade tältduken från dagg. Enda som störde var att vi tältade i en kom-till-mig grop så vi har legat och sparkat på varandra hela natten. Det är vi rätt vana med numer. Jag brukar säga att vårt förhållande är som vilket äktenskap som helst. Vi har våra roller. Jag ritar in dagens distans på kartan, Carina för in den på loggboken på paddan. Carina packar tält och liggunderlag, jag packar kök och vagnen. Idag var vi lite äventyrliga och Carina packade köket och jag tältet. Märkligt så lätt det går att skaffa vanor. Idag har jag navigerat med kartorna på paddan och hittat självutläsaren på kameran. Det går framåt! Vi tejpade Carinas benhinnan i ett försök att få den att bli bra. Förhoppningen är att det är benhinnan som varit dålig hela tiden och inte senan. De sitter rätt nära varandra och det är är svårt att känna skillnaden på vad som är vad. En kurs i anatomi skulle sitta fint. Vi småsprang och gick 35 kilometer idag och Carina har haft lite känning, men inte alls samma smärta som igår. Det känns hoppfullt! |
|||
Vi har haft en lugn och skön dag. Vid ett krigsmonument stannade vi till och med och tog en öl. En klart berusad man ville prata, tog mig på armarna och gjorde tecken som anspelade på sex. Vi igonerade honom så gott det gick. Då böjde han sig fram och tog mig på bröstet. Jag flög upp, gav honom en smäll och så gick han iväg. Det kändes bra att försvara sig. Genom att jag gjorde det kändes det hela inte som ett övergrepp utan bara som en dum karl som fick sig en åthutning. Idag har stämningen varit mycket högre. Hoppet lever om att vi klarar detta och det känns SKÖNT!!! Inatt bor vi på ett långtradarchaffisställe. Känns jättebra! |
|||
Vi började morgonen med en frukost som var dyrare än kvällens middag. Tack och lov för det, det blev ingen mat förrän det var dags att krypa in i tältet. Färden gick norrut längs Donau som var grymt översvämmad. Det verkar vara normalt, det fanns vallar som skydd mot vattnet på många ställen. Vägen vi sprang längs var en rätt stor väg på kartan och med tanke på gruset och hålen i asfalten är jag glad att vi inte valde en ännu mindre väg. Idag fick vi se områden där folk uppenbart inte har speciellt mycket. Det var rackliga hus, byggda av plåtbitar och sten. Vi passerade också välmående byar, riktigt idylliska, med Donau snirklande nedanför. |
|||
Det känns så himla surt. Carina kan springa och gör det suveränt bra. Nu har hon haft ont på ett eller annat sätt, alla dagar vi sprungit, utom två. Vete sjutton om jag skulle ha fixat det. Och hon går till råga på allt omkring med ett glatt leende, mitt i smärtan, för "på vilket sätt skulle det bli bättre om jag klagar?" säger hon Vi pratade om att köpa en cykel i Harsova och att hon cyklar bredvid i några dagar, tills allt känns bättre. Det skulle känns synd, tanken är ju att springa och paddla hem. Samtidigt känns det helt klart bättre än bryta. Vi ringde Rune och fick tips och råd - han är vår akuthjälp - och han trodde detta kan vara benhinnan. Efter lite räknande på vad vi behöver klara för distanser för att komma hem innan semestern är slut och efter att framför allt fått mat i magen så steg humöret uppåt. Jag kom på att min kompis Lena tejpat bort sin benhinneinflammation och vi ska pröva tejpa i morgon. I Harsova blir det sen förmodligen några dagars vila. Går det över så fortsätter vi som planerat, går det inte över så köper vi cykel. Vi får se vad det blir. |
|||
När jag blir stor ska jag bli LCHF:are. I morse åt vi frukost på fem ägg, som vi gjorde äggröra av tillsammans med grädde. Grädden som blev över drack jag upp. Vi stekte skinka och åt mackor med salami och ost på. Och bananer till det. När det var dags för lunch var jag knappt hungrig. Det var så skönt i magen! Mycket bättre än vitt fluffbröd, yoghurt, banan och juice som vi ätit annars. Idag har vi passerat Medgidia och kommit fram till Cernovoda, precis vid Donau. Vi har sprungit! Så himla skönt! Precis i slutet skrek Carina till och hoppade på ett ben. Jag tänkte "shit, där rök senan" men det var bara en blåsa som sprack. Det gör nog så ont, men är inte så farlig för vår fortsatta löpningen den tas om hand på rätt sätt. Landskapet har blivit lite kulligare och numer finns det några träd här och där. Imorgon kommer färden gå vidare norrut längs Donau, i riktning mot Harsova. Det ser jag fram emot! |
|||
Jag har fått en förkärlek för att sova i tältet. Då styr vi vår dag helt själv, vi behöver inte komma fram någonstans. Det blir lugnare. Jag gillar att sitta och laga mat på kvällen och krypa in när mörkret faller och vara skitig och ta de tillfällen som finns för att tvätta sig - en bäck eller en toalett på en restaurang. Livet är så enkelt så. Enkelt och skönt. Inatt bor vi på hotell. Det har sina fördelar. Baby Blue har fått sig ett välbehövligt bad och vi ska laga bromsen som inte fungerat sedan lerinpackningen. Och tvätta två tyglappar som låg i köket. De har möglat. Carina och Janne har lagt upp en länk med den väg som vi verkligen springer, kolla länken bredvid Miklagård till Stadsgård på startsidan. Den uppdateras inte varje dag, så håll till godo. Dagens sträcka blev 44 km. |
|||
Carina har pyspunka. På sitt liggunderlag. Vi missade en enda tagg igår och den ställde till det. Vi ska laga det när vi hittar det. Idag fortsatte de gröna, lätt böljande landskapen. I de grunda dalarna tränger de små byarna ihop sig, gömmer sig för vinden. Här finns ingenting som tar emot. Det blåser hela tiden. På kartan finns vita, gula och röda vägar. De vita är de minsta. Igår försökte vi oss på en sådan, det var då vi hamnade i leran på en traktorstig. Idag var vi på den släta, fina asfalten på en annan vit väg. Sen hittade vi en tredje som inte ens fanns med på kartan. Det är med andra ord svårt att veta hur vi ska ta oss framåt. Det blir sick sack kringelikrokar alltsom oftast. Vikom oss 43 kilometer idag men det betyder inte att vi tagits 43 kilometer på den planerade vägen. Vi får se hur långt det blir i Rumänien. |
|||
Det finns matbutiker i varenda småby men vi har upptäckt att riktig, lagad matlåda restaurang är det bästa. Vi fungerar bäst på det. Restaurangerär det ont om. Idag jublade vi när vi hittade en runt fyratiden. När magen är full med mat och belåten är det lätt att hantera kyla, regn och blåst. Prioriteringen är Mat, Värme, Väder, Väg. Ett enkelt, konkret och skönt liv. Satt utanför tältet ikväll medan stjärnorna tändes. Det är lätt att vara lycklig då jag är mätt och har någonstans att sova som känns tryggt. |
|||
Lera. Fullt med lera. Lera i bromsen, lera på däcken, lera under hela Baby Blue, lera under skorna, lera på paddan, lera på kläderna. Jag har aldrig varit med om så klibbig lera. Skorna blev ett kilo tyngre. Var. Nu får vi våra rumänska småvägar. Den första vi hav oss ut på måste varit fel. Den var markerad som väg 392 men visade sig inte vara mer än en traktorväg över en åker. Vi vände efter någon kilometer. Vi kom bara några tiotal meter innan det var dags att rensa framdäcket på Baby Blue igen eftersom bromsarna korkat igen. |
|||
Hitta tältplats på oändliga åkrar är en konst. Vi funderade ett tag på ett dike, det var det enda skrymsle där vi kunde gömma oss på kilometers sikt. Men tillslut skymtade vi en skog vi tog oss till. Det var en taggskog. Taggarna är upp till 7 cm långa på träden. Känns så där smart att släpa in barnvagnsdäck, uppblåsbara liggunderlag och tältduk i det. Men det var det val vi hade. Vi har gått hela dagen för att vara rädda om Carinas sena. Ändå har vi gjort 47 kilometer. Det känns skönt, nu är vi på väg igen! |
|||
Idag är vilodag. Carina är nedbäddad med cola, chips, choklad och frusen kyckling på foten. Egentligen letade jag isbitar men hittade inga och insåg att fryst kyckling är fryst mycket längre. Där låg hon och läste medan jag drog till Constanta. Med buss. Kändes ovanligt att förflytta sig så bekvämt. Kyckling på foten Jag har mina egna skäl att komma till just Constanta. 1999 anställde jag Octavian Badea, helt enkelt för att han var den bäste sökanden till en tjänst jag skulle tillsätta. Octavian var från Constanta och han var så tacksam för att han äntligen fått jobb som ingenjör efter att ha jobbat på lager i ett antal år, insett att den rumänska ingenjörsutbildningen inte räknades så högt i Sverige och därefter utbildat sig till ingenjör i Sverige. Octavian var den mest lojale och trofaste, enormt engagerad i sitt jobb och utförde det lysande. Vår fabrik blev nedlagd och jobbvägarna skildes men Octavian blev min vän. När hans fru gick bort i cancer fick jag sitta bredvid honom i kyrkan med ett svart band runt min arm. Det bandet var enda för familjemedlemmar. Octavian hjälpte mig under min skilsmässa och efteråt, jag bjöd honom på Anastacians konsert och sedan hörde jag inte mycket förrän en före detta kollega ringde. -Octavian gick bort för några dagar sedan Octavian hade också fått cancer och ville inte berätta det. Han pratade alltid om huset i Constanta dit han tyckte vi skulle åka hela gruppen, men vi kom aldrig dit. Nu när jag är så nära vill jag passa på att säga hej då till Octavian. Jag hade fått beskrivnings av hans son om hur jag hittar till hans grav. Jag var inne i Constanta och letade efter kartor och just som jag hittade en råkade jag på två män som skjutsade mig till kyrkogården. De gav också en massa tips inför vår kommande löpning. Det var en speciell känsla att stå framför Octavians grav. Jag kunde se hans ansikte, höra hans skratt och komma ihåg den humor och positiva syn och kämparglöd han alltid hade. Jag är glad för att jag fick lära känna dig, Octavian, och jag är glad för att jag idag fick hedra dig genom att besöka din grav. |
|||
Rumänien. Nu är vi här! Efter 26 mil i Turkiet och 33 i Bulgarien korsade vi gränsen. Landskapet såg likadant ut på bägge sidor, enorma böljande åkrar som bredde ut sig åt båda sidor och Svarta Havet till höger. Så passerade vi en sådan där tänkt linje igen, och vips så är mycket annorlunda. Det är vanliga bokstäver. Många begriper och talar engelska. Husen ser annorlunda ut, större, mer välhållna. Restaurangerna serverar fortfarande kycklinglever, hjärta och kalvtunga men nu hittar vi även polenta och dolmar på menyn. I varje småby vimlar det av små affärer som säljer mat, det bådar gott för våra kommande färder på landsbygden. |
|||
Jag är inte rädd den här gången. Visst blev jag ledsen när det gjorde ont för henne. Men förra gången blev hon bra. Rune blev bra och klarade springa hela vägen hem. Det bådar gott för att Carina också kommer bli bra. |
|||
Morgonlöpningen gick genom lilla Balchik, en söt liten by precis vid Svarta Havets kust. Vi svängde av på en liten väg, stilla, tyst, utan trafik. Solen sken och luften var sval. Jag ville inte springa, ville bara gå, och njuta av allt det vackra. Vid ett litet fiskeläger slog vi oss ned på stranden, badade fötterna och lyssnade på vågorna. Vi följde därefter en liten väg genom skogen, jag ville knappt prata, bara lyssna på friden. Utanför ett hus stod stolar utställda för en filmstudio och Ravels "Bolero" strömmade omkring oss. Det var nästan overkligt harmoniskt. En stor uppförsbacke senare var vi uppe på E87 igen. Vägen gick genom platta lantbrukslandskap. Bakom oss tornade molnen upp sig. En bil stannade och backade mot oss. Det var två män som gav oss adressen till deras guesthouse i Shabla, dagens slutmål. Lagom innan det stora åskovädret bröt ut satt vi unders deras veranda och drack kaffe. |
|||
I morgon är sista dagen i Bulgarien. Efter cirka 18 kilometer kommer vi korsa gränsen till Rumänien. Det är lite vemod i avskedet från Bulgarien. Det finns många vänliga människor här och det känns som jag bara sniffat på ytan. Men, i morgon och några veckor framöver får vi se vad Rumänien bjuder oss på! Det ser jag fram emot! Carina badar och Inga solar |
|||
Jag ligger på hotellsängen och lyssnar på musik. Den flödar ut i fingerspetsarna, i tårna och fyller hela kroppen. Det är första gången jag lyssnar sedan vi började vår löpning. Det jag har saknat hittills är musik. Och mjölk. Fikapaus vid vägrenen Idag tog vi en lugn dag. Känns märkligt att säga så om 37,8 km löpning, men så är det. Sinnena taggar verkligen ned, kroppen slappnar av. Vi åt frukost länge, gav oss inte av förrän vid 11-tiden. Efter att jag pumpat däcken på Baby Blue och råkat spruta självtätande slem på vårt hotellrums vägg... Det där kletet löste upp färgen och när vi försökte torka bort det så skrövlade tapeten ihop sig. Jag lämnade vårt visitkort, får se om vi får en räkning. Numer säger Carina att jag trashar hotellrum. Jag råkade även riva ned persiennen på hotellet dessförinnan. Nåja, i sakta mak tog vi oss ut ur Varna med dimman liggande tjockt. Staden avlöstes av skog och vi passerade 50 mil löpta totalt sen start. Vi råkade på några norrmän och engelsmän i en by där vi åt lunch. De bor i Bulgarien permanent och berättade att det var zigenarkvarteren vi sprang igenom igår då vi var i slummen. De bodde i Bulgarien på grund av de trevliga människorna här och det billiga prisläget. |
|||
Barnvagnslöpning i rondell En bulgar stannade och pratade med oss precis innan vi nådde kvällens mål, Balchnik. Han hade sett oss springa ut ur Varna i morse. Han tyckte inte om Bulgarien och tyvärr är det mitt intryck att det inte är många som är stolt över sitt land här. Samtidigt odlar folk blommor och gör så fint i sina trädgårdar och tar hand om sina ägor. Det känns lite motsatt. Idag lyckades jag läsa vad som stod på en skylt. Det har varit en sport att försöka dechiffrera det krylliska alfabetet och många tecken har jag lärt mig känna igen. Fast jag har fortfarande inte förstått hur jag säger hej eller tack. Det enda ord jag lärt mig är "ve" vilket betyder "två" |
|||
Tvätten torkade inte i vårt 17 grader kalla rum. Jag krängde på mig tröjan fuktig, den torkar på kroppen efter ett tag. Ute regnade det. Det blev vacker morgonlöpning där låga berg skymtade i blått i fjärran. Nere i dalen låg dimman tät. Efter en fikapaus på en mack - Carina gillade inte det vi åt så jag åt upp hennes också. Numer kallar hon mig för sin slasktratt - fick vi sällskap. En svart, fin liten hund adopterade oss. Det visade sig vara en ultrahund. Han hängde med oss i hela 17 kilometer. Först när vi stannade för lunch gav han upp. Solen kom fram och vi hade behaglig löpning i cirka 18 graders värme. Vi sprang genom en skog där löven precis slagit ut. |
|||
- Är vi på Malmskillnadsgatan? Råkade jag kläcka. Konstiga damer, de stod så utspritt. Väntade de på bussen? I skogen? Vid varsin hållplats, bara några meter ifrån de andra? Första kvinnan var klädd i ormskinnsstövlar, blonderat hår och stora glasögon. Nästa hade revade byxor tvärs över hela benen och höga platåklackar. Vi hälsade som vanligt när vi sprang förbi. Längre fram stannade en bil och släppte ut en tjej. Strax efter blev hon upplockad av en annan. Det var bilar hela tiden som plockade upp tjejerna, körde in på en liten skogsväg, stannade så de fick lite enskildhet och sen gjorde det de skulle. Den lilla skogsvägen vi sprang på var Varnas prostitutionsställe. Det var för uppenbart för att förnekas. Det vände sig i magen då vi såg två feta gubbar - verkligen gubbar - släppa av en tjej som rätade till de korta shortsen och tog sig en cigg. Hon vände sig från oss när vi sprang förbi, ville inte hälsa. En söt ung tjej vinkade när vi passerade henne och vi försökte prata. Det gjorde ont i hjärtat. Bilar stod verkligen överallt och kommersen var hög. Den siste vi såg var en ung kille som också stod vid vägkanten och väntade. När vi kom började han springa. Tillslut fick han ge sig, vi var uthålligare. |
|||
Kvällen bjöd på en sista magpirrande upplevelse för mig. Carina var betydligt lugnare. Enda vägen över viken var att springa över den höga motorvägsbron. Det fanns en gångfil, men den var för smal för Baby Blue. Jag tyckte inte alls om att gå där jag kände hur ärmarna på jackan fladdrade i vinddraget av bilarna som körde förbi. Men, vi fick en fantastisk utsikt över staden och Svarta Havet. Efter 55,7 kilometer gick vi rakt på ett riktigt lyxigt hotell där vi tog in och blev störtförtjusta när vi fick se det enorma rummet vi fick bo i. Nu ligger vi nyduschade i varsin säng och skriver, snart är det dags för middag! Enklaste sättet att tvätta både mig och kläderna är att kliva in med kläderna på i duschen! Enkelt och praktiskt! Vi går över bron |
|||
En underbar dag! Vädret var svalt och skönt - mellan 10 och 20 grader - löpningen fungerade utmärkt för oss båda och gick först över ett berg och sedan bland gröna kullar med några små byar. Vi hade åtta kilometers uppförsbacke först och det var härligt att få slita och svettas igen. Sen blev det böljande upp och ned innan vi kom ned till Svarta Havet igen efter en väldigt lång och skön utförslöpa. Vi sprang bland blommande fruktträd och trädgårdar fyllda med tulpaner och pingstliljor. Många hus är rätt stora. En del är krokiga och halvrasade, andra jättefina. Det känns som att vi ser en välmående del av Bulgarien. Vi blir omkörda av idel Mercedes och BMW, och det är stora bilar. Idag agerade vi "bodyguards" åt varandra då vi sprang på serpentinvägar. Den som inte hade Baby Blue fick springa en bit ut på vägbanan för att eventuella mötande bilar skulle se våra illgula jackor och lysande kepsar. Det är svårt att hinna flytta på 40 kg barnvagn om en bil kommer farande mot oss, men en lös löpare har lätt att springa åt sidan. Genom att vara en bit ut i vägbanan så ser mötande förare oss lättare och kan parera i tid. Jag är väldigt glad för våra illgula jackor och självlysande kepsar om än trafiken varit sparsam idag. Kepsarna fick vi av Rune. Han vet vad som behövs på vägarna, den mannen. utsikt över Sunny Beach |
|||
Idag har många bilförare tutat glatt och vinkat till oss. Kanske är det så att vi är på bättre humör och därmed vinkar mer till dem. Bulgarien har verkligen skinit med sin vackraste sol på oss idag, även när åskan mullrade och det regnade. förberedelser på vårt sätt |
|||
Idag har vi lekt gul bil. Det finns massor med gula bilar här! Vägen ut ur Burgas gick längs motorvägen och det var svårt att springa på den smala vägrenen. Bilarna kör rätt fort. Efter en tid bestämde vi oss för att ta en annan väg. Även där körde folk fort och en polis stoppade oss och sa "This is dangerous" men vi hade inte så många andra vägar att välja på. Vi vandrade mellan vingårdar och mandelträd. Naturen har ändrat sig, nu är det gröna, böljande kullar men mycket plattare än förut. Till höger om oss skymtade Svarta Havet. En bulgarisk kvinna skrattade när hon såg oss komma förbi med Inga tronande högst upp på vagnen. Hennes lilla dotter grävde i fickan och visade att även hon hade en minibarnvagn med en pytteliten docka i. Vi kom fram till Nesebar, en stor badort. Få saker känns så ödsliga som en badort under fel säsong. Det är hundratals med hotell men de flesta är stängda. Vi hittade ett tillslut där de till och med pratade engelska. Vi var i valet och kvalet om vi skulle fortsätta E87 längs kusten med risk för mycket trafik, eller om vi skulle ta mindre vägar inne i landet med mindre sannolikhet att hitta mat. Tjejen på hotellet löste det hela åt oss -"no traffic" svarade hon när vi pekade på E87. Jag pustade ut, lättad, sen duschade vi och åt. Det blev en trevlig restaurang där vi för första gången prövade bulgariskt vin. Gott! Restaurangerna är trevligare till utseendet här än i Turkiet, men charmfaktoren är än så länge högre i Turkiet. |
|||
Morgonen började med skrämselhicka. - Jag vill känna efter hur det känns, kanske är det bra att ta en vilodag idag. Jag fattade inte vad hon menade, det kändes som en störning i en Matrixfilm. Vad då? Inte springa idag? Vi pratade medan vi åt frukost. Det kom tårar i bägges ögon. Jag vill inte vara en slavdrivare som piskar på en som har ont. Carina ville inte ha ont. Vi har pratat mycket om hur vi ska hantera sådana här situationer innan vi åker och det var bra. Nu var det ganska enkelt att ta beslutet att stanna och vila en dag. Jag kände mig frustrerad först men efter att jag fått säga det så gick det över. |
|||
I kväll kl 19 kommer vi intervjuas av Kondis och det ska sändas live på kondis.no Tur att Carna fixar tekniken. I morgon kommer vi på P3 kl 05:45, i programmet "Vakna". Vi ska sitta här på hotellrummet med varsin örsnäcka till Carinas mobil. Det blir spännande! |
|||
Visst blev jag rädd i morse. Jag blev omskakad, rädd för att vi inte ska fixa det vi satt oss för. Vi vet att det är en påfrestning vi utsätter oss för och att allt kan hända. Vi ringde Rune och frågade om hjälp och han berättade att han gått tre dagar en gång då han hade ont på sin tur över USA. Det var skönt att höra. Hade han ont ett tag och kunde fortsätta så kan även vi göra det. I morgon bär det av igen! Och löpmässigt har vi snittat 35 km per dag, även med vilodagen inräknat, så vi ligger väldigt bra till! |
|||
Morgonen började med regn och 9 grader. Vi rullade ihop liggunderlag och tält, stuvade ned dem i blötan och åt varsin banan medan vi gick iväg. Vi sjöng alla regnsånger vi kom på - tämligen begränsat - och sen gick vi så snabbt vi kunde för att hålla värmen. I drömmen hägrade motellet vi hört skulle ligga 12 km längre fram. När vi närmade oss byn Marinka hade vi diktat enormt; Marinka, Marinka, Marinka vår vän Ge oss kaffe, ge oss mat Ge oss värme igen Melodi "Kalinka" |
|||
Önskedröm, jag vet, men ändå... Verkligheten blev en liten låda, byggd i plywood, där vi kunde köpa kaffe i en automat utanför och sen gå in och dricka samtidigt som vi åt vår medhavda yoghurt och bröd. Den lilla damen som drev stället såg hur vi satt och gnuggade händerna för att få upp värmen i dem och bjöd in oss i sitt rum för att spola händerna under varmt vatten. I hennes rum fanns en säng, ett snett skåp, ett litet kylskåp, en spis med två plattor och en tvättmaskin. Det var allt. Vi vandrade vidare och såg tillslut Burgas närma sig. Det är en långdragen stad, vi fick gå länge genom hamnkvarteren innan vi äntligen kom in mot centrum. Där gjorde vi high five när vi hittade ett hotell som både tvättar våra kläder och hade spa. Nu sitter jag och skriver medan Carina får en timmes massage. Sen är det min tur. Det är skönt att vara på väg. Jag har ingen aning om vad klockan är. Det saknar betydelse. Det spelar ingen roll hur jag ser ut. Det saknar betydelse. Livet är ganska enkelt på vägen. Mat spelar roll, och det gör även vila, värme och dricka. Jag känner mig enormt privilegierad. Vi tar in var vi vill, vi äter vad vi vill, även om det är dyrt med Bulgariska mått mätt så är det billigt för oss. Vi har t ex just ätit varsin varmrätt, två drickor var, dessert och kaffe för ca 150 kronor totalt. Jag drömde om sol och ett dopp i Svarta havet. Kan inte påstå att jag känner för det just nu. Men det ska bli kul att komma ut igen för att se vad vi upptäcker i morgon. Idag ska vi ta hand om oss. "Målet med dagen är att ge morgondagen en bra start" skrev Mattias Bramstång, och det tänker vi göra. |
|||
Frukosten bestod av två skivor bröd var, kaffe, korv, ost och några tomatskivor. Efter att vi frågat fick vi juice till. Jag var hungrig redan innan jag ätit klart. Vi hade bestämt oss för att ta en lugn dag. Efter att vi packat våra saker gick vi direkt och åt lunch. Carina och jag kompletterar varandra bra. Jag åt både min mat och det hon lämnade. Därefter gick vi direkt till en affär och köpte glass. Jag blev nästan mätt. |
|||
Turen bar genom enormt fridfullt landskap. Kullig jordbruksmark och skog, ungefär som på Turkiska sidan. Men det var tyst. Inga hundar som skällde, inga bilar som tutade och vinkade, bara enstaka gånger. Det är så märkligt, vi passerar en tänkt gräns mitt i ett landskap som ser likadant ut på bägge sidor, men helt plötsligt byts moskéerna ut mot kyrkor, alfabetet blir obegripligt, människor mer inbundna och språket ett helt annat. Vi fick tre olika svar på hur man säger hej och inget av det kommer jag ihåg än. Vi tänkte göra cirka 20 km men luften var skön, dagen skön, så vi fortsatte. Vid en porlande bäck drog vi av oss det mesta av kläderna. Stod barfota i det svala vattnet och tvättade våra svettiga kroppar. Efteråt var fötterna ett och ett halv nummer mindre. När solen dalade såg vi att vi hade 12 km kvar till en ny där en man sagt att det skulle finnas ett hotell. Löpningen var skön, vi bestämde oss för att satsa, väl medvetna om att om det inte fanns ett hotell så skulle det bli jobbigt. |
|||
En kvinna vi mötte gav oss kakor och visade oss till hotellet. Som var stängt. Vi gick vidare längs gatan, hamnade hos en tysktalande matrona som tog sig för pannan och sa "Schwer, Schwer" flera gånger när hon förstod att vi inte hade någonstans att bo. Vi åt gudomliga fläskkotletter med grönsaker och potatis, tvättade oss inne på toaletten och bytte kläder. Matronan skakade på huvudet och hade ångest när vi gick. Vi skrattade och sjöng där vi gick i beckmörket och bländade bilarna med våra pannlampor. Ganska snart hittade vi en fin liten plats där vi kunde tälta, relativt väl gömda för bilar och människor. Jag tycker det är kul när det blir så här, det ger udd till livet. Skillnaden mellan Bulgarien och Turkiet är markant. I Bulgarien ser vi motorcyklar, flashiga bilar och hyreshus där fönstrens är utslagna, vissa ersatta med plywoodskivor och balkongerna håller på rasa ned. Det är högt och lågt om vartannat. Folk är generellt mer reserverade. Jag får många tankar om - vad skapar en kultur? Och hur påverkas vi av styrelseskicket i våra länder? Vi är både lika och olika. Vår vilodag blev 48 kilometer lång. |
|||
|
Lite fler filmer i en liten liten by kvällspyssel minsta restaurangen hittills |
|||
Första dagen jag kände mig sliten. Vi vaknade till 10 grader och dimma. Spindelnäten syntes vackert då de var täckta med vattendroppar. Efte en frukost bestående av vitt fluffbröd, något som skulle kallas juice och en banan hav vi oss av. Två killar stoppade oss längs vägen och undrade om vi ville ha skjuts. Vi lyckades förklara att vi ska springa hem till Sverige och de himlade med ögonen. Det var en hel del backar idag igen. Springa är inget problem, då jag springer utan Bany Blue. Igår var jag stark som ett ånglok och idag gick det bra att springa både fritt, på platsen och nedför med Baby Blue. Men uppför... Det sög!!! Putta 40 kg framför sig tog på krafterna. Jag brukar inte fungera bra utan mat. Så var det även idag. 11 km till Cukupinar var en pina, de fem vidare till Armagan värre. När jag märkte att jag blev trött blev jag arg. Bet ihop i "jag tänker minsann klara det!" när vi sen insåg att det var 29 km till Dereköy och inte 24 som vi trott, då var missmodet överhängande. |
|||
Idag var det mer kargt landskap. Vi mötte många herdar som var ute med kor och får. De två senaste dagarna har gått på småvägar genom småbyar och när vi kom ut på stora vägen igen mötte vi en man och kvinna som körde ved med häst och vagn. De slet i sitt anletes svett och hälsade nyfiket och glatt på oss medan fina bilar som ägdes av mer välbeställda människor susade förbi. Det kändes lite märkligt att de slet så medan de som hade det bättre åkte bil och vi som har det jättebra struntar i bilen och ser till att svettas på andra sätt. Vi har mött massor med militärer. Igår funderade vi på att tälta i en militär security area bara för att toppa polisingripandet i Gökturk, men struntade i det. I dag blev vi för första gången stoppade av en militär. Det var en stilig, gråhårig herre som myndigt klev ur bilen på motorvägen för att få se våra pass. Vi är så vana numer med att bli tilltalade av polis och "jandarma" att vi bara tyckte det var trevligt. Och det var det också. Han kollade att allt var i sin ordning sen önskade han oss lycka till på färden. |
|||
Så var sitter orken? Idag var det verkligen i maten och med maten så kommer också den mentala inställningen. Kroppen verkar vara så otroligt mycket starkare än jag någonsin förstår. Ikväll kom vi till ett underbart litet hotell där vi duschat, torkat tältet, tvättat kläder och ätit! Sen har jag också tagit hand om min underbara kära kropp, som tar mg så långt. Masserat fötter och ben, stretchat mjukt och försiktigt och tackat den för att den är så underbar. Den är ett underverk! |
|||
Vi ligger i tältet efter dagens färd. Utanför blixtrar det och åskar. Det är varmt och mysigt i tältet fastän det är kallt utanför. Carina tyckte vi skulle ha en termometer på vagnen och det är faktiskt roligt att kunna se hur varmt eller kallt vi har det. Den hänger och dinglar från handtaget. Nyss ställde sig håret på armen rakt upp när en vildhund skällde på oss. I natt tältar vi på marker där får betar. Vi vaknade tidigt, hade stadens minaret precis utanför vårt fönster. Efter frukost på kokta ägg, tomater, gurka, vitt bröd, ost, fetaost och oliver gav vi oss av. Idag var det svalt, det är nästan så att jag fryser när det bara är 20 grader. Damen på restaurangen där vi åt igår vinkade när vi drog. Löpningen har gått fantastiskt fint idag. Drygt 48 km blev det, vår längsta dag hittills. Så gick den också genom fantastiskt vackert lantbrukslandskap. Efter att ha ätit lunch i Pinarhisar - och skrivit mängder med autografer på småflickors smala armar - svängde vi av från den relativt stora väg vi hittills sprungit på och in på vad som först såg ut att vara en jordväg. Gubbarna i en liten by hade avrått oss från att ta den vägen och jag är glad att vi inte följde deras råd. Det som öppnade sig för oss var stora, tysta, landskap där bara vi, grodorna och fåglarna hördes. Vägen böljade upp och ned genom landskapet och vi kom till den ena lilla byn efter den andra. Gudomligt vackert och fridfullt! |
|||
Vi traskade en bit utanför byn och kom till den äng där vi är nu, väl gömda bakom träd och kullar som skymmer oss. När jag slog på mobilen hade jag fått sms från Belkis, som jobbar på Ericsson i Turkiet, att vi kunde få sova hos byhövdingen i en by en bit härifrån. Under lunchen hade jag fått mail om att hon inte ficK tag på honom så jag hade struntat i att titta mer. Himla synd, det skulle ha varit jätteroligt att få tillbringa sista natten i Turkiet hos en Muhtar! I morgon väntar Bulgarien. Nytt land, nytt språk. Europas fattigaste. Vad möter oss där? Känns otroligt att vi snart har kommit igenom Turkiet och är i Bulgarien. |
|||
|
Filmtajm! Vår start i Istanbul Vägval i Turkiet |
|||
Idag har vi haft en lugn dag. Det har varit skönt. Vi promenerade lite drygt två mil från Saray till Vize där vi återigen har lyxen att bo på hotell. Jag hoppas att med vilan så blir både jag och Carina piggare och kan ta de cirka 8 milen som är kvar till Bulgariska gränsen på två dagar. Känns otroligt att vi snart är i Bulgarien! Idag hade vi mulet och lite lätt regn. Även det sparade på våra kroppar. Vi blev invikande på en bensinstation där de som jobbade ville dricka te med oss. Hade vi velat hade säkert någon av oss fått gifta sig med en turkisk 25-åring! Vi tror inte de förstod att vi är 41 och 49. Nu är landskapet flackare. Carina har planerat resvägen med gpsies och enligt den ska vi ha 3-4000 höjdmeter uppför till bulgariska gränsen. Det kan nog stämma. Idag har vi för första gången sett människor som arbetar ute på åkrarna för hand. Det trodde jag vi skulle se mycket mer av. Jag hoppas många av mina fördomar ifrågasätts under den här resan. |
|||
Utanför vårt hotell i natt har vi en moské. Jag vet att utropen från minareten kommer väcka mig. Men just de utropen ger en trygghet. Vi hör dem hela tiden, även när vi är långt ut i skogen. På sitt sätt symboliserar de att människor är nära. Ikväll åt vi på en restaurang där ägaren verkligen pratade engelska. Det var jättekul att äntligen kunna prata ordentligt med någon. Det hela slutade med att vi blev inbjudna till att kolla fotbollsmatchen mellan Real Madrid och den turkiska stoltheten Galatasaray (har ingen aning hur det stavas. Förresten, så spelar rättstavningen på paddan mig spratt ibland. Ha överseende med ord som blir konstiga! Skulle stå "lysande primula" i gårdagens text och inte lysande primtal...). Det blir skoj! Gårdagens rännskita gav med sig så fort den kom ut, nu mår vi båda bra igen! Med dagens vila är vi laddade för att springa vidare i morgon! |
|||
På morgonen var det 7 grader. Vi huttrade medan vi åt frukost stående utanför tältet. Det var fullt med kondens och för tidigt för solsken så tältet åkte ned i packpåsen, blött och dant. Vi ville komma iväg tidigt för att komma fram till Saray. Drömmen om ett hotellrum hägrade. Tvätta sig, tvätta kläder, få allt torrt.... Mmm! Som sagt, det behövs inte mycket för att göra en ultralöpare lycklig! Ganska snart steg temperaturen mot 24-27 grader. Det kändes helt ok jämfört med 32. Jag fascinerades av att det växer julrosor vilt i skogen. Det finns också lysande vackra primtal här och där, ungefär som blåsippor hemma. Skogen består av rätt små träd som inte slagit ut än. I övrigt springer vi genom välbeställd jordbruksbygd. Jag hade väntat mig se mer påvra förhållanden men vi ser bördiga marker, stors, välskötta hus och böljande landskap som är grönt, grönt, grönt. Carina hade det lite jobbigt igår men idag är hon piggare. Jag tycker det har fungerat väldigt bra hittills. Visst känns det ibland att baxa en 40 kg babyjogger uppför några hundra meter lång uppförsbacke i värmen, men det går över efter att vi nått toppen och fått tagit en sipp vatten. Det känns lite under fotsulorna på kvällen men det går över till morgonen. |
|||
Lunchen idag blev vita bönor och ris. Sällan har mat smakat så gott! Det fick dock lite konsekvenser. Efter att ha tagit hand om vårt blöta tält, tvättat våra kläder och ätit på en restaurang - där gästerna nästan slogs om att få dricka te med oss - så fick båda rännskita. Nåja, tur att vi är på hotell. Ska bli skönt att sova i en riktig säng i natt. Fast jag har sällan sett badrum där elkablarna hänger rakt ut ur väggen. Just nu har vi spänt upp en lina så vår tvätt torkar inomhus. Daggen gör det mesta fuktigt. |
|||
Idag har vi sprungit motorväg igen som visade sig vara väldigt lugn. Långa, fina utförslöpor på slät asfalt varvades av det som kändes som ännu längre uppförsbackar. Det är tung till slut att skjuta 40 kg på en barnvagn framför sig. Vid en liten by sprang Carina in för att se om skylten "restaurang" talade sanning. Ganska kort därefter såg jag en orange keps som studsade upp och ned och ett stort leende därunder. Det fanns mat! Vi åt resans hittills godaste lunch med grillat lamm och kyckling, potatis, auberginer med yoghurt, starka campinjoner och en röra med bröd till. Det är lätt att göra två ultralöpare lyckliga! Idag har vi dessutom varit in på en mack och tvättat oss själva, håret och kläderna med tvål i handfallet. Vi var som två nyponrosor efteråt! Vi till och med Sköljde av Baby Blue medan mack-killen förundrat tittade på (här tankar fortfarande en kille bilen åt dig när du vill ha bensin). Vi har lärt oss förklara - på turkiska - att vi springer från Turkiet till Sverige. Mack-killen bjöd oss på te. |
|||
Vårt turkiska ordspråk utvecklas hela tiden. Numer kan vi Var=ja Yok=nej Teschekur=tack Merhaba=Hej (då ler alla) Sa=höger Så=vänster Illeret=rakt fram Chadr=tält Pesch=fem Ono=tio Grini=tjugo Iscvech=Sverige |
|||
Så har vi sprungit ytterligare en dag. 32 grader varmt igen. Vi började morgonen med att bli erbjudna frukost på stället där vi bodde, synd att vi ätit vår egna medhavda precis. Sen vinkade vi hej då och gav oss ut. Det blev många backar även idag och en hel del gång. Det var helt enkelt för varmt att springa. I en liten by klev vi in på ställets The-salong och beställde apelsindricka. Det var bara gubbar på stället och de tittade lite misstänksamt på oss. Folk överlag tutar, vinkar och ler när det ser oss . Utom kvinnan som gav en verklig "om blickar kunde döda" blick när vi blev bjudna på te i ett skjul vid sidan av motorvägen. En man som just hjälp oss bära Baby Blue över ett besvärligt parti bjöd in oss. Det mest spännande idag har varit just motorvägslöpning. Det är inte mycket trafik här och de flesta kör lugnt, ändå är känslan att springa på en motorväg lite annorlunda. |
|||
Vi tältar i en backe. Långt borta hörs hundar. Stjärnorna lyste över våra huvuden medan vi åt turkisk korv, makaroner och tomater. Jag tycker om stjärnhimlen. Har alltid gjort det. Den får mig att känna mig liten i det oändliga, en del av allt som finns. Det är en skön känsla. Jag tänker på en låt av Heart, som jag inte kan exakt men tror går It´s allright Let it go Let the world Of your shoulders You have the perfect alibi Just because the world is wide Out under the sky Världen är verkligen vid. Det finns många verkligheter. Nu ska jag läsa om människans beteende utifrån hennes biologiska arv. En politiskt halvt inkorrekt bok om hur politiska uppfattningar och moralisk syn styr vad vi tror är vår mänskliga natur. Otroligt intressant och lite svårsmält. Men, jag vill veta mer! |
|||
Två tyskor filmade oss medan vi tog våra första löpsteg hemåt. Vi sprang hela 770 meter på den asiatiska sidan innan vi tog färjan över till Europa. Där började klättringen. Först många höjdmeter uppåt, inte bara i höjdledd utan även upp och nedför 30-40 cm höga trottoarer. Jag är glad att jag inte är rullstolsbunden, av flera orsaker. Lyfta Baby Blue gav riktigt bra core-träning! Det blev kompassen som fick leda oss ut ur stan. När vi nästan nått stadsgränsen passade vi på att äta lunch på ett litet, litet ställe. Mannen som sålde mat till oss ringde upp sin son som pratade engelska. Vi bad Om hjälp att hitta vägen mot Gökturk -To far, blev svaret -We want to run there -Not possible. You want to go To Ayasofia instegade? Det var inte riktigt vår tanke. Med mobilen lyckades sonen få oss att förstå att hans far ville bjuda oss på turkiskt te. Folk är snälla med oss. Vårt turkiska språkförråd utökas stadigt. Numer kan vi även säga baby och Sverige på turkiska. Baby är så klart Ingas förtjänst. Hon fortsätter förgylla dagarna för oss och många av de vi passerar. |
|||
När vi närmade oss Gökturk förvånades vi över alla handelsträdgårdar, de fina restaurangerna och lyxbilarna. Vi tänkte att här blir det en baggis att hitta ett ställe att sova på med varm, skön dusch. Jag längtade massor efter att bli av med allt vägval och svett. Men, det fanns inget härbärge för oss. Vi fick inte ens sova i ett stall. Efter en tids letande hittade vi en liten grön fläck som inte var täckt av björnbärssnår, däremot av skräp och torkade koblaffor. Där slog vi läger. Jag ringde hem till mina föräldrar men mitt i samtalet fick jag lägga på för vi blev oroliga av hundskallen som kom för nära. De flesta hundar är bakom staket och i kedjor men några har jagat oss idag. Det är bara att hytta med näven och skrika så ger de sig av. Kändes inte riktigt taktiskt att avbryta för en sån sak... |
|||
|
Men mer skulle komma... Medan vi låg och bloggade hördes polissirener. De kom till vårt tält och bad att få se pass, förklarade att vi var galna och att vi skulle följa med dem. Det var bara packa ihop. Vi blev lite nervösa när de pratade om pengar men de skjutsade oss till ett ställe där vi fick dricka te med ägaren och sex stycken vakter, sen fick vi ett eget hus att sova i och så lärde vi oss nya turkiska ord allt medan vi var kvällens samtalsämne. En bra start på vår resa! |
|||
Idag har vi upptäckt Ingas fenomenala talanger! Hon charmar ALLA!!! Inga åker i ryggsäcken på min mage och tittar ut. En del gapskrattar, andra tar hennes händer och pratar med henne. Var hon än kommer är hon en brobyggare. Fantastisk att ha med sig på vägen! Inga är har fått sitt namn från ett framträdande som Rönninge Show Chorous gör. Där sjunger de, iklädda blonda flätor och svensk dräkt, och kallar sig själva för Inga. Vår Inga är exakt lik dem! Efter lite letande har vi hittat kartor för hela löpvägen i Turkiet och efter att vi varit vid Ayasofia råkade vi gå raka vägen till kryddbasaren där vi hittade lampolja till köket. Vi har flyt - igår visste vi inte var vi skulle stiga av bussen och åkte på måfå till slutstationen som visade sig vara några hundra meter från vårt vandrarhem, "Lush Hostel". Idag gick vi på måfå uppför en backe och hamnade vid Ayasofia. Fortsätter den här turen kommer vi springa raka vägen hem. Vårt vandrarhem har många charmfaktorer. Ovanligaste är sköldpaddorna i trädgården. |
|||
Sen har jag även fått en kontakt på Ericsson i Ukraina via min kompis Ingela. Där fick vi följande mail: "Note that the weather hit us hard last weekend and there is like 50 cm of snow in Kyiv and cross country roads are questionable too. And considering the government already stole the budget intended for snow cleaning we can only hope that it will melt eventually." Känns bra att det är ca 110 mil tills vi kommer till Ukraina! Vädret i Istanbul har varit soligt och omkring tio grader idag. Känns idealiskt för löpning! De flesta träden har inte löv ännu men tulpaner, hyacinter och penseer blommar. Folk går i täckjackor och jag och Carina trivs alldeles utmärkt i våra fina Odlo-jackor. De har verkligen kommit till användning! Solglasögonen har oxå varit perfekta att ha idag, det är skönt att slippa kisa och se konturer bättre. Konturer kan bli spännande i morgon, när vi börjar springa. Trottoarkanterna är ibland skyhöga och inte alls Baby Blue vänliga. Trottoarerna är dessutom ofta knöliga och fulla med folk. Prio i morgon är att komma ut ur den här charmanta staden så snabbt som möjligt och så håller vi tummarna för att landsbygden är lika charmig! |
|||
|
Avresedag 28:e mars Nu ar vi framme i Turkiet och jag skriver pa en turkisk dator. Dagen borjade med intervju av P4 Radio Stockholm - jattetrevlig reporter! Sen frukost, semla, och sa till Arlanda dar Janne fick en bot medan han vinkade av oss och sa intervju av The Local som utnamde oss till veckans svenskar. I Istanbul var det en smarre pers att ta oss med Baby Blue genom rusningstrafiken pa tunnelbana och bussar. Skytteltrafik fick en ny innebord, bussarna kom verkligen sekunderna efter varandra och anda var de knokfulla. Efter bussarna har det varit idel leenden. Folk som hjalper oss hitta, ger oss extra mat nar vi koper kakor och florsocker hjalpa oss fastan de inte forstar ett smack engelska och vi inte fattar turkiska. Vi bor i en jattetrevlig del av stan. pa den asiatiska sidan. Fullt av sma gator, gronsaksstand, handlare och butiker med brollopsklanningar. Ibland kanns det - vad ar detta for vansinne? Det ar manga fotsteg hem till Sverige och Baby Blue knakade nar vi fick bara den uppfor tre snirkliga trappor till vart rum. Vi ska ta ut packningen forst nar vi bar ned den... Aventyret ar for stort for att forsta. Jag kan inte greppa att springa 300 mil. Men jag kan greppa att springa 23 mil i Turkiet. Det later lattare an att springa ut ur den har 16-miljonersstaden. Hitta basta kartor och basta vagen ut och besoka Hagia Sofia ar morgondagens projekt. Nu ska jag sova! Varken Carina eller jag sov mycket inatt. Vi var lite stirriga i morse men det har gatt over nu. |
|||
Vi var riktigt fina fotomodeller där vi spexade runt i Tegnérlunden. Jag har sällan sett så fina bilder på mig själv. Men, jag kunde inte motstå att välja att visa just den här bilden på oss - klädda i scarfar från Odlo (som är de som gjort jackorna; Primaloft är materialet i dem) som vi naturligtvis, helgen till ära, bär som Påskkärringar! |
|||
Sen brast jag i gråt. Vet inte varför, det bara kom. Det har det gjort några gånger ikväll också. Jag känner ett vemod och en sorg. Det är en lång tid jag inte får se nära och kära (förutom Carina då). Jag lämnar staden som jag är så kär i. Jag spanade intensivt idag efter tussilago men såg inte en enda. Våren är precis i sin sprickning, nu är det vackra, härliga dagar med solsken och begynnande liv. Jag älskat att få se blåsipporna, vitsipporna och liljekonvaljerna. Och de små, soliga tussilagorna. Jag saknar att jag inte får se dem i år. |
|||
Och det är något gott. Något gott som alltid är med mig, oavsett var jag är Ikväll har det svenska vemodet och glädjen fått grassera fullt ut i mitt hem. Det finns mycket fin svensk musik och just ikväll har den här snurrat många varv Skynda att älska kallar jag den om än den heter "Höstvisa" Nu är vi finklädda inför stor-resan! Geronimo! |
|||
Under söndagen sågs ett ljussken och rökmoln breda sig ut över Hammarbyhöjden. Människor stannade och såg förvånade på de två figurerna som först skrattande sedan allt mer paniskt försökte få slut på eländet genom att köra ned nödblosset i snön, bara för att konstaterade att nödblosset var osläckningsbart. Elsa suckade vid åsynen av de två och undrade vad de nu tagit sig för. Kvällen lång osade det bränt om diverse kroppsdelar och vin användes för att bättra på stämningen ytterligare. Nu är det bara några dagar till vi åker. Jag kan inte förstå det, det går glappt i hjärnan. Jag känner ett stilla vemod och saknad, jag kommer vara borta länge hemifrån. Men även goda känslor infinner sig. Jag dammsög min lägenhet för sista gången idag på 3,5månader. Med kärleksfyllt hjärta sög jag upp små gruskorn, damm och sand. Det är ett nöje att ha ett hem och att trivas så bra som jag gör. Just när jag ska lämna det så känns det än mer och det är betydelsefullt :-) |
|||
Idag packade vi. Det blev två flyttkartonger och en kartong för Baby Blue (vår barnvagn). Packningen väger 27 kg och Baby Blue 9. Då har vi inget vatten och mat packat så vi kommer ligga på 36 kg och uppåt. Det är så himla mycket saker vi packat! Inte mycket klädet, men mycket annat. Här kommer hela listan: |
|||
|
Gemensamt Barnvagn :) Tält Cykelpump Trippmätare Kartor i kartfodral. Europa kartor i stort skala Kortläsaradapter till paddan Termometer En perfektaflaska med rapsolja Kompass med visselpipa Keramiskt vattenreningsfilter Extra bränsleflaska till köket 1-liters 5 spännremmar, elastiska med krokar Ett vattentätt fodral till paddan Nätverksadapter (för utlandet) En avståndsmätare Visitkort Nål och tråd Salt 20-pack tepåsar Schampo Reparationsverktyg mm Slem Bogserlina Vaxduk Ett antal kabelspännare Skruvmejselset Liquisole universallim Reparationskit för liggunderlag Multiverktyg med tång Fyra extraslangar Kniv med sågtand Däckborttagare Ekerspännare Silvertejp, svart+silver 10+10 meter Punkterings lagningskitt Dagpåse (ljusblå) Varsin handduk Omega 3 Mitt val sport (Carina) Magnesium (Kristina) Tandkräm Varsin tandborste Toapapper Tvål Försvarets hudsalva Tandtrådsgrejjor Kam Hårsnoddar Köksgrejjor (köket) Diskmedel Gaffel och sked och två Sporkar Tändstål Kryddburken En kniv med stort blad. Fällkniv Skärbräda Lite kåsa Primuskök med Omnifuel brännare Köket - kastruller mm. Medicin och sakpåse (gul) Sportsslick 3 böcker (excess) omega 3 tvättmedel Solskyddskräm Skavsårskit Kinesiotejp Allergitabletter Smärtstillande, naproxen Penicillin * 2 Mascara Järntabletter Nageltång En dauerbinda för eventuellt stukade fötter 10 påsar med ziplock 3 leukoplast 1 bred, 2 smala pincett Nätverksladdare Kameraladdare + extra batteri Påse med solcellsladdare mm Till paddlingen Fem gastuber Paddelhandskar Paddelskor *2 Bikin *2 Keps orange Tre nödbloss (day & night) Kristina Bok 1-literssäck (plånbok) Termosmugg Fyra vattentäta säckar Liggunderlag i vattentät kompressionssäck Sovsäck och kompressionssäck En gul keps Röda Crocs Ullunderställ(tröja + kalsonger) Beiga byxor + skjorta Två st löpartshirts 5 par ullsockar Asics Nimbus löparskor Asics Cumulus löparskor (utan hälkappa) 1 par trosor Löparshorts Trekvartstights Långa tights Två långärmade underställströjor Supertunn vindjacka Regnjacka Regnbyxor X-kross solglasögon Löparlinne SportBH Nattlinne Buff Handskar Pannlampa Dagbok + penna Vattenflaska Reflexväst Visa-kort ICA-kort Pass Primaloft jacka + väst Mobil Europeiskt sjukvårdskort Reseförsäkring Carina Europeiskt sjukvårdskort ICA-kort ICA-kortläsare Liggunderlag i vattentät säck 1 stor kåsa En pannlampa En lite större resehandduk Sovsäck med kompressionssäck Pengar Kontokort Körkort/pass Kudde Vattenflaska Solskyddsmedel X-Kross Solglasögon Hörlurar Järntabletter Shuffle Ullunderställ (byxor och tröja) Underställ (tröja) 2 Långärmad funktionströja 2 Kortärmad funktionströja 3 Sportbh 4 Trosor Korta fladdershorts Korta shorts 3/4 tights Långa tights Linne att springa i Klänning Supertunn skjorta Tunna byxor Regnställ (jacka och byxor) Tunn vindjacka Primaloft jacka + väst Reflexväst Keps vit 5 Ullstrumpor 2 Tunna löparstrumpor Buff Vantar 2 Löparskor saucony + nimbus Crocs Nattline Handduk Hej och hå, vad mycket grejer det är! Ett under att det "bara" är 27 kg! |
|||
Idag har jag begått våld på mina löparskor. Jösses, vad hälkappan sitter fast i skorna! Först får jag sprätta upp sömmen bak vid hälen, därefter gräva mig ned genom skummet och slita lös tyg och skum som verkligen klistrar mot den håra plastbiten jag vill ha bort. Asics Cumulus är verkligen en skön sko men hälkappan är ett hot mot mina hälsenor. Den går lite för högt upp och är dessutom stenhård! Jag har fått inflammation i skidan runt hälsenan på grund av den en gång. Jag tänker inte riskera det den här gången. Den stackars patienten fick många stygn |
|||
|
Efter att ha grävt och slitit i några timmar och använt sax, kniv, gaffel,tång och tummar så lossnar tillslut kappan. För att få den att släppa själva skon behöver jag även sprätta sömmarna i skons sula. Jag önskar skorna kom i modulform istället med löstagbar hälkappa. Tack och lov är min svåger och systerson på besök och satt och skrattade med mig medan jag slet och Johan fick rycka in och slita också. Han gjorde ett jättefint jobb. Sen var det bara att sy ihop det som återstod av skorna. Hälkappan går utmärkt att använda som fingerborg. |
|||
|
Nu är mitt projekt på jobbet snart färdigt och överlämnat, skattedeklarationen är gjord både för mig och mitt bolag, skattepengarna insatta, kläderna jag ska ha med mig tvättade och framlagda, i morgon packar Carina och jag. Det mesta är snart klart. Känns jätteskönt. Det vi framförallt har kvar att göra är träffa två av våra sponsorer innan vi åker, det vore bra att hitta en laddare till min hajfena (jag tror inte en smartphone pallar ett dopp i Ålands hav och jag vill kunna ringa sjöräddningen om vi ligger och plaskar) och så ska vi elda! Nödbloss! Vi har fått sådana med utgånget datum av Janne. Om vi väl ligger i spat vill jag inte fundera över hur jag ska använda dem. Då vill jag kunna det. Känns overkligt att åka iväg snart. Jag förstår det inte fastän jag säger hej då till människor varje dag. Det känns fiktivt varje gång. Våren är på väg. Solen värmer. Jag har sett snödroppar och vårgäck. Jag kommer sakna blåsipporna, haven av vitsippor, liljekonvaljerna och de ljusgröna, nyspruckna löven på björkarna. Jag kommer sakna musik. Det känns lite vemodigt att lämna. Och skönt. Jag längtar efter den här pausen i livet, tiden då allt är annorlunda. Det ska bli så skönt. Och jag hoppas att livet här hemma finns kvar på liknande sätt när jag är hemma igen som när jag lämnar. |
|||
|
Höghastighets-hjärnväg Mel:Askungens arbetssång Lyssna på Youtube Köpa barnvagn, skaffa kartor, Testa köket, springa in skor Skaffa bankkort, spänna ekrar Och öva kajaklekar Här vi twittrar, Där vi bloggar Så snart vi inte joggar Vi har skaffat oss kepsar Så vi syns ovan på vatten, backen, natten -Raska på nu, dags att åka! Hämta slem och packa säckar Träffa doktorn, snart vi däckar Skavsårskitet, solcellsladdarn, Den nyinköpta paddan Bogserlina, lilla kniven Nattlinnen av siden Mediciner emot allt Ullstrumporna i tusenfallt Till sist en hemförsäkring som täcker allt Sätt i gång nu, skynda ila Vi har inte tid att vila Löpningen den ska vi klara Och paddlingen blir ”bara” -Ja jag fixar youtube-klippen -Och jag kan skaffa sponsring -Ja vi fixar och vi donar, och med allting ordnar Och de vackraste vi blir längs hela vägen En dröm ger åt tanken vingar Den blir verklig då I drömmen du allt betvingar Och allt du vill ha kan du få Och om du längs vägar springer Så kan du finna mången vän Och om du sliter så du gråter Så kommer drömmen åter Och tron på dig själv bär dig hem! |
|||
Livet har susat framåt i överljudsfart en tid. Det känns som jag befinner mig på en höghastighetsjärnväg i överljudsfart och det är bara att hålla blicken stadigt fäst på spåret för att jag ska hålla mig kvar. Det ska bli skönt att komma till de dagar då det enda vi behöver tänka på är löpning, mat, logi och att vara hela och friska till nästa dag. Jag längtar! |
|||
“We live our separate lives, and go our different ways” Den gamla sången från 80-talet spelar varv på varv i mitt huvud. Jag vet inte vem som gjort den. Jag vet inte hur resten går. Jag vet bara att jag tyckte om den när jag gick på folkhögskola i Solvik, efter att jag hoppat av gymnasiet, och att jag fortfarande tycker om den. Jag, Farmor och min syster Ulrika vid Storforsen, mors dag 1979 ”Olika falla ödets lotter” skulle farmor ha uttryck det. Och visst är det så. Hur mycket skapar vi egentligen vårt liv själv och hur mycket är förutbestämt eller slump? Under löpningen hem från Turkiet har jag med mig en enda bok – ”Ett oskrivet blad”. Den handlar om just det – är vi oskrivna blad som kan bli vad som helst eller är vissa saker förutbestämda? Kanske sådana saker som inte ens är politiskt korrekt att uttrycka? Nu är det sista dagen i Piteå innan vi drar ut på vår långa löpning. Jag blir alltid tankfull när jag är här. Vad hade hänt om jag stannat här? Hade jag fått två-tre barn, bott i villa och haft nära till jobbet, som så många här har? Hur hade mitt liv utvecklats? Hade jag planerat en löpning på 300 mil om jag inte flyttat? Var det förutbestämt att jag skulle flytta? Emellanåt har jag långa samtal med min syster. Speciellt när hennes barn var mindre och krävde mer uppmärksamhet kunde hon säga ”Du har det så bra, du gör som du vill”. Jag brukade säga ”Du har det så bra, du har man och barn. Det måste vara fantastiskt att uppleva sina barn varje dag, se dem växa och utvecklas”. |
|||
Jag och Ulrika under en skidtur tillsammans, 17:e mars 2013 Men nu har jag detta liv. Ett underbart, fantastiskt liv där jag kan göra precis vad jag vill. Ingen annan bestämmer. Jag är frisk, jag mår bra, jag har underbara vänner och relationer. Jag är född i en välmående del av världen och bara genom det så har jag enorma möjligheter. Dessutom har jag ett bra jobb där jag trivs, jag förhandlar inte lön längre för jag behöver inte mer än vad jag har. Med den enorma rikedomen finns det massor att glädja mig åt. Igår kväll saluterade himlen min avfärd med ett gigantiskt norrsken. Jag stod på bron (för en norrbottning är ”bron”=trappa, översättning för alla stockholmare) och såg på underverket. Stjärnor och norrsken har fascinerat mig sen barnsben. Jag kunde stå på ängen nedaför mamma & pappas hus och gunga med i de böljande grönblåa slöjorna tills jag trillade. ”The traveler is always leaving home, the only kind of life he’s ever known” En annan sång där jag bara kommer ihåg en strof. Varför tilltalar just dessa två mig? Kanske stod det skrivet i stjärnorna att jag skulle flytta, kanske är det en slump. Det spelar ingen roll. Oavsett vad det var så är jag glad att jag har det just som jag har det. Jag är SÅÅÅÅ lycklig (känn doften av korkek). |
|||
-Men hallå!! Jag har inte hört av dig på flera timmar! Vad håller du på med? Carina chattar med mig på Facebook. På senare tid har vi mer och mer haft ett liv ihop. Helger och kvällar går åt till planering, inköp, en och annan löptur och rätt ofta lagar vi mat tillsammans. När jag skriver på min hemsida tvekar jag inför ordvalet ”jag” eller ”vi”. Vad är det egentligen jag ska använda? Våra liv har blivit så sammanflätade nu. Herrejösses, vi har till och med gemensamt bankkonto! Det hade jag inte ens med min ex-man. Och så har vi köpt barnvagn. Det har jag inte gjort med någon förut. Inte undra på att jag bli förvirrad. Carina har underbar humor, blir starkare när det är tufft och vi fungerar som ett ordlöst, väloljat maskineri ihop. Det vore en dröm att vara kär i henne. Men så är det inte. Jag har ingen dragning åt det hållet, om än jag även tidigare önskade att jag var kär i min kompis Helena. Även Helena och jag fungerar fantastiskt fint ihop. Det hade varit så praktiskt och enkelt att bli kär i henne! Men icke. Istället väljer känslorna vägar som ibland inte är så smarta. Min ex-man till exempel. Han som lämnade både mig och vänner, spårlöst försvunnen, i sex månaders tid. Sedan hörde han av sig igen för att kräva hälften av mina sparpengar efter att han själv fört undan alla sina sparpengar ett antal månader i förväg. Varför föll jag för honom? Det kan man fråga sig. Vi hade nio bra år ihop om än slutet blev märkligt. Och vår bröllopsdag – tillsammans med dagen jag satte världsrekord på löpband – är de vackraste dagarna i mitt liv. Nu har Carina ett förtroende som inte ens min ex-man fick. Jag litar helt och fullt på att hon tar hand om mig, oavsett vad som händer. Och vice versa. Dessutom behöver jag ha roligt med den människa jag springer med, och det har jag med Carina.. Tänk om jag hade haft en dragning till båda könen. Urvalet skulle vara större om jag blev kär i både kvinnor och män. Nu är det inte så för mig. Men jag är helt säker på att Carina är rätt partner för mig. Inte kärleksmässigt, men på alla andra sätt och vis. |
|||
Jag ler när flygplanet rullar fram till gaten. Det är nummer fem, som alltid när jag flyger mellan Stockholm och Luleå. Jag ler för det innebär att jag får passera passkontrollen. Som vanligt. Det sitter förstås ingen människa där, men jag tycker alltid att det är lite komiskt att folk från Stockholm är utbölingar i Luleå. Min farmors bror Johan vid en av jaktstugorna. Hundspann och snöskor var en del av vardagen. Utbölingar är vi allihopa, på vårt sätt. På 1920-talet utvandrade min farmors bröder, Johan och Valfrid, till Canada. Det gjorde de för att slippa militärtjänsten och för att jaga. Båda älskade livet ute i skogen och hade snart stora områden inmutade där de satte upp fällor. Valfrid återvände hem efter några år, Johan blev kvar och skaffade familj. Hans kropp återfanns på botten av en sjö. Det enda som sa att det var han var bältet som fortfarande satt kvar runt midjan. Förmodligen var det indianer som inte tyckte om inkräktaren. |
|||
Farmor och Farfar vid deras bröllop den 14:e juli 1929. Med sig in i äktenskapet hade farmor en dotter och Farfar hade fem barn sedan tidigare. Tillsammans fick de ytterligare fyra. På bröllopets serverades köttsoppa för det var mitt "Ine slåttanna" - mitt i skördetid. Efter festligheterna var det dags att jobba! Så kommer min generation. Som aldrig rest på cykelstång någon långre sträcka och inte heller åkt båt över Atlanten för att kanske aldrig återvända. I den jämförelsen känns mitt & Carinas äventyr som en lyxresa. Det är ett äventyr och det kommer bli ett rent och skärt, gnistrande, strapatsrikt och upplevelserikt äventyr. Men det är inte våra vardagliga levnadsvillkor. Det är något utöver det vardagliga livet, en lyx som vi kan unna oss när vi har det så bra i övrigt. Och jag tänker – vad många äventyr det finns som aldrig blev kända. Jag tänker på fiskarna vid kusten i Norge som gav sig ut på vattnet i små, små båtar. De styrde utåt en dag, vände båten upp och ned på en ö och sov under den på natten och styrde sen hemåt nästa dag. Om de kom hem. Det var många som hamnade på havets botten. Det var deras vardag. |
|||
Farfar och de fyra minsta barnen vid deras hus. Min pappa står lutad mot farfars ben. |
|||
|
Knä-löst 130312 Lunchen ägnade jag åt testlöpning på isiga vägar i Ursvikskogen. Knät fick väl godkänt! Det kändes helt annorlunda än förut. Lite känningar satt kvar men jag förstod varför då jag kom in på Actic... Jösses, vilken knöl jag har i höger lår! Det är högt upp på högra sidan, försökte knåda ut den medan jag satt i bastun men det får bli massage i morgon istället. Jag kommer förmodligen skrika men ta i! Jag vill få bort den där klumpen som gör att senorna sträcks över knät och gör ont. Tack och lov är det inget fel på mitt knä. En muskelknuta i låret känns väldigt hanterbar. Egentligen borde jag jubla och vara glad men jag har inte kommit över det här riktigt än. Vill veta att hela jag är tipp-topp till när vi åker. Då blir jag lugn. Martin sa åt mig att vila innan resan. Det betyder 5-10 kilometerspass varannan dag. Det låter vettigt tycker jag. Kondition vet jag att jag har så det räcker och efter den 28:e kommer det vara slut på vilandet. Jag njuter och passar på att träffa vänner så länge det går! |
|||
|
Knä-oro 130311 Med hjärtat i halsgropen gick jag till Martin på Access Rehab idag. Mitt knä har känts lite konstigt - inte ont, men konstigt - lite då och då från och med min 17-milavecka i januari. Det har inte hindrat mig, det gick alldeles utmärkt att sätta världsrekord på löpband. Då kände jag ingenting i knät. Ibland har det känts något, ibland inte. Inte ont som sagt, men en ultralöpare kanske inte ska definiera vad som är ont. Vi har en tendens att somna under smärttest. För att bli av med det konstiga innan vår långlöpning startar bestämde jag mig för att löpvila förra veckan och bara köra styrka för att stabilisera knät. Resultatet blev att jag fick vända hem efter en tre kilometer lång testlöptur i lördags. Paniken spred sig. Nej, nej, nej, inte nu!!! Nu när jag ska ut och springa längre än jag någonsin gjort förr! Det enda jag kunde tänka på var mitt knä och jag låg och höll om det på nätterna för att det skulle vara snällt med mig och bli bra. Martin klämde och kände, böjde och bände och hittade inga fel på mitt knä. När han däremot klämde på låret stönade jag högt. Jag brukar tåla det mesta. -Hur mycket benböj hade du kört? frågade Martin -Så mycket jag klarade, svarade jag -Du ska nog inte köra mer benböj Därefter körde han ned fem centimeter långa nålar i lårmuskeln, körde ström mellan dem och muskeln pulserade som ett gigantiskt hjärta. Efter ett tag blev det varmt och skönt. -Det är inget fel på ditt knä, det är muskeln som är för spänd. PUUUUUUUUUUUUUUUUUUH! Jag känner mig väldigt lättad. Men inte helt. Knät känns annorlunda nu efter behandlingen. Jag vill ut på en testtur och känna att det känns bra innan jag jublar fullständigt. I morgon på lunchen är det dags! Håll tummarna för att allt fungerar då! I övrigt håller vi på med sponsorer! Det var något jag aldrig trodde vi skulle få, vi har inte ens sökt det. Men företag har hört av sig till oss och visat stort intresse. Det är annorlunda och väldigt spännande att jobba med sådant! Jag får tänka i termer jag aldrig tänkt förut och Carina och jag börjar bli fenor på det här. Tycker vi i alla fall! Nu i backspegeln känns det som att vi skulle ha börjat tidigare med sådant, det är rätt kort tid från att vi gjorde äventyret offentligt tills dess vi åker. Men, men, vi hinner det vi hinner och så får det räcka med det! |
|||
Nu är det offentligt. Torsdag morgon stod jag i föreningslokalen och flyttade stolar när jag fick ett sms. ”Vi vill intervjua dig kl 8.15. Går det bra? Anna producent”. Radio? Nu? Vi skulle ju släppa äventyret först på kvällen… Men radio vill jag inte missa. Självklart sa jag ja. Lite skamset sms:ade jag Carina om att vår nyhet skulle läcka ut för tidigt. Samtidigt som sms:et gick fram ringde Carina mig. ”Vet du vad, Enköpingsposten har redan publicerat artikeln om oss”. ”Vad bra, då slipper jag skämmas för att jag berätta för tidigt” blev mitt svar. Några sekunder senare brast vi ut i gapskratt. Det är trevligt att vara populär! Nu vet de flesta vad vi ska göra. Dels genom media men även genom den supertrevliga kvällen vi hade då vi berättade om planerna. Det kom mycket folk och återigen var det fantastiskt att få alla lyckönskningar och känna att så många bryr sig. Erika och Jonas välkomnade oss på övernattning, mat, bastu och kall öl på deras ställe i Finlands skärgård. Mirja och Mats välkomnade oss till deras respektive sommarställe och vi fick verktyg, kompass, blinkande armband, champagne och gästbok till resan. Känns skoj & annorlunda att kallas både "hårding" och "extremsportare". Jag tycker jag är rätt normal. |
|||
Jag längtar efter att slippa vardagen. Att bara springa fram i Rumäninens skogar och se vad dagen bjuder. Bara behöva tänka på mat, logi och att springa. Och upptäcka allt vackert längs vägen, både människor och natur. Inga räkningar. Inget pendeltåg, inga inrutade scheman. Det ska bli skönt med paus. Att leva på ett annat sätt ett slag. Det var mycket Paltén i Piteå-Tidningen idag. På inte mindre än fyra ställen möttes läsarna av mig. Hoppsan! |
|||
|
|||
”Jag ser fram emot att träffa de där människorna man ser på youghurtförpackningarna” -Carina Borén Jag har en liten klump i magen. Det är en lång resa vi ska ge oss ut på och många yoghurtländer vi ska passera. Torsdag den 28:e mars flyger Carina och jag ned till Istanbul. Efter att ha köpt lampolja på turkiska och lyckats hitta en karta i lämplig skala – och förhoppningsvis ett hamambad – springer vi hemåt. Hemåt. Låter helt absurdt när vi påbörjar en löptur på drygt 300 mil. Vi kommer följa Svarta Havet medan vi springer genom Turkiet, Bulgarien och Rumänien. Vid Constanza – där jag vill hälsa på min vän och kollega Octavian Badeas grav – svänger vi in mot Karpaterna för att följa dem upp mot Ukraina. Efter Ukraina springer vi genom Polen, Litauen, Lettland och Estland. Det är många länder jag inte varit i förut och språket kommer vara obegripligt. Om vi får tälta eller inte lär vi inte förstå förutom om vi blir bortkörda av en arg markägare. För att inte synas har vi fått låna ett kamoflagegrönt tält. |
|||
Baby Blue och multifuelkök på plats! Hur får man en sån idé? Den här gången kan jag inte skylla på någon annan. Idén var min. Eller min och Carinas. Jag kommer inte riktigt ihåg. Vi satt hemma i soffan hos mig och pratade om långlöpning, bland annat om vi skulle springa från Grekland och hem. Men resan i österled lockade mer. Kanske just för att vi inte kommer förstå språket, kommer hamna i länder och kulturer vi inte känner till och därmed får lära oss och uppleva otroligt mycket. Och även för att jag länge drömt om att paddla Ålands skärgård. Denna resa handlar om upplevelsen. Inte löpning eller paddling. Löpningen och paddlingen är medlet att nå alla människor vi passerar längs vägen, att se all vacker natur, komma nära och ett garanterat bra sätt att få skoskav. Livet är roligast då det innehåller både vedermödor och vila och jag hoppas vi kommer få mycket av båda! |
|||
Den här saken får inte följa med på vår färd... Senaste tiden har det varit fullt upp med planering – och mitt i allt det ett världsrekord. Köket vi hade tänkt ha med oss gick på gas och sådana gastuber finns inte att köpa längs vägen. Det gick inte heller att skicka gas till Turkiet. Vi fick köpa ett kök som drivs på vilket bränsle som helst istället. Tillverkaren rekommenderar dock inte blyad bensin. En annan historia var innerslangar till Baby Blue – vår barnvagn. Det är en Babyjogger Performance med 20x1 tums racerdäck och stötdämpning. Men extra innerslangar? Det fanns inte, varken från underleverantören av däcken eller välrenommerade cykelhandlare landet runt. Tillslut fick vi tag på leverantören i USA som hänvisade oss till en underleverantör i Sverige som till slut – mot det facila priset av 100 kr – skickade oss fyra extra innerslangar. Det hade känts lätt puckat att ge sig av på en över 300 mil lång löpning utan ett enda extra innerdäck. Nu har Tellus Cykel & Motor tagit sig an vår lilla Baby Blue och bytt bromsar, spänt ekrar, justerat däck och fyllt innerslangarna med punkteringstätande slem. Allt för att vårt hem ska hålla hela vägen till vi kommer - hem. |
|||
|
|||
Det blir ett äventyr på nästan fyra månader. Vi räknar med att komma hem omkring mitten av juli. Vad som hänt med oss under den tiden, hur vi påverkats som människor, hur relationen växt och vad vi upplevt - det har vi ingen aning om idag. Det enda vi kan säga är att vi har ingen aning om vad som väntar. Visste vi det så vore det inget äventyr. Come what may! |
|||
Följ Carinas blogg här Vår planerade färdväg Den väg det verkligen blev Twittra på #miklagardtostadsgard Artikel och intervjuer på Vaken i P3 och P4 Marathon.se 130522 SvD Marathonbloggen 130517 Mitt i Söderort 130516 Marathon.se 130514 Enköpingsposten 130430 Marathon.se 130502 marathon.se 130425 SvD Marathonbloggen 130425 marathon.se 030416 P3 och P4 Vakna Gå till 4:42 så hittar du oss Kondis.no 130409 Marathon.se 130408 The Local Artikel på X-Kross Radio P4 Stockholm 130328 Mitt i Söderort 130326 Marathon.se SvD Marathonbloggen - vi hamnade på nätupplagans förstasida! Radio P4 Stockholm (Intervjun är på sändningen 8-8:30 och börjar vid 16:e minuten) Piteå-Tidningen 130308 Enköpingsposten 130307 Kondis 130308 |
|||
Till
toppen  |
|||
|
Det blev VÄRLDSREKORD!!!! |
|||
|
Jubel, applåder och "The Final Countdown" ljöd i hela salen när jag slutade springa efter 12 timmar. Upplev den otroliga stämningen här! |
|||
Dagen började perfekt. Ingela och jag kom till Actic i Kista strax innan halvsju. Utanför stod en vit bil med SR-logga. Ingela tog en bild på mig framför bilen, jag tyckte det var ballt att någon brydde sig om mitt lite halvgalna världsrekordförsök. Jag smorde in fötterna med sportslick medan Otto intervjuade mig, kommer faktiskt inte riktigt ihåg vad jag sa. Jag var inte ett dugg nervös, visste med mig att det här skulle gå vägen. Om jag inte snubblade på löpbandet och bröt benet, fick totalt hjärnsläpp eller magen brakar ihop helt, så klart. |
|||
|
De första timmarna flög iväg. Jag pratade med de som sprang med mig, jag kollade på facebook – PEK och Joakim hade satt upp en projektor så jag såg allt på väggen – och försökte svara på det som kom in. PEK kom med jämna rapporter. ”Nu är det 200 som följer dig via webben”, ”Nu är det 400 som följer…” , ”Nu är det 2000 som följer…”. Jag skakade på huvudet. Försökte få in det i hjärnan. 2000!!! Helt galet! Människor – både kända och okända – kom förbi på Actic, log och hejjade på mig. Allt flöt på bra, jag låg i 5:40 hastighet och mådde bra. Under femte timmen kom magen igång, men bara den sedvanliga tömningen so behövs då och då. Jag fortsatte springa på, kände av vaderna och att jag var lite sliten, men inte farligt. |
|||
|
|||
|
|||
Carina och Mia vet vad ultra innebär och masserar mina vader medan jag försöker få i mig energi Carina kom och hade med sig en lista med min favoritmusik när hon kom, och den spelades i alla högtalare från klockan två. Musik är en fantastisk energikälla! Det finns till och med teorier om att det är hjärnan som begränsar vår fysiska prestationsförmåga genom att säga att kroppen är trött i en vilja att skydda kroppen, men hjärnan är en väldigt försiktig general och kroppen har massor mer att ge fastän hjärnan säger åt musklerna att skrika i protest. Ett sätt att komma förbi den upplevda tröttheten är därför att stimulera hjärnan med till exempel musik. Eller kaffe! |
|||
Ingela, Joakim och jag jublar tillsammans med alla andra när jag passerar världsrekordet Ju närmare rekordet jag kom desto mer folk samlades en halvtrapp nedanför mig och bakom mig. PEK kom med nya rapporter. ”Nu är det 10 000 som följer dig via webben”. När Joakim lade ut en bild på facebook fick han över 300 likes inom några minuter. Hälsningar och hejjarop strömmade in från Sverige, Japan, Malaysia… Någon i Belgien satt och skrev om mig på en sida. Folk jag inte känner hejjade som galningar. Folk jag känner hejjade än mer. Strax innan fem avbröt Actic alla sina pågående klasser och alla kom och tittade på – mig! Jag hade länge sett framför mi i min mentala träning hur själva världsrekordpasseringen skulle gå till. Strax innan det var dags satte Joakim igång ”The Best” med Tina Turner. Jag sträckte upp armarna i luften, klappade händerna, alla i salen gjorde detsamma och så bröt jublet ut när jag sjungandes ”You´re simply the best, better than all the rest, better than anyone, anyone I ever met” passarade gränsen. Jag var världsrekordhållare. Och trött. |
|||
Jag blev stel. Och tappade motivationen. I efterhand tror jag det var en kombination av för lite mat, lite för otydlig målbild kring de uppsatta delmålen efter världsrekordet och trötthet och bristande motivation som gjorde att de två sista timmarna inte riktigt blev som jag tänkt. Jag hade krampkänning på insidan av bägge låren och höger vad vilket gjorde det omöjligt att springa snabbare än 7 min/kilometer. Jag vet att i sådana lägen kan det hjälpa att bränna på i rejält hög fart för att få det att lossna, men det tänkte jag inte på förrän två dagar senare. Vad hände med dig? Gick du ut för hårt, eller??? |
|||
Lena och Khedron springer med mig medan Maria, Janne, Anna och Carina stöttar mig i bakgrunden Med alla som hejjade på mig och med favoritmusik i hela lokalen så fortsatte jag. Jag funderade ett tag på att sätta mig och vila när det bara var en kvart kvar men så insåg jag – det är nu jag ska njuta. De här ögonblicken kommer inte igen. Återigen strömmade folk till, både i lokalen och via nätet. Det var dags för Grand Finale. Jag bad Carina om att först spela ”The Best” med Tina Turner, därefter ”I´m the worlds greatest” med R Kelly. Jag sjöng med för alla, klappade i händerna, de klappade tillbaka. Pekade på mig själv till stroferna |
|||
|
”I´m that star up in the sky I´m that mountainpeak up high Yes I made it – I´m the worlds greatest I´m that little ray of hope When my back´s against the rope I can feel it – I´m the worlds greatest” Lyssna på låten Jante gäller inte. Har aldrig gjort, kommer aldrig göra. |
|||
Så kom det klassiska avslutet med ”The Final Countdown”. Den spelades enbart för mig och alla klappade. Jag drog upp hastigheten till 5:20 tempo, hade så mycket energi i kroppen att jag ville spurta. Så slog klockan över till 12:00, jag tryckte på ”stopp” och allt var över. Eller så har det just startat. |
|||
PEK, jag och Joakim jublar över en fantastisk dag, ett fantastiskt lopp och ett nytt världsrekord! |
|||
Dagen efter ringde ”Mitt i Kista” och frågade "Hur det kändes att vara världsrekordhållare?" ”Jag vet inte. Jag har inte greppat det än” ”Vad var det bästa under dagen?” frågade de vidare ”Det var alla som brydde sig” blev mitt svar. Det är den bestående känslan just nu. Att det blev så fantastiskt stort, att det var så många som brydde sig, så många som fick något gott med sig den dagen. Det hade jag aldrig trott. Men så är det. Och faktum är också att jag är världsrekordhållare. Jag ska sätta mig vid köksbordet och se på den lilla bilden och texten om mig som var införd i Svenska Dagbladet dagen efter så kanske jag förstår även detta en dag. "Vilket rekord ska du slå härnäst?" är det många som frågar. Planerna är inte inställda på rekord nu längre. Nu ska det bli något helt annat! Vad? Det tänker jag hålla för mig själv så länge ;-) Den 7:e mars får du veta! |
|||
Idag är det underbart att vara Kristina Paltén. Tack alla så underbart hjärligt mycket för det! :-D Här är några länkar Här kan du se hela loppet - om du orkar titta i 12 timmar... Lugn, det är uppdelat på mindre bitar Video över när världsrekordet passeras P4 Stockholm (som intervjude mig hela tre gånger. Efter första intervjun blev de nedringda av folk som ville veta hur det gick) Andra radiointervjun SVT Mitt i Kista Piteå-tidningen Piteå-Tidningen igen Norrtelje Tidning Norrbottenskuriren Prestationsbyrån (här kan du se hur mitt energiindex varierade under loppet och vad det betyder) Bilder från Actic Kistas facebookalbum Kondis Affarsliv.biz Jogg.se Jogg.se igen Krutgubben (Joakim på Actic) MarathonMia MarathonMia igen Carina Borén Camilla Ringström Stefan Manning Anna Pernestål Ann-Sofie Forsmark Jag var med på ABC, Nordnytt, SVT24, SvD, Metro, bloggar... ojojoj! Jag är så enormt tacksam för allt stöd och jag vill tacka alla! Hinner inte mer än så här just nu, jag återkommer efter helgen! |
|||
|
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Äventyr |
||
|
2012 Det här äret blev ett mellanår, idrottsligt och äventyrsmässigt sett. Men, det stora i år är att jag är frisk, och jag var aldrig sjuk! Att ha konstiga hormonvärden är enligt läkarna normalt för min del. Vara frisk är det bästa som finns! Några roliga löptävlingar var jag med på - SM i 100 km var ett mästerverk i mental fokus för min del då jag inte var så vältränad. Till min förvåning råkade jag komma femma. Rallarvegslöpet, från havsnivå till fjälltoppar i vackra Norge. Och så var det VM förstås! Både på 100 km och 24 timmar, där jag var med som supporter. Sverige gjorde fantastiska prestationer på båda tävlingarna! I slutet av året startade träningen och planeringen för 2013 års stora äventyr... |
||
|
2011 Jag startade året med fötterna i ett mareldsglittrande hav och stjärnhimlen ovan Fiji över mig. Det var sista biten på seglatsen mellan Fiji och Nya Zealand. Carina Borén och jag hade varit superplanerade och när jag kom hem var vi redo för Ultrahelgen med Tim Noakes och Rune Larsson, som vi anordnat. Löpmässigt fick jag äran att paca Emelie när hon kapade svenska rekordet på 100 miles med mer än 1,5 timme. Själv blev jag oväntat fyra på Sveriges första SM i 100 km på tiden 10:10:06. Det loppet var "bara" träningspass inför det jag trodde skulle bli mitt stora lopp - Basel 24 h. Icke sa nicke! Jag bestämde mig för att strunta i tävlingar för ett tag och sprang istället en gammal pilgrimsled från Karlstad till Trondheim under semestern. Det blev en underbar löpning på 70 mil och 15 dagar. Efter hormonsvängningar som ifrågasatt min löpning och som ännu inte är utredda så fick året ett löpmässigt lite snöpligt slut - förresten, jag blev trea på Riksmästerskapet i 24 h (172 800 m) igen. Så så dåligt var det inte. Och så har jag och mamma fått äran att komma sist i mål på Tjejmilen. Genom att jag inte kunnat springa som jag velat fick jag upptäcka en annan form av rörelse som gett mig mycket - dans. |
||
|
2010 Mitt absolut bästa löparår hittills! Jag vann min aldra första guldmedalj i löpning genom att springa hem TEC 75 miles. Nu fanns det inga andra tävlande på den sträckan men jag var lika glad för det. Sedan slog jag personligt rekord på Halvmaran - 1:53:40 - på andra varvet på Stockholm Marathon. Det blev även pers på maran, 3:53:55, vid samma tillfälle. Det mest glädjande var att jag sprang fortare och fortare, ju längre jag kom. Under sommaren sprang jag in mitt livs snabbaste mil hittills - 48:20 - under Engelbrektslöpet samtidigt som jag fick vara medaljutdelare och hade en fantastiskt härlig helg hos Erika i Norberg! I augusti pacade jag Björn Baloo under det 246 km långa GAX Trans Scania och det bäddade för succé i mitt första 24-timmars lopp. Förutom att springa längre än någonsin förut - 184 647 meter - så kom jag totalt fyra, trea bland damerna, och resultatet var det femte bästa någonsin bland svenska kvinnor. Tre veckor efter det fick jag oväntat min andra medalj i löpning, den här gången i valören silver, efter att ha sprungit i mål som tvåa på Uppsala 50 km. Och så blev det pers, 2:56:47, på Lidingöloppet och pers på 50 km i terräng via Sörmlands Ultra sist på hösten. Som om inte detta vore nog var jag till Nya Zeeland både i mars och nov-dec för att segla tillsammans med mina vänner Anna-Marie och Cato. Segling har jag aldrig hållt på med förut. Det var en speciell känsla att sitta i mitten på en stor, blå, rund skiva och oavsett hur långt eller snabbt vi förflyttade oss var vi alltid i mitten på den där blåa skivan. Anna-Marie och Cato kunde inte heller segla, så det blev ett äventyr att ta oss de 1100 sjömilen mellan Fiji och Nya Zeeland! |
||
|
|
||
|
2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! |
||
|
2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. |
||
|
2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 |
||
|
2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. |
||
| Till
toppen |
||
|
Pilgrimsløpning - 70 mil genom Sverige och Norge |
|||
-Klart jag gör! -Vad bra, då sparar jag dem till ikväll och så ordnar jag lite middag till när du kommer så slipper du åka och handla. Jag började min löpning med att gå vilse på vägen från Karlstad vandrarhem till början av Klarälvsbanan. Naturligtvis satte magen igång och jag blev nödd att förorena stadsmiljön. ”En början är alltid en början även om den innefattar ändan” skaldade en vän till tröst. Efter cirka fem kilometer hittade jag starten. En kille på cykel önskade ”Lycka till!” efter att han förevigat mig med kameran i min mobil. Jag fattade aldrig om det var syrligt eller innerligt. - Springa från Karlstad till Trondheim? Hur kom du på den idé? Ungefär alla jag träffat har frågat mig det. Jag har i några år drömt om att vandra pilgrimsleden till Santiago de Compostela i Spanien. En annan önskan har varit att hälsa på mina vänner Cato & Anna-Marie, som jag först mötte på Kilimanjaro och därefter seglade från Fiji till Nya Zeeland med. De bor på Hitra, en ö utanför Trondheim. Så råkade jag läsa i tidningen Paddling att det fanns en pilgrimsled från Karlstad till Trondheim. Efter en tids letande på internet kom jag fram till att den bestod utav Klarälvsbanan (9 mil asfalterad före detta banvall), Klarälvsleden (12 mils cykelled längs grus- och asfaltvägar), Nordvärmlandsleden och därefter Österdalsleden (båda vandringsleder). Det verkade inte vara den mest välbevandrade delen till Nidaros, som Trondheim kallades förr, utan snarare den minst bevandrade. Men på Pilegrim.info och klaralvsbanan.se hittade jag uppgifter om vart jag kunde bo och äta och gissade att de borde vara rimligt att springa den. Inte lätt, men rimligt. |
|||
Solen strålar. Jag springer, lycklig, lycklig över allt vackert. Blomsterängarna, vindens sus i löven, de böljande fälten. Alla hus längs vägen. Jag är lycklig också över mannen på cykel som stannar och pratar med mig, sedan cyklar en bit och därefter vänder om och kommer och pratar med mig igen. Han fascineras över att jag tänkt mig springa ända till Trondheim. Jag är även lycklig över att jag kan göra det här. Över att jag är frisk och har en kropp som fungerar så bra. Vacker omgivning, goa människor och fröjden i att röra sig är tre saker som omistligt skapar spritande lyckokänsler inuti bröstet på mig. I Forshaga äter jag korv, glass och dricka, i Deje blir det lunch. Jag ringer Måns på Prästmyren vandrarhem och undrar om han har en säng för natten. - Jag kommer löpandes. Finns det någon mat i Ransäter? -Nej, här finns inte ens en affär. Shit. -Oj då, det var ju inte så bra... - Dessutom ligger mitt vandrarhem fem kilometer från leden. Men om du vill kan du få låna min bil så kan du åka och handla i Munkfors när du kommer fram. |
|||
Efter att ha sovit i en alldeles egen liten stuga bjuder Måns på frukost inne i sitt stora lantkök. Han ska vidare till jobbet som taxichaufför och jag börjar dagens löpning med de extra fem kilometrarna tillbaka till leden. I bygden är både Tage Erlander och Geijer född. Efter fyra kilometrar kommer ösregnet. Jag hukar under en stor björk men skorna blir blöta. Resten av dagen är det uppehåll men blötan sitter i. Löpningen går lätt, det värker bakom ländryggen efter att ryggsäcken legat och slagit där, men inte farligt. Nacken har jag tejpat för att undvika skavsår från remmarna. Jag utvecklar några dagliga rutiner. De består av att smörja fötterna och privata ställen med sportslick på morgonen, tvätta de kläder jag sprungit i varje kväll (och se till att få dem torra) och dricka ett glas med salt utblandat i vatten. Det sista smakar äckel. Men är nödvändigt för att ersätta allt salt jag svettas ut. |
|||
-När du kommer så spring över golfbanan på den grusade vägen så långt den går, sen finns vi i ett stort gult hus till vänster. Personen jag prata med vet visst att jag kommer löpandes, trots att det inte var honom jag pratade med igår. Ryktet tycks sprida sig. Johan och Dan tar entusiatiskt emot mig. De har andra gäster på besök och alla frågar fascinerat om min löpning. Johan är en eldsjäl för odling och allt vad man kan äta som är nyttigt och han ger mig egenmixade drinkar med Nate, daggkåpa, Maca, råkakao, kokosfett och allt möjligt som är bra av olika orsaker. Jag rörs av den omsorg både Johan och Dan visar. De tar hand om mig mer än exemplariskt! Efter en suverän middag med hjortfärsbiffar (där jag äter minst 1,5 gånger så mycket som de andra) ser Johan till att jag får pröva en ”ryggradsskakare”. Jag lägger mig på rygg och lägger fötterna i en hållare som gungar från sida till sida. Efter behandlingen känns det som någon gör tusen nålar i hela kroppen, men behagligt. På kvällen sitter hela gänget och diskuterar olika religioner och andlighet och så småningom somnar jag uppe i södra loftet, glad och kär i äventyret. Inte i löpningen i sig, utan i att jag får se så mycket vackert och möta så många härliga människor via löpningen. Jag vill fortsätta äventyret, livet ut! |
|||
På Klarälvsleden liknar naturen först Pitholmsheden – tallskog med en massa mossa under. Jag tar bilder på Linneor och skickar till min syster, varm i hjärtat efter mötena med både Johan, Dan och Måns. |
|||
|
|||
Sent på kvällen tar jag in på hotell Wermlandsporten vars största dragplåster är att det ligger i korsningen av väg 45 och väg 62. Jag slänger i mig en macka med ägg och ansjovis innan jag duschar (med kläderna på, så blir de tvättade samtidigt), sedan torkar jag kläderna i bastun (Det luktar! Tur att ingen annan var där...) medan jag äter rödspätta med extra mycket potatis. Jag knallar omkring barfota i restaurangen, det är så skönt att vara av med de blöta skorna. Trött och håglös, inte alls lika kär i äventyret som igår, somnar jag in. |
|||
Ryggen överraskar mig med att inte göra ont längre. Ryggsäcken väger cirka fem kilo utan vatten och mat och upp emot tio om den är proppfull. Kroppen är en fantastisk mekanism som anpassar sig efter vad jag gör med den. Idag är benen mjuka, jag hittar inte minsta tillstymmelse till stelhet och det går fint att springa. I lilla Ambjörsby öppnar affären precis när jag kommer och kassörskan säger - Jag såg dig springa längs vägen |
|||
Jag har tänkt sova på Ransbysätern, en säter med fjällkor och getter, utan el och med vatten ur kallkälla och ringer för att höra om rum. -Vi ligger sju kilometer från leden och det är 400 höjdmeter upp. Du kan få kolbulle till middag och du kan få dela min frukost om du kommer, säger Johan som jobbar där. Sju kilometer extra, både idag och i morgon känns i mesta laget. Men jag vill ju så gärna dit... - Springer du in på hembygdsgården i Ransby och flirtar med någon som jobbar där kanske de skjutsar dig, föreslår Johan. Lite tveksam springer jag vidare. Jag är hungrig och ser en skylt där det står ”Restaurang”. Den visar sig ligga på toppen av ett berg och man ska ta linbana dit. - Men vi har ägg och bröd kvar från frukosten, vill du ha? Undrar Susanne och Pauline i receptionen på Branäs. Klart jag vill! Jag äter och pratar och njuter av att människor är så snälla. När jag ger mig av igen vill de veta hur det gå, om jag kommer fram till Trondheim. Jag lovar skriva på min hemsida. Jag spurtar på, vill hinna till hembygdsgården innan de stänger. På en äng står en man som just hoppat hang-gliding. |
|||
Det är svårt att vara anonym på en landsväg och det gläder mig. Jag kommer en kvart innan stängningsdags och Tina i caféet lovar att köra upp mig till sätern. Medan jag fikar pratar jag med ”Snuppe” en legend och original som varit med och utformat pilgrimsleden. Det här är första gången jag stöter på människor som vet att det finns en pilgrimsled. Annars har jag fått tala om för de jag möter att de bor bredvid ett kulturarv från medeltiden. Jag får en bok om leden och en stämpel. Längs pilgrimslederna brukar det finnas pilgrimspass och stämplar i kyrkorna, som ska visa att pilgrimmen verkligen har passerat. Jag har varken hittat pass eller stämplar. Kyrkorna ligger ofta på andra sidan älven än där jag springer och dessutom verkar de ofta stängda. Som sagt, det är inte den mest trafikerade pilgrimsleden jag är ute på. |
|||
- Det behövs inte, det är bara roligt att hjälpa någon som gör något ovanligt. Getterna på sätern har alla sin egen personlighet och Johan, som annars jobbar med kriminella och missbrukare, trivs. - När ungdomar säger att de bränner bilar för att de har för lite att göra, så brukar jag berätta att i byn där jag bodde så cyklade vi ned till en bro och hängde. Hade vi tur kom det en båt. Vi brände inga bilar för det. Vi steker fläsk över öppen eld och häller på smet så det blir en tjock pankaka. Som extra krydda lägger vi på getost. Sen äter vi kolbullen med lingonsylt. En man som lagat ett utedass kommer förbi och säger -Jag såg dig springa vid Värnäs |
|||
- Hej löpare. Respekt!!! Vilka ben du har! Det är roligt att vara den som gör något speciellt. Springa ned från Ransbysätern är ett nöje. Kroppen fungerar fint och från fjärde dagen och framåt har jag ingen träningsvärk och blir inte stel. Det är som att kroppen säger ”Okej då, jag springer väl då” och inte protesterar det minsta. Jag har varit fascinerad av kroppen förut, men blir det än mer nu. Det känns som att fysiskt sett kan jag springa hur många dagar som helst, det blir bara en fråga om hur lång semester jag har och hur det går att hitta mat och husrum. |
|||
Nu är det skog, skog och skog. Djupgrön, smaragdgrön skog. En kvinna står och äter risifrutti vid sin bil och vi samtalar om livet, drömmar och jobb. Hon verkar ha en längtan att göra det jag gör. Hon tar bilder på mig när jag springer vilket jag blir glad för. Det är svårt att göra det själv. Jag som brukar vara usel på att hitta springer fel för andra gången. Efter en låååååång, seg uppförsbacke fattar jag att jag är på fel väg. Vet inte hur mycket fel det blev, men ett antal kilometer. En orienterare ger mig lift tillbaka till punkten där jag vek av på fel väg. Först tycker jag inte att det gör så mycket, men då jag har en dryg mil kvar till Höljes önskar jag att jag hade lagt de kilometrarna poå den ”riktiga” vägen istället. Fötterna värker och jag går, linkandes sista biten. Höljes är en by på 600, 300 eller 180 personer. Jag får olika uppgifter från olika personer. I helgen har dev varit rally där, med över 30 000 besökare. När jag slutliugen kommer fram till vandrarhemmet är jag säker på att få rum eftersom rallyt är över. Men svaret blir Karta över hela Österdalsleden |
|||
- Va??? - Ja, vi har inga sängkläder. Allt är på tvätt. - Det är lugnt, jag har sovsäck. Jag får sova där och äter en riktigt god oxfilépasta till middag. Jag bestämmer mig för en bananasplit till efterrätt men bananerna är också slut så det blir jordgubbar istället. Jag tycks kunna äta hur mycket som helst på den här resan! Från Ransby skulle jag egentligen ha följt Nordvärmlandsleden men den är inte i skick att springa på. Det är både blött och skogsmaskiner har kört sönder marken. Klarälvsleden är slut och jag springer längs väg 62. På väg från Höljes upp mot norska gränsen är det rätt tomt längs vägen. Vid Höljessjön stöter jag på två vägarbetare. - Var det inte du som passerade strax innan Höljes igår? Självklart var det det, och vi står och pratar en stund. Till min glädje fick jag sedan en hälsning av den ene av dem på min hemsida lite senare. Vid Långflon, handelsstället precis vid gränsen, äter jag lunch och dricker närmare en liter mjölk. Bröstet fylls av stolthet när jag passerar skylten med ”Riksgräns Norge”. Tio kilometer senare stannar jag vid en fiskestuga i Plassen. Jag har kommit längre än beräknat och det är jag glad för. Snart väntar första fjällpasseringen. |
|||
-Visst, det kan jag ordna. Mannen menar nog väl, men så fel det blir. Jag får smörgåsar och två äpplen till middag efter att ha sprungit 45 kilometer. Redan innan jag går och lägger mig är jag hungrig. Dessutom verkar det svårt att ta sig över fjället. Planen var att springa 35 kilometer i morgon, sova och äta på Munkbetsetra, sedan springa 43 till ned till Åkreströmmen. De på Munkbetsetra har dock sagt att jag inte kan sova där och åtta mils löpning över ett fjäll i ett stycke utan mer mat och vatten än jag får med mig (det är ju tyvärr lämmelår och folk avråder från att dricka fjällvattnet) Ibland kändes vägen lång... |
|||
Efter att ha fyllt magen med vatten för att minska hungerkänslorna lägger jag mig i min lilla stuga. Till frukost kommer mannen med två kokta ägg. Sen skjutsar han mig till en affär, så jag kan handla. Vi kanske hade språkförbistring att skylla på, men det var inte riktigt det jag menade med frukost. Till råga på allt har det inte gått att ordna något boende i Eltdalen. I ren adrenalinkick sätter jag av längs väg 26 upp mot Heggeriset. Dit är bara tre mil och där finns en likadan camping, utan mat och med en butik på några kilometers avstånd. Sur, skitsur, surast....Kristina. Så kan man beskriva mig just då. Ryggsäcken är tung, jag vet att det inte finns något matställe längs vägen. Vid en avtagsväg råkar jag på cyklisten Kåre. Han har passerat mig tidigare under dagen och funderat var jag är på väg. Jag frågar hur långt det är upp till Sölenstua, det är en annan väg jag kan ta än den till Heggeriset, men jag har tyckt att den verkar för lång. 48 kilometer gissar han. Jag har redan sprungit drygt 10. Jag biter ihop och bestämmer mig för att följa den lilla grusvägen som går längs Trysilälven. Det blir en lång dag, särskilt då jag kommit iväg sent, men hellre det än en likadan camping som igår. I Sölenstua ska det finnas både restauranger och boende. Ganska nöjd ändå, trots regn och dåligt med mat. Snart är jag framme för dagen! |
|||
Slit och släp, spring, spring och spring och på något sätt lyckas jag hålla humöret uppe. Jag passerar Snerta, enda byn där det råkar finnas lite mobiltäckning. Mamma lyckas ringa just då och när täckningen bryts får hon stora skälvan. Vi lyckas hitta igen varandra när jag passerar en topp och hon lugnar sig. |
|||
Vid inpassagen till Sölenstua passerar jag ett antal campingställen. Där jag stannar tas jag emot av Kjetil som brister ut i - Fra Jordet???!!??? när jag berättar hur långt jag sprungit. Han lagar till en extra stor portion fick och potatis som jag slänger i mig med liv och lust. Nu mer lite rutinerad vad gäller mjölk köper jag en hel liter direkt och den försvinner i ett nafs. Avståndsmarkering längs vägen. De var minna vänner :-) Fast det var svårt att veta om de mätte avståndet till ett samhälle, en vägkorsning eller en bro |
|||
Jag funderar ett tag om jag ska ta vägarna upp mot Röros, det är närmare, men då är jag helt utanför leden och har ingen aning om var jag kan äta och sova. Jag bestämmer mig istället för att springa sydväst till Åkreströmmen. Då är jag tillbaka på Österdalsleden igen och jag får två korta dagar. Efter gårdagens 57 kilometer känns det som ett bra val. |
|||
Dagens sträcka är bara 24 kilometer. Den känns verkligen som en baggis. Aslaug och Asbjörn, som driver härbärget där jag tänkt sova inatt, blev lite förvånade när jag tyckte det var kort. De är inte hemma men jag ska gå in under verandan hemma hos dem när jag kommer fram. Där finns dusch, kylskåp och spis, bara att använda. Äntligen kan jag springa längs Österdalsleden! Här går den genom Rendalen på en grusväg längs en älv. Medan jag springer ringer det i telefonen. Det är Aslaug. Det har bestämt sig för att köra de 16 milen från Hamar till Rendalen för att komma och möta mig. - Vi ordnar middag till dig, du behöver inte ta med dig något. |
|||
Asbjörn och Aslaug |
|||
Morgonen gryr med täta moln som ligger på bergen och regn. Jag hade tänkt at nu ska jag äntligen få springa över fjället till Tynset, det är en sträcka på bara 47 kilometer och borde gå bra med avseende på mat och vatten. Men i det här vädret lär jag inte ens se markeringarna. Aslaug och Asbjörn ger mig kakor och vinkar av mig. De vill också att jag ska höra av mig och berätta om jag kommer fram. Istället för fjäll springer jag längs tråkig landsväg. Visst är det fint, men inte fjällnatur. Pigg kommer jag fram till Tynset, 50 kilometer senare. Det är ett riktigt stort samhälle på drygt 5000 personer och jag gläder mig över att kunna äta en rejäl hamburgare på en restaurang, trots att det är söndag. När jag frågar om jag kan få bakad potatis istället för pommes frites får jag både och, och allt slinker lätt ned. Jag sover i en liten stuga på en camping och kvinnan i receptionen kan inte riktigt komma över att jag sprungit så långt. Vid frukosten nästa morgon är hon fortfarande fascinerad. Landskap vid Trysilälven |
|||
När jag springer ut från Tynset skiner solen men snart kommer det obligatoriska mörka molnen. Jag springer på i försök att hinna så långt som möjligt innan jag blir blöt. Det fungerar i cirka 20 kilometer, sedan blir jag halvdränkt. Jag funderar stillsamt om det är någon dag i det här området det inte regnar? Innan jag startade trodde jag att jag skulle springa och filosofera över livet en massa längs vägen, som jag inbillade mig att goda pilgrimmer gör. Istället har jag mest sprungit och tänkt på vad och var jag kan äta nästa gång och var jag kan sova. Vid Åkrestenen hade pildrimmerna från Oslo kommit halvvägs till Nidaros |
|||
Löpningen på 50 kilometer till Röros går lätt, det finns två matställen längs vägen och jag kommer fram relativt tidigt så jag hinner se den pittoreska byn som finns med på Unescos världsarvslista. Stadsbild från Röros |
|||
Enda gången jag blir rädd längs vägen är när jag ska springa genom en 730 meter lång tunnel. Jag kollar efter reflexer för att bilarna ska se mig ända tills jag till min lättnad ser att det finns trottoar |
|||
Som alltid så tar vägen slut, till slut. Jag kommer fram till Ålen och kliver in på ett café och beställer rödspätta med extra mycket potatis och kaffe. Sen byter jag till torra kläder på toaletten. Sulorna plockar jag ur skorna för att de ska få chansen att torka lite. I två timmar sitter jag på caféet och häller i mig kaffemugg efetr kaffemugg för att bli varm igen. Min vän Evis ringer och jag gråter. Hon ska begrava sin vän Lena imorgon och det borde vara jag som tröstar Evis men det blir tvärtom istället. Varm och mätt drar jag på mig de blöta, kalla kläderna igen, med lite större mod. Nu är det 14 kilometer till Haltdalen där jag ska ha nästa paus. Löpningen går fint, det regnar lite mindre och jag kommer fram till en coop-affär där jag kan köpa bullar i butiken och det finns kaffe i termosar i ett hörn. Där sitter jag ock torkar så smått tills det är dags för sista etappen till Singsås. Jag vet att det är drygt 20 kilometer dit, men inte hur mycket ”drygt” är. Avståndsskyltarna på vägarna är inte avpassade för löpare, jag tycker de står alltför glest och de jag frågat har gett olika svar. Typisk fikapaus; lagom blöt har jag tagit av mig skor och sockar och plockat ut sulorna så de torkar något innan det är dags att ge mig av igen. |
|||
- Men, har du någon soffa där jag kan sova? Kvinnan i telefonen förstår att jag är i behov av hjälp. Hon erbjuder sig till och med att komma och hämta mig, vilket jag tacksamt tar emot. Frusen, hungrig och trött får jag duscha varmt, Annbjörg tvättar mina kläder och torkar dem, och hon ställer fram en enorm skål med varm köttsoppa till mig och jag får yoghurt med suveränt god hemgjord musli till efterätt. Gaulälven är full med vatten efter allt regnande |
|||
- Där är hon som har sprungit 60 mil! Jag har tyvärr ingen bild av Annbjörg och Jakob eftersom jag la mobilen på laddning i huset och glömde ta med den. Deras suveräna gästfrihet får symboliseras av en vilopaus vid en bäck istället. |
|||
Efter ägg och bacon och massa gott bröd och pålägg till frukost får jag ett rejält matpack med mig och blir skjutsad tillbak till samma punkt som där jag blev hämtad igår. Det är inte tal om att jag får betala något för mig, Annbjörg och Jakob tycker bara det är roligt att ha haft mig på besök. Och de vill så gärna få veta om jag kommer ända fram till Trondheim. |
|||
- Vill du ha kaffe? Glatt tar jag emot den varma drycken. Vi pratar en kort stund, sen är det dags för oss alla att röra på oss så vi inte blir för kalla. Äntligen brder sig fjällbjörkar och myrmark ut sig framför mina fötter. Bäckar porlar, då och då hörs bjälrrorna från får och getter och långt borta skymtar höga toppar. Jag tar det rätt lugnt, är nog lite trött efter gårdagens långpass. Och nu vill jag suga på karamellen. Det är inte långt kvar. I morgon räknar jag med att vara framme. När jag tyckte att allt var tråkigt och en baggis, då fick jag en rejäl utmaning i gårdagens långa, kalla löpning som slutade så fantastisk hos alla gästvänliga människor på Winsnes. |
|||
Ordet ”Pilgrim” betyder ”främling” och främlingar var de ofta, de som kom vandrande längs olika leder till Nidaros. Nidaros var, vid sidan av Santiago de Compostela och Rom, en av de stora vallfärdsorterna på medeltiden. Pilgrimmerna började komma från cirka år 1050 och fram till 1537, då allt fick ett abrupt slut med reformationen. Kung Olav Haraldsson, även kallad Olav den helige eller Sankt Olav, var kung i Norge 1015-1028. Han hade blivit frälst i Frankrike och beslutade sig för att kristna sitt fädernesland – med hjälp av svärdet (”bli kristen eller dö”). |
|||
Jag hade lite åskådare längs vägen |
|||
Ryktet spred sig vida och pilgrimmer kommer från hela europa och även längre bort ifrån. I dag finns inte St Olavs kista kvar i Nidarosdomen. Pilgrimsvandringarna dog ut under reformationen men har levt kvar i folkminnet. Under mitten av 1990-talet kom de första ”moderna” pilgrimmerna till Nidaros, faktiskt från Sverige, och i dagsläget har pilgrimsvandring blivit mer och med populärt. De flesta går Gudbrandsleden som går från Oslo till Trondheim. Längs St Olavsleden (Selånger – Trondheim) finns idag St Olavsloppet. Och så kommer då jag, som ensam pilgrim, längs Österdalsleden. Efter många timmar själv uppe på fjället närmar jag mig slutligen E6:an. Fy, vad det luktar! Och låter! Jag har sett så mycket mossa på träden vilket betyder att luften är frisk och det har varit tyst så länge. När jag möter ”civilisationen” – vilket jag verkligen ifrågasätter om det är så civiliserat ibland – känns det jobbigt. Liv och ljud överallt, folk hälsar inte längre längs vägen. Alla tycks klippa gräsmattorna. Det sliter på sockarna att vara pilgrim!Men fötterna mådde prima! På hela vägen fick jag bara en liten, liten blåsa på mittersta tån på högerfoten. Tack ullstrumpor, tack sportslick och min allsmäktige vägvisare för det! |
|||
Sista morgonen väcker vemodet. Nu är denna resa över. Jag går, vill inte ta ett löpsteg. Jag vill inte att det ska ta slut!!! Vad ska jag göra när jag kommer hem, hem till min tomma lägenhet? Vara ensam? Känna ensamheten skära hål i kroppen? Komma tillbaka till mitt jobb? |
|||
Jag förstår att mina tankar är helt ologiska, just nu är jag just här, mitt i det vackra och får verkligen njuta utav det. Varför gråter jag då? Just nu finns allt. Ändå rinner tårarna. Kanske är det just medvetenheten om allts förgänglighet som gör ont. Jag tänker på Pilgrimsdikten av Bodvar Schjeldrup Alla kommer vi dö en dag. Fram tills dess är det upp till oss vad vi gör med vägen längs livets resa. |
|||
|
En pilegrim er en vandrer En pilegrim har ett tvil som stadig eger hamEn pilegrim er alltid underveis En pilegrim begynte etsteds, engang En pilegrim söker ett mål En pilegrim er underveis mellom begynnelse och mål En pilegrim har en dröm som stadig vekker ham En pilegrim har en visjon som alltid bärer ham En pilegrim har ett mål som alltid drar ham En pilegrim har et håp som stadig löfter ham |
|||
|
Min löpning började i Karlstad och ska sluta vid Nidarosdomen i Trondheim. Livet är också en vandring, från födsel till död. Jag skulle inte vilja säga att målet med vår livsvandring är döden, men visst är det där vi alla kommer sluta. Eller gå vidare till en annan form av liv. Jag tänker på Karin Boyes ” I rörelse” Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd. Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång. Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr. |
|||
|
|||
|
Grisälven stilla och slammig du är fylld utav allsköns fasor. Avloppet skänkt dig den slöja du bär, av ohälsosamma gaser Det är Povel Ramels miljöinlägg baserat på den betydligt vackrare Nidelven stille og vakker du er Her hvor jeg går og drømmer. Drømmer om deg som jeg hadde så kjær, Nu er det bare minner Till denna vanhedrande sång som ekar i mitt huvud springer jag in mot staden och hajjar till och stannar när jag för första gången ser kyrkan. Vad liten den ser ut! Men det är bara för att jag är högt upp på en bro och kyrkan ligger nedanför. Jag springer och filmas de sista metrarna fram (se intervjun här). Sen blir jag intevjuad. Jag är hög och uppfylld, vet knappt vad jag ska svara. Förmodligen skiner jag av glädje. När bilderna är tagna och kontaktuppgifter utbytta går jag till biljettförsäljare och säger |
|||
Tjejen i kassan ler och säger att om jag går till Pilgrimscentrum, alldeles bakom kyrkan, så får jag en gratisbiljett. Det är värt 60 kronor På pilgrimscentrum blir det lite uppståndelse över att jag kommit så långt ifrån. Och äntligen får jag träffa andra pilgrimmer! Några har gått via Östersund men de flesta kommer från Gudbrandsleden. Ingen annan har sprungit. Jag föräras ett St Olavsbrev som visar att jag gått minst de sista tio milen in mot Trondheim. |
|||
Dagen efter ankomsten tar jag min fribiljett och går in i Nidarosdomen. Jag har aldrig studerat en kyrka så länge och väl. Där St Olavs grav varit står idag ett altare och en plankett. På planketten står bland annat ”.... i tacksamhet över livets mysterium och mångfald”. Det slår an hos mig. Jag behöver mångfalden. Utan de tunga dagarna hade jag inte glatt mig över de lugna. Med bara lugna dagar är livet tråkigt. Med bara tunga dagar blir det för jobbigt. Jag behöver variationen och jag behöver ibland pressa mig själv till variationen för att berusas av den där härliga känslan av att jag verkligen lever. Ofta lever jag livet för enkelt, jag behöver mer utmaningar, mer stimulans. Och som sagt, lugnet däremellan. Och mysterium. Jag förstår inte varför skönhet och smärta så ofta hänger ihop, men av någon anledning gör de det. Jag kanske aldrig förstår varför. Jag lyssnar på en orgelkonsert och tonerna går rakt in i hjärtat, Kroppen vibrerar till tonerna av de 13 meter höga orgelpiporna. Jag sitter med slutna ögon och sakta rinner tårarna utför kinderna. Det är så vackert, det rör mig så. Jag har ingen aning varför och det får vara så. Sammanlagt blev det 70 mils löpning på 15 dagar, ungefär 4,7 mil i snitt per dag. Löpningen blev inte riktigt som planerat och jag är glad för att det fanns en ”back up” väg när det inte gick att springa som jag hade tänkt. Det kollade jag aldrig innan jag startade. Planen för löpningen var |
|||
|
Karlstad-Ransäter 50 km Ransäter-Hagfors 40 km Hagfors – Stöllet 50 km Stöllet – Sysslebäck 40 km Sysslebäck – Höljes 54 km Höljes – Långflon 32 km Långflon – Trysil 45 km Trysil – Munkbetsetra 48 km Munkbetsetra – Åkreströmmen 43 km Åkreströmmen – Övre Rendalen 24 km Övre Rendalen – Tynset 47 km Tynset – Dalsbygda 47 km Dalsbygda – Spelmovollen 20 km Spelmovollen – Singsås 38 km Singsås – Fogdegården 47 km Fogdegården – Nidaros 35 km Medan utfallet blev Karlstad-Ransäter 60 km Ransäter-Risäters herrgård 40 km Risäters herrgård – Stöllet 50 km Stöllet – Ransbysätern 35 km Ransbysätern – Höljes 47 km Höljes – Plassen 43 km Plassen – Jordet 45 km Jordet – Sölenstua 57 km Sölenstua – Åkreströmmen 37 km Åkreströmmen – Övre Rendalen 24 km Övre Rendalen – Tynset 50 km Tynset – Röros 53 km Röros – Singsås 74 km Singsås – Flå 47 km Flå – Nidaro 35 km Totalt 697 km, på en höft, på 15 dagar. Avstånden är baserat på vägskyltar, kartor, vad folk säger att det är för avstånd och på de små avståndsskyltarna längs de norska vägarna. |
|||
|
|||
”All we have to decide is what to do with the time that is given to us”, ett citat av Gandalf från J.R.R Tolkiens triologi om ringen. På gardinen inne på toaletten kom ännu en hint |
|||
|
|||
|
Nu är min pilgrimslöpning över och jag behöver släppa taget om den, hur härlig, jobbig och underbar den än var. Lever jag kvar i minnet missar jag det härliga, härliga livet som är nu. |
|||
|
Jo förresten, jag hamnade i Piteå-Tidningen också :-) |
|||
| Till
toppen |
|||
