Utmaningar - att göra det som skrämmer ger en kick och vidgar horisonten. Skapande - att uttrycka den jag är ger glädje och livskraft. Nyfikenhet - ger möjlighet att hitta det jag inte visste att jag gillar. Fysisk aktivitet - för att må bra, både i kroppen och i knoppen. Äventyr - att göra det som lockar ger självtillfredsställelse. Tid för reflektion - skönhet ger ro, ro ger kontakt med mig själv så jag känner vad jag vill och vart jag är på väg. Äkta kontakt - det nakna och ärliga mötet mellan människor ger växt och starka band.  



Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.

 


Äventyr genom tiderna

2009

Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start!
2008

Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara.
2007

Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan.
Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna.

Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen

Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007
2006

Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger!

Träningsdagbok inför ÅEC


2005

Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna.


2004

Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30.


2003

Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd.


2002

Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter.
Till toppen

Swiss Alpine Marathon avgjort!

Genom stekande sol och iskallt regn tog sig 923 löpare, varav 124 kvinnor, igenom de 78,5 kilometrarna i Swiss Alpine Marathon. De flesta tog sig i mål, trots slippriga, hala stenar, 2320 meters uppförsbacke som pinade vaderna och lika mycket nedför som slet i lårmusklerna. Trots distansen och höjdskillnaden var loppet en av de största upplevelser jag haft hittills. Nedan följer berättelsen från veckan i Schweiz som avslutades med loppet och därefter kan du följa träningsdagboken inför loppet. Hoppas du får en inspirerande läsning!
Tävlingsvecka!
Måndag 23:e juli

Dags för banbesiktning! Äntligen ska vi få se den monstruösa bergväggen vi ska springa så gott vi kan uppför på lördag! Människorna i gruppen är av varierande åldrar. Yngst är Embla, 8 månader, och äldst är mamma med sina 69 år. Gemensamt för oss alla är löpning. På mitt jobb kan jag bli sedd som en mindre galning som tycker det är okej att utsätta mig för att springa 78 kilometer. Här är jag bland likasinnade. Många tränar mycket mer än mig. Det känns skönt att kunna prata om blånaglar, löparmage och skavsår i skrevet utan att folk tittar konstigt på mig utan snarare nickar igenkännande. Vi tar tåget till Bergün och ska åka buss därifrån till Chants. Våra reseledare har sagt att genom åren har de sett hur de som hållit på länge och långsamt de första dagarna under resan, de brukar prestera bäst under loppet. Cecilia, Tom, Sven och jag bestämmer oss därför att skippa bussen och gå till Chants. På så sätt får vi fem kilometer extra träning.
Solen skiner. Efter någon kilometer åker långbyxorna av och shortsen på. Det går uppför. Jag pustar och flåsar. Lättad hör jag att även Cecilia får ta några extra andetag efter att ha småjoggat i en uppförsbacke. Cecilia befinner sig i en helt annan klass än mig, hon har många maror och 100-miles lopp bakom sig. Det som verkar vara den största utmaningen är Western States, ett 100-miles lopp med 6000 höjdmeter uppför i Kalifornien.
Strax innan Keschhütte övergår skogen i stenlandskap. Jag undrar fortfarande var den där monstruösa väggen ska vara, men hittar den inte. Visst var stigningen jobbig, men inte så farlig som jag trodde. Vi stannar och äter lunch och till min förvåning dricker många öl till pastan. Jag brukar undvika alkohol så tätt inpå tävlingar. Efter Keschhütte går vandringen längs en smal stenig stig på en brant bergssida. Ett felsteg och man rasar lätt utför. Och det är långt ned. Tom, som sprang förra året, nämner att just sträckan Keschhütte - Scalettapasset kändes lång. Efter att ha passerat Scaletta bestämmer
Cecilia och jag bestämmer oss för att springa ned till Dürrboden. Det lutar kraftigt och det finns många stenar att falla på. Cecilia berättar om Chi-running vilket består av att luta sig framåt så pass att gravitationen gör jobbet. Det känns otäckt i en börja, jag är rädd att falla. Men när jag lyckas är det precis som att flyga fram. Vilken härlig teknik! Den vill jag använda under loppet!
Vid Dürrboden springer Cecilia vidare men jag bestämmer mig för att gå de fjorton kilometrarna som är kvar. Det känns som att mina ben fått nog av dagens vandring på totalt 37,4 kilometer (om har GPS och mäter sträckan). Jag lallar på lugnt genom den gröna dalen och tittar på getter, kor, bruna trähus med balkonglådor som svämmar över av pelargoner och petunior. Tänk att här ska vi springa om bara sex dagar!
Hemma på hotellet upptäcker jag att jag fått tre stycken blåsor. Två på hälen och en på stortån. Skit! Jag vill absolut ha bort dem till på lördag!
Tisdag 24:e juli

Tisdag ska vi vandra över Jöriseepasset på 2800 meters höjd. Rune Larsson, en av våra reseledare, frågar om jag och mamma ska med. Eftersom vandringen ska innehålla vidunderliga utsikter över raviner, vattenfall, blomsterängar och snöklädda toppar efter en relativt kort, men ansträngande, uppförsbacke så anmäler jag oss. 20 meters vandring efter att vi hoppat av den gula postbussen vill mamma kräkas. Hon försöker följa med i gruppens tempo som är alldeles för högt. Vi bestämmer oss för att vandrar vidare i vår egen takt. Strax ansluter Rune som satt en policy i att alltid vara sist. Mamma stannar och vilar mot stavarna upprepade gånger. Jag känner mig lite generad av att vara till besvär för Rune. Men Rune skiner som solen. Vi pratar om rodden över Atlanten, löpturen genom USA, vikten av motivation och om vad som ger livet mening. Ju längre vi går desto mer flödar samtalet. Med Runes positiva inställning omvandlas det som hade kunnat vara en beklämmande tur till en solskensvandring. De höga steniga topparna och gröna dalarna nedanför gör det hela än bättre.
Vid toppen på passet tar jag en segerbild av mamma vid skylten som markerar höjden. Efter passet bär det nedåt, det borde bli lättare. Helt inne i samtalet med Rune har jag inte märkt dimbanken som rullat in. Prognosen sa vackert väder hela dagen. Vi ser inte mer än 20-30 meter framför oss. Förut låg här en glaciär som smält bort, därför finns inga markeringar för vilken väg vi sa ta. Rune letar stigen i stenskravlet. Då kommer regnet. Strålande! Fast i stenskravel i störtregn. Jag vill inte stuka fötterna! Eller bli förkyld...
Långsamt går vi framåt. mammas fötter vacklar hit och dit på de blöta stenarna. Vad händer om hon trampar snett? Kan vi få ned henne? Eller skulle någon hitta oss i den täta dimman? Det knastrar till ovanför våra huvuden. Braket kommer samtidigt som jag ser en ljusstråle slå ned i stenen cirka hundra meter bort. Wow! En blixt! Vad läckert! Instinktivt har alla duckat. Jag tittar på Rune ocg ögonen glittrar. Förjusningen över blixten - och insikten att just ha klarat sig från att träffas av den - överstigs bara av förtjusningen att se samma glädje speglas i en annan människas ögon. Efter blixten kommer än mer regn och snöfall, men vad gör det? Nu är det härligt! Jag lever livet!!!
När mamma några timmar senare vandrar över den solbelysta bron till Vereina ligger jag i gräset och tar kort när hon passerar vattenfallet. Hon är trött, men vilken grej hon gjort! Vi missade utsikten men vann ett äventyr och nya vänner. Vi äter varm soppa i stugan. Tallrikarna bränner mot de frusna, svullna fingrarna. Rune föreslår att vi joggar de fjorton kilometrarna ner till Klosters. I plaskblöta skor efter att ha varit ute i sju timmar... Tja, varför inte? Det är skönt att röra på benen, skogen och vattenfallen omger oss och solen tittar fram. Mamma får skjuts ned av en anställd i stugan. När hon kommer in på hotellet där övriga gruppen redan äter middag bryter applåderna ut. Generad som en tonåring slår hon sig ned med de andra och får berätta om sina äventyr. Den kvällen vill hon aldrig gå och lägga sig.
Onsdag 25:e juli

Vi tar linbana upp till Jakobshorn. Rune skrattar när han ser att mamma ska med idag igen. Det är ett vänligt, beundrande skratt. "Har du inte fått nog?" Mamma svarar "Blir du rädd?" och hela gruppen skrattar. Vi kan välja två vägar, en lättare och en med större stigning. Naturligtvis tar jag den svårare. Efter att ha passerat toppen hör jag en kille säga "Är det krutmormor som står däruppe?" Han kisar mot solen och ser silhuetten av en kvinna, något rundlagd, som står med stavar på toppen. Det är mamma han tänker på.
Efter en kort vandring tar vi det lugnt. En del ger sig ut och joggar. Jag vill spara benen till loppet. Sätter mig och skriver dagbok på balkongen och tänker på den underbara dagen igår. Efter trerättersmiddagen sitter många som vanligt i baren och pratar.
Torsdag 26:e juli

På förmiddagen hämtar vi nummerlapparna. Nu är tävlingen snart verklighet! Jag panikköper extra tjocka strumpor för att skydda mina blåsförsedda fötter. En keps får också följa med, jag vill inte ha solsting uppe på berget.
På eftermiddagen kan vi gå en lätt vandring längs Panoramaweg om vi vill. Jag åker med upp i linbanan men väljer att gå åt andra hållet. Det är skönt att få vara ensam ibland. Jag strövar långsamt och tittar på fjärilarna som flyger förbi och de små blommorna längs vägen. Jag har smörjt in blåsorna med Aloe Vera och går i sandaler för att de ska torka men de vill inte ge med sig. Vid en stuga äter jag två portioner soppa, fyra stycken bröd och två müslikakor. Kolhydratladdningen har startat! Jag hittar en skreva med vidunderlig utsikt över en dal med fyra bergsryggar. Längre bort skymtar snöklädda toppar. Tittar jag åt andra hållet stiger berget brant och sanden skiftar i olika färger. I stum beundran ligger jag och tittar på hur blåklockorna dallrar i vinden. En snigel segar sig över min MP3-spelare. Jag blir liggande där så länge att de svarta bergskorparna inte bryr sig om mig längre. Innanför ögonlocken ser jag hur jag svävar fram, som om jag hade Hermes vingbeklädda skor, när jag springer mellan Keschhüttte och Scalettapasset. Mental träning kan göra underverk!
Fredag 27:e juli

Jag vet att jag inte borde men jag vill... Ge mig ut på vandring med Cecilia och Rune. Vi ska spana efter murmeldjur. Benen är fortyfarande stumma, blåsorna har inte torkat ihop, jag borde vila inför morgondagens lopp. Hur många minuter är det värt på sluttiden? Tycker jag det är mer värdefullt att vara med mina nya vänner en dag till än att springa lite snabbare?
Svaret är ett solklart ja. Visst vill jag vara med dem! Jag köper lite picnic mat och så ger vi oss av. Vandrande och pratande blir det inte många murmeldjur vi ser, men vad gör det? Ovanför oss reser sig berg där snön ligger som mjuka drivor, nedanför forsar bäckarna fram i dalgångarna. Och där, mellan himmeln och paradiset befinner vi oss. Rune behöver ge sig av tidigt, han ska träffa en kompis. Cecilia och jag lägger oss i solskenet och fortsätter prata och äta.
Vi proppar i oss så mycket vi kan av nötterna, potatisbrödet, skinkan och de torkade frukterna. Alla kolhydrater behövs till imorgon! Sedan ligger vi i solen, länge, och bara njuter av naturen och värmen. När vi lapat oss lata går vi långsamt till Durrboden där vi tar buss hem igen.
På kvällen är det dags för den stora tejpningen! Jag punkterar den stora, vätskefyllda blåsan på stortån. Jag plåstrat in fötterna i Compeed på hälar och under hålfötterna. Därefter tejpas allt fast med Leukotejp. Lilltån, tån bredvid och stortån får varsitt omslag av Leukotejp. Jag klipper bort varenda kant jag kan hitta och testar att gå omkring i bandaget. Inga blåsor ska få förstöra mitt lopp! Mamma och jag fäster nummerlapparna på tröjorna. Nu är det snart dag! Jag trodde jag var lugn, men det är en lögn. Det blir inte mycket sömn under natten som följer.
Tävlingsdax!

Stämningen är tryckt vid frukosten. Mina händer darrar. Mamma får nästan upp det lilla hon lyckas få ned. Det är tyst. Tysta vandrar vi iväg till stadion och lämnar in våra överdragskläder. Jag får en lyckospark av Rune och ger en tillbaka. Jag sitter länge på löparbanan och tittar på en fläck framför mig. Snart är det dags. Mitt livs största utmaning.
Jag står i startfållan och tittar på mannen bakom mig. Han sluter ögonen, andäktigt. Verkar fokusera på prövningen som ska komma. "Conquest of Paradise" dånar genom högtalarna. Musiken gör att bröstkorgen vidgas, jag drar in den friska alpluften. När jag tittar upp mot helikoptern som klapprar ovanför oss fylls ögonen av tårar. Står jag verkligen här, på startlinjen till Swiss Alpine Marathon? 78 km över grusvägar, granbarrsdoftande skogsstigar och steniga upp- & nedförsbackar. 2320 meters stigning och lika mycket utför.
Startskottet går. Till koskällornas klang och applåderande människor ringlar sig tåget av löpare längs gatorna. Jag lunkar lugnt, i dryg 7 min/km takt. Vill få bort nervositeten. Löpare av alla ålderskategorier springer förbi mig. Tyst mal jag för mig själv "det gäller att hålla hela vägen. Jag kommer att springa om dig sedan"
Asfalten övergår i grusväg. Tåget av löpare tunnar ut vid stigningen uppför de mjuka grässluttningarna. Solen skiner. Den nyinköpta kepsen är en väl vald investering. Ännu är klockan inte nio. Dagen lär bli varm. Min taktik är klar: Ta det lugnt de fyra första milen som innehåller mest nedförsbackar och måttliga uppförsbackar. I Bergün, vid 39 km, har jag placerat en väska med extra powerbars, sportdryck och en jacka om det blir dåligt väder. Efter Bergün går banan brant uppåt i cirka två mil. Jag räknar inte med att kunna springa där utan tänker fokusera på att äta. På så sätt hoppas jag ha krafter kvar för löpningen på den branta bergssidan från Keschhütte till Scalettapasset samt till de 17 kilometrarna ned till Davos.
Loppet går vidare genom granskog, gröna bergssidor och små byar. På ett ställe står en man med en enorm koskälla runt midjan och juckar. Det ser obscent ut men vem kan göra annat än le en dag som denna? I Filisur är vi vid banans lägsta punkt. Trots alla vätskekontroller är jag törstig! Jag springer i skuggan så mycket jag kan. Efter ytterligare 9 km når vi äntligen Bergün där vi lämnat våra väskor. Jag plockar med mig MP3-spelare, powerbars & sportdryck. Jackan får vara. Så börjar stigningen uppåt. Många försöker springa där det ser lite plattare ut, men jag inser att genom att gå hela tiden passerar jag dem ofta när de tröttat ut sig. Jag brukar alltid vara långsam men nu går jag om. Vad är det som händer? Peppad av framgången - jag räknar bara löparna jag passerar och inte de som passerar mig - beslutar jag mig för att dopa mig. Jag pressar in hörlurarna till MP3-spelare i öronen och får kraft i benen av Christina Aguilera och Anastacia. Småsjungande vandrar jag på och når efter sju timmar Keschhütte. Efter att jag hälsat på doktorn som frågar hur jag mår får jag en blåsa på lilltån omplåstrad. Hade tydligen missat en fläck. Med mängder av bröd och två koppar buljong lägger jag mig på en bår och får 15 minuters massage av lårens baksida och vaderna. Som ny skuttar jag vidare på den branta bergssidan där stigen är så smal att man lätt skulle kunna putta ut konkurrenterna utför stupet om man velat.
Med lyckan pulserande genom kroppen och armarna utsträckta leker jag flygplan där jag springer på de steniga stigarna. Små regndroppar faller och himlen mörknar. Det bekommer mig inte det minsta. Musiken har bytts till svenska schlagers. Med ett "Vorsicht" får löpare efter löpare hoppa ur banan för mig. Då kommer ösregnet. Med iskall tröja klistrad mot den svettiga ryggen surar jag över att jag inte tog med jackan från Bergün. Vid nästa kontroll får vi svarta sopsäckar, uppklippta för huvud och armar att skydda oss med. Perfekt! Turen har stått mig bi. Iförd sopsäck fortsätter jag passera folk och når slutligen Scalettapasset. Nu är det bara utför kvar! Solen återtar sin position på himlen, jag slänger sopsäcken efter att ha fått upp värmen. När jag trampar rejält snett är det inget som hindrar mig att fortsätta. Bara ett brutet ben kan stoppa mig! Vid 10 kilometer känns det som att jag snart är framme, vilket är den dummaste tanke jag haft under loppet. Jag blir alltid trött på väg hem, oavsett hur långt jag sprungit. Väl medveten om att det är ett hjärnspöke intalar jag mig själv att det är 20 kilometer kvar. Taktiken fungerar halvt, vid fem kilometer är det fortfarande segt. När jag kommer in i Davos applåderar jag åt alla människor som skriker "Super", "Bravo" och "Hopp, hopp, Kristina". Namnet står på nummerlappen. Jag är så tacksam för att de står där. Mina applåder får åskådarna att applådera än mer, och med förenade krafter lyfter vågen av lycka mig över mållinjen. Tiden blir 10:34:11, drygt en timme bättre än förväntat. Mitt första ultralopp är över. Jag är en ultralöpare!!
Drygt en timme senare går mamma i mål. Hon har gått tillsammans med kvastmannen, han som plockar upp allt skräp efter att gångarna passerar. Hon är sist i sin grupp, men vad spelar det för roll? Hon har för första gången i livet fullföljt en halvmara i stavgång.

På kvällen är ljudnivån i matsalen en helt annan. Alla vill höra hur det gått för alla. Jag får höra historier om kramp, kräkningar och dropp men även om salighetskänslor, lycksalighet och stolthet. Jonas Buud, en kille i vår grupp, tog otippat hem segern för herrarnas 78-kilometerslopp. Han firas med champagne till alla. Förvånansvärt går det riktigt bra att gå. Jag klarar till och med att krypa ihop på golvet och ta kort av alla. Vill minnas alla som är med på resan.
Vi har en egen liten prisutdelning. De snabbaste löparna och de löpare som hållit på längst tid får en specialdesignad plakett i keramik. Mamma får en egen utmärkelse, ett halsband i keramik med handmålade violer på, för hennes bedrifter på berget. Det ligger ett enormt ökat självförtroende bakom bärandet av det smycket.
Söndag 29:e juli

Så är det sista dagen. Vi vandrar omkring i Davos i de röd-gul-blåa tröjorna som vi fått för att vi lyckats avsluta loppet. Märkligt nog har jag ingen direkt träningsvärk. Visst är vaderna stela och höger lår ömmar som ett svagt blåmärke om jag tar på det, men det känns annorlunda motför träningsvärk. Ena tån pryds av en blodblåsa som går hela vägen under nageln. Överallt gör människor tummen upp och gratulerar oss. Till frukost åt jag yoghurt & müsli, pannkakor, smörgåsar, juice, te och kakor. Trots det är jag hungrig efter en och en halv timme. Efter lunch är det samma sak, jag äter persikor, plommon och nötter på tåget på väg mot flygplatsen. Det är sorgligt att lämna gänget. Vi har delat utmaningar och vi har delat segerglädje. När vi skiljs blir det minnen kvar, mycket goda minnen, och de ska värma mitt hjärta länge. Jag har vunnit nya vänner, fått se min mamma blomma och bli hela gruppens stålmormor och jag har vunnit över mig själv.

Jag är en ultralöpare!
Mamma får bragdguldet!
Träningsdagbok

Jag ligger i soffan, dunderförkyld, och tittar på alla Star Wars filmerna. Är tacksam för att det finns fjärrkontroller så jag slipper resa mig upp. Då ringer telefonen. Med kroppen invirad i filten masar jag mig bort till luren. "Hej, det är Rune Larsson" Rune Larsson?!? Han som vunnit Spartathlon flera gånger? Som sprungit fler ultramaror än någon annan? Och som skriver i Runner´s World? "Du hade frågor om hur man tränar och genomför Swiss Alpine Marathon. Jag tänkte att jag kunde hjälpa dig med det". Då går det upp ett ljus. Springtime Travel, som ordnar resan till Swiss Alpine, har antagligen ett samarbete med Rune. Och mycket riktigt, det visar sig att Rune ska med på resan. Vilken service att få tips av Rune!

Efter ett långt samtal har jag fått ny inspiration och en massa goda råd. Jag gillar Runes inställning till löpning. Bland annat säger han "Löpning ska berika livet, inte begränsa det" och "Du ska aldrig springa längre än att du känner lust att springa imorgon igen". Han betonar lusten mycket. När jag tränade inför Åre Extreme Challenge lade jag upp ett träningsprogram som gjorde att livet kändes inrutat och jag hade liten frihet. Så tänker jag på den härliga känslan då jag kom ut ur dimman på Åreskutan och såg hela dalgången med skog och sjöar breda ut sig framför mig. Det var så vackert att jag glömde bort att jag sprang. Eller Lidingöloppet 2005. Jag struntade fullständigt i sluttiden och bara njöt av det vackra vädret, omgivningarna, alla människor längs banan och glädjen av att känna kroppen röra på sig. Efter 3 timmar och 36 sekunder nådde jag mållinjen, inte speciellt trött. Dagen efter var jag ute och sprang igen. Rune säger att springer man 3 mil en dag och med glädje springer igen dagen efter, då klarar man Swiss Alpine. Det ger mig hopp! Jag får också en mängd handfasta råd, som att gå i uppförsbackar för att undvika mjölksyra (som hindrar fettförbränningen vilken behövs under ett så långt lopp) och träna på att springa nedför och träna på att äta medan jag springer.

Lite planering kan jag ändå inte undvika... Inför Lidingöloppet körde jag marathonträning enligt Anders Szalkais program på Marathon.se. Jag tänker hålla mig till ungefär samma veckomängder, stegra med ca 10% per vecka i tre veckor och sedan ha en fjärde vecka med mindre träningsmängd för att få nödvändig återhämtning. Visst vore det roligt att kunna köra större löpmängd per vecka, men jag tror det är viktigare att undvika skador till följd av överbelastning. Veckorna innan loppet tänker jag trappa ned träningen för att spara benen och ladda! Efter lite funderingar kommer jag fram till följande:


Vecka14151617 18 19 2021222324252627282930
Sträcka (km)505540 55606542606570446570755030Tävling!
Jag tänker köra ett pass backlöpning och ett pass fartlek/intervall per vecka, resten blir långlunk och/eller återhämtningsjoggning. För att behålla styrkan vill jag även få in 1 bodypumppass i veckan. Allra helst skulle jag vilja bygga styrka (även om det gör mig lite för tung för löpning, men pump är kul!) och köra minst två pass per vecka. Med många resor i jobbet brukar jag tyvärr sällan få till mer än ett pass. Och sist men inte minst ska jag ha minst en vilodag per vecka!

Så var det dags att köra igång!

Vecka 14: Måndag 7 km distans. Tisdag bodypump. Onsdag 7 km återhämtningsjogg. Torsdag bodypump och sedan 7 km lugn jogg. Fredag backlöpning, totalt 7 km. Lördag blir det snowboard... Ingen löpträning direkt men kanske ger det lite benstyrka. Söndag joggar jag ca 30 km runt Piteåälven som glittrar i vårsolskenet. Total mängd ca 51 km.

Vecka 15: Måndag blir det snowboard igen, Tisdag backlöpning, tot 10 km, Onsdag 6 km morgonjogg för att mina pinade ben ska få återhämta sig något. Torsdag vilodag. Fredag intervall, 5x1 km i 5:10-5:15 min/km fart (nej, jag är inte snabb; skyller en del på att jag satt på flygplan till Kina hela natten...). Inklusive uppvärmning och nedjoggning blir det 9 km. Lördag 8 km lätt jogg och söndag ca 20 km långlunk, den här gången i Century Park i Shanghai. Total mängd ca 53 km.

Vecka 16: Tisdag blir det intervaller. Sträcka: Sängen-toaletten! Jag brukar aldrig bli dålig i magen i Kina, men den här gången åker jag dit. Torsdag, hemma i Sverige igen efter en natts flygning, ger jag mig ut på 30 min backlöpning á la Rune - dvs med gång i uppförsbackarna. Totalt 12 km. Väl hemma kryper jag ned under dubbla täcken och hackar tänder. Ibland är jag för envis för mitt eget bästa. Fredag morgon joggar jag 6 lugna km, men orken är dålig. Lördag försöker jag igen men får stanna ideligen. Kroppen är matt. Det blir 9 km. Modstulen ställer jag in det tänka långpasset på söndag. Det är bättre att magen får lugna ner sig. Total mängd 27 km. Tur att det är vilovecka.

Vecka 17: Måndag fortsätter vilan. Sedan är jag pigg! Kroppen vill jobba, tisdag blir det både bodypump & 10 km distans. Onsdag 30 min backlöpning, totalt 12 km (det är 4 km till Högdalstoppen, därav blir backlöpningspassen onödigt långa). Torsdag har jag rejäl träningsvärk; 6 km morgonjogg bland danska vitsippor löser upp det värsta. Fredag vila, lördag 8 km fartlek (jag är på kurs, annars hade det varit bättre med fartleken på fredag och vila lördag). Till sist kör jag 20 km långpass på söndag morgon. Totalt 56 km. Härligt att komma upp i längd!

Vecka 18: Veckan börjar med bodypump. Tisdag är 1:a Maj, dvs ledig! Jag kör lite extra backträning, 45 minuter. Totalt 14 km. Onsdag 8 km långsam jogg, torsdag bodypump, därefter 8 km fartlek. Av någon anledning blir jag ofta riktigt löpsugen efter ett pumppass. Fredag njuter jag av välbehövlig vila och lördag blir det 22 km långpass. Jag tar bussen till Kärrtorp och joggar mellan sjöar, nyutslagna lövträd och vitsippor till Hellasgården. Där kommer jag in på en slinga som tar mig upp på klipphällar, högt ovanför sjön, bland trädrötter och vindfällen. Jag hoppar mellan de olika hindren, hela tiden fokuserad på var jag sätter fötterna. Emellanåt slänger jag en blick på den vackra utsikten. Stannar och bara tittar några gånger. Det är så här löpning ska vara! Glädjen flödar genom kroppen, känner mig hemma i skogen. Väl nere bestämmer jag mig för att ta ett varv till, kan inte med att lämna spåret när solen fortfarande skiner från klarblå himmel. Vägen hem blir seg, jag tar buss sista biten. Veckan avslutas med att jag och två vänner joggar sista 10 kilometrarna på Lidingöloppet och åker sedan hem till en av dem och lagar middag. Tänk att löpning kan vara så varierande - enformiga kilometrar att hasa runt i det invanda spåret, en härlig tur på klipphällar eller en social händelse. Bara fantasin sätter gränsen! Veckans totalmängd är ca 62 km.

Vecka 19: Måndag 8 km återhämtningsjogg, tisdag 45 minuters backlöpning, 14 km. Onsdag välbehövlig vila, benen är kompakta. Torsdag 6 km morgonjogg i backiga Backnang, en söt liten förort till Stuttgart med korsvirkeshus och fler bagerier än invånare. Fredag blir det vila igen, lördag 9 km långsam jogg och söndag tar jag bussen till Tyresta by för att springa längs Sörmlandsleden och hem igen. Färden går över rötter, stenar och klipphällar, mestadels i skog. Sjöar glittrar mellan träden. Tycker det är kul att fundera ut var jag ska springa långpassen, de är ett utmärkt sätt att lära känna mer av Stockholm. Det tar mig hela 1:45 att avverka de första 12 kilometrarna. Jag kontrollerar att klockan verkligen fungerar. Det kan inte vara sant, en kilometerfart på nästan 9 minuter! Jag skulle gå snabbare! Är jag sjuk? Eller bara sprungit för mycket? Kan skillnaden mellan slät mark och att springa i skogen vara så stor? Segt fortsätter jag de återstående 12 kilometrarna, hastigheten blir inte bättre. Jag villar bort mig ibland, slår foten i en sten och skaffar mig en rejäl lårkaka då jag trillar på en annan sten, och jag går vissa sträckor, men det kan inte påverka att hastigheten blir så låg. Efter 3:54 når jag Björkhagens tunnelbanestation och åker hem. Hade tänkt springa längre, men det får vara. Ställer mig i duschen och somnar sedan i soffan. Resten av dagen går åt till att äta. Ibland blir jag riktigt matt efter ett långpass, det känns som att maten sugs upp av kroppen så snart jag ätit och så är jag hungrig igen. Jag är fundersam. 9 minuter per km i 78 km blir 11:42 timmar. Och då har jag inte kompenserat för höjdskillnaden samt att jag blir långsammare ju tröttare jag blir... Det ligger farligt nära 12-timmarsgränsen på Swiss Alpine. Jag tror det vore oklokt att öka träningsmängden, känns inte som att kroppen orkar med mer. Jag får hoppas att söndagens nedköp beror på att det är sista dagen i vecka tre, dvs jag borde vara rätt nedtränad. Får se till att ta det väldigt lugnt nästa vecka, som är vilovecka, för att få nödvändig återhämtning. Veckans totalmängd är 63 km.

Vecka 20: Måndag morgon vaknar jag med svidande hals och 10% högre vilopuls än normalt. Jag var på väg att bli sjuk! Lättad över att söndagens fadäs berodde på begynnande förkylning (till följd av för hårt träningsprogram?) lägger jag mig i soffan och äter praliner och läser en bok. Tisdag fortsätter vilan. Onsdag är vilopulsen normal och det blir 8 lugna km på stigar och klipphällar på Utö. Torsdag är det dags för årets första paddling! Jag ger mig ut på öppet hav och får lära mig att det är tugnt att paddla i dyningar. Stel som en pinne och med en blick som bara fokuserar på land talar jag om för mig själv att jag absolut inte kommer att välta och bli tvungen att simma några kilometer i det kalla vattnet, bogserande en kajak... Efter 3 timmar och 40 minuter når jag Utö brygga. Paddling ger ingen löpträning, men ordentligt med styrka för rygg & mage! Har snudd på kramp. Som en vissen blomma sitter jag på båten, på väg hem. Dumt att ge sig ut själv på öppna havet! Fredag kör jag 55 minuter backe, totalt 15 km. Lördag 6 km återhämtningsjogg och söndag 8 km lätt fartlek. Total löpmängd under veckan 37 km. Känner mig tyvärr inte riktigt pigg i benen, vilket jag borde göra efter att ha sprungit så pass lite. Funderar än en gång om jag kör på för höga träningsdoser.

Vecka 21: Tillbaka i Tyskland kör jag 12 km distans måndag kväll och 7 km tisdag morgon. Onsdag blir vilodag och torsdag följer 8 km distans. Fredag åker jag till Järvafältet och springer omkring bland ko- & hästhagar, gran- & lövskog på stigar och grusvägar i ca 25 km. Lördag paddlar min syster och jag i 2,5 timmar på Mälarens vatten. Att se husen på Riddarholmen från slutet på kanalen vid Långholmen är en av de vackraste vyer som finns i Stockholm. Vid söder mälarstrand är vattnet krabbt som vanligt och spolar över oss. Från vår kajak försöker vi glatt köpa glass av en uteservering på en båt i Gamla Stan och lika glatt meddelar servitrisen att hon tyvärr inte får sälja till gäster utanför restaurangens område. I kanalen vid Kungsholmen blir färden lugnare och vi glider fram vid kolonilotterna, pratar med folk på land, för att till sist paddla vad tygen håller ute på Ulvsundasjön. Söndag avslutas veckan med 8 km snabbdistans. Total mängd under veckan är 60 km. Benen vill verkligen ut och springa. Kanske gjorde viloveckan susen ändå? Eller är belastningen lägre för att jag inte lyckats få in varken bodypump eller backlöpning?

Vecka 22: 45 min backlöpning på pigga ben, ca 14 km totalt måndag kväll alldeles för sent. Det blir svårt att sova efteråt... Tisdag springer vårrusetlaget 6 lugna km tillsammans och äter god soppa efetråt, onsdag sitter jag fast på flygplats hela dagen. Väl framme i Tyskland kör jag 8 km fartlek som känns riktigt bra. På de kortare intervallerna lyckas jag få upp hastigheten ordentligt. Har tänkt mycket på vilken tur det är löpning jag ägnar mig åt, när jag reser så mycket. Det enda som behövs är ett par skor och det går alltid att få ned i resväskan. Torsdag och fredag vilar jag, lördag springer jag 8 km innan frukost för att få fart på fettförbränningen. Söndag ger jag mig ut på en 3-milarunda. Redan innan jag ger mig av känns vaderna stela från gårdagens - fantastiskt vackra - 4-timmarspaddling med picnic middag ute på spegelblanka Mälaren med Drottningholm i bakgrunden. Vattnet glittar längs löpvägen vid Magelungens strand. När jag vänder för att springa hemåt tappar jag den mentala inställningen. Jag klagar på mig själv och tycker det är tråkigt. Försöken att vända inställningen lyckas inte. Det blir sega kilometrar hem. Löpstegen är små, små, små. Väl hemma lägger jag mig i gräset och solar. Är sur på mig själv för den halvmisslyckade långturen. Men jag vet att det är ingen idé att klaga, det gör bara ont värre. Jag intalar mig att jag är duktig som sprang i tre timmar, trots nästan kramp i ena vaden och taskig mentalitet! :-) Total löpmängd under veckan 66 km.

Vecka 23: Vårrusetlöpning (eller ska jag säga lunk?) i strålande solsken med kompisar. Fantastiskt att se tusentals kvinnor rusa iväg längs grusvägarna så att vägdammet och höbosset yr! Efter loppet breder picnic-filtarna ut sig överallt. Glada och stolta kvinnor äter och berättar om just sitt lopp. Ju längre kvällen lider desto kyligare blir det. När vi beger oss hemåt är det så fullt i tunnelbanan att vi promenerar in till stan istället. Tisdag svider det i halsen, och onsdag blir det snäppet värre. Ingen träning, tyvärr. Andra gången jag blir småförkyld under vecka 3. Ligger jag verkligen för högt i träningsdos? Eller var det picnic i fuktiga kläder som ställt till det? Torsdag och fredag fylls med jobb till sena kvällen. Lördag - efter att ha delat en flaska vin med en kompis kvällen innan, förkylning och för mycket jobb - tycker jag det är en strålande idé att ge mig ut på långpass. I 31 graders värme... Men det går fint! Jag springer första 10 kilometrarna på Lidingöloppets bana, sedan tappar jag bort markeringarna. Jag springer in mot stan, där Stockholm marathon pågår i rekordvärmen. Stackars satar! Jag tycker det är jobbigt att springa, ändå kan jag ta det lugnt och dricka så mycket jag vill. Jag ser ledarna passera vid Valhallavägen - otroligt vilken fart de håller! Där har jag en hel del att lära... Sedan springer jag mot loppets riktning till gamla stan och så småningom till Gullmarsplan. Glada åskådare hejar på mig, trots att jag saknar nummerlapp. Det peppar! Efter 3 h och 41 min slutar jag min löparrunda. Har tyvärr tappat min fotpod, som mäter distans och hastighet när jag springer. Gissar att det blev omkring 30 kilometer. Jag får erkänna att jag gått en del i värmen. Det känns som att det kan vara en bra taktik till Swiss Alpine att blanda gång och löpning. Jag återhämtar mig snabbt när jag vilat ett litet tag och kan fortsätta springa. Söndag åker jag och en kompis - som aldrig paddlat kajak - på en 4-timmarspaddling. Det var i mesta laget att ge sig på ca 2 mils paddling första gången... Det är jag som föreslagit rutten och jag skäms när jag ser att hon är trött. Vi inhandlar en tamp på Ålstensmacken och sedan bogserar jag henne i hamn. Fantastisk styrketräning! Hon paddlar det mesta själv, jag behöver inte dra så mycket. Otroligt bra gjort första paddlingen! Medan solen går ner och svalkan kommer kör jag en härlig 10-km runda för att mjuka upp benen efter lördagens tur. Det blir inte så många kilometrar den här veckan, ca 45 kilometer mot de planerade 70. Men det får duga. Tänker köra vilovecka nästa vecka i alla fall. Jag vill ha frihet från löpning ett tag. Livet har känts väl inrutat av löpning. Och jag vet att om jag inte springer så återvänder lusten. Det bästa är ändå att mamma anmält sig till Swiss Alpine! Hon kommer att delta i stavgångsklassen, som är en halvmara (21,1 km). Tänk om hon klarar det, det vore kanon!

Vecka 24: Tisdag ger jag mig ut på ett tänkt 8-km fartlekspass som slutar med ca 13 km orientering. Jag är i Tyskland igen och har hittat en liten skog med löparspår i. Skogen är magisk; när jag sprungit en bit längs röda eller svarta markeringar så - vips! Är de borta. Varenda gång springer jag vilse, den här gången blir det värre än annars. Jag joggar på i hopp om att komma fram någonstans där jag känner igen mig. Jag passerar den ena lilla byn efter den andra. Trädgårdarna är små smycken utanför korsvirkeshusen; tre kvadratmeter förvandlas till en ocean av färger som böljar i vinden. Jag frågar ett par öldrickande tyskar om vägen till Backnang och självklart har jag sprungit helt fel håll. Efter att ha irrat några kilometer till fastnar jag på en äng mellan tågspåret och floden. Less på att aldrig komma fram vadar jag genom björnbärssnår för att ta mig upp på en vägbank. Vem bryr sig om lite rivsår? Efter att solen gått ned kommer jag tillbaka till hotellet från den ofrivilliga sightseeingen. Varför föddes jag utan lokalsinne? Onsdag morgon blir det en timmes morgonjogg innan frukost. Den här gången följer jag floden så jag inte ska kunna villa bort mig. Torsdag, hemma i Sverige - kors i taket! - gör jag första bodypumppasset på fem veckor. Lördag gör träningsvärken att musklerna känns som gungande klumpar när jag springer iväg mot Högdalstoppen. En timmes backlöpning gör inte saken bättre... Första passet i shorts gör mig medveten om att brännässlorna numer är pigga och alerta. På väg hem gör jag en angenämare upptäckt - hittar årets första smultron när jag springer genom ett kalhygge. Söndag är jag åter i Backnang och avslutar veckan med åtta kilometer. Även denna gång längs floden, för säkerhets skull... Det är svårt att veta veckans totala löpmängd, men jag gissar på 46 kilometer. Nästa vecka börjar sista upprampningsperioden!

Vecka 25: Efter en frustrerande måndag på jobbet är det härligt att lämna allt bakom sig i löparspåret. 15 km behövs för att komma till ro. Tisdag morgon 8 km lugn jogg, onsdag vila. Torsdag 55 min backlöpning, ger totalt 15 km inklusive upp- & nedjogg. Fredag är det äntligen midsommar och härligt ledigt! Dagen efter ger jag mig ut för tänkta 8 km fartlek, men duggregnet och den sköna temperaturen gör att jag bara fortsätter & fortsätter i långsamt mak under de höga tallarna utanför Trosa. Väl tillbaka har jag avverkat ca 20 km. Söndag försöker jag mig på fartlek igen, men det är ingen succé dagen efter ett långpass. Jag är bekväm av ledigheten och har ingen lust att pressa mig så fartleken blir rätt lam. Glädjande är att jag lätt som en plätt har skramlat ihop ca 66 km under veckan. Det känns bra!

Vecka 26: Måndag går jag på gatufestival med mina arbetskamrater i Backnang. Känner mig väl förunnad som får stå på ett kullerstensbelagt torg, omgivet av upplysta korsvirkeshus mitt i natten och höra den tyska nationalsången spelas i trumpet från kyrktornet. Fast ingen löpning blir det... Dagen efter är hela staden stängd. När jag efter ca 11 timmars jobb söker efter ertt ställe att äta middag på finns det endast ett kebabställe öppet. Med kebaben skumpande i magen och trött och irriterad efter den långa arbetsdagen blir det 10 menlösa kilometer. Med menlösa menar jag att det varken är långt eller snabbt, det är bara joggning. Å andra sidan är det bra för huvudet; efter löpturen är jag bara lite irreterad på mitt jobb. Efter ytterligare en frustrerande arbetsdag + resa hem ger jag mig ut på backlöpning. Jag springer hemifrån i regnet som aldrig vill ta slut och halkar omkring i gräset och leran på Högdalstoppen. Försöker undvika alla sniglar som kommer fram när det är blött men kan inte undvika att det krasar under skorna då och då. Slemmiga högar ligger här och där av redan ihjältrampade sniglar. Sörjer sniglar varandra? Eller äter de upp återstodern av sin kompis? Trots vädret är det skönt att springa. Efter två timmar är sinnet och hjärnan klarare. Jag springer hem för att köra kvällsskift vid datorn. Torsdag ger jag mig ut på 8 km lugn morgonjogg, vill mjuka upp benen från backarna igår. Vill dessutom få lite frist från allt jobbande. Pigg och glad kommer jag till jobbet vid halv tio-tiden. Tänk, vad lite löpning kan göra för humöret! Fredag seglar vi med jobbet, lördag 12 km joggning. Söndag går illa. Jag tänker köra ett långpass om 25 km men benen är svaga, jag känner mig matt och blir dålig i magen. Efter 1:06 går jag för första gången, sedan blir det mycket gång... Jag kommer hem efter 3 timmar men förmodligen bara med ca 16 km löpning i bagaget. Jag funderar om det beror på all skitmat jag satt i mig på sista tiden; flygluncher och småplock i businessloungen är ingen perfekt kolhydratkälla... Jag kollar på Szalkais marathonprogram för 4 timmar och inser att mina veckodoser av träning ligger bra över hans planer. Hans veckor ligger ofta mellan 40 och 50 kilometer, en vecka är uppe på 60 och en på 74. Mina doser ligger ofta över 60. Det känns oroande att ett antal långpass varit tunga. Jag har framför allt saknat mental fokus. Jag har tyckte det har varit tråkigt. Var är lusten Rune pratar om? Samtidigt är jag rädd för att jag tränar för lite. Men jämfört med Szalkais program borde jag ligga bra till. Slutsatsen blir att sprida ut nästa veckas 75 kilometer och undvika ett tretimmars långpass. Nästa vecka är den vecka jag verkligen bör ligga i för att få en bra utväxling under tävlingsveckan. Total träningsmängd den här veckan är ca 61 km.

Vecka 27: Måndag springer jag 12 km som egentligen var tänkt att vara 15. Benen är sega och tunga. Inte matta som i söndags i alla fall, det är skönt. För att få återhämtning blir det lugn jogg, 8 km, tisdag morgon. Och det gör susen! Onsdag kväll ger jag mig ut i de tyska skogarna - springer lätt vilse två gånger och hittar skogshallon - och dansar fram över stigarna. Löpsteget är lätt och leende avverkar jag ca 16 km i god fart. Hinner se att i Tyskland finns det cigarrformade, oranga sniglar. Även dessa verkar äta upp sina olyckskamrater. Läste i DN att de kallas mördarsniglar just för att de är kannibaler. För att klara av lite längre distans på fredag kör jag ytterligare en morgonjogg på torsdag morgon, 9 km. Fredag springer jag från mitt jobb i Kista hem till Älvsjö. Lokalsinne och jag existerar inte i samma skor, jag villar bort mig i Solna-Sundbyberg. Efter 2 timmar och 40 minuter står jag framför dörren hemma och stretchar. Drar lite extra för benen är tunga och kompakta. Trots att det är sista veckan i upprampningsperioden så tycker jag löpningen känns bra. Lyckas jag hålla rätt mental inställning - som t ex att på skoj utmana mig själv att springa från Kista och hem (ca 22-23 km gissar jag) trots att jag tänkte undvika långpass den här veckan - så fungerar det också att springa. Jag har sett till att äta bättre och mer vilket också hjälper till. Jag äter fet fisk så ofta jag kan för att lagra fett att bränna under loppet. På morgonen lägger jag till kiwi och apelsinjuice & till lunch ofta broccoli för att få i mig C-vitamin för att undvika sjukdomar. Lördag vilar jag och söndag kör jag sista backlöpningen inför tävlingen. Väljer backar med lite mindre lutning för att spara benen. Jag kör 15 km. Väl hemma vill jag gärna fortsätta springa, lyckligt medveten om att jag inte behöver. Den här rekordveckan har jag lyckats springa 82 km. Och det har känts bra!!! När jag inte "måste" springa fungerar det alltid bättre att just springa. Det känns inte som det är fysiken som begränsar mig, utan mentaliteten. Med rätt inställning - där jag springer bara för att det är roligt och är på upptäcktsfärd - så undrar jag hur långt jag kan nå. Det får jag kanske snart svar på, när Swiss Alpine äntligen går av stapeln... Har jag lyckats skaffa mig fysiken jag behöver? Ska jag ta mig i mål? Det är svårt att veta, både för att jag aldrig sprungit så långt innan & vet inte vilken fysik som behövs. Sedan kan små detaljer göra att allt går i stöpet; en stukning dagarna innan loppet, fel kläder, dålig mage... Men idag känner jag mig optimistisk. Jag tror jag har en realistisk chans att klara av loppet. Jag har legat på högre träningsdoser än fyratimmars programmet för maran. Lite minus har jag för att långpassen inte alltid gått så bra. Men nu känner jag att tävlingssinnet är på väg, fokusen på att klara loppet är mycket högre. Jag planerar klädsel, energidryck och mat inför och under loppet. Snart kommer det inte finnas annat i huvudet än att jag ska klara det.

Vecka 28: Jag startar lugnt för att låta benen vila efter förra veckans rekordmängd. Måndag vila, tisdag 8 km lugn morgonjogg, onsdag vila. Torsdag 12 km försiktig fartlek, fredag 6 km lugn jogg. Lördag vilar jag igen och söndag blir det ca 24 km i de norrbottniska skogarna vid Piteå. Vaderna blir stela och kompakta men jag känner att jag lätt hade kunnat fortsätta en bra bit till. Frågan är bara om jag orkar fortsätta 3-4 ggr så länge... Total löpmängd under veckan är 50 km. Jag fortsätter äta mycket lax och mat som innehåller mycket c-vitamin. Mamma ringer och berättar att hon för första gången gått 22 km stavgång. Hon verkar vara på G! Kanske kan båda två klara av sin utmaning?

Vecka 29: Sitter hemma och lyssnar på Sophie Zelmani. I morgon ska jag och mamma stiga upp vid okristliga 03:45 för att åka till Arlanda och vidare till Schweiz. Nu börjar äventyret! Har vi tränat tillräckligt eller är utmaningen för stor? Om en vecka har vi svaret... Den här veckan har jag endast sprungit 6 km lugn jogg i tisdags och 8 km distans i torsdags. Det är mindre än planerat men det känns som att det inte gör så mycket. Håll tummarna för oss!
Till toppen