 |
|
|
|
|
|
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
       |
Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved. |
Från Miklagård till Stadsgård |
|||
54 kilometer idag och det var lätt som en plätt! Vilken skillnad det blir då vi ätit, sovit och temperaturen dessutom är 22 grader istället för 38. Dessutom hade vi lätt löpning, bara rakt fram på en relativt stor väg, kantade med liljekonvaljer och smultronblom, med bra asfalt. Det var lite stökigt med många långtradare ibland, men inte farligt. Vi fick dessutom lunch! Och glass! Fördelen med större vägar är den större sannolikheten att råka på oväntade matställen. Vi hade med oss egen lunc idag för vi trodde inte det skulle finnas någon, men när vi hittade en restaurang blev det självklart mat. |
|||
Har lagt in en bild på hur det är att springa med Bianca. Ett stadigt tag med högerhanden i mitten på styrstången fungerar fint, eller att hålla i vänster handtag med vänster hand. Det fungerar faktiskt även att springa med både Baby Blue och Bianca! Fast inte så länge... |
|||
Idag tog vi en vilodag. Huvudorsaken är att vi har 49 kilometer till nästa ställe där vi kan hitta boende, och tanken på 49 kilometer dagen efter vi gjorde 66 tilltalade inte. Om vi sprungit en del av de 49 skulle vi förmodligen få tälta och jag behöver laga mitt liggunderlag först. Vi kom så sent igår och ge oss av direkt kändes stressigt. Dessutom, när vi tänkte efter insåg vi att jag sprungit 110 mil sedan senaste vilodagen, Carina har ökat sina sträckor fyra dagar i rad. Med andra ord tyckte vi att våra kära, fantastiska kroppar skulle få vila. Vi passade på att tvätta ullunderställen och en massa andra kläder som behöver tid på sig att torka, vi har artiklar att skriva. Vi rensade ut de sista myrorna, lera, kvistar och annat skräp som följt med Baby Blue, rengjorde skorna som badade i träsket igår och - gick på massage! Jag fick nästan tårar i ögonen när hon masserade mina underbara fötter, det var sååååååå skönt att någon annan rörde vid dem! Massagen var med varm olja, det sa slurp när kroppen sög åt sig. Vi är törstiga på många sätt. |
|||
Mina fötter känns trötta ibland, när jag tittade såg jag att skosulorna börjar bli rätt nötta. Andra saker är nötta också. Jag tänker på vilken skön värld vi skapat hemma, där vi kan leva i hus med det klimat vi vill ha och ska vi åka någonstans har vi uppfunnit en liten låda vi kan åka med där vi tar med oss det önskade klimatet. Människan är en fascinerande uppfinningsrik varelse. |
|||
Pyyyys. Suck. Det tar ungefär en timme innan min rumpa ligger på marken. Kort därefter följer skulderbladen och sen hela ryggen. Ligga på sidan innebär skav på höftbenen. Mitt liggunderlag har gått sönder. Jag pumpar det en gång till så jag ska hinna somna innan all luft går ut, men den insomningsmetodiken fungerar inte. Små små myror har invaderat tältet. De bits inte, men när tre -fyra stycken killar omkring på mig så blir det än svårare att somna. Min natt blev inte så utvilande. Vi vaknar tidigt, solen lyser på tältet. Lagom till vi äter frukost kommer de som gör i ordning kyrkan för dagens mässa. Vi hinner lagom pipa iväg innan allt folk kommer. Vi ger oss ut på småvägar igen. De är så små att de tillslut utgörs av att en enda fyrhjuling har kört och böjt gräset. Någon annan "väg" kan vi inte se fastän paddan säger att det ska finnas en där. Vi kommer vilse i skogen. Fattar inte vart vi ska. Sen hamnar vi i lera och träskmarker. Det är på sitt sätt skoj att köra Baby Blue i den dyngan, jag gillar att ta sats, känna hornen växa i pannan och sen med leran sprutande under hjulen ta mig igenom. Det blir lera på baby Blue, mina ben och den allra högsta fläcken sitter på min sport - bh. Kul, ja, men också stressande när vi ska ta oss 60 kilometer idag, det är 30 grader varmt i skuggan och 36 i solen, jag sov dåligt och vi inte kommer hitta någon mat längs vägen. Det tar oss två och en halv timme att göra första milen. |
|||
Solen går ned medan vi tar oss de sista kilometrarna in till Bialystok. Carina har, ta i trä, sprungit de tre senaste hela dagarna. Idag springer hon femtio kilometer, därefter blir det gång i kanske fem till åtta kilometer till. totala sträckan idag blir 66, Carina cyklar några få kilometer i slutet bara för att spara på sig. Båda tycker hon gjort en full dag och det vore bara dumt att stressa med att lägga på för mycket. Jag vågar knappt tro på att hon kan springa än, men de här fyra sista dagarna har gått riktigt, riktigt bra. Hoppas verkligen det fortsätter så! Trötta och hungriga hittar vi ett fint hotell där vi tvättar - jösses vad smutsigt vattnet blir - äter, äter och äter. Mitt liggunderlag ska jag laga någon dag, men nu ska jag sova! Sömn är så skönt! |
|||
Vi åt frukost tillsammans med familjen och de gav oss äpplen, kakor och svartvinbärsjuice som de gjort själva att ha med oss på löpningen. Jag var lite modstulen när vi sa hej då, tyckte vi hade haft det så bra hos dem och jag gissar att sannolikheten att vi ses är liten. Vi sprang till en liten större stad där vi åt en rejäl lunch och beställde in mjölk, två stycken iste, vatten, en mojito utan alkohol och så kaffe. Båda var törstiga, vi var riktiga svampar. Efter lunchen blev det löpning på småvägar. Jag blev saligt Marl Levengood lycklig. Det var så fridfullt och vackert, hela jag blir skön då. När kvällen närmade sig kom vi på en liten, liten väg som i två kilometer var lagd med kullersten. Detta sammanföll med att myggorna bestämt sig för att lördagskvällens middag hette Carina och Kristina. Vi fick köra rally med Baby Blue och kullersten är det sämsta underlag vi någonsin kört på. Sen blev det slät asfalt och tack vare det har vi fortfarande kvar blod i våra kroppar. |
|||
I morgon är söndag. Vi tänker stiga upp tidigt för att kyrkobesökarna ska slippa se oss när de kommer. |
|||
Polsk gästfrihet. Det är något utöver det vanliga! Idag sprang vi småvägar igen. Björk, tall, ek, lönn och gran svävar ovanför huvudet och vägarna är riktigt bra fastän de är de minsta på kartan. Ibland består de av sandvägar, men de är utmärkta att springa på de med. I byarna finns affärer så mat får vi, om än inte lagad sådan. Vid de stora vägarna finns gott om restauranger, men det är definitivt värt en sämre kosthållning att få njuta av de små vägarna. Vi satt och åt yoghurt och annat smått och gott till lunch i en mindre by när några män pratade med oss. De blev grymt imponerade av vad vi gjorde. Vi pratade så gott vi kunde, sen var det dags att springa igen. I en by några kilometer senare kommer en av männen i sin bil. Han plockar fram plåtlådor med varm potatis, frikadeller i sås och varmt te som han bjuder oss på. Vi blir rörda av hans omtanke. Han måste ha tänkt "de där tjejerna behöver mat" och dessutom bestämt sig för att göra något åt det. |
|||
Polen värmer hjärtat på många sätt. 200 mils sången |
|||
Vi vaknade av att telefonen burrade. Vad sjutton? I andra änden hörde vi Peter från radion som önskade god morgon. Snabbt harklade vi oss och pratade. Vi var i radio. Vi hade missat att Polen och Sverige inte har någon tidsskillnad. I alla tidigare länder har vi varit en timme före. När vi passerade gränsen till Polen - för sex dagar sen - märkte vi inget och det har vi inte gjort förrän idag. Det är skönt att leva ett liv där klockan sakna betydelse. Jag kommer inte ihåg vad jag sa under intervjun. Efter en tvätt av överkroppen inne på toaletten på en mack och tvätt av fötter och ben i vattenslangen ute så bar det av på de polska småvägarna. Jag måste säga att jag är imponerade, det finns så många jättefina småvägar att springa på. Vi rörde oss i maklig takt, middagen igår var ingen höjdare och dagens lunch blev mackor och yoghurt. Dagens sträcka blev 48 km och med gårdagens 53 så har vi gjort över tio mil på nötter, youghurt, mackor , bananer, glass och choklad. Fantastiskt att kroppen fungerar på det! |
|||
- We are running from Istanbul to Sweden - Yes, we know Vi tappade hakan. Det visade sig att några i gänget även sprang marathon och de var kompisar med Chris som vi stött på några dagar tidigare. Ryktet om oss har spridit sig! Jag har fått mitt första skavsår. Från sömmen i shortsen. Stackars Carina fick det tveksamma nöjet att fästa leukoplast där. |
|||
|
15 maj Vår sämsta tältplats hittills. Det verkligen kryllar av mygg - och inte bara det utan även sniglar och till och med en daggmask kröp upp på min sko. Tältet är redan plaskblött under och vi har lagt regnkläder och plastpåsar under liggunderlaget för att skydda dem. Dessutom strejkade köket så middagen blev nötter, kall skinka, bananer, apelsiner, plommon, choklad och vatten. Med andra ord - en perfekt start till vår radiointervju i morgon! Grodorna utanför tältduken kommer höras över hela Sverige! Sen har vi 47 km med lite halvtaskiga matchanser. Nåja, jag tyckte att det skulle vara kul att få den här resan lite mer utmanande och ofta får landet man ber om. Idag hade vi rullande rolig löpning då vi var ute på en liten sandväg med massor gropar i som var riktigt roliga att forcera med en terränggående Baby Blue. Kände mig som en cowboy i rodeo. Vi har hittat ut på småvägar nu och just nu tycks hela Polen utgöras av en finmaskigt nätverk av små vägar, utmärkta att springa på. Hur det blir med mat får vi se. Tidigare har vi sprungit på större vägar och haft gott om det. Men, den lantliga charmen lockade oss. Fast inte myggen och det strejkande köket. Nåja, nu är det dags att sova så får jag se om liggunderlaget överhuvudtaget går att få torrt i morgon. Några bilder på bloggen blir det inte. Adaptern till kameran ligger ute i vagnen och jag tänker INTE gå ut ur tältet. |
|||
Idag har vi passerat humle-, vinbärs-, raps- och fruktträdsodlingar. Landskapet böljar som vanligt svagt, men mycket är annorlunda nu. Vi kan betala med kontokort. Utanför husen är välplanerade trädgårdar fyllda med blommor och prydnadsväxter. Människor klipper gräs med gräsklippare och trimmer. På bänkarna i städerna sitter folk med datorer och på cafeerna fnittrar ungdomar. Det känns väldigt avlägset Turkiets stenhus - alltså riktig sten, plockad från marken och sen staplad ihop till en husvägg - och Rumäniens trädgårdar, uppodlade med mat till sista kvadratcentimeter. |
|||
Vi har passerat andra läger längs vår väg också. På väg in i Polen passerade vi Belzec. Vi såg ett stort stenfält och jag förstod att något var fel. Ikväll när jag surfade såg jag att över 430 000 judar miste livet där, Polacker och romer oräknade. Jag har så svårt att förstå. Hur kan någon tycka sig ha rätt att bestämma över en annan människa? Eller att göra den illa? Det går inte in i mitt huvud. |
|||
Ikväll har vi lagt om vår planerade löpväg lite. Den låg i en båge, in mot Warszawa. Men vi såg att vi skulle kunna ta en rakare väg, närmare Vitryssland. Så den tar vi istället. Kan vi kapa några mil så är det bra, vi har ju en tendens att springa längre än planerat i alla fall. |
|||
Idag bor vi på en mack. Tänk, så praktiskt Polen är! Fanns det boende och mat vi varje mack så vore jag salig. Polen har visat sig väldigt bekvämt hittills - det finns gott om hotell och restauranger! Ett paradis för en hungrig löpare! Löpare har vi även mött idag. En bil med flaggor genom alla rutor kom körande mot oss på vägrenen. En man hoppade ut och pratade ivrigt medan en annan filmade. De var på väg mot Zamosc för att göra reklam för det första officiella maratonloppet i Lublin. En stund senare stannade en annan kille och undrade vad vi gjorde. Han var också marathonlöpare och skulle springa i Lublin. Det är första gången vi träffat människor som verkligen pysslar med löpning på det sättet. Det blev en del samtal idag. När jag tyckte det var tungt igår kände Carina att hon måste vara stark. Vilket är positivt, i min mening. För mig känns det som att nu kommer Bianca vara med hela vägen tills vi börjar paddla, och nu känns det helt ok. Det är det jag räknar med och skulle något annat hända så är det bonus. Sen pratade vi om hur det känns att vara den som går sönder och hur det känns att vara den som är stark. Även att vara stark har sina sidor. Jag kan ärligt känna ibland att det vore bra om jag också gick sönder, då gör vi det här på mer lika villkor, samtidigt som jag känner mig lyckligt lottad som faktiskt håller så bra hittills. Och jag hoppas att det fortsätter så. För visst är det roligast och enklast om jag fungerar. Och så vore det fantastiskt om Carina får springa fullt igen. Samtidigt, att göra en sådan här resa med alla de problem hon har fått möta, och att ändå fortsätta, behålla humöret, se lösningar i allt, det är något som jag tycker är väldigt stort. Det är på ett sätt större än att bara springa rakt igenom. Vi har båda våra resor och båda visar på styrka på olika sätt. Idag hörde vi underbara 17 grader och molnigt! Det var så skönt att springa! Vi hade fått tips om ett hotell 45 kilometer ifrån start och eftersom vi trodde att vi hade boende och mat fixat så kändes dagen väldigt behaglig. Vi körde fem - fem, dvs Carina sprang fem, sen cyklade hon fem, och det gick riktigt bra. Hon hade ingen känning. Det verkar vara när hon kommer upp mot 13-15 km i sträck som senan känns. Hotellet vi siktade på var stängt. Vi fortsatte längs vägen och råkade på den här macken efter 52 kilometer. Vi gjorde high five och tjejen i receptionen skrattade åt oss. Apropå sträckor så gjorde vi 40 mil i Ukraina, vi hade trott att det skulle vara 36. I Rumänien blev det 72 mil, vi hade räknat med 62. I Bulgarien fick vi en mil extra och i Turkiet 3. Igår när jag räknade på kvarvarande sträcka la jag därför till 10% på den planerade sträckan, det kändes mer realistiskt. Därav ökade den sträcka vi behöver göra per dag från 38 till 41. Idag känner jag mig lugn. Vi har kapacitet och vi springer på och vi kommer allra troligast vara framme i god tid. Tills dess ska vi njuta av vägen! |
|||
I alla länder, utom Ukraina, har vi ett flertal gånger blivit stoppad av polisen. De har alltid bara varit trevligt nyfikna på vad vi håller på med, inte mer. Idag stoppades vi av tre polska män i polisuniform. De stod vid en busshållplats, vevade med ölburkar och ville prata med oss. De var pruttfulla. Lite senare köpte vi glass och dricka på en bensinmack och letade efter någonstans att sitta. Vid det ena bordet stank det verkligen sprit från de tre männen som satt där. Från det andra bordet hörde vi skrålsång. Vi satte oss på en tom busshållplats istället. Är det bara för att det är helg som folk är fulla eller kommer det fortsätta så här? Dagen blev svalare än tidigare, bara 32 grader som mest och mot eftermiddagen kom moln och blåst. Det ska bli svalare några dagar nu. Vi närmade oss Zamosc när Carina sa "Det är den där senan igen". Molnen la sig även inne hos mig. Jag vet ju att det varit hit och dit med små känningar de dagar Carina sprungit nu, men nu var det smärta. Inte bra alls. Jag hade sett fram emot att få springa bredvid varandra som i början, och att få springa utan något i händerna. Blir det 130 mils löpning till nu, antingen med Baby Blue eller Bianca? |
|||
Det fungerade. Jag vet att om jag får vädra det jag känner en kort stund så brukar det gå över. Vi åt en god middag på en av uteserveringarna. Restaurangerna har spelat mycket 80-talsmusik och ikväll fick vi bland annat höra "Suburbia" med Pet Shop Boys, Belinda Carlisle, Modern Talking och en massa andra gamla godingar. Suburbia ger mig glädjerysningar och tillslut var jag glad igen, tänkte "det här ska vi fixa, det är bara en dryg månads löpning med cykel kvar, det går över". Inte ens ölen med jordgubbssmak kunde ta bort faktumet att jag var glad igen. |
|||
En resa av kontraster. Igår bensindoftande myggmiddag, med efterföljande myrinvasion i tältet, idag bor vi på Hotell Antonio Wellness and Spa och äter carpaccio, anka och glass med grädde på vit duk, dekorerad med sirliga tulpaner och levande ljus. Det är skönt att vi reser i länder där det är billigt att leva. Vi kan bo på vilket hotell vi vill och äta vad vi vill, utan att det kostar en förmögenhet. Återigen känner jag hur kroppen bara slappnar av och går ned på lågvarv. Det är den så väl förunt! Idag gjorde vi våra sista kilometrar i Ukraina under den brännande solen. Carina fotade det intorkade saltet på mig efter lunchen. Gränspasseringen tog över två, kanske tre timmar. Den vänlige vakten i kön passade på att lära oss våra första ord på polska under tiden - "hej" och "tack".De hette ungefär som i Ukraina så det var inte alltför svårt. |
|||
Efter 43 kilometer hittade vi vår oas och checkade in. Det pågår 24-timmars VM just nu, så vi följer de svenska löparna. Idag fyller Carinas mamma och Rune år, så vi ringde och sjöng för dem. Känns bra att vi kom över gränsen så lägligt. Här är datakostnaderna rimliga så det är bara att surfa! |
|||
Det är skillnad när vi får riktig frukost. Idag sprang vi på till halv fyra - med en glasspaus däremellan - innan vi var hungriga på lunch. På sedvanligt sätt gick vi upp på övervåningen, hämtade personalen i köket och fick lunch. Det blev en panerad köttbit med svamp, tomat och ost ovanpå. Idag har vi sprungit intervaller. Förts körde jag fem med Baby Blue, sedan körde Carina fem. Som vanligt sprang jag bredvid med Bianca. Men bara det där lilla, att vi byter var femte kilometer, gör att det känns som att kilometrarna passerar så snabbt. Jag funderar på hur det ska kunna användas i en löptävling. |
|||
I morgon har vi 21 kilometer till polska gränsen. Vi har just lärt oss de flesta tecknen i det kyrilliska alfabetet och springer omkring och ljudar som skolbarn, lyckliga över våra kunskaper om vi förstår vad som står. Nu får vi återigen säga hej då till det som känns invant och istället upptäcka nytt i Polen! |
|||
160 mil. Det passerade vi idag. Varenda steg har jag tagit, fot för fot. Det är en smått otrolig känsla, svår att förstå, även fast jag gjort det. Kroppen mår bra! Jag har inte en enda blåsa. Jag får ingen träningsvärk, ingen stelhet. Jag rör mig precis som vilken smidig människa som helst. Benen kan kännas kompakta och fötterna använda, det är allt. Jag är så glad över denna fantastiska kropp som är jag. Baby Blue har också hållit fint hittills. Ingen punka, inte som vi vet om i alla fall. Kanske det självtätande slemmet lagat några. Och han är stabil och terränggående, jag är imponerad av att han tar sig fram överallt. 150 mil skulle vara hälften på vår resa. Nu har vi gjort cirka 14 mil mer än planen, så 160 är närmare hälften. Vi har snittat lite drygt 39 kilometer per dag, under de 41 dagar vi tillbringat på vägarna, tre vilodagar inräknade. Vi har ungefär hälften av vägen kvar och hälften av dagarna också. Bra timing :) All mat vi möter är extremt utrotningshotad, allt jag får tag i slinker ned och det går fort! Om Carina lämnar något så äter jag upp det också. Vi dricker en massa, sedan två veckor tillbaka har vi oftast haft över 30 grader varmt. I skuggan. Vi har gjort slut på två tuber solkräm och keps är ett måste för att slippa solsting. Jag har början till valkar i tummarna från att ha puttat Baby Blue. Solbrännan är en trestegsraket; vaderna är brunast från när vi sprang i trekvartstights, sen är låren lite ljusare från tiden i shorts och sen... Ja, det är lätt att räkna ut vilken del av mig som är vitast. Jag kommer inte vara snygg i sandaler när jag kommer hem, randen av sockarna är väl markerad. Benen är håriga, armhålorna likaså. Jag har vant mig vid det nu, och även vid min egen lukt. I alla fall känner jag den inte längre. Jag undrar vad som kommer hända med kroppen när vi kommer hem? Rasar jag ihop? Eller är jag urstark? Nu kan jag springa fem mil och glatt studsa omkring och vilja springa mer utan att vara trött, utan att vara stel. Hur länge håller sånt i sig? Vi har fått olika resor, Carina och jag, om än vi är på samma resa. Jag har varit stark fysiskt och fått det enklare så. Att sätta ett högt mål, våga satsa, inse att det inte går som förväntat och att då kunna omfokusera och hitta en väg fram - och framför allt, att fortsätta - det är en fantastisk styrka. Styrkor finns i många olika varianter, alla är värdefulla. |
|||
Morgonen i tältet var daggfri och myrorna försvann under natten. Det blev lugn löpning in mot Lviv, vi nådde ganska exakt skamgränsen på 38 km. I Lviv pågår firandet av slutet på andra världskriget för fullt. Folk är ute på gatorna och utanför vårt hotell står en stor scen där det ska bli något ikväll. Vi bor på ett riktigt fint gammalt hotell, med jättekristallkrona i taket i hallen och över fyra meter takhöjd i rummet. Jag glömde bort att jag balanserade på ett fåtöljhandtag när jag hängde upp tvätten i fönstret för tork och brakade ned på bordet. Senare på kvällen stämplade en tjej i stilettklackar mig på min nakna fot i foppatofflorna. Det gjorde ont! Om jag håller mig själv i skinnet kanske jag lyckas ta mig hem från den här resan. Det har varit en lugn dag, enda "krisen" var att vi fick slut vatten och fick vara törstiga i några kilometer innan vi slaka slank in på en restaurang. Det är imponerande att se hur fort värmen tar ut sin rätt. Vid tvåtiden är det ungefär som att springa i en stekpanna. På kvällen åt vi pizza. När jag hade ätit upp min beställde jag in en till. Så kan det gå när magen fungerar som förbränningsugn som förtär allt. |
|||
En varm dag. Igen. Det blir 30 grader i skuggan redan vid tiotiden på morgonen, men är ganska skönt fram till tolv-ett tiden. Sen är det stekhett från ett fram till sex-tiden. Efter sju, när temperaturen är omkring 25, är det underbart att springa. Nåja, jag ska inte orera om temperaturen. Det är rätt skönt med värmen. Tältet är torrt, alla saker är torra och vi är varma. Vi tycker vi har tur med vädret, vi slipper regn och kyla. Idag har vi sprungit längs en något mindre väg, ändå relativt stor. Nu ser vi människor som plöjer med hjälp av hästar igen och folk som är ute på åkrarna med hacka och kratta. Skinande gula rapsfält böljar över kullarna. |
|||
På eftermiddagen stannade vi vid en liten träbyggnad vid vägen. Den serverade både mat, dricka, glass och öl. Vi tog varsin glass, dricka och kaffe men kvinnan i luckan vägrade att ta betalt av oss. Vi fattade ingenting, höll på bli irriterade, till en man kom och sa "present, no money". Han bjöd oss på det vi ville ha, bara så där utan vidare. Landskapet böljade upp och ned, kvällsolen lyste och vi vandrade sista biten. Den varma dagen tärde lite ändå. Vi hittade en kulle med lite buskar runtomkring och efter 54 kilometer slog vi läger. Efter att vi ätit middag - vi lyckades få köket att fungera på bensin - upptäckte vi att myrorna invaderat vår packning. Så nu ligger packningen utanför tältet och vi iniut. God natt! |
|||
|
7 maj Det är svårt att begripa Ukraina. Det finns många mackar varav en del är stängda, andra har inget att sälja och vissa är fullbemannade och har bra utbud. Att det står en skylt med "restaurang" kan lika gärna betyda att den stängdes för några år sen. Ikväll kom vi inrullande i en släckt lokal, gick en trappa upp och när vi öppnade dörren till köket satt två kvinnor där och visst kunde vi få mat! Det blev många skratt när de skulle förklara vad de hade för mat på ukrainska och vi inte begrep ett ord. De ringde upp en tjej som översatte och vi fick utsökt kött, potatismos, saltgurka och sallad. Mums! Sen sov vi på ett hotell där Baby Blue rullade av sig själv över golvet. |
|||
|
|||
Vi låg och småpratade i tältet medan daggen dunstade utanför. Solen steg över en blå himmel med små slöjmoln. Vid en kyrka som liknade något från en reklam för alladinpraliner råkade vi på ett gäng unga killar, väl runda under fötterna, som skrattande stänkte vatten på oss och förklarade att det var "tradizia". De hoppade till när jag tog vatten ur deras hink och stänkte tillbaka. Sen har vi sett vattenkrig överallt. Barn, vuxna, ungdomar - de flesta är mer eller mindre blöta. Det är fortfarande påsk och just idag tycks folk fira det genom att gå i kyrkan, dricka sig stupfulla eller ha vattenkrig. Eller både och. När vi närmade oss Ivano-Frankivsk stannade en äldre man på vespa oss och pratade lite, nyfiken på vad vi gjorde. Sen langade han upp en bukett tulpaner och en knippa färsk salladslök ur en påse och gav oss. Lite senare stod tre små skolpojkar och ropade "Welcome To Ukraine" och så fick vi en liten pratstund. Folk är väldigt vänliga och många försöker prata med oss så gott de kan på den lilla engelska de behärskar. En cyklist stannade oss idag, han pratade inte ett ord engelska, men vi kunde förklara vad vi gjorde i alla fall, han tog sig för pannan och himlade med ögonen. Det är väldigt trevligt här. |
|||
Det blev en kort dag idag, 33 km. Nu bor vi på hotell, äter en massa och ser damer vingla omkring på skyhöga klackar. Det är rätt skönt att sitta på en uteservering, slappa och titta på folk. |
|||
|
5 maj Idag är första dagen jag hade tråkigt. 17 grader och mulet gav hjärtat glädskutt på morgonen. "Jösses vad det ska bli skönt att springa när det är svalt" tänkte jag. Vägen var rak, bilarna färre än groparna. Inga människor, inga hästar och vagnar. Knappt en ko. Tysta byar med stora hus som tycktes tomma. Carina sprang de första tio - det är ett tecken på sinnets flexibilitet; När hon springer med Baby Blue så uppfattar jag det är som att det är hon som springer, inte jag. Jag springer och håller i Bianca, det går bättre än jag trott, men mitt huvud räknar inte det som att jag springer. Det är först när jag håller i Baby Blue som "mitt" pass börjar. Helt ologiskt, jag vet. Men kan jag använda sinnet på detta sätt så kan jag göra mycket konstruktivt av det. |
|||
Det är påsk, en jättehelgdag här, och det mesta i stan var stängt. Vi hittade en liten restaurang med hjälp av Olga, en jättetrevlig engelsklärare som hjälpte oss beställa ukrainska specialiteter - rödbetssoppa, riven potatis blandad med ägg och stekt, serverad med gräddfil, och schnitzel - och som gav oss tel nr och mailadress om vi behövde hjälp i fortsättningen. Med fulla magar och efter ett trevligt samtal med Olga var det lätt att fortsätta. Kilometrarna plockade på lätt och under kvällen sprack molntäcket upp och vi sprang i syrendoft bland gröna, ganska låga kullar. Det som började tråkigt vändes till en underbar kväll där jag kände mig urstark och aldrig ville sluta springa. Det var så vackert omkring oss! |
|||
Det kan låta jobbigt att lägga sig otvättad i en kall dalgång med bara kall mat i magen efter 58 kilometers löpning. Men, vi skrattade. Det är ingen fara. I morgon kommer vi till en stad, vi får duscha, bli varma, äta varm mat och då kommer vi njuta än mer utav det just på grund utav ikväll. Samtidigt så är jag mätt i magen, det blir varmt bara jag krupit ned i sovsäcken och sista kilometrarna gick jag så svetten har hunnit torka och jag blev inte så saltig idag eftersom det inte var så varmt. Dessutom slipper jag kladdet från solkrämen, den behövdes inte idag. Så allt som allt har jag det rätt bra och det här blev en komisk kväll som blir ett bra minne! |
|||
Jag ligger på en säng, nyduschad, i morgonrock, och skriver. Det är verkligen dagens största överraskning. Vi hade tagit oss drygt 50 kilometer och just börjat leta efter tältplats när det dök upp en skylt med "Hotell" på det kyrilliska alfabetet. Kors i taket! Vi kom iväg i hyfsad tid i morse, Carina sprang de första tio kilometrarna med Baby Blue. Jag cyklade bredvid. Nä, jag skämtade. Jag springer med Bianca. Det blir löpträning blandat med coreträning. Carina är på sin tredje upptrappningsdag nu, och för att öka löpdosen långsamt har vi kvar Bianca. Det är väldigt skönt att se Carina springa igen! Numer ser vi än konstigare ut längs vägen; först kommer en löpare med en överlastad barnvagn och högst uppe på den sitter Inga, sen kommer jag springandes med en cykel. Och så gör vi som alla bilförare, snirklar kring alla gropar i vägen. Än är vi på ena sidan, än på andra. Inte konstigt att folk tittar. Bilvägar i Ukraina |
|||
Då stod det där. Hotellet som var så fantastiskt placerat. Mitt ute i ingenting. Det är stort, vi har ett jätterum, och vi är enda gästerna. Nere är dukat till festmåltid men restaurangen är stängd. Den enda som finns här utom vi är en ung kille som poppar musik i matsalen och spelar dataspel. Att vi inte kan få mat gör inget, vi har egen frukost och middag med oss eftersom vi räknat med tält i natt så när Carina kommer ut ur duschen ska vi ned i hotellträdgården och försöka elda i vårt kök och laga middag. Som sagt, jag föstår om en del tycker vi är konstiga. |
|||
Vi vaknade bland gullvivor och smörblommor och några få myggor som tappert höll sig kvar sen igår kväll. Det blev drygt två mils löpning in till Cernivci. Som vanligt hade vi över 30 grader - i skuggan - och i Ukraina hittade vi något vi saknat i Rumänien. Isglass! Jösses, vad gott det var! Det blev två isglasspauser medan vi snirklade fram bland groparna i gatorna. Hade jag bott här hade jag nog också haft en Lada. Skulle inte vilja förstöra en fin bil på groparna här. Pakethållaren på Bianca rasade ned längs vägen, skruvarna har släppt. Vi lagade med kabelklämmor och silvertejp. Väl inne i stan rengjorde vi köket, köpte batterier, lagade mina regnbrallor, tvättade massa kläder (vi var lite smutsiga... Se tvättvattnet på bilden) och hängde upp dem till tork i den stekheta värmen. Vi letade kartor utan att hitta någon i bra skala. Vi får navigera efter Carinas utrivna bilatlas och de kartor vi har på paddan. |
|||
En vän frågade mig hur det känns i huvudet efter så lång tid på väg. Jag svarade "fridfullt, rofyllt" Det finns inga bekymmer, ingen stress i världen. Det enda som oroar är tanken på att bli skadad eller att något ska hända med mina kära där hemma. Nu har något hänt. Mamma är kvar på sjukhus men kommer att bli bra. Jag hoppas det här innebär att hon blir riktigt pigg och möter oss på kajkanten vid Stadshuset när vi kommer hem. |
|||
Morgonen var långsam. Solen steg bakom disiga moln och det tog tid innan den torkade tält och liggunderlag. Vi packade allt blött ovanpå Baby Blue för att låta det torka under dagens löpning. Båda hade vi hjärnsläpp igår. Vi kom ihåg att skydda paddan för regnet men glömde bort kameran. Efter en viss torkning i solen fungerade den igen. Jag har bara ett par shorts med mig så det sista jag gjorde innan avfärd var dra på mig de blöta. |
|||
Så var vi i Ukraina. Spontana reaktionen hittills är stora, fina hus, gropiga vägar och riktigt gammal bilpark. Det är många skruttiga Lador som kör omkring här. Vi ser kor och höns vid vägarna och hästaroch vagnar, och halva PET-flaskor över planterade grönsaker, så det har inte ändrats Efter gränspasseringen tappade jag lusten att springa. Ville inte. Har varit nedstämd sen igår, så klart. Minnen med mamma flimrar förbi då och då. Jag är glad att jag har henne och alla andra i min familj, de är värdefulla för mig. |
|||
Middag blev cashewnötter, choklad, fanta, kex, smetana (något som liknar gräddfil) och tomat. Köket fick vi inte igång så pastan vi hade tänkt laga ligger kvar under vagnen. Känns som en så där bra återhämtningsmat efter drygt 44 km. Men men, i morgon blir en lugn dag. Vi tänker ta oss två mil in till en stad och leta kartor och nya batterier till min pannlampa där. Och rengöra en hel del grejer. Blir skönt med eliten paus. Jag längtar efter att sittapå ett café och dricka en kaffe. |
|||
|
1 maj Morgonen började med intervju för P3 och P4 "Vaken". Vi tog oss iväg och jag sprang igen och det kändes suveränt! Idag blev det värmerekord, hela 40 grader visade termometern på. Efter åtta kilometer var det dags för första glasspausen och jag tänkte att det skulle bli många sådana idag. Vid lunchdags hade vi kommit in till Suceava och åt en alldeles fantastisk lunch på en restaurang. Lammkotletter, potatismos, en sallad som serverades i en nybakad brödkorg och färskpressad fruktjuice. Mums! Det var skönt att äta lamm, annars har det varit väldigt mycket kyckling och gris i Rumänien. I menyerna anges vikten på rätten man beställer. Praktiskt för en storätare som jag! Lagom till vi skulle gå kom ett glatt sällskap och drack vin och åt något speciellt bröd. Vi fick också en liten hutt, jag förstod aldrig riktigt vad de firade. Det var första maj och de var lediga och till helgen är det visst påsk, så de var lediga sex dagar i rad. Vid lunch föll första regndropparna. Regn är något som verkligen lyst med sin frånvaro under vår resa, det precis som mygg. Mygg har vi bara haft två kvällar. Sen fortsatte regnet falla. Jag sprang i sportbh och shorts. Och njöt! När jag blivit blöt kan jag inte bli mer än blöt. Temperaturen droppade till 22, vi var ute på en liten grusväg vid något som såg ut som blandad bokskog, vi passerade en fantastisk söt liten by där alla byggt små utsmyckade hus kring sina brunnar. Och jag sprang, och kroppen fungerade, och jag var lycklig. Regnlycklig! Det är fantastiskt att få springa och att göra det i regn. I regnet satte vi upp tältet, vi har aldrig varit snabbare. Sen torkade vi oss torra med handduken, duschen var redan gjord. Därefter försökte vi få fyr på köket och det var enklare sagt än gjort. Vi skrattade när det för tredje gången slocknade för oss. När mörkret fallit fick vi äntligen fart på det och med dyblöta sockar och skor satt vi sedan och åt varm, god pasta. Nu har vi 24 kilometer kvar till Ukraina. Där har vi hört att vi ska inte ens tänka på att ha datatrafik påslagen på paddan för då blir vi panka. Jag gissade att telefon också kommer vara dyrt så jag passade på att ringa hem. Och fick veta att mamma ligger på sjukhus. Sen försvann de flesta känslor för mig. Men jag hoppas och tror att det innebär något väldigt gott i slutändan. Att hon blir frisk och pigg igen och att vi får göra tjejmilen tillsammans i höst, som vi brukar göra. |
|||
Idag kom vi inte upp till skamgränsen. Den är på 38 kilometer. Det är vad vi behöver göra per dag för att komma hem till Sverige innan semestern är slut. Dagens sträcka blev 34 km, lugn gång för mig och cykel för Carina. Idag har jag inte känt någonting alls i foten, i morgon blir det löpning igen! Det är svårt att veta vad som är något som bara går över, vad som kan växa och bli till en skada och vad som bara är inbillning. Jag hoppas att det jag kände hör till den sistnämnda gruppen. Idag har vi haft 32-34 grader varmt och lite lätt vind. Kändes skönt. Vi var på en lite större väg idag och det blir mer opersonligt. Vi möter inte lika mycket människor då. Lunchen idag blev en halvliter glass och juice. Gott! |
|||
Nu har vi inte långt kvar i Rumänien. Det är drygt sju mil till gränsen. Känns lite tråkigt att lämna det här landet som jag blivit småkär i. De trevliga människorna, det böljande gröna landskapet, kläderna som hänger ute på tvätt, människorna som arbetar på åkrarna, de avskurna PET-flaskorna som sätts över plantor och används som små växthus, hästvagnarna, brunnarna, de öldrickande männen, de blommande frukträden, alla halvfärdiga jättehus som står tillbommade och alla Magazin Mixt. Jag trivs här. Jag hade fördomar om Rumänien innan jag kom hit och alla blåste bort ute på den rumänska slätten. |
|||
Idag har vi vandrat genom vidunderliga landskap. Ja, just nu går vi båda. Och Carina cyklar emellanåt. Jag kände något i vänster fot igår och bestämde mig för att köra voltaren i två dagar + enbart långsam gång. Jag har inte haft ont, det var bara något som kändes annorlunda. Men jag vill inte åka på något, jag tar det hellre lugnt ett slag. Vi kom iväg sent och strosade sakta genom landskapet medan vi pratade om buddhism och världsåskådning. Kilometrarna flöt förbi. Vi missade avtagsvägen vi skulle in på och fick vända. Det var en lite grusvägsom ledde oss uppåt i kulligare betesmarker där tystnaden rådde förutom en och annan herde som tittade på ekipaget med en cykel, två tjejer och en babyjogger med en docka tronande högst uppå. Det vägen blev tidvis två hjulspår i torkad lera och Carina brast ut i "det spelar ingen roll hur sent vi kommer fram ikväll, jag älskar det här!" Och jag höll med. Det är underbart att få njuta av vacker natur samtidigt som vi var ute helt på okänd mark. Ska vi gå till höger eller vänster? |
|||
Vi kom fram, fick ett hotellrum. Alla restauranger hade stängt så det blev macka och juice, inköpta på en mack. |
|||
Vaknade i ett fuktigt tält. Temperaturen hade gått från 38 till 10 och daggen fallit. Vi började med hänga upp tältet och allt annat innan frukost. En man och två hästar kom förbi och letade en bortsprungen häst. morgonstund har ägg ?!? i mun Efter några kilometer råkade vi på en marknad. Griskultingar instängda i vita säckar, kycklingar, fruktträd, möbler, kläder, plantor, frön, seldon, hackor - allt bytte ägare. Unga killar på vespor transporterade stora säckar med majs. Finklädda människor, på väg till kyrkan, blandades med de på marknaden. Jag fascineras lite av hästarna. I de små affärerna säljs det ofta öl och några plastbord står utanför. Alltsom ofta står även en häst och vagn parkerad utanför medan föraren tar sig ett glas därinne för att sedan köra hem. Hästen är ett vardagstransportmedel, ingen raritet. Jag gissar att några tog häst och vagn även till kyrkan. Vägen ledde oss genom rader av byar, alla vackra. Vid en liten butik åt vi dagens lunch - en liter mjölk, en påse muffins, en chokladcroissant, bananer, kex och en glass. Rena löparmaten? Även idag nådde temperaturen 38-strecket. Fördelen med det är att 30 grader känns rätt svalt efteråt. Idag hade vi tur och fick lite moln och vind. |
|||
Jag kände något i min vänstra fotled, uppåt mot benet. Det gör inte ont, det är bara något som känns. Det kommer och går. Jag blev naturligtvis rädd, vill inte råkat ut för samma som Carina. Därför blev det gång hela vägen in till Pietra Neamt som visade sig vara en riktigt stor stad. Vi har gjort 46 km idag och 45 de två dagarna tidigare, så vi gör bra sträckor. För första gången sedan Istanbul har vi sett en McDonaldsskylt. Här finns kabinbanor upp på de relativt branta bergen runtomkring. Vi frågade efter hotell och svettiga och gatudammiga knallade vi rakt in på stadens fyrstjärniga hotell och gladde oss åt att vi har råd att ta in här. Det är skönt att ha den friheten. |
|||
Idag blev det rekord. I värme. 38 grader stod termometern på som mest. Watch out Badwater, here I come! Det är första gången jag sprungit i så varmt väder. Det blev inte massor löpning. Några timmar på morgonen, lite till på kvällen. Däremellan gick vi, åt glass eller latade oss i skuggan. Och så följde vi våra EM-svenskar! Jösses vad vi gick och höll tummarna och hejade på Kajsa, Kerstin, Sophia och Philip! Vi mötte ett par i hästvagn som så gärna ville prata med oss och karlar inne på en affär som gjorde sitt bästa för att lära oss rumänska. Folk är så trevliga, många hälsar och pratar och jag önskar så mycket att jag kunde prata med dem än mer. |
|||
|
|||
Ytterligare en lugn dag. Vi har tagit oss fram i landskapet som blivit mer och mer kulligt längst vår väg. Det faller vita blomblad i luften; våren håller på övergå i sommar. Odlingslotterna är mycket mindre nu och klättrar upp på kullarna. Även idag har det varit varmt, 30 grader. Men kroppen vänjer sig, det har nästan känts bekvämt. Fast mitt på dagen blev benen sega i värmen och vi åt en lång lunch. Igår var jag orolig. Orolig att jag också ska gå sönder. Kände en press från mig själv att nu måste jag klara det här, så att i alla fall en av oss kommer löpandes hela vägen hem. Idag är de tankarna borta, tack och lov. Jag kan inte springa omkring och tänka så, då njuter jag inte av resan. "Det är lika viktigt att du förblir hel som att jag blir hel igen" sa Carina. Väldigt klokt sagt. Fokus är därför på att hålla tillbaka lite. Nu får jag köra Baby Blue hela tiden och det är en högre belastning om än Carina tar en del av vår packning på Bianca. Men största fokus ska vara på att njuta av allt vi upplever. Det jag övar på blir jag bra på så jag ska öva mycket! |
|||
Orange som en hel apelsin gled den upp över trädtopparna på kullen mittemot. Majestätisk i sin elegans. Jag har aldrig sett en månuppgång på det sättet förut. Det var magnifikt! Det är fortfarande 24 grader varmt, klockan tio på kvällen. Känns lite kyligt faktiskt, dags att sova! |
|||
Idag har vi lekt chickenrace. Med långtradare. Det går ju att diskutera hur smart det är, men när vi sprungit några mil på en stor motorväg med jättebred vägren och folk envisas med att köra på vägrenen till 20 meter innan oss, då surnade jag till och tänkte "Flytta på dig plåtburk eller skyll dig själv!" Nåja, en långtradare stannade på vägrenen, med blinkande ljus. Jag undrade vad han höll på med. Han log stort, öppnade dörren och gav oss en tvålitersflaska med bubbelvatten i den 35-gradiga värmen. Nu mer är långtradarchaffisarna förlåtna på grund av honom. |
|||
Det var en lugn löptur idag. Vi tog en lång lunch för att undvika det mesta av den stekande värmen, vi hade jordgubbs-, choklad- och glasspaus. Och i lagom tid till middag kom vi fram till Adjud, 46 kilometer senare. Det fungerade bra att cykla och springa. Carina är en mästare på att balansera. Vi fick fast en del av packningen på de två pakethållarna, vilket underlättade för mig. Inga fick dock hedersplatsen, hon har tronat i ensam majestät på pakethållaren där fram. |
|||
Idag var det vilodag för kära mig och kära alla. Jag låg på lite vätskeminus sen igår. Det var skönt att bara sitta och slöa på ett café med en glassdrink och fötterna upplagda på en fåtölj. Sen köpte vi en cykel. Bianca heter vår nya familjemedlem. Hon är döpt efter dottern hos den rumänska familjen som vi bodde hos. Cykelhandlaren fick passa på att ta sig en titt på Baby Blues bromsar och ordna till dem. Vi träffade en väldigt pratsam ung kvinna som berättade att många flyttade från landet till stan för 20-30 år sedan, men nu finns en trend att de som har råd flyttar ut till byarna och försörjer sig på det deras hushåll kan producera. I familjen vi bodde hos körde mannen lastbil medan kvinnan malde majs till mjöl som hon sålde som kycklingfoder. Hon sålde även virke och hade höns, grisar och odlade en massa. All mat de bjöd oss på var hemtillverkad, allt ifrån korven, det rökta köttet, till plommonbrännvinet. Den unga kvinnan berättade att de äldre sitter utanför sina hus och ser människor passera, det är deras nöjen. Byarna är ofta väldigt levande. Folk är verkligen ute och rör på sig hela dagen. I morgon bär det av igen. Prognosen säger trettio grader varmt i flera dagar framöver. Det skrämmer mig lite. Jag blev lite yr i går. Vi får se till att starta tidigt och se tillsatt skydda oss så gott vi kan. Känns bra att vara tillsammans igen! Så här brukar vårt vardagssnack vara vardagsprat vid Donau |
|||
Det är dumt att tänka på att jag ska komma fram. Igår var temperaturen kring 20-22 grader, asfalten slät och fin och marken platt, luften var sval. Jag sprang och njöt av allt jag passerade, existerade bara i det som var. Jag upptäckte att jag kommit 61 kilometer först då jag hittat lägerplats för natten. I morse bestämde jag mig för att springa hela vägen till Carina i Focsani. Genast räknade jag hur många kilometer det var kvar. Det blev tråkigt. Istället för att vara där jag var så var jag hela tiden längre fram. Rätt meningslöst. Sen var det en jobbigare dag att springa. Det var 27-30 grader varmt, solen stekte så jag fick ta på mig min t-shirt med lite längre ärmar för att skydda den skinnsnutt som inte blivit så exponerad tidigare. I byarna finns vattenkranar längs vägen som var guld att skölja huvud, hår och keps i. I de minsta byarna finns det minst två, tre "Magazin Mixt" som säljer allt från vaxdux på meter till lukta-gott-i-toaletten-saker till cola, glass och konserver. Men inget riktigt däremellan, ingen mat direkt. Restauranger finns bara i städer. Idag levde jag på en mix av nötter, choklad, glass och yoghurt. Jag fick sockertoppa mig framåt. En väg, som till och med var gul på kartan, dvs relativt stor, började med gropig asfalt, övergick till grus och till slut var den bara två traktordäck som kört fram över en åker. Så var det i över en mil. Möjlig att springa på, men det hade varit elakt mot Baby Blue. Vi har inte haft någon punka än och jag hoppas det förblir så. |
|||
Jag undrar hur jag ska ta med mig filosofin att bara vara där jag är, och inte längre fram, i ett 24-timmarslopp? På en 400-metersbana är jag fysiskt sett där och framme samtidigt. Mentalt sett kanske jag bara kan vara där jag är. |
|||
Så blev det bodelning. Carina tog mobilladdaren och jag tandkrämen. Och solkrämen. Fast Carina tänkte smart, jag kan ladda min mobil via solcellsladdaren. Livet blir krasst på ett helt annat sätt, tycker jag, när man springer så här. Är det 36 km till nästa hotell och en fot är skadad, då blir det jobbigt. Det finns inget sätt att krypa runt eller att förenkla det på. Vi har råkat springa sex mil för långt. Vägen mellan Mangalia och Harsova skulle vara 14 mil enligt vår plan, men råkade bli 20. Så kan det gå med vägar i Rumänien! Delvis beror det på att vi inte vet vägens skick utifrån kartan och fått vända några gånger och dels beror det på att vi inte sprang över Constanta som tänkt. |
|||
Våren är mer och mer kommen, träden är ljusgröna och överallt sår bönderna. Syrenerna här knoppar. I kväll när jag närmade mig nattens läger såg jag berg i bakgrunden och faktiskt böljade landskapet lite mer än tidigare. Ska bli härligt att komma upp i bergen! De människor som förstår vad jag håller på med tar sig för pannan, ler, och sen gör de korstecknet, ofta tre gånger. Det där med korstecknet har kommit senaste dagarna. I varje by finns det oftast en kyrka, så har det alltid varit, men korstecknet är nytt. |
|||
Nu ska jag sova ensam i tältet. Jag har hittat en jättebra tältplats, långt, långt från närmst väg och väl skyddad, men visst pirrar det lite extra i magen att vara ensam. Jag hoppas att jag sover gott! Vill det sig väl är jag kanske framme i Focsani redan sent i morgon kväll. |
|||
Vilken dag. Den började med att mamma och pappa sjöng för mig då det är 42 år sedan jag föddes. Det rörde vid mig att höra deras röster, så långt borta och ändå så nära. I en liten by ropade några män åt oss att komma in och dricka kaffe. Glada och fryntliga frågade de vad vi gjorde och vi lyckades förklara. Carina fick dem att förstå att det var min födelsedag och de sjöng för mig på rumänska, sen kom kakor fram på ett fat och så sjöng de för mig på engelska. De stod och vinkade ända tills de inte kunde se oss längre bakom kröken. Födelsedagssång Födelsedagstårta Det blåser! Vi letade efter lunch och i en annan by beskådade hela befolkningen när vi handlade pasta, konserverat kött och något crème fraîche aktigt. Redan då hade Carina ont i foten. Sen haltade hon några kilometer. I nästa by åt vi gårdagens överblivna, kalla pizza. Vi undvek ämnet länge, sen gick det inte längre. |
|||
Det var uppenbart att det inte gick fortsätta på den foten. Mitt alternativ var cykel, men Carina trodde inte det skulle fungera. Det gjorde till och med ont att böja på foten. Det kändes som att sitta låst med inte en enda attraktiv väg ut. Tårarna brände. Det kändes så himla orättvist. Beslutet blev att Carina åker till Focsani och vilar där tills jag kommer springande. Det är tre dagars löpning. Sen får vi se hur det blir när vi ses där. Det känns tungt. Väldigt tungt. Vi skulle göra det här ihop, det var tanken hela tiden. Vi vet inte om det är benhinneinflammation eller inflammation i senan eller både och. Oavsett vad så är jag rädd för att det i te går över på en vecka, kanske inte heller på två veckor. Väntar vi så länge är den här resan körd. Därför blir det så att jag fortsätter springa och Carina vilar. Så hoppas vi att vi får fortsätta tillsammans efter det. |
|||
Vi letade förgäves efter tältplats och stannade och frågade en familj om var vi kunde bo och berättade att Carina var skadad. De erbjöd oss först skjuts, sen att sova hemma hos dem. Nu sitter jag vid deras köksbordet och skriver, de har bäddat i soffan åt oss. Det var roligt att få leka med Bianca, 8 år och Andrej, 2 år och på en mix av rumänska, spanska, engelska och svenska försöka göra oss förstådda. Det förgyllde enormt slutet på dagen, tack och lov, för visst är jag ledsen ändå. |
|||
Vi hade en varm natt. Tältplatsen hittade vi sent, som vanligt, det platta landskapet får oss att använda varenda tillstymmelse som ser ut som en buske. Gläntan vi hittade precis medan solen färgades röd var exemplarisk. Vi var skyddade från bilar och morgonsolen torkade tältduken från dagg. Enda som störde var att vi tältade i en kom-till-mig grop så vi har legat och sparkat på varandra hela natten. Det är vi rätt vana med numer. Jag brukar säga att vårt förhållande är som vilket äktenskap som helst. Vi har våra roller. Jag ritar in dagens distans på kartan, Carina för in den på loggboken på paddan. Carina packar tält och liggunderlag, jag packar kök och vagnen. Idag var vi lite äventyrliga och Carina packade köket och jag tältet. Märkligt så lätt det går att skaffa vanor. Idag har jag navigerat med kartorna på paddan och hittat självutläsaren på kameran. Det går framåt! Vi tejpade Carinas benhinnan i ett försök att få den att bli bra. Förhoppningen är att det är benhinnan som varit dålig hela tiden och inte senan. De sitter rätt nära varandra och det är är svårt att känna skillnaden på vad som är vad. En kurs i anatomi skulle sitta fint. Vi småsprang och gick 35 kilometer idag och Carina har haft lite känning, men inte alls samma smärta som igår. Det känns hoppfullt! |
|||
Vi har haft en lugn och skön dag. Vid ett krigsmonument stannade vi till och med och tog en öl. En klart berusad man ville prata, tog mig på armarna och gjorde tecken som anspelade på sex. Vi igonerade honom så gott det gick. Då böjde han sig fram och tog mig på bröstet. Jag flög upp, gav honom en smäll och så gick han iväg. Det kändes bra att försvara sig. Genom att jag gjorde det kändes det hela inte som ett övergrepp utan bara som en dum karl som fick sig en åthutning. Idag har stämningen varit mycket högre. Hoppet lever om att vi klarar detta och det känns SKÖNT!!! Inatt bor vi på ett långtradarchaffisställe. Känns jättebra! |
|||
Vi började morgonen med en frukost som var dyrare än kvällens middag. Tack och lov för det, det blev ingen mat förrän det var dags att krypa in i tältet. Färden gick norrut längs Donau som var grymt översvämmad. Det verkar vara normalt, det fanns vallar som skydd mot vattnet på många ställen. Vägen vi sprang längs var en rätt stor väg på kartan och med tanke på gruset och hålen i asfalten är jag glad att vi inte valde en ännu mindre väg. Idag fick vi se områden där folk uppenbart inte har speciellt mycket. Det var rackliga hus, byggda av plåtbitar och sten. Vi passerade också välmående byar, riktigt idylliska, med Donau snirklande nedanför. |
|||
Det känns så himla surt. Carina kan springa och gör det suveränt bra. Nu har hon haft ont på ett eller annat sätt, alla dagar vi sprungit, utom två. Vete sjutton om jag skulle ha fixat det. Och hon går till råga på allt omkring med ett glatt leende, mitt i smärtan, för "på vilket sätt skulle det bli bättre om jag klagar?" säger hon Vi pratade om att köpa en cykel i Harsova och att hon cyklar bredvid i några dagar, tills allt känns bättre. Det skulle känns synd, tanken är ju att springa och paddla hem. Samtidigt känns det helt klart bättre än bryta. Vi ringde Rune och fick tips och råd - han är vår akuthjälp - och han trodde detta kan vara benhinnan. Efter lite räknande på vad vi behöver klara för distanser för att komma hem innan semestern är slut och efter att framför allt fått mat i magen så steg humöret uppåt. Jag kom på att min kompis Lena tejpat bort sin benhinneinflammation och vi ska pröva tejpa i morgon. I Harsova blir det sen förmodligen några dagars vila. Går det över så fortsätter vi som planerat, går det inte över så köper vi cykel. Vi får se vad det blir. |
|||
När jag blir stor ska jag bli LCHF:are. I morse åt vi frukost på fem ägg, som vi gjorde äggröra av tillsammans med grädde. Grädden som blev över drack jag upp. Vi stekte skinka och åt mackor med salami och ost på. Och bananer till det. När det var dags för lunch var jag knappt hungrig. Det var så skönt i magen! Mycket bättre än vitt fluffbröd, yoghurt, banan och juice som vi ätit annars. Idag har vi passerat Medgidia och kommit fram till Cernovoda, precis vid Donau. Vi har sprungit! Så himla skönt! Precis i slutet skrek Carina till och hoppade på ett ben. Jag tänkte "shit, där rök senan" men det var bara en blåsa som sprack. Det gör nog så ont, men är inte så farlig för vår fortsatta löpningen den tas om hand på rätt sätt. Landskapet har blivit lite kulligare och numer finns det några träd här och där. Imorgon kommer färden gå vidare norrut längs Donau, i riktning mot Harsova. Det ser jag fram emot! |
|||
Jag har fått en förkärlek för att sova i tältet. Då styr vi vår dag helt själv, vi behöver inte komma fram någonstans. Det blir lugnare. Jag gillar att sitta och laga mat på kvällen och krypa in när mörkret faller och vara skitig och ta de tillfällen som finns för att tvätta sig - en bäck eller en toalett på en restaurang. Livet är så enkelt så. Enkelt och skönt. Inatt bor vi på hotell. Det har sina fördelar. Baby Blue har fått sig ett välbehövligt bad och vi ska laga bromsen som inte fungerat sedan lerinpackningen. Och tvätta två tyglappar som låg i köket. De har möglat. Carina och Janne har lagt upp en länk med den väg som vi verkligen springer, kolla länken bredvid Miklagård till Stadsgård på startsidan. Den uppdateras inte varje dag, så håll till godo. Dagens sträcka blev 44 km. |
|||
Carina har pyspunka. På sitt liggunderlag. Vi missade en enda tagg igår och den ställde till det. Vi ska laga det när vi hittar det. Idag fortsatte de gröna, lätt böljande landskapen. I de grunda dalarna tränger de små byarna ihop sig, gömmer sig för vinden. Här finns ingenting som tar emot. Det blåser hela tiden. På kartan finns vita, gula och röda vägar. De vita är de minsta. Igår försökte vi oss på en sådan, det var då vi hamnade i leran på en traktorstig. Idag var vi på den släta, fina asfalten på en annan vit väg. Sen hittade vi en tredje som inte ens fanns med på kartan. Det är med andra ord svårt att veta hur vi ska ta oss framåt. Det blir sick sack kringelikrokar alltsom oftast. Vikom oss 43 kilometer idag men det betyder inte att vi tagits 43 kilometer på den planerade vägen. Vi får se hur långt det blir i Rumänien. |
|||
Det finns matbutiker i varenda småby men vi har upptäckt att riktig, lagad matlåda restaurang är det bästa. Vi fungerar bäst på det. Restaurangerär det ont om. Idag jublade vi när vi hittade en runt fyratiden. När magen är full med mat och belåten är det lätt att hantera kyla, regn och blåst. Prioriteringen är Mat, Värme, Väder, Väg. Ett enkelt, konkret och skönt liv. Satt utanför tältet ikväll medan stjärnorna tändes. Det är lätt att vara lycklig då jag är mätt och har någonstans att sova som känns tryggt. |
|||
Lera. Fullt med lera. Lera i bromsen, lera på däcken, lera under hela Baby Blue, lera under skorna, lera på paddan, lera på kläderna. Jag har aldrig varit med om så klibbig lera. Skorna blev ett kilo tyngre. Var. Nu får vi våra rumänska småvägar. Den första vi hav oss ut på måste varit fel. Den var markerad som väg 392 men visade sig inte vara mer än en traktorväg över en åker. Vi vände efter någon kilometer. Vi kom bara några tiotal meter innan det var dags att rensa framdäcket på Baby Blue igen eftersom bromsarna korkat igen. |
|||
Hitta tältplats på oändliga åkrar är en konst. Vi funderade ett tag på ett dike, det var det enda skrymsle där vi kunde gömma oss på kilometers sikt. Men tillslut skymtade vi en skog vi tog oss till. Det var en taggskog. Taggarna är upp till 7 cm långa på träden. Känns så där smart att släpa in barnvagnsdäck, uppblåsbara liggunderlag och tältduk i det. Men det var det val vi hade. Vi har gått hela dagen för att vara rädda om Carinas sena. Ändå har vi gjort 47 kilometer. Det känns skönt, nu är vi på väg igen! |
|||
Idag är vilodag. Carina är nedbäddad med cola, chips, choklad och frusen kyckling på foten. Egentligen letade jag isbitar men hittade inga och insåg att fryst kyckling är fryst mycket längre. Där låg hon och läste medan jag drog till Constanta. Med buss. Kändes ovanligt att förflytta sig så bekvämt. Kyckling på foten Jag har mina egna skäl att komma till just Constanta. 1999 anställde jag Octavian Badea, helt enkelt för att han var den bäste sökanden till en tjänst jag skulle tillsätta. Octavian var från Constanta och han var så tacksam för att han äntligen fått jobb som ingenjör efter att ha jobbat på lager i ett antal år, insett att den rumänska ingenjörsutbildningen inte räknades så högt i Sverige och därefter utbildat sig till ingenjör i Sverige. Octavian var den mest lojale och trofaste, enormt engagerad i sitt jobb och utförde det lysande. Vår fabrik blev nedlagd och jobbvägarna skildes men Octavian blev min vän. När hans fru gick bort i cancer fick jag sitta bredvid honom i kyrkan med ett svart band runt min arm. Det bandet var enda för familjemedlemmar. Octavian hjälpte mig under min skilsmässa och efteråt, jag bjöd honom på Anastacians konsert och sedan hörde jag inte mycket förrän en före detta kollega ringde. -Octavian gick bort för några dagar sedan Octavian hade också fått cancer och ville inte berätta det. Han pratade alltid om huset i Constanta dit han tyckte vi skulle åka hela gruppen, men vi kom aldrig dit. Nu när jag är så nära vill jag passa på att säga hej då till Octavian. Jag hade fått beskrivnings av hans son om hur jag hittar till hans grav. Jag var inne i Constanta och letade efter kartor och just som jag hittade en råkade jag på två män som skjutsade mig till kyrkogården. De gav också en massa tips inför vår kommande löpning. Det var en speciell känsla att stå framför Octavians grav. Jag kunde se hans ansikte, höra hans skratt och komma ihåg den humor och positiva syn och kämparglöd han alltid hade. Jag är glad för att jag fick lära känna dig, Octavian, och jag är glad för att jag idag fick hedra dig genom att besöka din grav. |
|||
Rumänien. Nu är vi här! Efter 26 mil i Turkiet och 33 i Bulgarien korsade vi gränsen. Landskapet såg likadant ut på bägge sidor, enorma böljande åkrar som bredde ut sig åt båda sidor och Svarta Havet till höger. Så passerade vi en sådan där tänkt linje igen, och vips så är mycket annorlunda. Det är vanliga bokstäver. Många begriper och talar engelska. Husen ser annorlunda ut, större, mer välhållna. Restaurangerna serverar fortfarande kycklinglever, hjärta och kalvtunga men nu hittar vi även polenta och dolmar på menyn. I varje småby vimlar det av små affärer som säljer mat, det bådar gott för våra kommande färder på landsbygden. |
|||
Jag är inte rädd den här gången. Visst blev jag ledsen när det gjorde ont för henne. Men förra gången blev hon bra. Rune blev bra och klarade springa hela vägen hem. Det bådar gott för att Carina också kommer bli bra. |
|||
Morgonlöpningen gick genom lilla Balchik, en söt liten by precis vid Svarta Havets kust. Vi svängde av på en liten väg, stilla, tyst, utan trafik. Solen sken och luften var sval. Jag ville inte springa, ville bara gå, och njuta av allt det vackra. Vid ett litet fiskeläger slog vi oss ned på stranden, badade fötterna och lyssnade på vågorna. Vi följde därefter en liten väg genom skogen, jag ville knappt prata, bara lyssna på friden. Utanför ett hus stod stolar utställda för en filmstudio och Ravels "Bolero" strömmade omkring oss. Det var nästan overkligt harmoniskt. En stor uppförsbacke senare var vi uppe på E87 igen. Vägen gick genom platta lantbrukslandskap. Bakom oss tornade molnen upp sig. En bil stannade och backade mot oss. Det var två män som gav oss adressen till deras guesthouse i Shabla, dagens slutmål. Lagom innan det stora åskovädret bröt ut satt vi unders deras veranda och drack kaffe. |
|||
I morgon är sista dagen i Bulgarien. Efter cirka 18 kilometer kommer vi korsa gränsen till Rumänien. Det är lite vemod i avskedet från Bulgarien. Det finns många vänliga människor här och det känns som jag bara sniffat på ytan. Men, i morgon och några veckor framöver får vi se vad Rumänien bjuder oss på! Det ser jag fram emot! Carina badar och Inga solar |
|||
Jag ligger på hotellsängen och lyssnar på musik. Den flödar ut i fingerspetsarna, i tårna och fyller hela kroppen. Det är första gången jag lyssnar sedan vi började vår löpning. Det jag har saknat hittills är musik. Och mjölk. Fikapaus vid vägrenen Idag tog vi en lugn dag. Känns märkligt att säga så om 37,8 km löpning, men så är det. Sinnena taggar verkligen ned, kroppen slappnar av. Vi åt frukost länge, gav oss inte av förrän vid 11-tiden. Efter att jag pumpat däcken på Baby Blue och råkat spruta självtätande slem på vårt hotellrums vägg... Det där kletet löste upp färgen och när vi försökte torka bort det så skrövlade tapeten ihop sig. Jag lämnade vårt visitkort, får se om vi får en räkning. Numer säger Carina att jag trashar hotellrum. Jag råkade även riva ned persiennen på hotellet dessförinnan. Nåja, i sakta mak tog vi oss ut ur Varna med dimman liggande tjockt. Staden avlöstes av skog och vi passerade 50 mil löpta totalt sen start. Vi råkade på några norrmän och engelsmän i en by där vi åt lunch. De bor i Bulgarien permanent och berättade att det var zigenarkvarteren vi sprang igenom igår då vi var i slummen. De bodde i Bulgarien på grund av de trevliga människorna här och det billiga prisläget. |
|||
Barnvagnslöpning i rondell En bulgar stannade och pratade med oss precis innan vi nådde kvällens mål, Balchnik. Han hade sett oss springa ut ur Varna i morse. Han tyckte inte om Bulgarien och tyvärr är det mitt intryck att det inte är många som är stolt över sitt land här. Samtidigt odlar folk blommor och gör så fint i sina trädgårdar och tar hand om sina ägor. Det känns lite motsatt. Idag lyckades jag läsa vad som stod på en skylt. Det har varit en sport att försöka dechiffrera det krylliska alfabetet och många tecken har jag lärt mig känna igen. Fast jag har fortfarande inte förstått hur jag säger hej eller tack. Det enda ord jag lärt mig är "ve" vilket betyder "två" |
|||
Tvätten torkade inte i vårt 17 grader kalla rum. Jag krängde på mig tröjan fuktig, den torkar på kroppen efter ett tag. Ute regnade det. Det blev vacker morgonlöpning där låga berg skymtade i blått i fjärran. Nere i dalen låg dimman tät. Efter en fikapaus på en mack - Carina gillade inte det vi åt så jag åt upp hennes också. Numer kallar hon mig för sin slasktratt - fick vi sällskap. En svart, fin liten hund adopterade oss. Det visade sig vara en ultrahund. Han hängde med oss i hela 17 kilometer. Först när vi stannade för lunch gav han upp. Solen kom fram och vi hade behaglig löpning i cirka 18 graders värme. Vi sprang genom en skog där löven precis slagit ut. |
|||
- Är vi på Malmskillnadsgatan? Råkade jag kläcka. Konstiga damer, de stod så utspritt. Väntade de på bussen? I skogen? Vid varsin hållplats, bara några meter ifrån de andra? Första kvinnan var klädd i ormskinnsstövlar, blonderat hår och stora glasögon. Nästa hade revade byxor tvärs över hela benen och höga platåklackar. Vi hälsade som vanligt när vi sprang förbi. Längre fram stannade en bil och släppte ut en tjej. Strax efter blev hon upplockad av en annan. Det var bilar hela tiden som plockade upp tjejerna, körde in på en liten skogsväg, stannade så de fick lite enskildhet och sen gjorde det de skulle. Den lilla skogsvägen vi sprang på var Varnas prostitutionsställe. Det var för uppenbart för att förnekas. Det vände sig i magen då vi såg två feta gubbar - verkligen gubbar - släppa av en tjej som rätade till de korta shortsen och tog sig en cigg. Hon vände sig från oss när vi sprang förbi, ville inte hälsa. En söt ung tjej vinkade när vi passerade henne och vi försökte prata. Det gjorde ont i hjärtat. Bilar stod verkligen överallt och kommersen var hög. Den siste vi såg var en ung kille som också stod vid vägkanten och väntade. När vi kom började han springa. Tillslut fick han ge sig, vi var uthålligare. |
|||
Kvällen bjöd på en sista magpirrande upplevelse för mig. Carina var betydligt lugnare. Enda vägen över viken var att springa över den höga motorvägsbron. Det fanns en gångfil, men den var för smal för Baby Blue. Jag tyckte inte alls om att gå där jag kände hur ärmarna på jackan fladdrade i vinddraget av bilarna som körde förbi. Men, vi fick en fantastisk utsikt över staden och Svarta Havet. Efter 55,7 kilometer gick vi rakt på ett riktigt lyxigt hotell där vi tog in och blev störtförtjusta när vi fick se det enorma rummet vi fick bo i. Nu ligger vi nyduschade i varsin säng och skriver, snart är det dags för middag! Enklaste sättet att tvätta både mig och kläderna är att kliva in med kläderna på i duschen! Enkelt och praktiskt! Vi går över bron |
|||
En underbar dag! Vädret var svalt och skönt - mellan 10 och 20 grader - löpningen fungerade utmärkt för oss båda och gick först över ett berg och sedan bland gröna kullar med några små byar. Vi hade åtta kilometers uppförsbacke först och det var härligt att få slita och svettas igen. Sen blev det böljande upp och ned innan vi kom ned till Svarta Havet igen efter en väldigt lång och skön utförslöpa. Vi sprang bland blommande fruktträd och trädgårdar fyllda med tulpaner och pingstliljor. Många hus är rätt stora. En del är krokiga och halvrasade, andra jättefina. Det känns som att vi ser en välmående del av Bulgarien. Vi blir omkörda av idel Mercedes och BMW, och det är stora bilar. Idag agerade vi "bodyguards" åt varandra då vi sprang på serpentinvägar. Den som inte hade Baby Blue fick springa en bit ut på vägbanan för att eventuella mötande bilar skulle se våra illgula jackor och lysande kepsar. Det är svårt att hinna flytta på 40 kg barnvagn om en bil kommer farande mot oss, men en lös löpare har lätt att springa åt sidan. Genom att vara en bit ut i vägbanan så ser mötande förare oss lättare och kan parera i tid. Jag är väldigt glad för våra illgula jackor och självlysande kepsar om än trafiken varit sparsam idag. Kepsarna fick vi av Rune. Han vet vad som behövs på vägarna, den mannen. utsikt över Sunny Beach |
|||
Idag har många bilförare tutat glatt och vinkat till oss. Kanske är det så att vi är på bättre humör och därmed vinkar mer till dem. Bulgarien har verkligen skinit med sin vackraste sol på oss idag, även när åskan mullrade och det regnade. förberedelser på vårt sätt |
|||
Idag har vi lekt gul bil. Det finns massor med gula bilar här! Vägen ut ur Burgas gick längs motorvägen och det var svårt att springa på den smala vägrenen. Bilarna kör rätt fort. Efter en tid bestämde vi oss för att ta en annan väg. Även där körde folk fort och en polis stoppade oss och sa "This is dangerous" men vi hade inte så många andra vägar att välja på. Vi vandrade mellan vingårdar och mandelträd. Naturen har ändrat sig, nu är det gröna, böljande kullar men mycket plattare än förut. Till höger om oss skymtade Svarta Havet. En bulgarisk kvinna skrattade när hon såg oss komma förbi med Inga tronande högst upp på vagnen. Hennes lilla dotter grävde i fickan och visade att även hon hade en minibarnvagn med en pytteliten docka i. Vi kom fram till Nesebar, en stor badort. Få saker känns så ödsliga som en badort under fel säsong. Det är hundratals med hotell men de flesta är stängda. Vi hittade ett tillslut där de till och med pratade engelska. Vi var i valet och kvalet om vi skulle fortsätta E87 längs kusten med risk för mycket trafik, eller om vi skulle ta mindre vägar inne i landet med mindre sannolikhet att hitta mat. Tjejen på hotellet löste det hela åt oss -"no traffic" svarade hon när vi pekade på E87. Jag pustade ut, lättad, sen duschade vi och åt. Det blev en trevlig restaurang där vi för första gången prövade bulgariskt vin. Gott! Restaurangerna är trevligare till utseendet här än i Turkiet, men charmfaktoren är än så länge högre i Turkiet. |
|||
Morgonen började med skrämselhicka. - Jag vill känna efter hur det känns, kanske är det bra att ta en vilodag idag. Jag fattade inte vad hon menade, det kändes som en störning i en Matrixfilm. Vad då? Inte springa idag? Vi pratade medan vi åt frukost. Det kom tårar i bägges ögon. Jag vill inte vara en slavdrivare som piskar på en som har ont. Carina ville inte ha ont. Vi har pratat mycket om hur vi ska hantera sådana här situationer innan vi åker och det var bra. Nu var det ganska enkelt att ta beslutet att stanna och vila en dag. Jag kände mig frustrerad först men efter att jag fått säga det så gick det över. |
|||
I kväll kl 19 kommer vi intervjuas av Kondis och det ska sändas live på kondis.no Tur att Carna fixar tekniken. I morgon kommer vi på P3 kl 05:45, i programmet "Vakna". Vi ska sitta här på hotellrummet med varsin örsnäcka till Carinas mobil. Det blir spännande! |
|||
Visst blev jag rädd i morse. Jag blev omskakad, rädd för att vi inte ska fixa det vi satt oss för. Vi vet att det är en påfrestning vi utsätter oss för och att allt kan hända. Vi ringde Rune och frågade om hjälp och han berättade att han gått tre dagar en gång då han hade ont på sin tur över USA. Det var skönt att höra. Hade han ont ett tag och kunde fortsätta så kan även vi göra det. I morgon bär det av igen! Och löpmässigt har vi snittat 35 km per dag, även med vilodagen inräknat, så vi ligger väldigt bra till! |
|||
Morgonen började med regn och 9 grader. Vi rullade ihop liggunderlag och tält, stuvade ned dem i blötan och åt varsin banan medan vi gick iväg. Vi sjöng alla regnsånger vi kom på - tämligen begränsat - och sen gick vi så snabbt vi kunde för att hålla värmen. I drömmen hägrade motellet vi hört skulle ligga 12 km längre fram. När vi närmade oss byn Marinka hade vi diktat enormt; Marinka, Marinka, Marinka vår vän Ge oss kaffe, ge oss mat Ge oss värme igen Melodi "Kalinka" |
|||
Önskedröm, jag vet, men ändå... Verkligheten blev en liten låda, byggd i plywood, där vi kunde köpa kaffe i en automat utanför och sen gå in och dricka samtidigt som vi åt vår medhavda yoghurt och bröd. Den lilla damen som drev stället såg hur vi satt och gnuggade händerna för att få upp värmen i dem och bjöd in oss i sitt rum för att spola händerna under varmt vatten. I hennes rum fanns en säng, ett snett skåp, ett litet kylskåp, en spis med två plattor och en tvättmaskin. Det var allt. Vi vandrade vidare och såg tillslut Burgas närma sig. Det är en långdragen stad, vi fick gå länge genom hamnkvarteren innan vi äntligen kom in mot centrum. Där gjorde vi high five när vi hittade ett hotell som både tvättar våra kläder och hade spa. Nu sitter jag och skriver medan Carina får en timmes massage. Sen är det min tur. Det är skönt att vara på väg. Jag har ingen aning om vad klockan är. Det saknar betydelse. Det spelar ingen roll hur jag ser ut. Det saknar betydelse. Livet är ganska enkelt på vägen. Mat spelar roll, och det gör även vila, värme och dricka. Jag känner mig enormt privilegierad. Vi tar in var vi vill, vi äter vad vi vill, även om det är dyrt med Bulgariska mått mätt så är det billigt för oss. Vi har t ex just ätit varsin varmrätt, två drickor var, dessert och kaffe för ca 150 kronor totalt. Jag drömde om sol och ett dopp i Svarta havet. Kan inte påstå att jag känner för det just nu. Men det ska bli kul att komma ut igen för att se vad vi upptäcker i morgon. Idag ska vi ta hand om oss. "Målet med dagen är att ge morgondagen en bra start" skrev Mattias Bramstång, och det tänker vi göra. |
|||
Frukosten bestod av två skivor bröd var, kaffe, korv, ost och några tomatskivor. Efter att vi frågat fick vi juice till. Jag var hungrig redan innan jag ätit klart. Vi hade bestämt oss för att ta en lugn dag. Efter att vi packat våra saker gick vi direkt och åt lunch. Carina och jag kompletterar varandra bra. Jag åt både min mat och det hon lämnade. Därefter gick vi direkt till en affär och köpte glass. Jag blev nästan mätt. |
|||
Turen bar genom enormt fridfullt landskap. Kullig jordbruksmark och skog, ungefär som på Turkiska sidan. Men det var tyst. Inga hundar som skällde, inga bilar som tutade och vinkade, bara enstaka gånger. Det är så märkligt, vi passerar en tänkt gräns mitt i ett landskap som ser likadant ut på bägge sidor, men helt plötsligt byts moskéerna ut mot kyrkor, alfabetet blir obegripligt, människor mer inbundna och språket ett helt annat. Vi fick tre olika svar på hur man säger hej och inget av det kommer jag ihåg än. Vi tänkte göra cirka 20 km men luften var skön, dagen skön, så vi fortsatte. Vid en porlande bäck drog vi av oss det mesta av kläderna. Stod barfota i det svala vattnet och tvättade våra svettiga kroppar. Efteråt var fötterna ett och ett halv nummer mindre. När solen dalade såg vi att vi hade 12 km kvar till en ny där en man sagt att det skulle finnas ett hotell. Löpningen var skön, vi bestämde oss för att satsa, väl medvetna om att om det inte fanns ett hotell så skulle det bli jobbigt. |
|||
En kvinna vi mötte gav oss kakor och visade oss till hotellet. Som var stängt. Vi gick vidare längs gatan, hamnade hos en tysktalande matrona som tog sig för pannan och sa "Schwer, Schwer" flera gånger när hon förstod att vi inte hade någonstans att bo. Vi åt gudomliga fläskkotletter med grönsaker och potatis, tvättade oss inne på toaletten och bytte kläder. Matronan skakade på huvudet och hade ångest när vi gick. Vi skrattade och sjöng där vi gick i beckmörket och bländade bilarna med våra pannlampor. Ganska snart hittade vi en fin liten plats där vi kunde tälta, relativt väl gömda för bilar och människor. Jag tycker det är kul när det blir så här, det ger udd till livet. Skillnaden mellan Bulgarien och Turkiet är markant. I Bulgarien ser vi motorcyklar, flashiga bilar och hyreshus där fönstrens är utslagna, vissa ersatta med plywoodskivor och balkongerna håller på rasa ned. Det är högt och lågt om vartannat. Folk är generellt mer reserverade. Jag får många tankar om - vad skapar en kultur? Och hur påverkas vi av styrelseskicket i våra länder? Vi är både lika och olika. Vår vilodag blev 48 kilometer lång. |
|||
|
Lite fler filmer i en liten liten by kvällspyssel minsta restaurangen hittills |
|||
Första dagen jag kände mig sliten. Vi vaknade till 10 grader och dimma. Spindelnäten syntes vackert då de var täckta med vattendroppar. Efte en frukost bestående av vitt fluffbröd, något som skulle kallas juice och en banan hav vi oss av. Två killar stoppade oss längs vägen och undrade om vi ville ha skjuts. Vi lyckades förklara att vi ska springa hem till Sverige och de himlade med ögonen. Det var en hel del backar idag igen. Springa är inget problem, då jag springer utan Bany Blue. Igår var jag stark som ett ånglok och idag gick det bra att springa både fritt, på platsen och nedför med Baby Blue. Men uppför... Det sög!!! Putta 40 kg framför sig tog på krafterna. Jag brukar inte fungera bra utan mat. Så var det även idag. 11 km till Cukupinar var en pina, de fem vidare till Armagan värre. När jag märkte att jag blev trött blev jag arg. Bet ihop i "jag tänker minsann klara det!" när vi sen insåg att det var 29 km till Dereköy och inte 24 som vi trott, då var missmodet överhängande. |
|||
Idag var det mer kargt landskap. Vi mötte många herdar som var ute med kor och får. De två senaste dagarna har gått på småvägar genom småbyar och när vi kom ut på stora vägen igen mötte vi en man och kvinna som körde ved med häst och vagn. De slet i sitt anletes svett och hälsade nyfiket och glatt på oss medan fina bilar som ägdes av mer välbeställda människor susade förbi. Det kändes lite märkligt att de slet så medan de som hade det bättre åkte bil och vi som har det jättebra struntar i bilen och ser till att svettas på andra sätt. Vi har mött massor med militärer. Igår funderade vi på att tälta i en militär security area bara för att toppa polisingripandet i Gökturk, men struntade i det. I dag blev vi för första gången stoppade av en militär. Det var en stilig, gråhårig herre som myndigt klev ur bilen på motorvägen för att få se våra pass. Vi är så vana numer med att bli tilltalade av polis och "jandarma" att vi bara tyckte det var trevligt. Och det var det också. Han kollade att allt var i sin ordning sen önskade han oss lycka till på färden. |
|||
Så var sitter orken? Idag var det verkligen i maten och med maten så kommer också den mentala inställningen. Kroppen verkar vara så otroligt mycket starkare än jag någonsin förstår. Ikväll kom vi till ett underbart litet hotell där vi duschat, torkat tältet, tvättat kläder och ätit! Sen har jag också tagit hand om min underbara kära kropp, som tar mg så långt. Masserat fötter och ben, stretchat mjukt och försiktigt och tackat den för att den är så underbar. Den är ett underverk! |
|||
Vi ligger i tältet efter dagens färd. Utanför blixtrar det och åskar. Det är varmt och mysigt i tältet fastän det är kallt utanför. Carina tyckte vi skulle ha en termometer på vagnen och det är faktiskt roligt att kunna se hur varmt eller kallt vi har det. Den hänger och dinglar från handtaget. Nyss ställde sig håret på armen rakt upp när en vildhund skällde på oss. I natt tältar vi på marker där får betar. Vi vaknade tidigt, hade stadens minaret precis utanför vårt fönster. Efter frukost på kokta ägg, tomater, gurka, vitt bröd, ost, fetaost och oliver gav vi oss av. Idag var det svalt, det är nästan så att jag fryser när det bara är 20 grader. Damen på restaurangen där vi åt igår vinkade när vi drog. Löpningen har gått fantastiskt fint idag. Drygt 48 km blev det, vår längsta dag hittills. Så gick den också genom fantastiskt vackert lantbrukslandskap. Efter att ha ätit lunch i Pinarhisar - och skrivit mängder med autografer på småflickors smala armar - svängde vi av från den relativt stora väg vi hittills sprungit på och in på vad som först såg ut att vara en jordväg. Gubbarna i en liten by hade avrått oss från att ta den vägen och jag är glad att vi inte följde deras råd. Det som öppnade sig för oss var stora, tysta, landskap där bara vi, grodorna och fåglarna hördes. Vägen böljade upp och ned genom landskapet och vi kom till den ena lilla byn efter den andra. Gudomligt vackert och fridfullt! |
|||
Vi traskade en bit utanför byn och kom till den äng där vi är nu, väl gömda bakom träd och kullar som skymmer oss. När jag slog på mobilen hade jag fått sms från Belkis, som jobbar på Ericsson i Turkiet, att vi kunde få sova hos byhövdingen i en by en bit härifrån. Under lunchen hade jag fått mail om att hon inte ficK tag på honom så jag hade struntat i att titta mer. Himla synd, det skulle ha varit jätteroligt att få tillbringa sista natten i Turkiet hos en Muhtar! I morgon väntar Bulgarien. Nytt land, nytt språk. Europas fattigaste. Vad möter oss där? Känns otroligt att vi snart har kommit igenom Turkiet och är i Bulgarien. |
|||
|
Filmtajm! Vår start i Istanbul Vägval i Turkiet |
|||
Idag har vi haft en lugn dag. Det har varit skönt. Vi promenerade lite drygt två mil från Saray till Vize där vi återigen har lyxen att bo på hotell. Jag hoppas att med vilan så blir både jag och Carina piggare och kan ta de cirka 8 milen som är kvar till Bulgariska gränsen på två dagar. Känns otroligt att vi snart är i Bulgarien! Idag hade vi mulet och lite lätt regn. Även det sparade på våra kroppar. Vi blev invikande på en bensinstation där de som jobbade ville dricka te med oss. Hade vi velat hade säkert någon av oss fått gifta sig med en turkisk 25-åring! Vi tror inte de förstod att vi är 41 och 49. Nu är landskapet flackare. Carina har planerat resvägen med gpsies och enligt den ska vi ha 3-4000 höjdmeter uppför till bulgariska gränsen. Det kan nog stämma. Idag har vi för första gången sett människor som arbetar ute på åkrarna för hand. Det trodde jag vi skulle se mycket mer av. Jag hoppas många av mina fördomar ifrågasätts under den här resan. |
|||
Utanför vårt hotell i natt har vi en moské. Jag vet att utropen från minareten kommer väcka mig. Men just de utropen ger en trygghet. Vi hör dem hela tiden, även när vi är långt ut i skogen. På sitt sätt symboliserar de att människor är nära. Ikväll åt vi på en restaurang där ägaren verkligen pratade engelska. Det var jättekul att äntligen kunna prata ordentligt med någon. Det hela slutade med att vi blev inbjudna till att kolla fotbollsmatchen mellan Real Madrid och den turkiska stoltheten Galatasaray (har ingen aning hur det stavas. Förresten, så spelar rättstavningen på paddan mig spratt ibland. Ha överseende med ord som blir konstiga! Skulle stå "lysande primula" i gårdagens text och inte lysande primtal...). Det blir skoj! Gårdagens rännskita gav med sig så fort den kom ut, nu mår vi båda bra igen! Med dagens vila är vi laddade för att springa vidare i morgon! |
|||
På morgonen var det 7 grader. Vi huttrade medan vi åt frukost stående utanför tältet. Det var fullt med kondens och för tidigt för solsken så tältet åkte ned i packpåsen, blött och dant. Vi ville komma iväg tidigt för att komma fram till Saray. Drömmen om ett hotellrum hägrade. Tvätta sig, tvätta kläder, få allt torrt.... Mmm! Som sagt, det behövs inte mycket för att göra en ultralöpare lycklig! Ganska snart steg temperaturen mot 24-27 grader. Det kändes helt ok jämfört med 32. Jag fascinerades av att det växer julrosor vilt i skogen. Det finns också lysande vackra primtal här och där, ungefär som blåsippor hemma. Skogen består av rätt små träd som inte slagit ut än. I övrigt springer vi genom välbeställd jordbruksbygd. Jag hade väntat mig se mer påvra förhållanden men vi ser bördiga marker, stors, välskötta hus och böljande landskap som är grönt, grönt, grönt. Carina hade det lite jobbigt igår men idag är hon piggare. Jag tycker det har fungerat väldigt bra hittills. Visst känns det ibland att baxa en 40 kg babyjogger uppför några hundra meter lång uppförsbacke i värmen, men det går över efter att vi nått toppen och fått tagit en sipp vatten. Det känns lite under fotsulorna på kvällen men det går över till morgonen. |
|||
Lunchen idag blev vita bönor och ris. Sällan har mat smakat så gott! Det fick dock lite konsekvenser. Efter att ha tagit hand om vårt blöta tält, tvättat våra kläder och ätit på en restaurang - där gästerna nästan slogs om att få dricka te med oss - så fick båda rännskita. Nåja, tur att vi är på hotell. Ska bli skönt att sova i en riktig säng i natt. Fast jag har sällan sett badrum där elkablarna hänger rakt ut ur väggen. Just nu har vi spänt upp en lina så vår tvätt torkar inomhus. Daggen gör det mesta fuktigt. |
|||
Idag har vi sprungit motorväg igen som visade sig vara väldigt lugn. Långa, fina utförslöpor på slät asfalt varvades av det som kändes som ännu längre uppförsbackar. Det är tung till slut att skjuta 40 kg på en barnvagn framför sig. Vid en liten by sprang Carina in för att se om skylten "restaurang" talade sanning. Ganska kort därefter såg jag en orange keps som studsade upp och ned och ett stort leende därunder. Det fanns mat! Vi åt resans hittills godaste lunch med grillat lamm och kyckling, potatis, auberginer med yoghurt, starka campinjoner och en röra med bröd till. Det är lätt att göra två ultralöpare lyckliga! Idag har vi dessutom varit in på en mack och tvättat oss själva, håret och kläderna med tvål i handfallet. Vi var som två nyponrosor efteråt! Vi till och med Sköljde av Baby Blue medan mack-killen förundrat tittade på (här tankar fortfarande en kille bilen åt dig när du vill ha bensin). Vi har lärt oss förklara - på turkiska - att vi springer från Turkiet till Sverige. Mack-killen bjöd oss på te. |
|||
Vårt turkiska ordspråk utvecklas hela tiden. Numer kan vi Var=ja Yok=nej Teschekur=tack Merhaba=Hej (då ler alla) Sa=höger Så=vänster Illeret=rakt fram Chadr=tält Pesch=fem Ono=tio Grini=tjugo Iscvech=Sverige |
|||
Så har vi sprungit ytterligare en dag. 32 grader varmt igen. Vi började morgonen med att bli erbjudna frukost på stället där vi bodde, synd att vi ätit vår egna medhavda precis. Sen vinkade vi hej då och gav oss ut. Det blev många backar även idag och en hel del gång. Det var helt enkelt för varmt att springa. I en liten by klev vi in på ställets The-salong och beställde apelsindricka. Det var bara gubbar på stället och de tittade lite misstänksamt på oss. Folk överlag tutar, vinkar och ler när det ser oss . Utom kvinnan som gav en verklig "om blickar kunde döda" blick när vi blev bjudna på te i ett skjul vid sidan av motorvägen. En man som just hjälp oss bära Baby Blue över ett besvärligt parti bjöd in oss. Det mest spännande idag har varit just motorvägslöpning. Det är inte mycket trafik här och de flesta kör lugnt, ändå är känslan att springa på en motorväg lite annorlunda. |
|||
Vi tältar i en backe. Långt borta hörs hundar. Stjärnorna lyste över våra huvuden medan vi åt turkisk korv, makaroner och tomater. Jag tycker om stjärnhimlen. Har alltid gjort det. Den får mig att känna mig liten i det oändliga, en del av allt som finns. Det är en skön känsla. Jag tänker på en låt av Heart, som jag inte kan exakt men tror går It´s allright Let it go Let the world Of your shoulders You have the perfect alibi Just because the world is wide Out under the sky Världen är verkligen vid. Det finns många verkligheter. Nu ska jag läsa om människans beteende utifrån hennes biologiska arv. En politiskt halvt inkorrekt bok om hur politiska uppfattningar och moralisk syn styr vad vi tror är vår mänskliga natur. Otroligt intressant och lite svårsmält. Men, jag vill veta mer! |
|||
Två tyskor filmade oss medan vi tog våra första löpsteg hemåt. Vi sprang hela 770 meter på den asiatiska sidan innan vi tog färjan över till Europa. Där började klättringen. Först många höjdmeter uppåt, inte bara i höjdledd utan även upp och nedför 30-40 cm höga trottoarer. Jag är glad att jag inte är rullstolsbunden, av flera orsaker. Lyfta Baby Blue gav riktigt bra core-träning! Det blev kompassen som fick leda oss ut ur stan. När vi nästan nått stadsgränsen passade vi på att äta lunch på ett litet, litet ställe. Mannen som sålde mat till oss ringde upp sin son som pratade engelska. Vi bad Om hjälp att hitta vägen mot Gökturk -To far, blev svaret -We want to run there -Not possible. You want to go To Ayasofia instegade? Det var inte riktigt vår tanke. Med mobilen lyckades sonen få oss att förstå att hans far ville bjuda oss på turkiskt te. Folk är snälla med oss. Vårt turkiska språkförråd utökas stadigt. Numer kan vi även säga baby och Sverige på turkiska. Baby är så klart Ingas förtjänst. Hon fortsätter förgylla dagarna för oss och många av de vi passerar. |
|||
När vi närmade oss Gökturk förvånades vi över alla handelsträdgårdar, de fina restaurangerna och lyxbilarna. Vi tänkte att här blir det en baggis att hitta ett ställe att sova på med varm, skön dusch. Jag längtade massor efter att bli av med allt vägval och svett. Men, det fanns inget härbärge för oss. Vi fick inte ens sova i ett stall. Efter en tids letande hittade vi en liten grön fläck som inte var täckt av björnbärssnår, däremot av skräp och torkade koblaffor. Där slog vi läger. Jag ringde hem till mina föräldrar men mitt i samtalet fick jag lägga på för vi blev oroliga av hundskallen som kom för nära. De flesta hundar är bakom staket och i kedjor men några har jagat oss idag. Det är bara att hytta med näven och skrika så ger de sig av. Kändes inte riktigt taktiskt att avbryta för en sån sak... |
|||
|
Men mer skulle komma... Medan vi låg och bloggade hördes polissirener. De kom till vårt tält och bad att få se pass, förklarade att vi var galna och att vi skulle följa med dem. Det var bara packa ihop. Vi blev lite nervösa när de pratade om pengar men de skjutsade oss till ett ställe där vi fick dricka te med ägaren och sex stycken vakter, sen fick vi ett eget hus att sova i och så lärde vi oss nya turkiska ord allt medan vi var kvällens samtalsämne. En bra start på vår resa! |
|||
Idag har vi upptäckt Ingas fenomenala talanger! Hon charmar ALLA!!! Inga åker i ryggsäcken på min mage och tittar ut. En del gapskrattar, andra tar hennes händer och pratar med henne. Var hon än kommer är hon en brobyggare. Fantastisk att ha med sig på vägen! Inga är har fått sitt namn från ett framträdande som Rönninge Show Chorous gör. Där sjunger de, iklädda blonda flätor och svensk dräkt, och kallar sig själva för Inga. Vår Inga är exakt lik dem! Efter lite letande har vi hittat kartor för hela löpvägen i Turkiet och efter att vi varit vid Ayasofia råkade vi gå raka vägen till kryddbasaren där vi hittade lampolja till köket. Vi har flyt - igår visste vi inte var vi skulle stiga av bussen och åkte på måfå till slutstationen som visade sig vara några hundra meter från vårt vandrarhem, "Lush Hostel". Idag gick vi på måfå uppför en backe och hamnade vid Ayasofia. Fortsätter den här turen kommer vi springa raka vägen hem. Vårt vandrarhem har många charmfaktorer. Ovanligaste är sköldpaddorna i trädgården. |
|||
Sen har jag även fått en kontakt på Ericsson i Ukraina via min kompis Ingela. Där fick vi följande mail: "Note that the weather hit us hard last weekend and there is like 50 cm of snow in Kyiv and cross country roads are questionable too. And considering the government already stole the budget intended for snow cleaning we can only hope that it will melt eventually." Känns bra att det är ca 110 mil tills vi kommer till Ukraina! Vädret i Istanbul har varit soligt och omkring tio grader idag. Känns idealiskt för löpning! De flesta träden har inte löv ännu men tulpaner, hyacinter och penseer blommar. Folk går i täckjackor och jag och Carina trivs alldeles utmärkt i våra fina Odlo-jackor. De har verkligen kommit till användning! Solglasögonen har oxå varit perfekta att ha idag, det är skönt att slippa kisa och se konturer bättre. Konturer kan bli spännande i morgon, när vi börjar springa. Trottoarkanterna är ibland skyhöga och inte alls Baby Blue vänliga. Trottoarerna är dessutom ofta knöliga och fulla med folk. Prio i morgon är att komma ut ur den här charmanta staden så snabbt som möjligt och så håller vi tummarna för att landsbygden är lika charmig! |
|||
|
Avresedag 28:e mars Nu ar vi framme i Turkiet och jag skriver pa en turkisk dator. Dagen borjade med intervju av P4 Radio Stockholm - jattetrevlig reporter! Sen frukost, semla, och sa till Arlanda dar Janne fick en bot medan han vinkade av oss och sa intervju av The Local som utnamde oss till veckans svenskar. I Istanbul var det en smarre pers att ta oss med Baby Blue genom rusningstrafiken pa tunnelbana och bussar. Skytteltrafik fick en ny innebord, bussarna kom verkligen sekunderna efter varandra och anda var de knokfulla. Efter bussarna har det varit idel leenden. Folk som hjalper oss hitta, ger oss extra mat nar vi koper kakor och florsocker hjalpa oss fastan de inte forstar ett smack engelska och vi inte fattar turkiska. Vi bor i en jattetrevlig del av stan. pa den asiatiska sidan. Fullt av sma gator, gronsaksstand, handlare och butiker med brollopsklanningar. Ibland kanns det - vad ar detta for vansinne? Det ar manga fotsteg hem till Sverige och Baby Blue knakade nar vi fick bara den uppfor tre snirkliga trappor till vart rum. Vi ska ta ut packningen forst nar vi bar ned den... Aventyret ar for stort for att forsta. Jag kan inte greppa att springa 300 mil. Men jag kan greppa att springa 23 mil i Turkiet. Det later lattare an att springa ut ur den har 16-miljonersstaden. Hitta basta kartor och basta vagen ut och besoka Hagia Sofia ar morgondagens projekt. Nu ska jag sova! Varken Carina eller jag sov mycket inatt. Vi var lite stirriga i morse men det har gatt over nu. |
|||
Vi var riktigt fina fotomodeller där vi spexade runt i Tegnérlunden. Jag har sällan sett så fina bilder på mig själv. Men, jag kunde inte motstå att välja att visa just den här bilden på oss - klädda i scarfar från Odlo (som är de som gjort jackorna; Primaloft är materialet i dem) som vi naturligtvis, helgen till ära, bär som Påskkärringar! |
|||
Sen brast jag i gråt. Vet inte varför, det bara kom. Det har det gjort några gånger ikväll också. Jag känner ett vemod och en sorg. Det är en lång tid jag inte får se nära och kära (förutom Carina då). Jag lämnar staden som jag är så kär i. Jag spanade intensivt idag efter tussilago men såg inte en enda. Våren är precis i sin sprickning, nu är det vackra, härliga dagar med solsken och begynnande liv. Jag älskat att få se blåsipporna, vitsipporna och liljekonvaljerna. Och de små, soliga tussilagorna. Jag saknar att jag inte får se dem i år. |
|||
Och det är något gott. Något gott som alltid är med mig, oavsett var jag är Ikväll har det svenska vemodet och glädjen fått grassera fullt ut i mitt hem. Det finns mycket fin svensk musik och just ikväll har den här snurrat många varv Skynda att älska kallar jag den om än den heter "Höstvisa" Nu är vi finklädda inför stor-resan! Geronimo! |
|||
Under söndagen sågs ett ljussken och rökmoln breda sig ut över Hammarbyhöjden. Människor stannade och såg förvånade på de två figurerna som först skrattande sedan allt mer paniskt försökte få slut på eländet genom att köra ned nödblosset i snön, bara för att konstaterade att nödblosset var osläckningsbart. Elsa suckade vid åsynen av de två och undrade vad de nu tagit sig för. Kvällen lång osade det bränt om diverse kroppsdelar och vin användes för att bättra på stämningen ytterligare. Nu är det bara några dagar till vi åker. Jag kan inte förstå det, det går glappt i hjärnan. Jag känner ett stilla vemod och saknad, jag kommer vara borta länge hemifrån. Men även goda känslor infinner sig. Jag dammsög min lägenhet för sista gången idag på 3,5månader. Med kärleksfyllt hjärta sög jag upp små gruskorn, damm och sand. Det är ett nöje att ha ett hem och att trivas så bra som jag gör. Just när jag ska lämna det så känns det än mer och det är betydelsefullt :-) |
|||
Idag packade vi. Det blev två flyttkartonger och en kartong för Baby Blue (vår barnvagn). Packningen väger 27 kg och Baby Blue 9. Då har vi inget vatten och mat packat så vi kommer ligga på 36 kg och uppåt. Det är så himla mycket saker vi packat! Inte mycket klädet, men mycket annat. Här kommer hela listan: |
|||
|
Gemensamt Barnvagn :) Tält Cykelpump Trippmätare Kartor i kartfodral. Europa kartor i stort skala Kortläsaradapter till paddan Termometer En perfektaflaska med rapsolja Kompass med visselpipa Keramiskt vattenreningsfilter Extra bränsleflaska till köket 1-liters 5 spännremmar, elastiska med krokar Ett vattentätt fodral till paddan Nätverksadapter (för utlandet) En avståndsmätare Visitkort Nål och tråd Salt 20-pack tepåsar Schampo Reparationsverktyg mm Slem Bogserlina Vaxduk Ett antal kabelspännare Skruvmejselset Liquisole universallim Reparationskit för liggunderlag Multiverktyg med tång Fyra extraslangar Kniv med sågtand Däckborttagare Ekerspännare Silvertejp, svart+silver 10+10 meter Punkterings lagningskitt Dagpåse (ljusblå) Varsin handduk Omega 3 Mitt val sport (Carina) Magnesium (Kristina) Tandkräm Varsin tandborste Toapapper Tvål Försvarets hudsalva Tandtrådsgrejjor Kam Hårsnoddar Köksgrejjor (köket) Diskmedel Gaffel och sked och två Sporkar Tändstål Kryddburken En kniv med stort blad. Fällkniv Skärbräda Lite kåsa Primuskök med Omnifuel brännare Köket - kastruller mm. Medicin och sakpåse (gul) Sportsslick 3 böcker (excess) omega 3 tvättmedel Solskyddskräm Skavsårskit Kinesiotejp Allergitabletter Smärtstillande, naproxen Penicillin * 2 Mascara Järntabletter Nageltång En dauerbinda för eventuellt stukade fötter 10 påsar med ziplock 3 leukoplast 1 bred, 2 smala pincett Nätverksladdare Kameraladdare + extra batteri Påse med solcellsladdare mm Till paddlingen Fem gastuber Paddelhandskar Paddelskor *2 Bikin *2 Keps orange Tre nödbloss (day & night) Kristina Bok 1-literssäck (plånbok) Termosmugg Fyra vattentäta säckar Liggunderlag i vattentät kompressionssäck Sovsäck och kompressionssäck En gul keps Röda Crocs Ullunderställ(tröja + kalsonger) Beiga byxor + skjorta Två st löpartshirts 5 par ullsockar Asics Nimbus löparskor Asics Cumulus löparskor (utan hälkappa) 1 par trosor Löparshorts Trekvartstights Långa tights Två långärmade underställströjor Supertunn vindjacka Regnjacka Regnbyxor X-kross solglasögon Löparlinne SportBH Nattlinne Buff Handskar Pannlampa Dagbok + penna Vattenflaska Reflexväst Visa-kort ICA-kort Pass Primaloft jacka + väst Mobil Europeiskt sjukvårdskort Reseförsäkring Carina Europeiskt sjukvårdskort ICA-kort ICA-kortläsare Liggunderlag i vattentät säck 1 stor kåsa En pannlampa En lite större resehandduk Sovsäck med kompressionssäck Pengar Kontokort Körkort/pass Kudde Vattenflaska Solskyddsmedel X-Kross Solglasögon Hörlurar Järntabletter Shuffle Ullunderställ (byxor och tröja) Underställ (tröja) 2 Långärmad funktionströja 2 Kortärmad funktionströja 3 Sportbh 4 Trosor Korta fladdershorts Korta shorts 3/4 tights Långa tights Linne att springa i Klänning Supertunn skjorta Tunna byxor Regnställ (jacka och byxor) Tunn vindjacka Primaloft jacka + väst Reflexväst Keps vit 5 Ullstrumpor 2 Tunna löparstrumpor Buff Vantar 2 Löparskor saucony + nimbus Crocs Nattline Handduk Hej och hå, vad mycket grejer det är! Ett under att det "bara" är 27 kg! |
|||
Idag har jag begått våld på mina löparskor. Jösses, vad hälkappan sitter fast i skorna! Först får jag sprätta upp sömmen bak vid hälen, därefter gräva mig ned genom skummet och slita lös tyg och skum som verkligen klistrar mot den håra plastbiten jag vill ha bort. Asics Cumulus är verkligen en skön sko men hälkappan är ett hot mot mina hälsenor. Den går lite för högt upp och är dessutom stenhård! Jag har fått inflammation i skidan runt hälsenan på grund av den en gång. Jag tänker inte riskera det den här gången. Den stackars patienten fick många stygn |
|||
|
Efter att ha grävt och slitit i några timmar och använt sax, kniv, gaffel,tång och tummar så lossnar tillslut kappan. För att få den att släppa själva skon behöver jag även sprätta sömmarna i skons sula. Jag önskar skorna kom i modulform istället med löstagbar hälkappa. Tack och lov är min svåger och systerson på besök och satt och skrattade med mig medan jag slet och Johan fick rycka in och slita också. Han gjorde ett jättefint jobb. Sen var det bara att sy ihop det som återstod av skorna. Hälkappan går utmärkt att använda som fingerborg. |
|||
|
Nu är mitt projekt på jobbet snart färdigt och överlämnat, skattedeklarationen är gjord både för mig och mitt bolag, skattepengarna insatta, kläderna jag ska ha med mig tvättade och framlagda, i morgon packar Carina och jag. Det mesta är snart klart. Känns jätteskönt. Det vi framförallt har kvar att göra är träffa två av våra sponsorer innan vi åker, det vore bra att hitta en laddare till min hajfena (jag tror inte en smartphone pallar ett dopp i Ålands hav och jag vill kunna ringa sjöräddningen om vi ligger och plaskar) och så ska vi elda! Nödbloss! Vi har fått sådana med utgånget datum av Janne. Om vi väl ligger i spat vill jag inte fundera över hur jag ska använda dem. Då vill jag kunna det. Känns overkligt att åka iväg snart. Jag förstår det inte fastän jag säger hej då till människor varje dag. Det känns fiktivt varje gång. Våren är på väg. Solen värmer. Jag har sett snödroppar och vårgäck. Jag kommer sakna blåsipporna, haven av vitsippor, liljekonvaljerna och de ljusgröna, nyspruckna löven på björkarna. Jag kommer sakna musik. Det känns lite vemodigt att lämna. Och skönt. Jag längtar efter den här pausen i livet, tiden då allt är annorlunda. Det ska bli så skönt. Och jag hoppas att livet här hemma finns kvar på liknande sätt när jag är hemma igen som när jag lämnar. |
|||
|
Höghastighets-hjärnväg Mel:Askungens arbetssång Lyssna på Youtube Köpa barnvagn, skaffa kartor, Testa köket, springa in skor Skaffa bankkort, spänna ekrar Och öva kajaklekar Här vi twittrar, Där vi bloggar Så snart vi inte joggar Vi har skaffat oss kepsar Så vi syns ovan på vatten, backen, natten -Raska på nu, dags att åka! Hämta slem och packa säckar Träffa doktorn, snart vi däckar Skavsårskitet, solcellsladdarn, Den nyinköpta paddan Bogserlina, lilla kniven Nattlinnen av siden Mediciner emot allt Ullstrumporna i tusenfallt Till sist en hemförsäkring som täcker allt Sätt i gång nu, skynda ila Vi har inte tid att vila Löpningen den ska vi klara Och paddlingen blir ”bara” -Ja jag fixar youtube-klippen -Och jag kan skaffa sponsring -Ja vi fixar och vi donar, och med allting ordnar Och de vackraste vi blir längs hela vägen En dröm ger åt tanken vingar Den blir verklig då I drömmen du allt betvingar Och allt du vill ha kan du få Och om du längs vägar springer Så kan du finna mången vän Och om du sliter så du gråter Så kommer drömmen åter Och tron på dig själv bär dig hem! |
|||
Livet har susat framåt i överljudsfart en tid. Det känns som jag befinner mig på en höghastighetsjärnväg i överljudsfart och det är bara att hålla blicken stadigt fäst på spåret för att jag ska hålla mig kvar. Det ska bli skönt att komma till de dagar då det enda vi behöver tänka på är löpning, mat, logi och att vara hela och friska till nästa dag. Jag längtar! |
|||
“We live our separate lives, and go our different ways” Den gamla sången från 80-talet spelar varv på varv i mitt huvud. Jag vet inte vem som gjort den. Jag vet inte hur resten går. Jag vet bara att jag tyckte om den när jag gick på folkhögskola i Solvik, efter att jag hoppat av gymnasiet, och att jag fortfarande tycker om den. Jag, Farmor och min syster Ulrika vid Storforsen, mors dag 1979 ”Olika falla ödets lotter” skulle farmor ha uttryck det. Och visst är det så. Hur mycket skapar vi egentligen vårt liv själv och hur mycket är förutbestämt eller slump? Under löpningen hem från Turkiet har jag med mig en enda bok – ”Ett oskrivet blad”. Den handlar om just det – är vi oskrivna blad som kan bli vad som helst eller är vissa saker förutbestämda? Kanske sådana saker som inte ens är politiskt korrekt att uttrycka? Nu är det sista dagen i Piteå innan vi drar ut på vår långa löpning. Jag blir alltid tankfull när jag är här. Vad hade hänt om jag stannat här? Hade jag fått två-tre barn, bott i villa och haft nära till jobbet, som så många här har? Hur hade mitt liv utvecklats? Hade jag planerat en löpning på 300 mil om jag inte flyttat? Var det förutbestämt att jag skulle flytta? Emellanåt har jag långa samtal med min syster. Speciellt när hennes barn var mindre och krävde mer uppmärksamhet kunde hon säga ”Du har det så bra, du gör som du vill”. Jag brukade säga ”Du har det så bra, du har man och barn. Det måste vara fantastiskt att uppleva sina barn varje dag, se dem växa och utvecklas”. |
|||
Jag och Ulrika under en skidtur tillsammans, 17:e mars 2013 Men nu har jag detta liv. Ett underbart, fantastiskt liv där jag kan göra precis vad jag vill. Ingen annan bestämmer. Jag är frisk, jag mår bra, jag har underbara vänner och relationer. Jag är född i en välmående del av världen och bara genom det så har jag enorma möjligheter. Dessutom har jag ett bra jobb där jag trivs, jag förhandlar inte lön längre för jag behöver inte mer än vad jag har. Med den enorma rikedomen finns det massor att glädja mig åt. Igår kväll saluterade himlen min avfärd med ett gigantiskt norrsken. Jag stod på bron (för en norrbottning är ”bron”=trappa, översättning för alla stockholmare) och såg på underverket. Stjärnor och norrsken har fascinerat mig sen barnsben. Jag kunde stå på ängen nedaför mamma & pappas hus och gunga med i de böljande grönblåa slöjorna tills jag trillade. ”The traveler is always leaving home, the only kind of life he’s ever known” En annan sång där jag bara kommer ihåg en strof. Varför tilltalar just dessa två mig? Kanske stod det skrivet i stjärnorna att jag skulle flytta, kanske är det en slump. Det spelar ingen roll. Oavsett vad det var så är jag glad att jag har det just som jag har det. Jag är SÅÅÅÅ lycklig (känn doften av korkek). |
|||
-Men hallå!! Jag har inte hört av dig på flera timmar! Vad håller du på med? Carina chattar med mig på Facebook. På senare tid har vi mer och mer haft ett liv ihop. Helger och kvällar går åt till planering, inköp, en och annan löptur och rätt ofta lagar vi mat tillsammans. När jag skriver på min hemsida tvekar jag inför ordvalet ”jag” eller ”vi”. Vad är det egentligen jag ska använda? Våra liv har blivit så sammanflätade nu. Herrejösses, vi har till och med gemensamt bankkonto! Det hade jag inte ens med min ex-man. Och så har vi köpt barnvagn. Det har jag inte gjort med någon förut. Inte undra på att jag bli förvirrad. Carina har underbar humor, blir starkare när det är tufft och vi fungerar som ett ordlöst, väloljat maskineri ihop. Det vore en dröm att vara kär i henne. Men så är det inte. Jag har ingen dragning åt det hållet, om än jag även tidigare önskade att jag var kär i min kompis Helena. Även Helena och jag fungerar fantastiskt fint ihop. Det hade varit så praktiskt och enkelt att bli kär i henne! Men icke. Istället väljer känslorna vägar som ibland inte är så smarta. Min ex-man till exempel. Han som lämnade både mig och vänner, spårlöst försvunnen, i sex månaders tid. Sedan hörde han av sig igen för att kräva hälften av mina sparpengar efter att han själv fört undan alla sina sparpengar ett antal månader i förväg. Varför föll jag för honom? Det kan man fråga sig. Vi hade nio bra år ihop om än slutet blev märkligt. Och vår bröllopsdag – tillsammans med dagen jag satte världsrekord på löpband – är de vackraste dagarna i mitt liv. Nu har Carina ett förtroende som inte ens min ex-man fick. Jag litar helt och fullt på att hon tar hand om mig, oavsett vad som händer. Och vice versa. Dessutom behöver jag ha roligt med den människa jag springer med, och det har jag med Carina.. Tänk om jag hade haft en dragning till båda könen. Urvalet skulle vara större om jag blev kär i både kvinnor och män. Nu är det inte så för mig. Men jag är helt säker på att Carina är rätt partner för mig. Inte kärleksmässigt, men på alla andra sätt och vis. |
|||
Jag ler när flygplanet rullar fram till gaten. Det är nummer fem, som alltid när jag flyger mellan Stockholm och Luleå. Jag ler för det innebär att jag får passera passkontrollen. Som vanligt. Det sitter förstås ingen människa där, men jag tycker alltid att det är lite komiskt att folk från Stockholm är utbölingar i Luleå. Min farmors bror Johan vid en av jaktstugorna. Hundspann och snöskor var en del av vardagen. Utbölingar är vi allihopa, på vårt sätt. På 1920-talet utvandrade min farmors bröder, Johan och Valfrid, till Canada. Det gjorde de för att slippa militärtjänsten och för att jaga. Båda älskade livet ute i skogen och hade snart stora områden inmutade där de satte upp fällor. Valfrid återvände hem efter några år, Johan blev kvar och skaffade familj. Hans kropp återfanns på botten av en sjö. Det enda som sa att det var han var bältet som fortfarande satt kvar runt midjan. Förmodligen var det indianer som inte tyckte om inkräktaren. |
|||
Farmor och Farfar vid deras bröllop den 14:e juli 1929. Med sig in i äktenskapet hade farmor en dotter och Farfar hade fem barn sedan tidigare. Tillsammans fick de ytterligare fyra. På bröllopets serverades köttsoppa för det var mitt "Ine slåttanna" - mitt i skördetid. Efter festligheterna var det dags att jobba! Så kommer min generation. Som aldrig rest på cykelstång någon långre sträcka och inte heller åkt båt över Atlanten för att kanske aldrig återvända. I den jämförelsen känns mitt & Carinas äventyr som en lyxresa. Det är ett äventyr och det kommer bli ett rent och skärt, gnistrande, strapatsrikt och upplevelserikt äventyr. Men det är inte våra vardagliga levnadsvillkor. Det är något utöver det vardagliga livet, en lyx som vi kan unna oss när vi har det så bra i övrigt. Och jag tänker – vad många äventyr det finns som aldrig blev kända. Jag tänker på fiskarna vid kusten i Norge som gav sig ut på vattnet i små, små båtar. De styrde utåt en dag, vände båten upp och ned på en ö och sov under den på natten och styrde sen hemåt nästa dag. Om de kom hem. Det var många som hamnade på havets botten. Det var deras vardag. |
|||
Farfar och de fyra minsta barnen vid deras hus. Min pappa står lutad mot farfars ben. |
|||
|
Knä-löst 130312 Lunchen ägnade jag åt testlöpning på isiga vägar i Ursvikskogen. Knät fick väl godkänt! Det kändes helt annorlunda än förut. Lite känningar satt kvar men jag förstod varför då jag kom in på Actic... Jösses, vilken knöl jag har i höger lår! Det är högt upp på högra sidan, försökte knåda ut den medan jag satt i bastun men det får bli massage i morgon istället. Jag kommer förmodligen skrika men ta i! Jag vill få bort den där klumpen som gör att senorna sträcks över knät och gör ont. Tack och lov är det inget fel på mitt knä. En muskelknuta i låret känns väldigt hanterbar. Egentligen borde jag jubla och vara glad men jag har inte kommit över det här riktigt än. Vill veta att hela jag är tipp-topp till när vi åker. Då blir jag lugn. Martin sa åt mig att vila innan resan. Det betyder 5-10 kilometerspass varannan dag. Det låter vettigt tycker jag. Kondition vet jag att jag har så det räcker och efter den 28:e kommer det vara slut på vilandet. Jag njuter och passar på att träffa vänner så länge det går! |
|||
|
Knä-oro 130311 Med hjärtat i halsgropen gick jag till Martin på Access Rehab idag. Mitt knä har känts lite konstigt - inte ont, men konstigt - lite då och då från och med min 17-milavecka i januari. Det har inte hindrat mig, det gick alldeles utmärkt att sätta världsrekord på löpband. Då kände jag ingenting i knät. Ibland har det känts något, ibland inte. Inte ont som sagt, men en ultralöpare kanske inte ska definiera vad som är ont. Vi har en tendens att somna under smärttest. För att bli av med det konstiga innan vår långlöpning startar bestämde jag mig för att löpvila förra veckan och bara köra styrka för att stabilisera knät. Resultatet blev att jag fick vända hem efter en tre kilometer lång testlöptur i lördags. Paniken spred sig. Nej, nej, nej, inte nu!!! Nu när jag ska ut och springa längre än jag någonsin gjort förr! Det enda jag kunde tänka på var mitt knä och jag låg och höll om det på nätterna för att det skulle vara snällt med mig och bli bra. Martin klämde och kände, böjde och bände och hittade inga fel på mitt knä. När han däremot klämde på låret stönade jag högt. Jag brukar tåla det mesta. -Hur mycket benböj hade du kört? frågade Martin -Så mycket jag klarade, svarade jag -Du ska nog inte köra mer benböj Därefter körde han ned fem centimeter långa nålar i lårmuskeln, körde ström mellan dem och muskeln pulserade som ett gigantiskt hjärta. Efter ett tag blev det varmt och skönt. -Det är inget fel på ditt knä, det är muskeln som är för spänd. PUUUUUUUUUUUUUUUUUUH! Jag känner mig väldigt lättad. Men inte helt. Knät känns annorlunda nu efter behandlingen. Jag vill ut på en testtur och känna att det känns bra innan jag jublar fullständigt. I morgon på lunchen är det dags! Håll tummarna för att allt fungerar då! I övrigt håller vi på med sponsorer! Det var något jag aldrig trodde vi skulle få, vi har inte ens sökt det. Men företag har hört av sig till oss och visat stort intresse. Det är annorlunda och väldigt spännande att jobba med sådant! Jag får tänka i termer jag aldrig tänkt förut och Carina och jag börjar bli fenor på det här. Tycker vi i alla fall! Nu i backspegeln känns det som att vi skulle ha börjat tidigare med sådant, det är rätt kort tid från att vi gjorde äventyret offentligt tills dess vi åker. Men, men, vi hinner det vi hinner och så får det räcka med det! |
|||
Nu är det offentligt. Torsdag morgon stod jag i föreningslokalen och flyttade stolar när jag fick ett sms. ”Vi vill intervjua dig kl 8.15. Går det bra? Anna producent”. Radio? Nu? Vi skulle ju släppa äventyret först på kvällen… Men radio vill jag inte missa. Självklart sa jag ja. Lite skamset sms:ade jag Carina om att vår nyhet skulle läcka ut för tidigt. Samtidigt som sms:et gick fram ringde Carina mig. ”Vet du vad, Enköpingsposten har redan publicerat artikeln om oss”. ”Vad bra, då slipper jag skämmas för att jag berätta för tidigt” blev mitt svar. Några sekunder senare brast vi ut i gapskratt. Det är trevligt att vara populär! Nu vet de flesta vad vi ska göra. Dels genom media men även genom den supertrevliga kvällen vi hade då vi berättade om planerna. Det kom mycket folk och återigen var det fantastiskt att få alla lyckönskningar och känna att så många bryr sig. Erika och Jonas välkomnade oss på övernattning, mat, bastu och kall öl på deras ställe i Finlands skärgård. Mirja och Mats välkomnade oss till deras respektive sommarställe och vi fick verktyg, kompass, blinkande armband, champagne och gästbok till resan. Känns skoj & annorlunda att kallas både "hårding" och "extremsportare". Jag tycker jag är rätt normal. |
|||
Jag längtar efter att slippa vardagen. Att bara springa fram i Rumäninens skogar och se vad dagen bjuder. Bara behöva tänka på mat, logi och att springa. Och upptäcka allt vackert längs vägen, både människor och natur. Inga räkningar. Inget pendeltåg, inga inrutade scheman. Det ska bli skönt med paus. Att leva på ett annat sätt ett slag. Det var mycket Paltén i Piteå-Tidningen idag. På inte mindre än fyra ställen möttes läsarna av mig. Hoppsan! |
|||
|
|||
”Jag ser fram emot att träffa de där människorna man ser på youghurtförpackningarna” -Carina Borén Jag har en liten klump i magen. Det är en lång resa vi ska ge oss ut på och många yoghurtländer vi ska passera. Torsdag den 28:e mars flyger Carina och jag ned till Istanbul. Efter att ha köpt lampolja på turkiska och lyckats hitta en karta i lämplig skala – och förhoppningsvis ett hamambad – springer vi hemåt. Hemåt. Låter helt absurdt när vi påbörjar en löptur på drygt 300 mil. Vi kommer följa Svarta Havet medan vi springer genom Turkiet, Bulgarien och Rumänien. Vid Constanza – där jag vill hälsa på min vän och kollega Octavian Badeas grav – svänger vi in mot Karpaterna för att följa dem upp mot Ukraina. Efter Ukraina springer vi genom Polen, Litauen, Lettland och Estland. Det är många länder jag inte varit i förut och språket kommer vara obegripligt. Om vi får tälta eller inte lär vi inte förstå förutom om vi blir bortkörda av en arg markägare. För att inte synas har vi fått låna ett kamoflagegrönt tält. |
|||
Baby Blue och multifuelkök på plats! Hur får man en sån idé? Den här gången kan jag inte skylla på någon annan. Idén var min. Eller min och Carinas. Jag kommer inte riktigt ihåg. Vi satt hemma i soffan hos mig och pratade om långlöpning, bland annat om vi skulle springa från Grekland och hem. Men resan i österled lockade mer. Kanske just för att vi inte kommer förstå språket, kommer hamna i länder och kulturer vi inte känner till och därmed får lära oss och uppleva otroligt mycket. Och även för att jag länge drömt om att paddla Ålands skärgård. Denna resa handlar om upplevelsen. Inte löpning eller paddling. Löpningen och paddlingen är medlet att nå alla människor vi passerar längs vägen, att se all vacker natur, komma nära och ett garanterat bra sätt att få skoskav. Livet är roligast då det innehåller både vedermödor och vila och jag hoppas vi kommer få mycket av båda! |
|||
Den här saken får inte följa med på vår färd... Senaste tiden har det varit fullt upp med planering – och mitt i allt det ett världsrekord. Köket vi hade tänkt ha med oss gick på gas och sådana gastuber finns inte att köpa längs vägen. Det gick inte heller att skicka gas till Turkiet. Vi fick köpa ett kök som drivs på vilket bränsle som helst istället. Tillverkaren rekommenderar dock inte blyad bensin. En annan historia var innerslangar till Baby Blue – vår barnvagn. Det är en Babyjogger Performance med 20x1 tums racerdäck och stötdämpning. Men extra innerslangar? Det fanns inte, varken från underleverantören av däcken eller välrenommerade cykelhandlare landet runt. Tillslut fick vi tag på leverantören i USA som hänvisade oss till en underleverantör i Sverige som till slut – mot det facila priset av 100 kr – skickade oss fyra extra innerslangar. Det hade känts lätt puckat att ge sig av på en över 300 mil lång löpning utan ett enda extra innerdäck. Nu har Tellus Cykel & Motor tagit sig an vår lilla Baby Blue och bytt bromsar, spänt ekrar, justerat däck och fyllt innerslangarna med punkteringstätande slem. Allt för att vårt hem ska hålla hela vägen till vi kommer - hem. |
|||
|
|||
Det blir ett äventyr på nästan fyra månader. Vi räknar med att komma hem omkring mitten av juli. Vad som hänt med oss under den tiden, hur vi påverkats som människor, hur relationen växt och vad vi upplevt - det har vi ingen aning om idag. Det enda vi kan säga är att vi har ingen aning om vad som väntar. Visste vi det så vore det inget äventyr. Come what may! |
|||
Följ Carinas blogg här Vår planerade färdväg Den väg det verkligen blev Twittra på #miklagardtostadsgard Artikel och intervjuer på Vaken i P3 och P4 SvD Marathonbloggen 130517 Marathon.se 130514 Enköpingsposten 130430 Marathon.se 130502 marathon.se 130425 SvD Marathonbloggen 130425 marathon.se 030416 P3 och P4 Vakna Gå till 4:42 så hittar du oss Kondis.no 130409 Marathon.se 130408 The Local Artikel på X-Kross Radio P4 Stockholm 130328 Mitt i Söderort 130326 Marathon.se SvD Marathonbloggen - vi hamnade på nätupplagans förstasida! Radio P4 Stockholm (Intervjun är på sändningen 8-8:30 och börjar vid 16:e minuten) Piteå-Tidningen 130308 Enköpingsposten 130307 Kondis 130308 |
|||
Till
toppen  |
|||
|
Det blev VÄRLDSREKORD!!!! |
|||
|
Jubel, applåder och "The Final Countdown" ljöd i hela salen när jag slutade springa efter 12 timmar. Upplev den otroliga stämningen här! |
|||
Dagen började perfekt. Ingela och jag kom till Actic i Kista strax innan halvsju. Utanför stod en vit bil med SR-logga. Ingela tog en bild på mig framför bilen, jag tyckte det var ballt att någon brydde sig om mitt lite halvgalna världsrekordförsök. Jag smorde in fötterna med sportslick medan Otto intervjuade mig, kommer faktiskt inte riktigt ihåg vad jag sa. Jag var inte ett dugg nervös, visste med mig att det här skulle gå vägen. Om jag inte snubblade på löpbandet och bröt benet, fick totalt hjärnsläpp eller magen brakar ihop helt, så klart. |
|||
|
De första timmarna flög iväg. Jag pratade med de som sprang med mig, jag kollade på facebook – PEK och Joakim hade satt upp en projektor så jag såg allt på väggen – och försökte svara på det som kom in. PEK kom med jämna rapporter. ”Nu är det 200 som följer dig via webben”, ”Nu är det 400 som följer…” , ”Nu är det 2000 som följer…”. Jag skakade på huvudet. Försökte få in det i hjärnan. 2000!!! Helt galet! Människor – både kända och okända – kom förbi på Actic, log och hejjade på mig. Allt flöt på bra, jag låg i 5:40 hastighet och mådde bra. Under femte timmen kom magen igång, men bara den sedvanliga tömningen so behövs då och då. Jag fortsatte springa på, kände av vaderna och att jag var lite sliten, men inte farligt. |
|||
|
|||
|
|||
Carina och Mia vet vad ultra innebär och masserar mina vader medan jag försöker få i mig energi Carina kom och hade med sig en lista med min favoritmusik när hon kom, och den spelades i alla högtalare från klockan två. Musik är en fantastisk energikälla! Det finns till och med teorier om att det är hjärnan som begränsar vår fysiska prestationsförmåga genom att säga att kroppen är trött i en vilja att skydda kroppen, men hjärnan är en väldigt försiktig general och kroppen har massor mer att ge fastän hjärnan säger åt musklerna att skrika i protest. Ett sätt att komma förbi den upplevda tröttheten är därför att stimulera hjärnan med till exempel musik. Eller kaffe! |
|||
Ingela, Joakim och jag jublar tillsammans med alla andra när jag passerar världsrekordet Ju närmare rekordet jag kom desto mer folk samlades en halvtrapp nedanför mig och bakom mig. PEK kom med nya rapporter. ”Nu är det 10 000 som följer dig via webben”. När Joakim lade ut en bild på facebook fick han över 300 likes inom några minuter. Hälsningar och hejjarop strömmade in från Sverige, Japan, Malaysia… Någon i Belgien satt och skrev om mig på en sida. Folk jag inte känner hejjade som galningar. Folk jag känner hejjade än mer. Strax innan fem avbröt Actic alla sina pågående klasser och alla kom och tittade på – mig! Jag hade länge sett framför mi i min mentala träning hur själva världsrekordpasseringen skulle gå till. Strax innan det var dags satte Joakim igång ”The Best” med Tina Turner. Jag sträckte upp armarna i luften, klappade händerna, alla i salen gjorde detsamma och så bröt jublet ut när jag sjungandes ”You´re simply the best, better than all the rest, better than anyone, anyone I ever met” passarade gränsen. Jag var världsrekordhållare. Och trött. |
|||
Jag blev stel. Och tappade motivationen. I efterhand tror jag det var en kombination av för lite mat, lite för otydlig målbild kring de uppsatta delmålen efter världsrekordet och trötthet och bristande motivation som gjorde att de två sista timmarna inte riktigt blev som jag tänkt. Jag hade krampkänning på insidan av bägge låren och höger vad vilket gjorde det omöjligt att springa snabbare än 7 min/kilometer. Jag vet att i sådana lägen kan det hjälpa att bränna på i rejält hög fart för att få det att lossna, men det tänkte jag inte på förrän två dagar senare. Vad hände med dig? Gick du ut för hårt, eller??? |
|||
Lena och Khedron springer med mig medan Maria, Janne, Anna och Carina stöttar mig i bakgrunden Med alla som hejjade på mig och med favoritmusik i hela lokalen så fortsatte jag. Jag funderade ett tag på att sätta mig och vila när det bara var en kvart kvar men så insåg jag – det är nu jag ska njuta. De här ögonblicken kommer inte igen. Återigen strömmade folk till, både i lokalen och via nätet. Det var dags för Grand Finale. Jag bad Carina om att först spela ”The Best” med Tina Turner, därefter ”I´m the worlds greatest” med R Kelly. Jag sjöng med för alla, klappade i händerna, de klappade tillbaka. Pekade på mig själv till stroferna |
|||
|
”I´m that star up in the sky I´m that mountainpeak up high Yes I made it – I´m the worlds greatest I´m that little ray of hope When my back´s against the rope I can feel it – I´m the worlds greatest” Lyssna på låten Jante gäller inte. Har aldrig gjort, kommer aldrig göra. |
|||
Så kom det klassiska avslutet med ”The Final Countdown”. Den spelades enbart för mig och alla klappade. Jag drog upp hastigheten till 5:20 tempo, hade så mycket energi i kroppen att jag ville spurta. Så slog klockan över till 12:00, jag tryckte på ”stopp” och allt var över. Eller så har det just startat. |
|||
PEK, jag och Joakim jublar över en fantastisk dag, ett fantastiskt lopp och ett nytt världsrekord! |
|||
Dagen efter ringde ”Mitt i Kista” och frågade "Hur det kändes att vara världsrekordhållare?" ”Jag vet inte. Jag har inte greppat det än” ”Vad var det bästa under dagen?” frågade de vidare ”Det var alla som brydde sig” blev mitt svar. Det är den bestående känslan just nu. Att det blev så fantastiskt stort, att det var så många som brydde sig, så många som fick något gott med sig den dagen. Det hade jag aldrig trott. Men så är det. Och faktum är också att jag är världsrekordhållare. Jag ska sätta mig vid köksbordet och se på den lilla bilden och texten om mig som var införd i Svenska Dagbladet dagen efter så kanske jag förstår även detta en dag. "Vilket rekord ska du slå härnäst?" är det många som frågar. Planerna är inte inställda på rekord nu längre. Nu ska det bli något helt annat! Vad? Det tänker jag hålla för mig själv så länge ;-) Den 7:e mars får du veta! |
|||
Idag är det underbart att vara Kristina Paltén. Tack alla så underbart hjärligt mycket för det! :-D Här är några länkar Här kan du se hela loppet - om du orkar titta i 12 timmar... Lugn, det är uppdelat på mindre bitar Video över när världsrekordet passeras P4 Stockholm (som intervjude mig hela tre gånger. Efter första intervjun blev de nedringda av folk som ville veta hur det gick) Andra radiointervjun SVT Mitt i Kista Piteå-tidningen Piteå-Tidningen igen Norrtelje Tidning Norrbottenskuriren Prestationsbyrån (här kan du se hur mitt energiindex varierade under loppet och vad det betyder) Bilder från Actic Kistas facebookalbum Kondis Affarsliv.biz Jogg.se Jogg.se igen Krutgubben (Joakim på Actic) MarathonMia MarathonMia igen Carina Borén Camilla Ringström Stefan Manning Anna Pernestål Ann-Sofie Forsmark Jag var med på ABC, Nordnytt, SVT24, SvD, Metro, bloggar... ojojoj! Jag är så enormt tacksam för allt stöd och jag vill tacka alla! Hinner inte mer än så här just nu, jag återkommer efter helgen! |
|||
|
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Äventyr |
||
|
2012 Det här äret blev ett mellanår, idrottsligt och äventyrsmässigt sett. Men, det stora i år är att jag är frisk, och jag var aldrig sjuk! Att ha konstiga hormonvärden är enligt läkarna normalt för min del. Vara frisk är det bästa som finns! Några roliga löptävlingar var jag med på - SM i 100 km var ett mästerverk i mental fokus för min del då jag inte var så vältränad. Till min förvåning råkade jag komma femma. Rallarvegslöpet, från havsnivå till fjälltoppar i vackra Norge. Och så var det VM förstås! Både på 100 km och 24 timmar, där jag var med som supporter. Sverige gjorde fantastiska prestationer på båda tävlingarna! I slutet av året startade träningen och planeringen för 2013 års stora äventyr... |
||
|
2011 Jag startade året med fötterna i ett mareldsglittrande hav och stjärnhimlen ovan Fiji över mig. Det var sista biten på seglatsen mellan Fiji och Nya Zealand. Carina Borén och jag hade varit superplanerade och när jag kom hem var vi redo för Ultrahelgen med Tim Noakes och Rune Larsson, som vi anordnat. Löpmässigt fick jag äran att paca Emelie när hon kapade svenska rekordet på 100 miles med mer än 1,5 timme. Själv blev jag oväntat fyra på Sveriges första SM i 100 km på tiden 10:10:06. Det loppet var "bara" träningspass inför det jag trodde skulle bli mitt stora lopp - Basel 24 h. Icke sa nicke! Jag bestämde mig för att strunta i tävlingar för ett tag och sprang istället en gammal pilgrimsled från Karlstad till Trondheim under semestern. Det blev en underbar löpning på 70 mil och 15 dagar. Efter hormonsvängningar som ifrågasatt min löpning och som ännu inte är utredda så fick året ett löpmässigt lite snöpligt slut - förresten, jag blev trea på Riksmästerskapet i 24 h (172 800 m) igen. Så så dåligt var det inte. Och så har jag och mamma fått äran att komma sist i mål på Tjejmilen. Genom att jag inte kunnat springa som jag velat fick jag upptäcka en annan form av rörelse som gett mig mycket - dans. |
||
|
2010 Mitt absolut bästa löparår hittills! Jag vann min aldra första guldmedalj i löpning genom att springa hem TEC 75 miles. Nu fanns det inga andra tävlande på den sträckan men jag var lika glad för det. Sedan slog jag personligt rekord på Halvmaran - 1:53:40 - på andra varvet på Stockholm Marathon. Det blev även pers på maran, 3:53:55, vid samma tillfälle. Det mest glädjande var att jag sprang fortare och fortare, ju längre jag kom. Under sommaren sprang jag in mitt livs snabbaste mil hittills - 48:20 - under Engelbrektslöpet samtidigt som jag fick vara medaljutdelare och hade en fantastiskt härlig helg hos Erika i Norberg! I augusti pacade jag Björn Baloo under det 246 km långa GAX Trans Scania och det bäddade för succé i mitt första 24-timmars lopp. Förutom att springa längre än någonsin förut - 184 647 meter - så kom jag totalt fyra, trea bland damerna, och resultatet var det femte bästa någonsin bland svenska kvinnor. Tre veckor efter det fick jag oväntat min andra medalj i löpning, den här gången i valören silver, efter att ha sprungit i mål som tvåa på Uppsala 50 km. Och så blev det pers, 2:56:47, på Lidingöloppet och pers på 50 km i terräng via Sörmlands Ultra sist på hösten. Som om inte detta vore nog var jag till Nya Zeeland både i mars och nov-dec för att segla tillsammans med mina vänner Anna-Marie och Cato. Segling har jag aldrig hållt på med förut. Det var en speciell känsla att sitta i mitten på en stor, blå, rund skiva och oavsett hur långt eller snabbt vi förflyttade oss var vi alltid i mitten på den där blåa skivan. Anna-Marie och Cato kunde inte heller segla, så det blev ett äventyr att ta oss de 1100 sjömilen mellan Fiji och Nya Zeeland! |
||
|
|
||
|
2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! |
||
|
2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. |
||
|
2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 |
||
|
2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. |
||
| Till
toppen |
||
|
Aconcagua 2008 |
|||
|
Bredvid mig på planet till Köpenhamn sitter en liten flicka, 6 år gammal, och leker med en tygälg. "Min mamma fick den andra älgen som hör ihop med den här. Den ska hon ge till bebisen i magen". Hon berättar att hon är duktig på att rita sälar och vi spelar på hennes nintendo gameboy. Jag berättar att jag ska flyga till ett land på andra sidan jordklotet. "Där ska jag och några till klättra upp på ett berg som är nästan 7000 meter högt. Vi kommer att frysa, det kommer att vara blåsigt och snöigt. Vi kommer att ha svårt att äta och sova och det kommer att vara jobbigt att andas för det finns så lite syre när vi är så högt upp." Två bruna ögon kikar upp på mig under den blonda luggen. Med blicken stadigt fäst i min frågar hon lugnt "Varför då?" |
|||
Vår vandring går över grus, sand och vacklande stenar genom Vacasdalen, längs en flod som bildats av smältvattnet från glaciärer. Det gnisslar mellan tänderna av sanden som ryker upp. De fyra första dagarna är lätta, mulåsnor bär våra tunga ryggsäckar ända till base camp på 4200 meters höjd. De jagas på av skickliga ryttare som styr med hjälp av visslingar. Bångstyriga mulåsnor som drar sin egen väg fångas in med lasso. Solen skiner och vi bär bara dricksvatten och matsäck. En kväll överraskas vi med barbeque till middag. Och rödvin! |
|||
Bilden till vänster visar inmarschen mot base camp. Fotograf: Jarle Trå |
|||
Vårt läger, som ligger nåra meter högre upp än de andra tälten, blir allmänt kallat "Swedish Basecamp" eftersom jag & Rune är de två enda svenskarna i gruppen. Alla andra kommer från Norge. På kvällarna dras de många Pekka-historier, vi spelar yatzy i mattältet som värms hjälpligt med gasol eller ligger och läser böcker i våra tält. Solen är uppe till tio på kvällen så vi har gott om dagsljus. På morgonen väcks vi av solstrålar som värmer tältet vid halv nio-tiden. Livet i basecamp är bekvämt. Där finns en dusch, bestående av en blå plastsäck och en slang som fylls med 20 liter varmt vatten mot en avgift på 20 USD. |
|||
De som jobbar i basecamp bor där hela säsongen, från december till mars. De har sina egna tält och verkar jobba dygnet runt, varje dag i veckan. Och alla är glada! Med stora leenden serverar Caroline, Pinky och de andra oss frukost, lunch och middag varje dag. Mycket av acklimatiseringen går ut på att ta det lugnt. Vi gör turer till högre höjder, sitter där några timmar, och kommer sedan ned igen för kvällen. Bergsbestigning är verkligen avslappnande på så sätt, det enda vi behöver göra är gå, äta och sova. Det enda mekaniska ljud vi hör är helikoptern som kommer ibland för att tömma skittunnorna eller för att flyga ut människor tillbaka till civilisationen. |
|||
Men än så länge är livet behagligt. Vi går, äter och vilar. Mer behöver vi inte göra. När livet är så enkelt inträder verklig vila. Inga mobiler, inga mail, inga måsten. Otroligt skönt! Så vi passar på att sola lite. Observera Runes militära solglasögon från 1938! |
|||
En höjdare är att bli kissnödig mitt i natten. Krypa ur den varma sovsäcken ut i kylan känns först besvärligt och irriterande, men varje gång jag kommer ut fastnar jag under stjärnhimlen. Vintergatan syns tydligt och Rune pekar ut de Magellanska molnen och kolsäckarna för mig. Orion är upp och nedvänd. Stjärnfall drar ofta sina ränder över himlavalvet. Efter en nattlig tur blir jag ofta sittande i sovsäcken i tältöppningen. Jag vill inte dra ned dragkedjan för tältöppningen så att det vackra försvinner. Vi är så små, vi människor som strävar mot toppen av detta berg, mot bakgrunden av de oändligt många och avlägset belägna stjärnorna. Strax innan basecamp försvann all grön växtlighet. Ett undantag är två små blommor i Swedish basecamp. En liten mus och en räv har förirrat sig hit upp, men annars finns det inte mycket liv. Inte ens myror existerar. Vi ser en falk, men inga andra fåglar. |
|||
Efter ett antal acklimatiseringsrundor drar det nu ihop sig för toppstöt! Vi börjar med att bära upp saker till läger 1, som ligger på 5000 meters höjd. Färden uppåt tar på, det är betydligt jobbigare att bära en last än att vara utan. Jag går och gnolar på sånger som peppar hela tiden. Det blir Carolas "So far so good" och No doubt´s "Don´t speak. I know you´re good, I know you´re really, really good!" Och tala är det ofta inte snack om. All luft jag kan få in behöver jag för att syresätta musklerna. Prata gör jag bara i pauser eller på väg nedåt. Efter turen till läger 1 vilar vi en dag i basecamp. Rune upptäcker att bergsbestigning är en ren föryngringskur! När han en dag råkar ta fram en lapp med mycket liten text från ryggsäcken lyfter han förvånat på ögonbrynen. "Jag kan läsa! Utan glasögon!". Det lägre trycket har ändrat ögonglobens form och Rune kan se igen! Läger ett. Fotograf: Martin Hindenes |
|||
Första dagen gör vi en acklimatiseringstur upp till 5 400 meter. Det är segt på vägen upp, jag flåsar som en blåsbälg. Men utsikten uppe från high col är verkligen värd det! Bilden visar utsikten över low col med "Polska pisspölen" som vi döpte den gula vattensamlingen till, efter Polish glacier som är den gnistrande, vita glaciären högst upp på Aconcagua. Fotograf: Rune Larsson. Efter en vilodag följer en acklimatiseringstur upp till läger två som ligger på 5 800 meter. Vi bär med oss en del utrustning och mat som vi behöver för toppstöten, det är för mycket att ta på en gång. De första 400 höjdmetrarna fungerer utmärkt, acklimatiseringen har haft sin verkan. De 400 sista är tyngre, återigen går jag med öppen mun, vägrar prata (det är för jobbigt) och flåsar för varje steg. Men upp kommer vi, alla 18! bara det är en prestation i sig! |
|||
|
|||
Efter de fyra dagarna i läger ett går vi ned till basecamp. Vi har en vilodag där innan vi ska upp till läger ett och sova en natt, sedan vidare till läger två och därefter mot toppen! Magen pirrar! När vi väl kommer upp till läger ett igen sätter jag i mig ett gäng torkade aprikoser. Sött och gott i den kyliga luften! Men på natten ångrar jag mitt tilltag. Det blir en sport att försöka ta mig så långt ifrån tältet jag kan innan jag behöver dra ned byxorna. Ibland kommer jag så långt som tre meter! När magen inte lättar sig på det sättet gör jag mitt bästa för att fylla tältet med metangas. Inte den bästa uppladdningen, direkt. Vi står och betraktar det mäktiga berget. Ska vi verkligen gå mot toppen imorgon? Den mäktiga Polish Glacier sträcker sig från läger två ända upp till toppen, dvs cirka 1100 höjdmeter. |
|||
|
|||
Jag ger Rune stora mängder salt löst i varmt vatten. Sedan får han nudlar och kycklinggryta. Han somnar mellan tuggorna och jag väcker honom så han ska äta mer. Sedan gör jag i ordning matsäck och fyra termosar med varmt vatten. Om vi lyckas ta oss iväg mot toppen så är det uppstigning strax efter klockan tre på morgonen. Då finns ingen tid till att inte vara förberedd, allt måste gå fort. Ovan: Utsikt från läger två. |
|||
I kolsvart mörker ringlar sig en rad med huvudlyktor iväg över berget. Det snöar stilla och är ganska varmt. Vi har otroligt tur med vädret; det blåsiga Aconcagua ligger nästan vindstilla framför våra fötter. Jag har ullunderställ, ullfrotteunderställ, fleecetröja, vindtät jacka och dunjacka. På benen värmer (förutom ullen) ett par täckbyxor och ett par vindtäta byxor. Att jag täckt ansiktet med slalomglasögon, ansiktsmask och balaklava gör att jag glömmer en liten detalj. Efter en tid får jag ta av mig fleecen, då blir temperaturen perfekt. Vid sjutiden skymtar vi konturerna av bergen runtomkring. Ovan: På väg mot toppen. Fotograf: Jarle Trå |
|||
Jag ser rosa och gröna prickar som dansar framför ögonen. När vi når The Cave på 6 600 meters höjd är jag redo att ge upp. Men nu är Rune stark! Han har gjort en otrolig återhämtning och bär hela vår packning så att jag slipper. Han vill absolut vidare och jag tänker "Jag ska nå så högt jag orkar". Efter lite mat och dricka i The Cave ger vi oss upp för den sista biten, Canaletan. 400 höjdmeter i 40 graders lutning är en pressande avslutning på en redan jobbig färd. (Lutningen syns på bilden ovan). Cola-Rune (kallas så för att hans jobb är att sälja Coca-Cola) hänger på. |
|||
Många gånger under vandringen upp för berget insåg jag att jag var långsammast i gruppen. Att vara "sämst" är inte roligt. Någon stackare blir onekligen sist och för mig skapade det en känsla av att sinka de andra. På toppstöten gjorde Rune det väldigt klart för mig att eftersom han fick gå bakom mig hela tiden så var han urstark under hela toppstöten. Det berodde på att jag höll ett lågt, jämt tempo som han kunde följ med i hur lätt som helst. Då kändes det med ens mycket bättre att vara långsammast. Genom att vara långsammast, men ändå tillräckligt snabb, gav jag de andra gåvan att känna sig starka och jag gav dem även ett drägligt tempo. I Canaletan funderar jag aldrig på att ge upp. Men det blir många pauser, både stående eller sittande på en sten. En sporre är att vi ibland kan se toppen fram för oss, när snöfallet lättar. Jag kan se de andra ur vår grupp som strävar mot toppen en bit framför. Det går inte fort för dem heller. Jag lutar mig mot en sten för en stunds vila i snön under ett fluffigt täcke. Fotograf: Rune Larsson |
|||
Äntligen på toppen! Fotograf: Jarle Trå |
|||
Rune, Cola-Rune oh jag på toppen! Till höger syns sydtoppen och bakom oss brer nordtoppen ut sig. Fotograf: Jarle Trå |
|||
Morgonen efter vaknar vi till ett strålande solsken! Under natten har det fallit cirka 30 centimeter snö så tälten är övertäckta och fulla av kondens. Eftersom vi kom fram så sent på kvällen tar Rune och jag det lungt. Dessutom har Rune fått en liten släng höjdsjuka, han spyr när han borstar tänderna och har lite huvudvärk. Däremot är jag pigg. Vi har haft en förmåga att vara dåliga vid olika tillfällen. När jag varit dålig har Rune orkat och vice versa. Genom att vi hela tiden hjälpt varandra har båda också kommit till toppen. Utan den ömsesidiga hjälpen är det tveksamt om någon av oss hade gjort det. |
|||
Bilden ovan visar det snötäckta läger två. Fotograf: Martin Hindenes |
|||
En svullen Kristina. Fotograf: Rune Larsson |
|||
Vandringen ned till Pampa de Lenas tar många timmar. Rune och jag gör oss ingen brådska, vi vill passa på att njuta av det vackra sceneriet så mycket vi kan innan det är dags att åka hem. Vi vadar över två älvar och en gång hamnar vi på fel sida av vattnet. Det verkar vara en stig där, men den tar slut i stenskravel. Det blir till att klättra och hoppa. Jätteroligt! Nere i dalen tar sandtromberna fart mellan bergssidorna. Vi får verkligen hålla i hatten för att den ska sitta kvar på huvudet. Vid tiotiden på kvällen är vi framme. Det blir sista natten under stjärnorna och i sovsäcken. Det känns vemodigt, jag vill inte att det ska ta slut. |
|||
Innan resan hade jag två anledningar: Jag ville se om jag klarade det och jag ville inte missa det äventyr en sådan bestigning innebär. Nu när resan är över har jag många fler. Förutom att jag fick veta att jag klarade bestigningen och fick uppleva äventyret så har jag fått uppleva fantastiska vyer och lärt känna lika fantastiska människor. Jag är ödmjukt tacksam över att ha fått en kropp som fungerar så bra att den kan ta mig till toppen och tillbaka. Jag har fått uppleva friden på berget. Jag kommer förhoppningsvis våga göra fler saker jag inte hade vågat eller tänkt på förut. Utseende, trender och klättra på karriärsstegen känns väldigt avlägset och konstgjort. Livet är enormt mycket större än så. Jag uppskattar att jag har ett vindstilla sovrum, att det rinner vatten ur kranen och att jag har avlopp inbyggt i lägenheten så jag slipper gå ut på natten. Men visst saknar jag de nattliga kiss-stunderna under stjärnorna. Jag tror livet behöver kontraster för att levas fullt ut. Kristina när solen går upp. Fotograf: Rune Larsson |
|||
|
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ |
|||
Fran och med imorgon kommer jag tyvarr inte ha mojlighet att uppdatera hemsidan. Vill du folja oss, ga till Jarles hemsida! Medoza ligger pa drygt 800 meters hojd. Ikvall tar vi buss upp till Puente del Incas pa 2717 meter. Dar sover vi och vandrar sedan i fyra dagar till vart baslager, Plaza Argentinas, pa 4203 meters hojd. De forsta dagarna tillryggalagger vi manga kilometer, men inte sa manga hojdmeter. Darefter blir det manga hojdmeter men fa kilometer (fagelvagen i alla fall). Tiden efter att vi natt baslagret och ger oss av pa toppstoten kommer att ga at till acklimatisering och vila. Vi behover forbereda oss for att tala de hoga hojderna! Pa vandringen mot toppen ska vi bland annat klara att stiga drygt tusen hojdmeter pa en stracka av tre kilometer. Idag sover vi ut med fullproppade magar (en "baby beef", som Rune äter på bilden, väger 600 g. Rune ville gärna ha en till...), skaffar mer proviant (plommon for att undvika forstoppning, fikon, kex, tonfisk, choklad... Allt som kan tankas gora maten godare och som vi kan langta efter!) i Mendoza och ordnar med klatterlicenserna samtidigt som vi vantar in var sista kamrat som ska anlanda under dagen. Nu ar jag inte nervos langre, snarare kolugn. Det ar en otrolig forman att fa chansen att ge sig ut i den karga naturen och uppleva ett vidunderligt aventyr! Vilka av oss kommer att komma upp? Vilka blir vanner for livet? Hur kommer vi att paverka varandra? Hur kommer det att kannas att ga, andas och bara ryggsacken da vi inte ens har halften av syrehalten vid havsnivan? Och vem vinner flest yatzy? Snart vet vi! Nar vi kommer hem kommer jag att uppdatera hemsidan med reseberattelse och bilder. Till dess: Vi ses! |
|||
|
20:e jan Till Argentina! Efter 1,5 timmars vantan pa Santaigos flygplats kom antligen de norska vandringskamraterna. Da hade en av oss fastnat i tullen med tre mandariner. Det kostade 120 NOK per styck och en massa pappersarbete. Men det gjorde att Rune, som landade tva timmar senare, hann folja med bussen och slapp flyga. Pricken over i:et var att min syster lyckades avboka hans biljett sa han far pengarna tillbaka! En person hann inte med flyget pga av forseningar sa honom vantar vi in i Argentina. Bussfarden gick genom Andernas torra sten- och sandlandskap. Vi passerade 3100 meter och fick en forsta glimt av snon pa Aconcagua. Efter denna naturupplevelse fick vi andas avgaser i tre timmar medan granspolisen kontrollerade pass och bagage. Efter totalt 10 timmar i bussen anlande vi till Mendoza, Argentinas tredje storsta stad. Kvallen avslutades med skrovmal al la Pampas - biff pa 600 gram med rott vin dartill. Mmm! |
|||
|
19:e jan, Ett hus av karlek Ta sig till Isla Negra genom att folja med pa turen som hotellet arrangerar, det ar alldeles for latt! Det blir mer sport over det hela att forst behova ta reda pa var lokalbussarna gar, ta mig till busstationen med tunnelbanan, trangas bland solparasoller, strandmattor och barnvagnar i forhoppningsvis ratt ko, kopa biljett pa spanska (mitt ordforrad har okat dramatiskt den senaste tiden. Nu kan jag femton ord), lyckas hitta till ratt buss och trots alla anstrangningar sitta dar med en oviss kansla - kommer jag verkligen ratt? Och om jag kommer dit, lyckas jag ta mig hem ikvall? Efter tva timmars bussfard bland brungula kullar, vinodlingar och eucalyptusskogar visar det sig att jag lyckats; jag kliver av vid Pablo Nerudas hus vid Stilla havet. Det bla huset ar byggt i vindlande gangar och ligger hogt over havet. Allt ar gjort for att likna ett skepp. I vardagsrummet trangs galjonsfigurerna med varandra. Vaggarna ar valvda som i en kajuta och kladda med tra. Smala trappor leder till de olika rummen. Sovrummet vetter mot havet. Fran sangen, som stallts diagonalt for att fa den basta vyn, kan de alskande ligga och se vagorna krossas mot klipporna nedanfor. Vaggarna pryds av "P Y M", Pablo och Mathilde. For varje samling har byggts ett rum; ett for glasflasksskeppen, ett for snackorna, ett for flaskorna i olika farger och former. Och ett stall for hasten i papper och tra som Pablo dromde om att kopa i 40 ar. Bla lapis lazuli, vit bergskristall och andra stenar har sammanfogats i ett monster i farg, form och olika nivaer runt om en eldstad. Stenen belyses pa olika stallen av lampor. Jag fastnar vid konstverket och drommer om att gora nagot liknande om jag skaffar hus en dag. |
|||
Efter rundvandringen gar jag ned till havet. Vagorna kastar sig i mullrande frenesi in mot stranden. Tva kvinnor star forsiktigt bakom en klippskreva och vantar pa att kunna doppa sig da en vag pressar sig in. Ett dopp ute i oppna vattnet vore sjalvmord. Jag klattrar pa klipporna och fastnar i vagornas magi. Det gar att iaktta dem i timtal. Frasandet, det vita skummet, det oberakneliga vattnet som en gang slungar sig upp och dranker mina skor. Allt ar vackert, allt ar harmoni. En vild skonhet. I morgon kommer resten av gruppen, da blir det buss till Mendoza i Argentina. Dagen efter ska vi hamta vara tillstand (vilket sags kunna vara ett talamodsprovande anventyr) och pa tisdag borjar vandringen! |
|||
|
18:e jan, Framme i Chile! Aldrig ar mitt hem sa mysigt, aldrig framtrader konturerna pa tallarnas bark sa tydligt, sallan ar kanslorna starkare an nar det ar dags att lamna min normala vardag. Efter att ha atit lunch med Emmy, som vantas fa barn den 4:e februari, gav jag mig av mot flygplatsen. Vi beraknas sta pa toppen den 6:e eller 7:e februari. Nar Emmy och jag ses igen har hennes liv forandrats for alltid, kanske mitt ocksa. Det aterstar att se! Sista veckan innan avfard var en speciell upplevelse. Magen knot sig, kilona rasade. I panik over minskande isolering la jag av med all traning och agnade mig at hamburgare, calzone, kladdkaka med extra vispgradde och chokladkakor till frukost. Det ar en mycket trevlig del av bergsbestigningen! Sista natten firade jag dessutom med att sova inomhus i min varma, skona sang. Jag ville njuta av hur mjuk den ar en sista gang innan avfard! Efter att ha flugit 12 timmar fran Frankfurt seglade vi in over Sao Paulos vidstrackta betongdjungel. Skyskrapegraa skelett stretade sa gott de kunde mot skyn for att hitta luft bland all smog. Fyra timmar senare kittlade Andernas toppar flygplanets mage pa vag in mot Santiago. Med blandad nyfikenhet, forvantan och knip i magen kikade jag omsom pa de snokladda bergen, omsom pa skarmen som registrerar hojden over havet och temperaturen. 6963 meter verkar vara ordentligt hogt... Santiago mottog mig med 25 gradig varme. Jag har varit tvattakta turtist idag och tittat pa slottet, Sankta Lucia tradgarden med Neptunfontanen och sa har jag atit chilenska hamburgare! For att forsakra mig om att jag kommer hem har jag kopt en present at mig sjalv som star darhemma och vantar. Och sa har jag med mig lyckoamuletterna jag fick av min syster och hennes yngste son. Visst tanker jag pa att en av 220 kommer aldrig hem igen. Men det har jag tankt gora! Livet ar alldeles for vardefullt och det finns alldeles for manga harliga manniskor i mitt liv for att jag skulle lagga av nu! |
|||
Måhända tycks det konstigt att vilja bestiga ett berg där vindarna piskar fram i 50-60 meter per sekund, temperaturen faller ned mot -35 grader och endast en av tre som försöker komma till toppen lyckas med sin föresats. Men jag längtar! Jag vill känna vinden riva i kläderna, ligga tryckt inne i tältet medan stormen rasar och njuta av vindstilla, vackra dagar och tysta, ödsliga landskap. Aconcagua är känt för att det ska vara lätt att klättra upp på - tekniskt sett. Det är också känt för sitt extrema väder. Ryktet att vara lätt att bestiga i kombination med det nyckfulla vädret gör att Aconcagua har en av de högsta dödssiffrorna - i snitt kommer 4,63 personer av 1000 aldrig levande ner igen. Det är dubbelt så mycket jämfört med hur många som dör på Nordamerikas högsta berg, Denali, i Alaska. Men fortfarande en bit ifrån de 1,8% klättrare som avlider på Mount Everest. Eller 100 gånger högre än trafikdödligheten i Sverige. Min målsättning är klar - jag ska upp på toppen, sedan ska jag ned och därefter ska jag hem och skryta om bravaden! Uppe på 6962 meters höjd i västra Argentina finns bara 40% av syrenivån vid havsytan. Vi kommer att ha svårt att sova, röra oss och andas. Förmodligen kommer maten komma upp fortare än den går ned. Ibland önskar jag att jag hade satsat pengarna på en semesterresa till Florida i stället. Men nu längtar jag till Aconcagua! Medan jag väntar på att få komma iväg springer jag 4-5 mil per vecka och styrketränar två gånger per vecka. Över 6000 meter kommer kroppen bryta ned sig själv så jag tänker att det kan vara bra att ha lite extra av mig att ta av... Jag mumsar blodpudding för att öka förmågan att bilda röda blodkroppar vilket behövs när syretillförseln är låg och jag sover på balkongen för att vänja mig med kyla. Stockholmsvintern har hittills som bäst presterat en nollgradig natt. Jag hoppas på köldrekord snart. Känslan att vakna av snöflingor i ansiktet är oslagbar! Sist men inte minst försöker jag göra plats i ryggsäcken för de 2,7 kg tunga storskorna, isyxan, pottan (vem vill ut och kissa mitt i natten när det är -35?) och vattenflaskor med isolering så att dricksvattnet håller sig frostfritt! Med på resan blir Rune Larsson, Sveriges meste ultralöpare, och 15 personer från vårt vänliga västliga grannland, Norge. Reseledare är bergsbestigaren och äventyraren Jarle Trå. Den 20:e januari börjar vår färd mot Sydamerikas tak. Följ vår resa på Jarle Trå´s hemsida eller här på Palten.se |
|||
| Till
toppen |
|||
