Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.		Äventyr genom tiderna 2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! 2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. 2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. Till toppen Ursvik Ultra Den osvikliga lusten till en ny utmaning dyker alltid upp - oavsett hur tungt det var sist. Jag bedömer om drömmen verkar gå att nå och sedan gör jag ett träningsprogram. Dagarna schemaläggs med intervallpass, långlöpning och styrketräning. När jag känner att jag kan nå målet berättar jag för mina kamrater vad jag planerat. Sedan får jag inte misslyckas. Och vips, så förvandlas det magiska "vill" till fängslande "måste". Fastän jag vet att prestera i lust är tusen gånger roligare och ger bättre resultat än prestera av rädsla för att misslyckas. Jag ställde mig själv frågan - vad händer om jag inte planerar, om jag inte måste klara en tävling utan bara springer på lust? Hur långt kan jag nå då? Efter att ha kommit ned från Aconcagua i februari hade jag inga nya mål. Jag gick omkring och njöt av segersötma och tacksamhet över att återigen fått nå dit jag föresatt mig att nå. I rofylld glädje blev löppassen långa och långsamma. Stockholms alla strandpromenader avverkades i maklig takt under solfyllda vårdagar. Så insåg jag att det var dags för Ursvik Ultra, 5 varvs löpning mitt i natten i det mycket backiga 15 kilometer långa extremspåret i Ursvik. Det lät spännande! Trots att jag inte tränat för det beslöt jag mig för att delta. Jag hade ändå inget annat för mig den lördagkvällen. En annan fråga sökte också sitt svar: Hur mycket är psyke och hur mycket är fysik i ett långlopp? Det var en speciell känsla att packa väskan och ta tunnelbanan till Hallonbergen vid en tidpunkt då jag normalt brukar gå och lägga mig. Vid motionsgården lyste marschaller och flitiga funktionärer delade ut nummerlappar och tidningar. I omklädningsrummet bytte vi åtta deltagande damer om. Lukten av liniment blandade sig med frågor om vad de andra skulle ha på sig, om de sprungit loppet förut och vad vi hade för olika målsättningar. Förhållandena för tävlingen var perfekta, den ljumma luften smekte luftrören och marken var torr sånär som på ett par lergropar. Där jag stod och pratade med några andra deltagare märkte jag knappt att startskottet gick men plötsligt var vi iväg. Första varvet fick jag sällskap av Camilla Ringström, en jättetrevlig östgötska numer bosatt i Sollentuna. Vi höll ett maklig tempo och pratade glatt medan vi tog oss fram i den nattmörka skogen. Pannlampornas sken lade sig bredvid varandra så vi såg stigen väl. Efter första varvet drog Camilla ifrån och jag sprang med Lasse Lindblom som försökt slutföra loppet fem gånger tidigare men hittills inte lyckats. Vi pratade på och samtalen underlättade löpningen mycket. Jag kände att benen var sega och inte riktigt så tränade som de borde varit, framför allt saknade jag backlöpningsträning. Strax innan andra varvets slut högg det till i höger knä. Jag blev tvungen att gå men kunde snart lunka iväg igen. Sedan högg det en gång till. Samma procedur upprepades. Och så en gång till! Jag sa åt Lasse att lämna mig och tänka på sin tid, men han ville inte överge mig. Jag plockade en smörgås i varvningen och fortsatte med tveksamhet in på tredje varvet. Vad var det här? Varför gjorde det ont? Skulle jag åka på någon skada som skulle hindra all härlig löpning för några månader framöver? Efter trettiotre kilometer bestämde jag mig för första gången i livet att bryta ett lopp. Nesligt, men jag tyckte inte det var värt risken. Vad skulle hända med min löpglädje om jag smärtsamt tog mig igenom de 42 kilometrarna som återstod? Och hur länge skulle knät vara skadat? Dessutom var jag trött. Jag tror mycket väl att jag klarat tre varv om jag sluppit smärtan i knät. Men det är osäkert om jag klarat varv fyra och fem. Kanske gåendes? Visst är det tråkigt att inte klara ett lopp jag startar i. Samtidigt är jag glad för att jag vågade pröva, fastän oddsen var låga. Jag fick värdefulla svar på mina frågor. Min nuvarande vardagsträning, enbart baserad på lusten att springa, räcker till ett Lidingölopp eller ett Stockholm Marathon. Det är inte fy skam. Det räcker inte till ett längre lopp, som Ursvik Ultra. Hade jag aldrig prövat hade jag fortfarande inte vetat. Jag vet numer att jag behöver både fysik och psyke för att klara ett lopp av den här digniteten. Det räcker inte med enbart psyke, inte heller enbart fysik. Lusten kan inte ersätta träning men ökad lust ger ökade träningsdoser. Då kommer jag även klara längre lopp. Att låsa in träningen i fänslande program som stjäl glädjen från livet är ingen lösning. Det var en befriande känsla att gå till ett tävling utan krav på mig att klara det och utan rädsla att misslyckas. Det gjorde att jag njöt mer av loppet. Trots att jag inte hade kravet på mig själv att klara loppet känns det lite skämmigt att inte fullfölja. Jag får upprepa min egen devis "Det enda misslyckandet är att inte försöka" för mig själv och vara stolt över att jag faktiskt försökte. Springa i nattmörkret och höra skogen vakna till liv, träffa alla trevliga människor som deltog, det var en härlig upplevelse! Det gav mersmak till att springa Ursvik Ultra en gång till. Mycket mer mersmak än vad 42 plågsamma kilometrar skulle ha gjort. Till toppen