Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.		Äventyr genom tiderna 2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! 2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. 2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. Till toppen Lidingö Ultra Tävlingsmorgonen började med diarré. Inte bara en, utan tre, gånger. Inte den start jag ville ha, direkt. Stiga upp kvart över fem en lördagsmorgon kändes också så där. Men den lilla missmodigeten byttes snabbt i solskensleenden då jag nådde T-Centralen. Det är något speciellt med träningsklädda löpare som förstår att de ska delta i samma utmaning. Det glada pladdret steg mot taket, oavsett om man kände varandra sedan tidigare eller inte. På Lidigövallen ställde vi oss i startgrupperna "gå", "jogga" eller "spring". Klockan åtta gick startskottet för de tappra cirka trehundra personer som skulle avverka loppets 50 km. Snart drogs klumpen av deltagare ut till ett långt led. Färden gick över Grönsta gärde och följde Lidingöloppets sista mil en bit. Därefter vände vi ut mot vattnet och sprang längs Lidingös sydvästra strand. Utanför såg vi hur deltagarna i Lidingö regatta gjorde sina fartyg startklara. Efter Lidingöbron tråcklade vi oss fram bland bostadsområden och på stigar för att sedan vända in mot Kottlasjön. Under barrträden sprang jag och förundrades över de enorma villorna med slätputsade fasader, gigantiska fönster och havsutsikt och trävillsdrömmarna som låg inbäddade i grönskan. Vem har råd med sådant? Vid kyrkviken började värmen ta ut sin rätt. Just den här dagen gjorde sommaren entre med 25-gradig värme. Jag flämtade och svettades och lade mig bakom två tjejer för att få draghjälp. Annars sprang jag mesta delen av loppet ensam. Jag lyssnade på musik och sjöng när inga andra var i närheten. Det gör att jag tänder till! Fågelkvittret, vitsipporna, utsikten mot havet och de ord jag växlade med andra löpare gjorde loppet till en härlig upplevelse. Efter rundningen av Lidingös norra udde bar det av in i skogen. Doften av solvarma tallbarr väckte minnen av skogsmulle. Jag passerade 35 kilometersskylten efter ganska precis fyra timmar. Benen kändes, de blev kompakta och ibland värkte det här och där. Men motivationen var hög! Mitt problem är snarare början av ett lopp. Då springer alla förbi mig och för varje person som passerar sjunker modet något. När jag sedan hamnat där jag bör ligga - dvs långt bak - går de första krafterna åt till att vända de negativa tankar som byggts upp. Jag lägger märke till allt som känns bra. Stabilitet i steget, att jag känner mig stark, hur vackert det är - allt som ger mig något positivt lyfts upp i medvetandet för att förstärkas. Sedan springer jag i envälde, struntar i alla andra. Därefter kommer den djävulska fasen - när jag ger mig ut på jakt. Efter tjejer! Ofta går jag ut försiktigt och har gott om krafter kvar mot slutet av ett lopp. När jag passerar en tjej vet jag att jag plockat en placering. Det ger en kick. Ser jag nästa tjej springer jag i kapp henne också så småningom. Och får en till kick. Så höll jag på, från Kyrkviken och till målet. Annie, som jag träffat på tunnelbanan, och jag växeldrog stora delar av loppet. Vid alla vätskekontroller grabbade jag tre-fyra muggar med vätska och smörgåsar och åt medan jag gick. Medan jag mumsade i mig detta passerade Annie mig. Sedan segade jag mig ikapp henne och passerade henne strax innan nästan vätske kontroll, där samma procedur upprepades. Vid den tolfte och näst sista kontrollen insåg jag att jag inte behövde dricka så mycket då det inte var så långt kvar. Jag tog bara en mugg och den här gången hann inte Annie passera mig. Det var en underbar känsla att närma sig Grönsta gärde och veta att jag snart skulle vara i mål. Ute på gärdet såg jag en tjej jag jagat sedan Kyrkviken men gett upp hoppet om att nå. När Rune, som också deltog och redan gått i mål, kom och mötte mig och peppade så ökade jag farten och sprang förbi även henne. Rune hade fotograferat under loppet och intervjuat löpare för att få material för en krönika, ändå sprang han in på 55:e plats av 207 herrar, drygt en timme innan mig. Min målbild för loppet var att spurta inne på Lidingövallen och det gjorde jag också, om än något segt. Målgången klockades till 5:40:23 vilket var bättre än jag väntat mig. I mål fick alla deltagare en unik medalj från historiens första Lidingö Ultra. Löpare linkade omkring på gräsmattan och pratade med varandra. Leendena sken i kapp med solen som var speciellt svårslagen denna första sommardag på året. Jag satt kvar länge, stretchade och pratade med personer jag pratat med under loppet. Varenda löpare som tog sig mot mål möttes av de andra deltagarnas applåder. Efter att ha brutit Ursvik Ultra tidigare i år lärde jag mig att jag behöver förbereda mig något inför ett längre lopp, om än jag inte vill lägga upp välplanerade träningsscheman som gör mitt liv till tråkiga, grå excelrutor. Inför Lidingö Ultra trappade jag upp träningen under en treveckorsperiod och lade in ett backlöpningspass per vecka. Första veckan sprang jag 54 km totalt, andra blev det 67 och tredje blev det 75 km. De två första veckorna sprang jag ett varv på det backiga 15-km spåret i Ursvik för att ytterligare vänja benen vid backar. Tredje veckan blev det två varv. Denna modesta träning räckte tydligen för att klara loppet. Men löpning är så mycket mer än träning och tävling. Jag tänker på alla de jag träffade på Lidingö Ultra som jag tidigare mött under Swiss Alpine Marathon, och på de jag pratade med som jag aldrig träffat förut. Nästa lopp kommer jag säkert träffa en del av dem igen plus utöka bekantskapskretsen ytterligare. Så blir det en hel ultrafamilj så småningom. Som svettas, tävlar, peppar och kämpar tillsammans. Det är grejer, det! På vägen hem var det strömavbrott i tunnelbanan och Quarnevalen hade orsakat trafikstockning. Det var bara till att gå in mot stan. Rune, jag och Cecilia, som kommit fyra bland damerna, äntrade glatt trappor och klättrade över banvallar och staket med mjölksyran sugande i benen när vi villat bort oss. Inget äventyr är för litet för att uppskattas! Till toppen