Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.		Äventyr genom tiderna 2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! 2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. 2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. Till toppen Shanghai 2004 - 2007 Under drygt 3 års tid reste jag 15 gånger till Shanghai för att arbeta. Läs om den dallrande, motsägelsefulla, mångfacetterade staden och hur det kan vara att leva där i dagens Kina! Mannen jag sitter bredvid på planet vill inte ha någon mat. Däremot lånar han min gaffel för att smaka på köttgrytan jag fått. Jag använder skeden till att äta istället. Vem vet vad han har för baciller? Det är så typiskt kinesiskt på ett vis; gränsen mellan dig och mig är mer utsuddade än i Sverige. Man går nära varandra på gatorna och på en del offentliga toaletter sitter man på huk i rad över rännan utan väggar eller dörrar emellan. "Det är ett sätt i var gård" skulle farmor ha sagt. Fast på pitemål, förstås. Och visst är det det! Det finns inget fel, vi är bara olika. Hur ska jag beskriva en stad så som Shanghai? En del säger att det lever arton miljoner människor här. Andra hävdar att det är trettio. Hur som helst, stort är det. Jag undrar alltid över hur man klarar avloppshanteringen i en sådan stad? Och hur får man dit all betong till alla byggen som pågår? Vart man än vänder sig står det byggkranar för att uppföra nya skyskrapor. Ofta smäller man upp åtta till tio stycken på en gång. Det är staden som aldrig tar slut. Åker jag högst upp i Jin Mao Tower och tittar ut från åttiosjunde våningen är det väldigt tydligt. Byggnad efter byggnad reser sig ur asfaltsdjungeln så långt jag kan se tills de försvinner i diset. Här och där syns något träd eller grön yta. Just utsikten från Jin Mao Tower har gett mig nya funderingar. Vad är egentligen normalt? Hur kan vi i Sverige säga att vi "lever normala liv" när det finns dubbelt så många människor i en enda stad i Kina som lever väldigt annorlunda motför oss? Är "det normala"det liv som majoriteten av oss lever? Och är det i så fall begränsat till en viss geografisk yta? För en svensk lär inte nudlar och dumplings räkna som normalt... Utsikten ger också funderingar om Sveriges framtid. På fabriken jag jobbat i Shanghai tjänar arbetarna cirka 1200-2000 yuan (1 yuan är ungefär 1 krona) per månad. Tjänsteman ligger på strax under 2000 och upp mot 10-15 000. En del ligger till och med på över 30 000. I dagsläget överför vi utveckling och marknadsföring från Sverige till Kina. Vi får två-tre stycken ingenjörer i Kina, med bra utbildning, till priset av en i Sverige. Vad ska folk Sverige göra när vi flyttat ut alla arbeten? Jag tänker även på den drivande kraften. Har du ett bra jobb i Kina bor du i en fin lägenhet, har mat på bordet, egen chaufför som kör dig till jobbet (ofta i en svart Audi med en parfymflaska med guldkork i vindrutan) och ditt barn kan utbilda sig. Priset på en bil är ungefär som i Sverige och för att köra i centrala Shanghai behövs en registreringsskylt som kostar 25-30 000. Är du bonde, som större delen av Kinas befolkning är, får du jobba dygnet runt för att få ihop några yuan för det du producerar och antagligen har du inte råd att betala sjukförsäkringen som kostar omkring 3 yuan. I de fattigaste delarna av Kina dör fortfarande 30% av barnen innan de fyllt tre år. Jag tycker inte att dessa skillnader är bra, absolut inte. Det jag ser är att människor jobbar som galningar för att skaffa sig ett bättre liv, och det ger utveckling. Både av den kinesiska ekonomin och av personerna. Och det leder till överbelastning för en del. I Sverige har vi det hyfsat bra, även om det finns de som inte alls har det bra. På en relativ skala har vi det dock väl ställt, även om vi förlorar vårt jobb. Krasst så ger det mindre utveckling. Jag läste en gång att I Sverige är det 9% som söker sig till högre utbildning - trots att den är gratis - jämfört med 70% i Japan. Vart kommer det att ställa Sverige i framtiden? Till vänster bostadsområden i jättestaden. Mannen bredvid mig vägrar sätta fast säkerhetsbältet när det är dags för landning. En flygvärdinna säger till honom och han sätter på sig det. När hon försvunnit lägger han filten och kudden i knät så det syns att han spänner av sig det igen. Också det är så typiskt kinesiskt! Det finns lagar och regler, ofta väldigt strikta. Och få följer dem. Det är förbjudet att flyga med drakar i Century park. Utanför parken vimlar det av - drakförsäljare! Det är klart att alla små påvar ska flyga drake! Inne i parken, förstås. Barnen kallas elakt små påvar eftersom enbarnspolitiken har gjort många barn väldigt bortskämda. Likadant är det med cykelbanorna i parken. Två banor har gjorts, en med pilar in mot parken och en med pilar ut. De är till och med åtskilda av en refug med blommor i. Trots det vinglar cyklister i båda riktningar på bägge vägbanorna. Kommer man för nära varandra skrattar man och väjer smidigt undan. I Kina finns få konflikter. Det är viktigare att bevara relationen än att göra rätt, även relationen med främlingar. Men blir man ovän så smäller det rejält. Jag har sett en tjuv blivit jagad och nedslagen på marknaden. Fler och fler personer deltog i jakten tills han var fast. Det var rejäla knytnävsslag han fick ta emot. Och när en bil körde på en man som sålde mat från sin cykelkärra blev bilchauffören jagad med något som liknade en kofot. Han hann undan. Just faktumet att allt är så strikt styrt och att alla ändå bryter mot de flest regler ser jag som uttryck för blandningen av kommunism och kapitalism. Kommunismen står för det centralstyrda, för styrkan i gruppen. Kapitalismen står för det individuella, att de flesta alltid försöker skaffa sig fördelar. Ta den kinesiska trafiken, till exempel. Kan man vinna en centimeter på att pressa sin bil förbi cyklisterna på cykelvägen, så gör man det. Det är ett evigt vinglande mellan filer hit och dit för att alltid hitta den snabbast vägen. Fyra filer brukar ofta trafikeras av fem till sex bilar i bredd. Ett annat exempel är tullmyndigheterna, som inte är att leka med. Lagar och regler är lika från område till område i Kina, men det är upp till de lokala myndigheterna hur man bestraffar ett företag som man ansett inte följer lagarna. Har företaget bra relationer med myndigheterna blir straffet milt. Har man dåliga relationer kan straffet bli att verksamheten stängs ned. Därför har vi en man anställd som bara jobbar med att se till att relationerna med myndigheterna är bra. Kvalifikationer? Han är bra på dricka sprit! Nå, det är lite att ta i. Men visst blir det en hel del representation. Företaget och kommunens motsvarighet har en hel del samarbete. Bland annat ligger vår fabrik en bit utanför stan och det är svårt att ta sig dit med kommunala transportmedel. Det gör att det är svårt att anställa och att vi lätt förlorar folk. Företaget har därför verkat för att en tunnelbanelinje ska byggas ut till där fabriken ligger och lagom till OS 2008 kommer det att bli verklighet. Då ska hela området rustas upp, bland annat ska en gigantisk konstgjord damm byggas. När jag kommer ut ur planet slår den metalliska luften emot mig. Härligt att vara i Shanghai igen! Staden är speciell för mig. Det var här jag fick mitt nya efternamn under en barrunda i French Consession, här jag fick min brutna arm dragen tillrätta och gipsad för att sedan fyllas med kinesiska tecken, och det har blivit många jobbiga och roliga arbetsresor hit. Även om det är mycket att göra så är känslan en annan i Kina. Det löser sig alltid. Genom att konflikter inte får finnas samverkar alla till att alltid hitta en lösning, hur tufft det än kan verka från början. Det finns ett annat lugn i arbetslivet. Kanske beror det på att man arbetar jämt. Förutom många arbetstimmar så flyter fritid och arbetsliv ihop; man äter middag tillsammans med kollegor - naturligtvis blir det en del jobbsnack - man reser på semester tillsammans och umgås på helger. Jag har alltid trivts här, om än det är jobbigt att vara här också. För en norrländsk själ kan trängseln på gatorna, tutandet som hörs ända upp till 24:e våningen, stirrandet och bristen på skog vara jobbig. Samtidigt längtar jag alltid tillbaka hit; efter att promenera på The Bund, stranden mot floden Hang Pu, neonskenet på Nanjing Lu, den goda maten och efter de vänliga och hjälpsamma människorna Folk har ofta tid till det där lilla extra: Komma förbi och fråga hur jag mår och skicka julklappar - trots att kineserna inte firar jul! Kvinnans roll i yrkeslivet är intressant; hon passar inte in i de traditionella mönstrena. En man som kommit sig upp på jobbet kan ofta sitta i sitt stora kontor på en stol och inte prestera speciellt mycket. Det är helt normalt, han anses ha den rätten eftersom han kämpat sig dit. Det gör däremot inte kvinnorna. En kvinna som kommit sig upp fortsätter jobba lika hårt, vilket leder till att hon går vidare medan mannen finner sig akterseglad på sitt kontor. I Kina finns idag ett stort antal framgångsrika kvinnor. När kvinnorna börjat jobba har familjebilden ändrats. Förut var kvinnan hemma med barnen. I dag rycker svärmor in. Hon flyttar in till sin son med fru och tar hand om barnet och lagar mat. Har man det väl ställt har man dessutom någon som sköter städningen åt en. Ofta går man ut och äter, det kostar inte så mycket. Många föräldrar ser inte så mycket av sina barn. Ibland bor barnen hos far- eller morföräldrarna. Till exempel träffar en av mina arbetskamrater sin son varje tisdag för att leka. Jag tror att lugnet i arbetslivet beror både på familjebilden och konfliktlösheten. I taxin från flyget är allt som vanligt; Jag möts av en man som lämar över mig till en tjej som visar mig till chauffören. Tänk att affären går ihop trots att det tar tre människor bara för att få mig till bilen! Chauffören kan inte ett dyft engelska. När han kör gasar han och släpper, gasar och släpper så jag gungar hela tiden. Lär man ut sådan körteknik på körskolorna? Det är för många som kör på liknande sätt för att det ska vara en tillfällighet. I baksätet finns säkerhetsbälten, men inget att sätta fast dem i. Taxibilarna är alltid Volkswagen Santana (gamla Passat) och det är de flest andra bilarna på gatorna också. På senare tid har det dykt upp en del Honda, Ford, BMV och Volvo. Men mest är det Volkswagen och Audi som gäller. Taxibilarna drivs på gas och det kostar 11 yen att åka flera kilometer. Därav har jag aldrig åkt tunnelbana i Shanghai. Jag har inte ens en karta. Känns skamset så här efter drygt tre år. För att ta sig dit man vill ber man någon skriva ned stället man ska till på kinesiska. Sedan visar man lappen för taxichauffören som kör en dit. Det är alltid taxameter som gäller, utom när det regnar. Trots att Shanghai vimlar av taxibilar är samtliga fulla när det regnar. Då kan en resa kosta det dubbla eller till och med det trippla. Fast det är inte så mycket i alla fall, jämfört med svenska priser. Nära flygplatsen är det breda och fina gator med fina planteringar överallt. Jag är fascinerad över de klippta buskarna och blommorna som kantar vägarna. De är så välansade. På sträckan mellan Hangzhou och Shanghai är det en rund buske, en fyrkantig, en rund, en fyrkantig. I arton mil! Man måste nog ha låga löner för att ha råd med sådant. Men vackert är det! När vi närmar oss centrum (vad man nu ska kalla för centrum i denna gigantstad) växer väghärvorna ihop. En del korsningar är i fem plan. Tänk att bo på tionde våningen i ett hyreshus och ändå ha en motorväg precis utanför fönstret! Motorvägarna kantas av blomlådor med gröna buskar. Jag undrar hur många tusen sådana det finns i Shanghai. Och hur många människor det går åt till att vattna dem när temperaturen närmar sig fyrtio grader på sommaren... På senare tid har man fäst lysrör i blått, rosa, grönt eller rött under motorvägarna. Det är effektfullt i mörkret. Shanghai är allt annat än naturligt, men där man kan klämmer man in något grönt! Ofta är det under vägkorsningarna. Gratis besprutning. När vi kommer fram till hotellet bär en kille upp min väska till rummet. Enda gången jag ger dricks i Shanghai är till de som bär upp bagaget. Jag lämnade dricks på en restaurang en gång. Då kom personalen springande med pengarna efteråt. När de förstått att pengarna var till dem sprang de in igen och kom ut med en kortlek som jag fick. Inte heller på massageställen lämnar man dricks. Utom om det är på ett fint hotell. Hur man gör på de ställena där alla massörer är lättklädda unga kvinnor vet jag inte... Jag brukar hålla mig till budgetställena där en timmes helkroppsmassage går på 50-60 yuan. Där får man byta till en pyjamas - ofta med för korta byxben - och så masseras man utanpå kläderna. Fotmassage kan göra underverk efter 12 timmar på flygplan eller en lång dag på stan! Ofta har massageställena öppet till 3-4 på morgonen. Efter att ha packat upp kavajen och byxorna så att vecken får hänga ut sig ger jag mig av till Shanghai Historic Museum. Där får jag lära mig att det fanns bosättningar här redan för sex tusen år sedan. Med sitt strategiska läge där Yangtzefloden flyter ut i havet blev Shanghai en betydande handelsort. Efter Opiumkrigen 1843 tvingades Shanghai att öppna sig för handel mot väst. Det innebar att utländska makter, bland annat britter och fransmän, tog kontroll över en stor del av Shanghais handel och styrelseskick. Som en följd av det blev Shanghai en smältdegel mellan kinesiskt och europeiskt. Idag kan man vandra omkring i French consession, de franska bostadsområdena, eller på The Bund som består av många brittiska byggnader längs flodkanten. Och så finns givetvis Yu Yuan garden, en kinesisk trädgård mitt i den gamla kinesiska staden med byggnader med karaktäristiskt böjda tak. På utställningen visas hologram med hur kineser behandlade kinesiska arbetare som i princip var livegna. Hugg och slag och dåligt med mat. Det får mig att fundera. Är det så att det alltid finns någon som suger åt sig av de andra? Är vi verkligen så, vi människor? Eller är det bara så att var och en är sig själv närmast? I dagsläget är Shanghai fortfarande en smältdegel, det bor tusentals västerlänningar här varav ca 1000 st är svenskar. På puben O´Malleys är det svensk afton sista fredagen varje månad. Då reserveras ett bord bara för svenskar och så kommer en mängd av mina landsmän dit och bekantar sig med varandra. De flesta västerlänningar har det väldigt gott ställt, därför dras också tiggarna till oss som magneter på gatorna (även om tiggeriet i Shanghai är begränsat, speciellt inför OS.) I Shanghai och i Kina i allmänhet betraktas det som fint att vara vit. Kan det bero på att det var och är många västerlänningar som har pengar? Och hur såg kineserna på de vita som kom och tog över handeln - och därmed inkomsterna - efter opiumkrigen? Är det precis samma sak idag - det företag jag jobbar för tillverkar billigt i Kina och vinsten går till Sverige. Naturligtvis har det kinesiska bolaget en god intäkt också, annars skulle de kinesiska skattemyndigheterna sätta stopp för verksamheten. I mitt arbete har jag just lagt vår lagerverksamhet i Kina eftersom det är kostnadseffektivare än att ha kvar den i Sverige. Arbetarna på lagret får en bra lön med kinesiska mått mätt. Bidrar jag därmed till deras välstånd eller fortsätter jag med den utsugning som britterna och fransmännen påbörjade på 1800-talet? Jag tittar ut genom fönstret på hotellet där jag sitter och skriver. Klockan är halv tio, söndag kväll. Utanför svetsar de kinesiska byggarbetarna på det blivande hotellet intill. Jag tappar upp ett bad i det marmorklädda badrummet. Vad är välfärd? Är mitt välstånd beroende av att någon annan tjänar mindre än jag? Om det är så, vill jag vara en del av den världen? Näst sista kvällen i Shanghai bjuder jag på avskedsmiddag. Vi vandrar mellan väggar som täcks av rinnande vatten till det privata rum jag bokat. På toaletterna städar en vitklädd kvinna efter varje besökare och viker toalettpappret i en trekant. Vi beställer in ett tjugotal rätter. Öl hälls upp i våra glas, vi behöver aldrig beställa, och det skålas friskt. Klaset kostar 2385 RMB, mer än en månadslön för många. Jag får en gris och en stämpel med mina initialer och "lycka till" som inskription. Båda är gjorda av jade. Den kinesiska djurkretsen innehåller 12 djur och motsvarar 12 år. I år är det grisens år, vilket är det år jag är född i. Rörd lägger jag ned presenterna i väskan. De ska stå på mitt skrivbord hemma. Till sist - karaoke! Karaoken är en del av den kinesiska folksjälen. Det spelar ingen roll hur det låter, bara man har kul! Middag avlutas ofta med att man år iväg till ett karaokeställe, hyr ett eget rum, och kastar sig över mikrofonen. Den som sjunger högst vinner! Om man är kille, förstås. Är man tjej ska det vara ljuv och vän sång, ju högre och ljusare toner desto bättre. Oavsett sångkunskap så är det ren och skär glädje! Så är det dags att åka hem. Från taxins fönster tittar jag på neonen som glittrar i den blöta asfalten. Jag kan inte få bort bilden av kvinnan som med bedjande blick och ett barn i famnen ställde sig på knä och räckte fram den tomma pappmuggen mot mig. Hon hade sett att jag gav 20 yuan till en annan kvinna, även hon med ett litet barn. Men jag hade inga mer pengar, behövde det som var kvar till taxin. Därför fick hon inget. Kvinnan som fick pengar log och nickade mot mig när vi körde förbi. Det värmde hjärtat. Shaghai är obarmhärtig och berusande. Det finns de som lyckas och de som går under. Shanghai bryr sig inte, staden står kvar och glittrar av neon oavsett. Som en kvinna som sminkat sig för att förföra. I Shanghai känner jag mig som en myra i en myrstack. Det finns ingen som bryr sig speciellt om mig. Samtidigt älskar jag staden. Den är helt vansinnig, med alla människor, bilar, lyxkrogar och tiggare, neon och byggnader. Den har en charm samtidigt som den påfrestar. Föstår inte riktigt vad det är, men staden är speciell för mig. TV-tornet försvinner i bakgrunden. Jag vänder mig framåt i taxin. Det är dags för nya ställen, nya äventyr. Vad det än blir kommer Shanghai alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Till toppen