Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.		Äventyr genom tiderna 2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! 2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. 2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. Till toppen Uppsala 100 km – Fem varv. Bara fem varv, mumlar jag för mig själv. Det är lika många kvar till tio. Och efter tio har jag 30 varv kvar till mållinjen. Jag känner mig modstulen. Kan inte solen komma fram snart? Det är lördag den 13:e september. Jag och drygt 40 andra människor ämnar spendera dagen med att springa 40 varv på en 2,5 kilometer lång bana i centrala Uppsala. Det är mitt första 100-kilometerslopp. Prognosen lovade vackert väder men solen har lyst med sin frånvaro ända sedan starten klockan sju. Därför springer jag fortfarande i mina överdragskläder. Byxorna fladdrar kring benen. Springa så långt kan tyckas överdrivet, men faktum är att andra har klarat sådana formidabla utmaningar. Då borde jag också kunna klara det. Jag är fullständigt övertygad om att många begränsningar sitter i vår hjärna, för vi aldrig tänkt tanken att det ska gå att utföra. Jag närmar mig tre personer och förundras. De är långsammare än jag. Hur kan de ligga före? Har jag varit mycket långsammare än jag fattat? Plötsligt inser jag. Jag varvar dem!! Jag hade räknat med att bli varvad, men inte att varva. Och nu gör jag det! Benen är med ens lätta och missmodet bortblåst. Varje gång jag passerar de applåderande funktionärerna vid tävlingscentrum och hör hur det plingar till när ytterligare ett varv loggas får jag en kick. Det här ska nog gå! Det första målet är att klara loppet, det andra är att göra det under tolv timmar. Jag passerar 25 kilometer på 2:45. Jag har en kvart tillgodo om varje fjärdedel av loppet får ta max tre timmar. Jag kommer att bli långsammare ju längre loppet lider, så marginal behövs i början. Mellan 40 och 50 kilometer springer jag i euforisk lycka. Tänk att kroppen fungerar så bra! Vid 50 kilometer har jag ökat till cirka 20 minuters marginal. Med halva loppet gjort stiger förvissningen om att jag kan klara detta. I vilket skick återstår att se. Jag hör klappret av Foppatofflor bakom mig och inser att Peter kommit ikapp. – Jag hade ett par dåliga löparskor en gång, benen blev alldeles för tunga och då återstod bara Foppatofflorna. Efter att ha sprungit några mil i dem insåg jag att det var det bästa jag gjort, förklarar han. Efter att Peter lämnat mig är det tämligen ensamt. Banan är lite för lång för att löpare ständigt ska ha kontakt med varandra. Jag agerar draghjälp till en man från Uppsala som springer sitt sista varv i 50-kilometersklassen. – Tack för att du hjälpte mig få en bra tid på sista varvet, vinkar han glatt när han går i mål. Bild: Birgitta tillsammans med Peter i Foppatofflor Solen vägrar titta fram. Jag funderar på att byta överdragskläderna mot vanliga löparkläder av estetiska skäl, men jag är inte här för att vara snygg. Jag har ingen lust att förlora tid på klädbyte. En man med hästsvans vinkar till mig då han går från omklädningen. Han har avslutat sitt lopp och vi har pratat en del då vi varvat varandra. Ultralöpning är en kamratlig sport. Vi tävlar inte främst mot varandra, vi kämpar för att lyckas ta oss i mål. Ultralöpning är sporten där alla är vinnare. Benen segnar och det blir svårare för varje varv att komma igång efter gångstunden då jag plockat dricka, bananer, köttbullar och energikakor vid tävlingscentrum. Bild: Desperat jakt efter mat! Jag springer förbi ett gäng killar och skriker till dem – Kom igen nu, jag är tjej, jag vill ha applåder!! Överraskade gör de som jag säger. Vid varje varv passerar jag ett äldre par och tar som vana att säga något roligt till dem. De blir mina största supportrar, de är kvar hela loppet och frågar ideligen hur det går. All kontakt piggar upp och får mig att fortsätta lite till. Det är eftermiddag i parken och publiken till en utomhuskonsert har kommit och gått. Många undrar hur många varv jag sprungit och hur många det är kvar. När det inte finns mycket folk kvar att slänga käft med ökar tröttheten. Jag beslutar mig för att det är dags för dopning: Svensk schlager! Vad kan vara mer uppiggande? Det slår mig hur många passande låtar Carola har: ”Jag ger allt, jag ger aldrig någonsin upp…”, ”So far so good”, ”Genom allt” för att inte glömma ”Invincible”. Trallande fortsätter jag och passerar 30 varv. Marginalen har sjunkit till tio minuter. Nu bränns det. Ska jag klara tolv timmar? Rätt vad det är spurtar jag in bakom ett träd. På väg dit hinner jag snappa upp en övergiven servett. Bakom trädet kommer blaffan. Ursäkta Uppsala! Jag tröstar mig med att de flesta behoven uträttats på den offentliga toaletten. Vid 31,5 varv har jag sprungit längre än någonsin tidigare i livet och vid drygt 33 varv passerar jag dubbel maraton, 84 390 meter. De båda har varit delmål att se fram emot. Vaderna är kompakta träbitar där flisorna hotar brista. Någon har bytt ut lårmusklerna mot två sandsäckar som svajar kring skelettet. Till och med axlarna krampar av att hålla upp armarna. Vid 34 varv tänker jag ”Det är bara en mil kvar till sista underbara milen”. Tanken lättar märkbart. En mil hanterar jag lätt. Och ytterligare en, det borde vara lätt som en plätt! Men icke. 35 varv passeras med noll minuter till godo. Min nuvarande varvtid på 20 minuter ger en uträknad sluttid på tolv timmar och tio minuter. Kapa två minuter per varv är omöjligt då jag redan, precis som Carola, har gett allt. Varje steg gör ont. Spänna mig för att springa snabbare gör ont värre. Jag bestämmer mig för att strunta i tiden i ett försök att springa mer avslappnat. Åskmoln drar ihop över pannan i en privat bitterstorm. Orken är borta, träningen har helt enkelt inte varit tillräcklig. Ska jag missa målet kan jag göra det ordentligt. Jag bestämmer mig för att gå resten av loppet. Efter två och ett halvt varvs promenad springer en tjej förbi mig. - Hur många varv har du kvar, frågar hon. - Ett och ett halv. Du då? - Två och ett halvt. De laddade åskmolnen drabbar samman i irrationell kortslutning. Det ska inte komma någon och plocka en placering på mig under sista varvet! Jag tar några små löpsteg och grimaserar. Så småningom kommer jag ikapp henne. Jag lägger mig i rygg bara för att irritera. När jag blivit varm drar jag förbi. Det fanns mer att hämta, minsann! Jag väser ”Ursäkta!!” till alla ungdomar som flanerar i parken och har ovettet att tvinga mig ta ett halvt steg åt sidan. Fattar de inte att här kommer en ultratrött löpare?! Sista varvet struntar jag för första gången i att ta något att äta eller dricka. Som en snigel med gasen i botten harvar jag mig fram. För sista gången svänger jag höger upp mot den lilla, lilla backen som numer antagit Mt Blanc storlek. Jag passerar idrottsplatsen och parken med de vackra vita, lila och blå blommorna och den lilla dammen. När jag svänger höger längs Fyrisån har jag segervittring. Jag ser målgången, sträcker armarna i luften och ropar – Jag vill ha applåder, det är målgång!! Solen stiger upp i ansiktet och jag springer rakt in i famnen på min kompis Cecilia. Jag klarade det!! Alla kramar om mig och applåderar och jag får varm soppa och en filt att svepa runt kroppen. Måltiden är 12:16:31. Bild: Cecilia är glad efter målgången. Långt bakom kommer jag som har 4 varv kvar att springa Inne i duschen darrar jag medan jag tar av mig kläderna. Värmen vill aldrig återkomma. Jag konstaterar att de enda skadorna jag ådragit mig är en blåsa under en tånagel och skavsår mellan skinkorna. I varmvattnet ler jag nöjt. Jag har faktiskt klarat det! Och tiden är bra, mycket bra egentligen. Jag missade målet på tolv timmar men det gör inget. Jag hade tränat för lite, det är lärdomen till nästa lopp. Och att ilska kan ge extra energi. Jag får komma på något som retar mig extremt som jag kan plocka fram när jag behöver koppla på turbon! Men nu ska jag bara njuta av segersötma. Hemma i kylskåpet ligger en champagneflaska som väntar på att öppnas i lämpligt sällskap. Efter att ha hejat i mål de sista löparna vaggar jag mot tågstationen genom att svänga de plankor som ska föreställa mina ben framåt med hjälp av magmusklerna. Mitt på en upplyst gata med glatta husfasader och inte ett enda krypin signalerar magen att det är dags för dumpning. Jag har inget annat val än att sätta mig på trottoaren och göra det som behövs. T-shirten får agera toalettpapper. Jag hoppas de stackars Uppsalaborna som försöker undvika att stirra förstår att mockan beror på nödens lag och inget annat. Hemma tittar jag på Internet och konstaterar att 59-åriga Barbro vann 50-kilometersklassen på 4:58:31. 65-åriga Birgitta sprang samma sträcka på 5:53:49. Torill, som peppade mig mycket när hon varvade mig gång på gång under slutet av loppet, och Cecilia ska båda delta i VM i 24-timmars löpning senare i år. Då springer de i 24 timmar på en tvåkilometersbana och ser vem som kommer längst. Jag lär aldrig springa VM. Det är inte min ambition. Men jag kan klara 100 kilometer under tolv timmar. Det behövs bara lite mer träning. Med tanke på Birgittas och Barbros ålder har jag tiden för mig. Nu när jag sitter hemma och redigerar den här sidan, tre dagar efter loppet, spritter det av löplust i benen igen. Jag kan inte undvika att tänka på att det är sex år sedan jag sprang min första mil. I år har jag sprungit tio. Hur skulle det kännas att gå i mål efter ett Spartathlon (24,6 mil) en dag? Till toppen