Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.		Äventyr genom tiderna 2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! 2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. 2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. Till toppen Dromedarer och löpning i Sahara Jag gungar sakta, sakta fram över sanddyner. Ryggen masseras mjukt av dromedarens rörelse. Det knakar och knäcker behagligt. Många timmar i kontorsstolen får sin förlösning. Jag befinner mig i Sahara, nära Tataouine, Luke Skywalkers hemplanet i Star Wars. ”Mitt” Tataouine ligger i södra Tunisien, och det var här som mycket av filminspelningarna skedde. Så fort jag klev av vid vårt läger slog det mig vilken vacker plats det var. De mörka beduintälten, staketen av blad från dadelpalmer, de små växterna i lerkrus. Allt utstrålade frid och harmoni. Min kompis Ylva och jag har köpt några dagars frihet från julstressen. Det var skönt att se alla människor som sprang omkring och köpte julklappar och tänka ”Det där slipper jag. Det tar jag i januari.” Istället bor vi nu i tält, öppna mot natthimlen och gryningen, vi kissar på en toalett som strös med sand och varje dag skumpar vi fram på dromedarryggar. Friden är total. Utom den dag Ylvas dromedar fick diarré och spred krevader vida omkring med hjälp av svansen. Vi vaknar när solen kikar in i tältet. Då har Ali redan studerat marken i jakt på spår efter skorpioner och sandormar. Det är vinter och giftspridarna sover, men blir det varmt kan någon förirra sig upp ur sin håla. Vi njuter temperaturer mellan 15-20 grader och på dromedaren, tre meter upp i luften, har jag vantar för att inte frysa i den milda vinden. Nere på den vindstilla marken är det varmt. Ridda gör en grop i elden och lägger ned degen som bakats ut till en tjock kaka och breder sedan glöd över Under sommaren kan det vara 55 grader. För några år sedan gav sig turister ut i sanden med en oerfaren guide. Det blåste upp till storm, bensinen tog slut och ingen hittade någonstans i det beiga diset. Efter tre dagar hade två törstat ihjäl och de övriga var illa däran när av ren tur hittades. Efter den händelsen måste alla turister ange var de avser vara i Sahara. Kommer de inte dit på kvällen går larmet och Garde National ger sig ut för att finna dem. Annars gäller allemansrätten; så länge man inte murar med tegelstenar är alla bosättningar tillåtna. Brödet har gräddats klart i glödbädden och askan borstas bort. Ökenveden ger en fantastisk smak till brödet! Första dagen rider vi till enorma sanddyner som breder ut sig åt alla håll. När vi sitter av spritter löplusten i benen! Än sjunker fötterna ned i lös sand, nästa sekund får jag fäste och vips störtar jag på näsan. Sluttningarna lockar, jag överger pinsamheten över att vara barnslig och rullar nedför dem, slår kullerbyttor både framlänges och baklänges i pur glädje. Skrattande kommer jag upp med håret och kläderna fulla av sand. Ridda håller ett vakande öga över dromedarerna medan Ylva och jag upptäcker öknens vidsträckta skönhet Strax efter fem sjunker solen bakom horisonten. Jag knycklar ihop benen vid det låga middagsbordet. När stjärnorna gnistrar och maten är uppäten slår vi oss ned runt elden. Vi stirrar i glöden, låter sömnigheten omfamna kroppen och dricker starkt, sött myntate. Ali är temästare och häller vattnet gång på gång mellan två olika tekannor. Skummar det sägs det vara av bra kvalité. Ibland tar lille Ali (det finns två) eller Ridda upp trumman och sjunger entoniga, egendiktade sånger om dagens händelser. Eller om kärlek. När sömnen tynger ögonlocken, vilket redan sker runt halv nio, droppar den ena efter den andra av, borstar tänderna under stjärnhimlen och kryper ned i sovsäcken. Mitt i natten väcks jag av ett bröl. Det är åsnan Håkan som påminner oss om att han finns. När en halt liten åsninna anländer till lägret blir brölfrekvensen väldigt intensiv. "Lille" Ali trummar vid kvällselden alltmedan vi blir sömnigare och sömnigare Den äldre Ali tröttnade på livet med fru och barn och gjorde något ovanligt - han skilde sig. Han packade tekannor, te, socker och ett getskinn fyllt med vatten och gick. Längs vägen sålde han te till förbipasserande. Han kom ända till Nigeria, en sträcka på kanske 200 mil. Då bestämde han sig för att vända hem igen. Sedan en tid bor han i ett eget tält i lägret. Han tar hand om växter, folk och fä och han har lärt sig några ord svenska. På kvällen kommer han smygande, efter att ha vittjat sina fällor, och ögonen glimmar. -Åtta råtta, säger han. Ikväll blir det grillfest! Tekannan kokar på glöden. Beduinerna umgås inte genom att äta mat; mat ska avklaras snabbt och huvudsyftet är att bli mätt. Därefter kan man umgås, och det görs genom att dricka te. Dromedarerna vi rider är Méheridromedarer. De är snabbare och ljusare än packdromedarer. Packdromedarerna är segare och orka bära mer. En dromedar väger cirka ett ton och kan bära tre fjärdedelar av sin vikt. Sitter sadeln framför puckeln vet dromedaren att det är tävling och dags att springa snabbt! Ryttaren har fötterna mot halsen och trycker på för att få upp farten. Placeras sadeln bakom puckeln förstår dromedaren att det är frågan om långsam transport. Bara hannar används för transport, honorna går i flock och föder nya dromedarer. En treårig dromedar är på upplärning under våra turer. Den lär sig gå i band, följa efter de andra dromedarerna och sitta ned då beduinerna gör ett väsande ”sssss”. Först viker den frambenen och ställer sig på knä, därefter knycklar den ihop bakbenen och sedan lägger den sig tillrätta på frambenen. En trestegsraket. Jag sitter på Boijahiha, flerfaldig vinnare av marathonloppet i Douz. En magnifik dromedar! Och det vet han om. En av Koranens fem pelare är att ge allmosor. En dag rider vi till en femton meter djup brunn. Vatten finns överallt i öknen; det är bara fråga om hur djupt ned. En rik människa kan skänka 10-15 000 kronor för att gräva en brunn. Givaren får namnet intecknat vid brunnen och alla blir lyckliga. Marianne, vår arrangör, bor inne i Douz, en stad på 40 000 innevånare. Stammisar på hennes café är mannen som pratar för sig själv, han som samlar på sopor och den CP-skadade. De dricker te och kaffe gratis och alla restauranger bjuder dem på maten. De är ett nödvändigt och uppskattat inslag i vardagen, vem skulle muslimerna annars ge allmosor till? Julaftonsmorgon glimmar frosten vit över sanddynerna. Dagen förflyter lungt och fridfullt. Enda skillnaden är att vi dricker glögg i teglasen och äter knäck. Vi klämmer i med "O helga natt" men det låter mest illa. Julafton blir en kaskad på fem olika språk; franska, svenska, engelska tyska och arabiska. Löplusten spritter i benen och jag ger mig ut på långtur. Sporten är att hitta hem! Jag tänker följa mina spår tillbaka. Vinden är stilla och borde inte sopa ut dem. Turen går över mjuka dyner och hårda partier. Det är lättare att springa där det är hårt men spåren syns sämre. Jag tömmer ideligen skor och strumpor på den otroligt fina sanden. Efter en dryg timma vänder jag. Följa spåren är svårare än väntat. Tappar jag bort mig är jag hopplöst vilse. Reservplanen är att springa tre mil in till Douz när det blir mörkt. Skenet från staden ger orientering på natten. Vid ett hårt parti tappar jag verkligen bort mig. Jag vandrar omkring för att hitta mina fotspår, vilket ger nya fotspår, och förvirringen är total. Rädslan snörper i halsen och jag får samla mod. Jag går i en stor cirkel från där jag tappade bort mig och hittar spåren. Puh! När jag når lägret himlar Abdelati, Mariannes tunisiske kompanjon, med ögonen och brister ut i ett ”All´hamdu lillah!” (Lovad vare Gud!). Han uppskattade inte min frånvaro på två timmar. En tredje Ali, Riddas bror, passerar vårt läger tillsammans med tre fransmän. De är här för att tävla i marathonloppet för dromedarer under festivalen i Douz. I en vecka springer de längre och längre sträckor med sina dromedarer. Jag närmare mig en dromedar och grips av djurets utstrålning. Den är verkligen magnifik! Det visar sig vara Boijahiha, Alis egen dromedar, som vann förra årets marathonlopp. Ali frågar om jag vill sitta upp och med glädje äntrar jag det stolta djuret. Han ignorerar fullständigt nybörjaren på ryggen och går dit han behagar. En ung beduin sporrar barbacka in till lägret, tar tag i sin dromedars näsborrar, och svingar sig ur sadeln. Jag känner mig akterseglad. Tänk att störta fram med en dromedar över sanddynerna! Det vore något! Skickliga ryttare balanserar på dromedarryggarna. Efter fem dagars stillhet i öknen är det dags att återvända till civilisationens bilköer och cigarrettfimpar. I Douz pågår festivalen för fullt. Män blåser i flöjter som gnisslar förfärligt, en arabisk speaker vrålar så att ljudanläggningen bågnar och tusentals människor står på mina tår när vi försöker se en skymt av folkdans, folkmusik och olika tävlingar. Färgerna och de vackra hästarna fascinerar. En kanin släpps lös och jagas av sloggihundar som tränats till vegetarianer och därför inte äter upp sitt byte. Brunstiga dromedarhannar hetsas mot varandra. Fradgan står ur munnen och de blåser upp en röd blåsa för att visa sin styrka. En hanne jagar den andre långt utanför stadion och beduiner med flaxande kläder gör lönlösa försök att springa ikapp de två. Unga flickor i traditionella kläder Dagen för marathonloppet börjar med väntan. På tunisisk TV. På fransk radio. På veterinären. Drygt tre timmar efter planerad start kommer ryttarna iväg. Vi följer loppet i jeep. Bilar och mopeder kör fast i den lösa sanden, kedjor hoppar och motorer repareras. En del dromedarer har ingen lust att springa utan lägger sig ned till ryttarnas stora förtrytelse. En blir bogserad av en mopedist. Ali ligger i täten och drar till slut ifrån alla konkurrenter. Boijahiha springer de drygt fyrtiotvå kilometrarna på två timmar och trettio minuter. Fransmännen tar sig i mål, alla tre, även om en diskvalificerats för att han missat en av kontrollstationerna ute i öknen. Alla dromedarer vill inte springa självmant På kvällen blir Ylva och jag bjudna på efterfest hemma hos Ali. I det traditionella södra Tunisien bor och umgås kvinnorna i ett rum och männen i ett annat. Sällan möts de två. När vi kommer in sitter män på madrasser på golvet längs de kala betongväggarna. Ett fat med glödande kol sprider värme. Vi märker hur männen, iklädda turban och ”burnus”, en varm mantel av kamelhår och ull, tittar i smyg på oss. När fransmännen förklarar på franska vilka vi är bryter ett stort fnitter ut bland de väderbitna männen. Äntligen vågar de ställa frågor om oss. Första frågan blir - Var är deras män? - De är hemma - Då är de dåliga män! - Var är era hustrur? Kontrar en fransman - De är hemma - Då är det dåliga hustrur Det blir knäppt tyst i fem sekunder. Sedan brister alla ut i skratt när insikten slår in. Med detta kulturmöte slutade vår tid i öknen och Douz. Därefter åkte vi till Tunis och Sousse, till civilisationen. Visst var det vackert med de gjutgärnsprydda husen i Sidi Bou Said och det var fantastiskt att se det nästan 3000 år gamla Karthago. Och jag uppskattar öknens råhet mer. Att bara ta det vi behöver av vatten, ved och mat känns mycket mer civiliserat än att äta bakelser på konditori bland glasdiskar och askfat. Handla julklappar till den som inget behöver, är det civiliserat? Leva i solens takt utan oljud fick mig att må bra. Marianne har haft tre gäster vars tinnitus försvunnit. Om jag någonsin får idén att besöka städer igen, påminn mig om att jag inte gillar städer. Utom Stockholm. Öknen däremot, den är magnifik! Natur möter civilisation när dromedaren försöker äta upp mobiltelefonen Vill du resa till Sahara? Kontakta Marianne på www.ranch-du-sahara.com Till toppen