Utmaningar - att göra det som skrämmer ger en kick och vidgar horisonten. Skapande - att uttrycka den jag är ger glädje och livskraft. Nyfikenhet - ger möjlighet att hitta det jag inte visste att jag gillar. Fysisk aktivitet - för att må bra, både i kroppen och i knoppen. Äventyr - att göra det som lockar ger självtillfredsställelse. Tid för reflektion - skönhet ger ro, ro ger kontakt med mig själv så jag känner vad jag vill och vart jag är på väg. Äkta kontakt - det nakna och ärliga mötet mellan människor ger växt och starka band.  










Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.

 


Äventyr
2013

Året började alldeles utmärkt med att jag satte Världsrekord på 12-timmarslöpning på löpband. Det var en underbar upplevelse och något som jag verkligen rekommenderar! Sedan följde mitt och Carinas stora äventyr - Miklagård till Stadsgård - En löpning från Turkiet till Finland på 3262 kilometer som avslutades med paddling från Finland hem till Stockholm, 493 kilometer. Det var en resa som bjöd på enorm personlig utveckling! Därefter förvånade jag mig själv med att vinna Skövde 6-timmars och sätta personligt rekord på Bislett 24-timmars. Det var ett år då allt gick min väg!

2012

Det här äret blev ett mellanår, idrottsligt och äventyrsmässigt sett. Men, det stora i år är att jag är frisk, och jag var aldrig sjuk! Att ha konstiga hormonvärden är enligt läkarna normalt för min del. Vara frisk är det bästa som finns! Några roliga löptävlingar var jag med på - SM i 100 km var ett mästerverk i mental fokus för min del då jag inte var så vältränad. Till min förvåning råkade jag komma femma. Rallarvegslöpet, från havsnivå till fjälltoppar i vackra Norge. Och så var det VM förstås! Både på 100 km och 24 timmar, där jag var med som supporter. Sverige gjorde fantastiska prestationer på båda tävlingarna!
I slutet av året startade träningen och planeringen för 2013 års stora äventyr...

2011

Jag startade året med fötterna i ett mareldsglittrande hav och stjärnhimlen ovan Fiji över mig. Det var sista biten på seglatsen mellan Fiji och Nya Zealand. Carina Borén och jag hade varit superplanerade och när jag kom hem var vi redo för Ultrahelgen med Tim Noakes och Rune Larsson, som vi anordnat.

Löpmässigt fick jag äran att paca Emelie när hon kapade svenska rekordet på 100 miles med mer än 1,5 timme. Själv blev jag oväntat fyra på Sveriges första SM i 100 km på tiden 10:10:06. Det loppet var "bara" träningspass inför det jag trodde skulle bli mitt stora lopp - Basel 24 h. Icke sa nicke! Jag bestämde mig för att strunta i tävlingar för ett tag och sprang istället en gammal pilgrimsled från Karlstad till Trondheim under semestern. Det blev en underbar löpning på 70 mil och 15 dagar.

Efter hormonsvängningar som ifrågasatt min löpning och som ännu inte är utredda så fick året ett löpmässigt lite snöpligt slut - förresten, jag blev trea på Riksmästerskapet i 24 h (172 800 m) igen. Så så dåligt var det inte. Och så har jag och mamma fått äran att komma sist i mål på Tjejmilen.

Genom att jag inte kunnat springa som jag velat fick jag upptäcka en annan form av rörelse som gett mig mycket - dans.

2010

Mitt absolut bästa löparår hittills! Jag vann min aldra första guldmedalj i löpning genom att springa hem TEC 75 miles. Nu fanns det inga andra tävlande på den sträckan men jag var lika glad för det. Sedan slog jag personligt rekord på Halvmaran - 1:53:40 - på andra varvet på Stockholm Marathon. Det blev även pers på maran, 3:53:55, vid samma tillfälle. Det mest glädjande var att jag sprang fortare och fortare, ju längre jag kom. Under sommaren sprang jag in mitt livs snabbaste mil hittills - 48:20 - under Engelbrektslöpet samtidigt som jag fick vara medaljutdelare och hade en fantastiskt härlig helg hos Erika i Norberg!

I augusti pacade jag Björn Baloo under det 246 km långa GAX Trans Scania och det bäddade för succé i mitt första 24-timmars lopp. Förutom att springa längre än någonsin förut - 184 647 meter - så kom jag totalt fyra, trea bland damerna, och resultatet var det femte bästa någonsin bland svenska kvinnor. Tre veckor efter det fick jag oväntat min andra medalj i löpning, den här gången i valören silver, efter att ha sprungit i mål som tvåa på Uppsala 50 km. Och så blev det pers, 2:56:47, på Lidingöloppet och pers på 50 km i terräng via Sörmlands Ultra sist på hösten.

Som om inte detta vore nog var jag till Nya Zeeland både i mars och nov-dec för att segla tillsammans med mina vänner Anna-Marie och Cato. Segling har jag aldrig hållt på med förut. Det var en speciell känsla att sitta i mitten på en stor, blå, rund skiva och oavsett hur långt eller snabbt vi förflyttade oss var vi alltid i mitten på den där blåa skivan. Anna-Marie och Cato kunde inte heller segla, så det blev ett äventyr att ta oss de 1100 sjömilen mellan Fiji och Nya Zeeland!


2009

Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start!

2008

Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara.

2007

Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan.
Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna.

Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen

Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007

2006

Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger!

Träningsdagbok inför ÅEC


2005

Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna.


2004

Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30.


2003

Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd.


2002

Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter.

Till toppen

Transalpine Run 5-12 September 2009
Epilog

Nu är vi hemma igen. Som vanligt efter en stor utmaning förundras jag över livet. Det är som att allting blir närmare, verkligheten mer verklig. Jag sjunker in i solnedgångens oranga sken, jag äter vaniljglass med chokladkross och smakar länge på varje sked och lyssnar på musik så den går rakt in i kroppen. På något sätt gör utmaningen mig mer levande, mer kännande. Och tacksam. Återigen har jag fått se vilken fantastsik kropp jag har, som klarat så många strapatser. Det är verkligen en gåva! Inte en enda gång kände jag av den hälseneinflammation jag dragits med rätt nyligen.

Vinnarparet från Skottland skuttade fram dubbelt så fort som Emelie, Cecilia och jag. De snittade ungefär 6 minuter per kilometer i denna oländiga terräng. Det är värd all beundran! Vid sjunde etappen skuttade de till och med så snabbt att arrangören inte satt upp målet när de korsade mållinjen. De fick springa sista biten en gång till så att arrangören kunde filma målgången.

Beathe är revanschsugen och tänker köra mycket, mycket backlöpning inför nästa gång.

Tävlingen lämnar många tankar. På de 51 lag som aldrig kom i mål, där jag och Beathe var ett utav dem, och som fick se sina drömmar krossas. Jag tänker också på de 195 lag som verkligen kom i mål, mer eller mindre slitna, och som fick uppleva glädjen av att ha klarat en otrolig bragd. Jag tänker på Christer och Yvonne, när de kom gående, hand i hand, in mot sista etappens mål. Båda log som solen och Christer haltade på bägge fötterna. De hjälpte varandra hela tiden och hade sådan varm och glad omsorg om varandra. Emelie och jag blev så tagna att vi fick tårar i ögonen.

En tävling ger upphov till många känslor, både av besvikelse och glädje. Vår första dag var jag glad, spänd, ledsen, arg och besviken. Det var ingen rolig dag och jag undrade vad jag gjorde där. Numer fylls jag av den stilla glädjen igen. Jag tycker jag klarade tävlingen, om än jag inte har sprungit de sista nio kilometrarna på den första etappen. Genom att det gick så bra på de sju andra etapperna är jag säker på att jag har kapaciteten att klara den första också. Och inte bara klara, utan klara det riktigt bra. Det ger en boost till självförtroendet. I en tävling utsätter jag mig både för risken för besvikelse och chansen till glädje. Oavsett vad det blir har jag möjligheten att växa.

När vi sprag sista dagen och jag hade ångest kom några versrader ur "Var jag går i skogar, berg och dalar" till mig. Jag kommer inte ihåg texten men i mitt huvud lät den "Sina barn han vårdar och omsköter". Då blev jag lugn. Om Gud tagit hand om mig så här långt lär han göra det i fortsättningen också. Tack och lov!
Vad kan jag säga om Transalpine Run? Det var mycket, mycket tuffare än jag trodde. Och jag är glad att jag klarade det. En GPS tycker jag är ett måste. Det är för att hålla koll på hur långt vi kommit och hur lång tid vi har på oss till nästa kontroll. En pannlampa är bra att ha. Det är inte så populärt att tända ljuset i taket då 200 andra sover.

Trailskor går sönder. Sulorna på mina Icebug trailskor lossnade efter två dagars löpande. Emelies nyinköpta Salomon trailskor kollapsade i dämpningen efter några dagar.

Ta hand om fötterna. De behöver all omsorg de kan få.

Lämna alla grejer för att göra dig snygg i håret hemma. Det är ingen idé. Till slut står man där och strippar obekymmrat inför alla i alla fall. På drygt 110 tjejer, tre toaletter och ett tvättställ var det aldrig någon kö.

Var glad för alla med överskottsenergi. Det var upplyftande med han som gick och sjöng i spåret hela tiden. Om än det inte är lika roligt om han håller på likadant på natten.

De äldsta fullföljande deltagarna var 68 och 69 år. Jag hoppas Gud fortsätter ta hand om mig så att jag också kan vara i det skicket vid den åldern.

Låt aldrig chansen att uppfylla en dröm gå obemärkt förbi.

Tack och lov att vi hade bra väder!

Sista dagen! Schlanders - Latsch +1817/-1894 hm, 28,6 km

Se film från Etapp 8

Benen var aterhämtade och pigga pa morgonen. Ända gick det inte alls som jag trodde. Glädjen var stor vid frukosten - i eftermiddag skulle vi vara i mal! Strax efter starten började klättringen uppför och jag fick angest. Tänk om jag inte klarade det nu när jag var sa nära? Var det getingsticket som gjorde att jag hade svart att andas? Har jag inte ont i fötterna? Tänk om jag stukar mig!! Tankarna virrade pa pa helt fel satt och det blev riktigt jobbigt. Jag började tänka pa hur langt det var kvar, vilket är ett kardinalfel. Efter en timme av angest blev jag arg, och det är definitivt en bättre känsla om jag vill komma framat. Jag bet ihop och avverkade höjdmeter efter höjdmeter och faktiskt passerade vi ett antal par längst vägen.

Jag svettades lika mycket som igår och när vi kom högst upp blåste en snål vind på min dygnblöta tröja. Jag fick helt enkelt strippa och byta till min underställströja istället, annars hade jag blivit blåfrusen. Nedför var det först smala stigar, därefter en bred, gräsbevuxen körväg med perfekt lutning! Det var suveränt att bara ösa pa nedför! Vi blast förbi ett antal par och hade inga som helst problem med tidsgränserna som var generösa den här sista dagen. Bland annat passerade vi tre-fyra tjejlag. När stigen sedan blev smal och ganska platt var mina ben sega och jag gick lite väl mycket. Det sista tjejparet började komma ikapp. Nagonstans därförinnan snubblade Cecilia och höll pa störta utöver branten.
Jag sa till Cecilia och Emelie att dra så de såg till att klå tjejerna som var på väg ikapp. För mig spelar placeringen ingen roll, jag är utom tävlan. De vägrade. De ville i mål med mig. Vi skubbade pa mellan äppleodlingarna och stressen ökade segheten i benen. Jag hade tänkt stanna och byta tröja så jag skulle gå i mål i lagtröjan istället för underställströjan, men det var inte att tänka på nu. En kilometer innan mål serverades champagne. Vi låg fortfarande före och vägrade stanna. En kille hoppade på ett ben för att lycka ta sig fram den sista biten.

Trots sega ben lyckades vi hålla undan! Strax innan mållinjen tog vi varandra i händerna och hann göra vågen tre gånger, löpandes. Därefter bröt det stora kramkalaset ut. Det har aldrig varit så skönt att vara i mål!

Dag 7 Mals-Schlanders +2145/-2411 hm, 35,5 km

Se film från Etapp 7

Pa morgonen fick jag besöka sjuktältet - efter ett getingstick vid frukost. Jag har aldrig blivit getingstucken förr och är allergisk mot bin och blev rädd att det skulle ställa till det. Jag fick en salva att smörja in och tabletter att ta med. Man blir trött av sadana sa jag ville inte ta dem i onödan.

Emelie var fortfaran de lite dalig i magen men Cecilia madde mycket bättre. Stackars Johan vandrade fram och tillbaka länge, sedan bestämde han sig för att bryta. Numer konstaterade han "Nu är det smärta - det gör inte ont längre". Svante fick lana mina trailskor igen för att fa bättre plats för tarna.

Entusiastiska åskådare hejjade på oss med hjälp av koskällor! Emelie och Cecilia fick skriva autografer på armarna på en del barn en kväll efter pastapartyt.

Vägen gick langsamt uppför de första 15 kilometrarna, sedan visste vi att det skulle komma en väldigt brant stigning. 1200 höjdmeter skulle avverkas pa 3,8 kilometer. Vi slet och slet, den här dagen var det jag som var langsammast uppför. Jag undrade om min vattenryggsäck gatt sönder da jag blev alldeles blöt om byxorna men insag till slut att det var svett. Sista biten gick genom obanad terräng, vilket här betydde stenblock. Mitt när vi kämpade pa hördes tonerna av "Auld lang syne" spelade pa valthorn. Det var en kille som klättrat upp för att spela för oss! Och all form av uppmuntran behövdes, det var verkligen segt!

Till slut stod vi i alla fall pa det 3012 meter höga passet och blev lite snopna. Vi hade trott vi skulle passera en snöklädd topp med vacker utsikt. Istället befall vi oss i ett trakigt stenlandskap.

Det fanns ingen tid för att vänta. Sa fort vi natt högst upp fick vi kasta oss utför och aka slalom pa skorna sa att gruset rasade in. Vi skulle ned 1000 höjdmeter pa 5 kilometer och hade 1 timme och 20 minuter pa oss innan kontrollen stängde. Löpningen gick bättre än väntat och vi kom fram med cirka en halvtimmes marginal. Efter kontrollen väntade vi oss en skön utförslöpning - lang näsa! Vägen (det var i alla fall en väg) var bred men alldeles för brant och full med löst grus. Vi fick springa och bromsa de 10 kilometrarna och 1200 höjdmetrarna vi hade kvar. Det gör ont i laren!! Efter en tid fick Emelie sa ont i knäna att hon bara skrek rakt ut. Den dagen stämde verkligen tävlingens lat "Keep on fighting, though you´re broken, you´ll make it anyway"
Pa vägen ned passerade vi som vanligt en bunt löpare. Den här gangen fastnade vi även i en farskock som var pa väg uppat och som blev skräckslagna när vi kom angande. Mina ben kändes döda, det fanns inte mycket kraft kvar i dem. Nu kan jag konstatera att det gar rätt bra att springa med döda ben. Pa upploppet tog Emelie och Cecilia tag i mina händer och formligen drog mig in i mal. Det var himmelskt att komma fram! Beathe var som vanligt där och fragade om det var nagot vi behövde. Emelie och Cecilia hämtade ocksa saker att äta och dricka medan jag blev sittande mitt pa torget. Och at. Efter en dusch lag jag sedan och stirrade upp i taket i sporthallen där vi skulle sova. Middagen at jag sa mycket jag fick i mig och sedan lade jag mig vid halv nio igen för att kunna springa imorgon ocksa.

Jag tror vi sprang i mal pa cirka 6:53 vilket innebar att Cecilia och Emelie hamnade pa elfte plats av de 15 aterstaende damlagen (de var 20 fran början). Det var den bästa placeringen hittills!

Dag 6 Scoul-Mals +1332/-1474 hm, 37 km

Se film från Etapp 6

Pa morgonen konstaterade Johan om sitt ben "Det är inte smärta, det gör bara ont". Därefter bestämde han sig för att fortsätta springa. Hans lagkamrat David har brutit sa nu springer Johan med Stefan och Svante. Johan har ocksa ont i muskeln som lyfter foten.

Kvällen innan madde Emelie daligt och at ingen middag. Hon madde fortfarande illa pa morgonen, men för Emelie innebar det bara att hon var mindre stark än vanligt. Cecilia hade jobbigt med andningen igen. Efter sex lugna kilometer med lätt lutning nedat - kors i taket!- började stigningen upp mot 2315 m. Det var en förhallandevis modest stigning. Jag var piggast den dagen och bar Cecilias ryggsäck för att underlätta.

Efter att ha passerat den högsta punkten var lutningen nedat perfekt och vi sprang pa bra. Nagonstans längs vägen kom vi in i Italien. Som vanligt tog vi in manga par pa vägen ned. Sista biten var till och med asfalt! Det var en lätt sträcka, med Transalpine matt mätt. Vi gick i mal pa cirka 6:09. I sjukhustältet satt Svante som fick sina tanaglar bortopererade. De hade inget bedövningsmedel och var tveksamma till att göra operationen, men Svante bet sig i handen sa gick allt bra.

I mal hade Beathe spanat in ett glass-ställe där vi satte oss och firade. Glassarna var gigantiska! Internet hade ingen i staden hört talas om, sa det blev inget skrivande den kvällen. Det är fascinerande vilka vackra byar vi bott i! Om än de inte alltid är helt moderna.

Vi är manga nordbor: Svante och Stefan, Christer och Yvonne (som kommer fran Finland), Cecilia och Emelie, Johan och David, Torbjörn och Robert, David och Robert, Christer och Gerard (fran Norge) och sa jag och Beathe (fran Norge). David har brutit, Johan, Christer och Christer har ont i framsidan av smalbenet/senan och Svante har problem med tarna. Cecilia, Emelie, Yvonne och jag har klarat oss suveränt. Jag försöker fa medlidande för min 0,5 cm langa blasa pa höger storta, men det är ingen som vill ge mig det. Vid kvällens middag konstaterade Johan att de var "Det svagare könet".

Beathe stretchade framsidan av mina lar pch det var förvanande hur böjliga och fina de var. Kanske hjälper min kvällsdrink? Den som bestar av Resorb utblandad i vatten.

Svante opererar bort tånaglarna.

Dag 5 Scoul +936 hm, 6,19 km

Se film från Etapp 5

Vi fick sovmorgon ända till 10, därefter gick de första starterna. Startordnigen var omvänd, dvs de langsammaste startade först. Jag fick starta 10:07. Det var en lite nervös - och härlig - känsla att springa ut ensam i startfallan medan alla människor appladerade.

Tidsgränsen för dagens etapp hade slopats, sa jag bestämde mig för att ta det lungt. Jag tycker det är ingen vits med att stressa benen da jag inte behöver och det fortfarande är tre dagar kvar. Jag gick pa relativt väl i alla fall. Först sprang vi pa kullerstensbelagda gator genom den här staden som är sa vacker med sina malade fasader och blommor som verkligen väller ur balkonglador och krukor. Därefter gick vi uppför grusvägar dar Beathe och Rebecka stod och gav alla de kande igen godis och bananer. Efter gruset kröp jag uppför grässlänten där vi akt rutschkana nedför igar.

Ett schweziskt par som var med för tva ar sedan berättade att da snöade det den dag det var bergssprint sa de flesta hade glidit nedför gräsbackarna. Vi har otroligt tur med vädret- hittills har vi haft stralande solsken varje dag.

Jag knatade pa relativt lungt även om jag flasade en del och svettades mängder. Maltiden blev cirka 1:16, vilket jag var jattenöjd med. Vi ligger sist bland damerna och mer eller mindre sist tycker jag inte spelar nagon roll. Jag är jättenöjd med att vi klarar oss! Det tycker jag är en extremt bra prestation i den här enormt tuffa tävlingen!

Stefan och Johan tar det lugnt.

Den har dagen var annorlunda pa sa sätt att individerna i lagen fick springa ifran varandra, och sa räknades den langsammmaste tiden. Normalt far man tidsstraff pa 60 minuter om det skiljer mer än tva minuter mellan de bada lagmedlemmarna i en kontroll. Emelie, som inte gatt för fullt nagon gang hittills spurtade upp pa 1:04. Svante visade sig vara en riktig spurtare och kom upp pa cirka 48 minuter. Vinnaren gjorde det pa 39 minuter.

Stackars Ida ligger pa sjukhus och far antibiotika via dropp pa grund av seninflanmmationen hon fatt. David har kommit hem till Sverige och röntgade sin fot idag. Hans lagkamrat Johan har ont frampa foten, förmodligen samma sena som Ida. Och Christer har en inflammation i muskeln som lyfter pa foten. Av de 20 damlagen är bara 15 kvar, och jag tror att cirka 35 av de 200 anmälda lagen numer är borta. Ibland undrar jag om den här tävlingen verkligen är värd de risker den innefattar. Hur som helst är det jätteskoj att det gatt sa bra hittills!

Äntligen fick Emelie svettas ordentligt!

Vi at lunch uppe pa toppen och det var skönt att slippa trycka i sig sa mycket mat som mojligt for att orka springa i morgon ocksa. Idag far vi bade lunch och middag!

Nu är det bara tre etapper kvar och jag är radd för att tänka sa. Jag behöver fokus och motivation hela vägen ut. Morgondagens etapp är 37 kilometer, och det är ju en bit. När det är tungt stirrar jag i marken och tänker "Just nu är jag här och just nu känns det bra". Delar jag upp resan i ett steg i taget sa orkar jag varje steg.

Hall tummarna för att det fortsätter ga bra för oss och tänk gärna pa var insamling till Cancerfonden!

Skorna vädras!

Dag 4 Galtur-Scoul +2339/-2734 hm, 40 km

Se film från etapp 4

Ormen av löpare ringlade sig ut ur Galtur strax efter nio pa morgonen. Jag hade sovit relativt gott, da jag gett upp camp-livet och tagit in pa hotell med Beathe. Vi skulle stiga cirka 600 meter de första tio kilometerna och jag sprang hela tiden och undrade var uppförsbacken var. Idag körde vi med taktiken att Cecilia fick styra farten i början för att underlätta astman. Efter en dryg kilometer passerade vi norska Ida som grät sa att tararna verkligen flödade. Hon hade fatt seninflammation till följd av överansträngning och hade sa ont att hon inte kunde fortsätta. Därmed är det fortfarande ingen norska som har fullföljt loppet!

Den modesta lutningen fortsatte och jag blev mer och mer stressad. Var hastighet var inte hög och vi maste na kontroll ett pa tva timmar. Det var mest grusväg i början. Det kändes osedvanligt lätt.

Med 25 minuter till godo var vi plötsligt framme vid kontrollen! Det här loppet är superväl organiserat. Det enda som är mindre bra är att det är samma mat i kontrollerna varje dag: bananer, apelsiner, vattenmelon, energikakor, energidryck och bullar. Det är var lunch och när passen blir sa langa kan det vara lite litet. Vi trycker i oss sa mycket mat vi kan pa kväller och morgonen iställlet! Pa kvällen far vi se en film och bilder fran dagens löpning och idag fick vi en nyhetstidning för dagen som gatt. PR-organisationen maste jobba för högtryck!

Efter kontrollen skulle vi upp pa en topp som var 2768 meter. Därefter bar det nedat i cirka 800 höjdmeter. Det var fantastiskt rolig löpning över stora stenblock och vindlande sma stigar! Vi lag pa rätt bra och sprang förbi en hel del löpare.

Efter dalen bar det uppför igen och Cecilia fick som vanligt ga först eftersom hon är langsammast i uppförsbackarna. Jag är langsammast i breda, lättlöpta nedförsbackar. I de smala, grusiga och steniga nedförsbackarna är Cecilia langsammast. Det enda Emelie har problem med är höjder, men hennes höjdrädsla verkar vara botad numer.

Eftersom jag höll tillbaka för att Cecilia skulle hänga med uppför tog jag för givet att hon skulle göra detsamma för mig nedför. När vi kom till en backe och Cecilia och Emelie drog iväg blev jag arg och sa att jag ville att de antigen skulle ligga bakom eller bredvid mig i sadana backar. Eller, om de ville sticka iväg och lämna mig för att jag var för langsam sa fick det gärna göra det. Nagonstans missade vi i kommunikationen, sa när nästa sadan backe kom drog de iväg langt före mig och jag fick ligga pa för att överhuvudtaget se dem. När jag väl kom ikapp var jag arg som ett bi och förklarade att det var inte alls vad jag förväntat mig. Vi redde upp allt och kom därefter att döpa vägarna till "Kristina-vägar" (de där man lätt kan springa riktigt fort och jag är langsammast) eller "Cecilia-vägar" (vilket är uppförsbackar eller nedförsbackar med besvärlig terräng, där Cecilia är langsammast). Det visade sig fungera riktigt bra! Jag tror det är viktigt att reda ut sadana saker för att fa ett lag att fungera bra. Och även definiera hur den som är svagast för tillfället vill ha det, sa att lagkamraterna kan underlätta för den. Da kommer laget fortast fram.

Kontroll tva -da befannn vi oss i Schweiz- nadde vi med 35 minuter tillgodo och hade vi drygt fem timmar pa oss att na malet i Scoul. Min motivation sjönk kraftigt, det skulle vi klara lätt som en plätt. Vi klättrade uppför till ytterligare en topp pa 2793 meter. Vagen uppför var brant och sista biten fick vi verkligenn klättra med händer och fötter över ett jattelikt stenblock. Däruppe sträckte Emelie ut händerna och log med hela ansiktet. Hon tyckte inte längre det var ett dugg otäckt med höjden!

Vägen ned bestod först av Cecilia-vägar som gick i sick-sack och vi passerade lag efter lag. Utom lag nr 25 som genade. Det hade de även gjort tidigare sa vi papekade först fint för dem att banan gick där vi sprang. När de inte lyssnade sa vi at dem igen och kvinnan i laget hoppade in pa banan. Det tycker jag var dalig stil. Vilken merit är det att ha fullföljt ett lopp da man fuskat sig fram?

Det blir många skor på cirka 500 löpare...

Stigarna övergick i löpning pa gräs som varr halt och nedtrampat av alla löpare som passerat tidigare. Efter att ha försökt halla oss pa benen satte mig pa rumpan och akte rutschkana ned. Cecilia och Emelie följde efter under glada skratt och tjut bade fran dem själva och andra löpare. Sista kilometrarna bestod av Kristina-vägar med grus. Jag lag först och sprang pa allt vad tygen höll. Speciellt när vi passerade lag 25 :-) Sista biten fick vi springa pa kullerstensbelagda gator genom byn och pa 7h32min sprang vi hand i hand i mal. Beathe mötte med Cola och alla möjliga förnödenheter. Det första jag spanade in var bassängen mittt pa torget som redan var full med löpare som kylde av fötter och ben. Jag var inte sen att följa efter dem!

Jag sponsrades av Rune med hans jättegoda energikakor!

Dagens löpning var den roligaste hittills! Vi kunde faktiskt springa det mesta av vägen. Och det kändes fantastiskt fint att fa ligga först, den sista biten med den typ av backe som jag har svart för. Jag är glad över mina lagkompisar!

Idag har kroppen kommit in i "andra andningen". Den har insett att det är sa här livet är just nu och har slutat klaga via träningsvärk. Visst är benen och rumpan stela, men jag kunde springa nedför trappen idag och jag känner mig väldigt pigg och rörlig. Framför allt är jag glad för att jag inte har nagra skador ellet överbelastingar. De enda skavankerna är en liten blasa pa insidan av högertan och ett solbränt vänsteröra. Hoppas jag haller hela vägen!

I morgon är det var viloadag; det blir "endast" 6,19 kilometer löpning. Och 936 höjdmeter uppför... Vi startar alla pa olika tider och har en och en halv timme pa oss att ta oss upp. Det later kanske inte sa svart, men jag tror det kan bli tufft!

Dag 3 St Anton-Galtur +2437/-2134 hm, 33 km

Se film från Etapp 3

Nær man sover drygt 200 personer i en gigantisk sporthall och någon stællt væckaren klockan 5:15 -och vaknar inte!!!-så blir det inte populært. Jag har legat mest vaken de tre nætterna hittills, jag antr at kroppen går på høgvarv, så jag kunde lika gærna stiga upp.
Klockan sex børjade frukosten, dærefter var det sedvanlig inlæmning av væskorna før skjuts till målorten, och så gick starten vid åtta.

Det slår mig många gånger vilket otroligt arrangemang detta ær! På varje ort ær en mængd personer engagerade før mat, husrum och ofta får vi en present nær vi kommer fram. Vi blir fotograferade øverallt i spåret, en helikopter filmar oss nær vi springer, vi har bergsvakter som tar hand om oss och sjukvårader som får rycka in. Igår brøt två personer varsitt ben, precis innan en kontroll på relativt slæt mark. Jag gissar att de slappnade av nær de næstan var framme.

Dagens stræcka har krævt sin tribut; Herrlaget som låg tre får bryta på grund av en rejælt stukad fot, Svenske David bryter på grund av en kraftig stukning eller eventuellt ett brutet ben. Svenske Torbjørn springer och grinar illa, han har stora problem med sina lårmuskler. Många går med is runt anklarna efter avslutat lopp. I snitt bryter 25% av deltagarna.

Men, tillbaka till Loppet! Som vanligt børjade dagen med en uppførsbacke - på cirka 15 kilometer steg vi 1400 højdmeter. Cecilia har problem med astma och får inte tillræckligt med syre, så hon hade det tufft uppfør. Førsta kontrollen låg vid 12 kilometer och dær hade vi 40 minuter tillgodo. Efter kontrollen bar det fortsatt uppåt genom stenskravel och efter att ha klættrat længs med en stålvajer fick vi en utsikt som slår det mesta jag sett, ut øver en dal. Vi sprang nedfør små stigar, fulla med kluriga stenar och løst grus, och kunde så småningom se kontroll två som låg vid 18 kilometer. En gald italienare brakade førbi oss och råkade riva ivæg ett stenskred så att løparna længre ned fick ducka.

Numer kan jag konstatera att det fungerar utmærkt att springa på ben som kænns som en kompakt blandning av gummi och betong. Det gør lika ont (nedfør) om jag springer eller går, så det ær lika bra att springa! Medan kontrollen hægrade långt nere i dalen sprng ytterligare en person førbi oss och skrek "14 minutes to the time limit!" Jag kænde hornen væxa i panna. Hær ska inga fler grænser missas! Jag drog på och læmnade Cecilia och Emelie bakom mig, jag tænkte att ju fortare jag kommer fram desto snabbare kan de komma fram. Efter at ha glidit några meter på græs, sprungit rakt genom vatten utan att bry mig om jag blev bløt så nådde jag æntligen kontrollen, flåsande av anstrægningen. Strax bakom kom Cecilia och Emelie. Vi klarade tidsgrænsen med två minuter.
Så pass tufft ær det. Både Cecilia och Emelie var med i Sveriges VM-lag i Bergamo, Italien, i 24 timmars løpning. De ær mycket duktiga løpare. Emelie har større kapacitet, det mærks, medan Cecilia och jag ligger rætt lika. Vår ultraerfarenhet ger att vi klarar att vara ute længe, kæmpa nær det ær tungt och vi springer ofta førbi många løpare i slutet av etapperna. Men vi saknar bergsvanan. Det hær ær något helt annat æn løpning. Christer och Yvonne, ytterligare ett svenskt par, ligger på ungefær samma tid som Cecilia och Emelie totalt. De ær inte alls løpare. De går på många toppturer, med stighudar under skidorna. Det har varit perfekt træning før dem! De drar førbi oss i uppførsbackarna och vi drar førbi dem då det ær nedfør.

Emelie botade sin höjdrädsla under tävlingen!

Efter kontroll två sprang vi genom en grøn dal dær hæstar och kor betade. Dærefter bar det uppåt igen, æn en gång genom stenskravel. Blir det för tungt kan man låta kompisen bogsera! Dagens førsta topp låg på 2730 meter och dden hær var på 2636. Det gick mycket møda och svett i den backen! Nær låren skriker och lårmusklerna suger ær det inte alltid lætt att ta ett steg till. Hur som helst, sedan blev det nedåt igen. Æven den hær gången var det gott om stenar och løst grus. Vi såg rætt tidigt kontroll tre som låg længst nere i dalen och insåg att vi måste stå på før att klara tidsgrænsen. Den hær gången økade vi vår marginal; vi hade hela nio minuter tillgodo. Efter kontrollen inbjød en svagt sluttande grusvæg till skøn løpning, men det var inte alls den vi skulle ta. Vi fick braka rakt genom skogen, på lite brantare stigar. Så småningom planade de ut och øvergick i grusvæg och asfalt. Det blev några skøna kilometrar innan vi nådde målet i Galtur. Vår tid blen 7:57.
Nu kænns det i benen, kan jag lungt sæga. Beathe møtte oss i mål och gav oss pizza och cola. Dærefter servade hon oss med att hæmta olika saker. Jag sjønk ned i en solstol med ett fotbad i målområdet och jag tackar mina starka armar før att jag kom upp igen.

På kvællen var det pasta party som vanligt, ledarna plocjkades fram på scenen och många från det svenska gænget samlades och åt. Jag har fått låna Beathes sockar och byxor, Svante har blånaglar så han har fått låna mina skor. Det blir en stor løparfamilj av det hela!

Många faller från nu. Imorgon ær det dags før den længsta stræckan, cirka fyra mil. Håll tummarna før att vi står på benen!

Till vänster är de som låg på tredje plats och fick bryta. Kolla in ispåsen! Skadan kompenserades med öl.

Dag 2 Lech-St Anton + 2014/-2169 hm, 24,6 km

Se film från etapp 2

På natten hade jag svårt att sova. Vi låg på golvet i korridoren i en skola. Mænniskorna var knæpptysta runt omkring mig, till skillnad motfør igår, då det alltid var någon som hostade, øppnade dragkedjan på sovsæcken eller drog med føtterna mot luftmadrassen.

Jag låg och tittade ut genom fønstet och tænkte "Hær har jag trænat i Hammarbybacken. Vad ær den motfær det hær? Slæng dig i væggen!". Sedan børjade jag rækna och insåg att morgonens førsta delstræcka på lite drygt 5 kilometer och 900 højdmeter

ganska væl motsvarar Hammarbybacken. Om man springer den 11 gånger i rad. Tidsgrænsen før att klara detta var två timmar. Beathe insåg att hon førmodligen inte skulle klara detta och valde att inte springa. Så blev jag utan lagkamrat :-( Därför sprang jag tillsammans med Emelie och Cecilia istællet.

I dag var løparna seedade, så de som låg bæst till fick starta længst fram. Vi sprang ut genom byn och kom direkt till en skogsbacke dær køn av løpare korkade igen. Sedan fortsatte det i princip så hela vægen upp. Vi fick gå genom skogen och kom så småningom ut på græs dær det faktiskt gick att springa. Emelie har klassat den hær tævlingen som "En løpfri vecka" och det ær før det mesta sant. Efter græset bar det uppåt i stenskravel och tillslut æven snø. Snøn smælte under de många løparnas føtter och solen och bildade en fantastisk hal lera som satte sig fast under sulorna så det blev halt att gå æven dær det var torrt.Førsta kontrollen befann sig efter dagens førsta topp på 2350 meter och den nådde vi med 20 minuters marginal.

Vi passerade ytterligare en topp och dærefter var det dags før examensprov før Emelie, som ær højdrædd. I snø och lera fick vi klættra uppfør en starkt sluttande vægg av grus. Det slutade med att de flesta låg på alla fyra før att kunna ta sig fram. Jag kænde mig trygg och sæker i steget och fick hjælpa Emelie lite, som tyckte det hela var vældigt otæckt. Sista biten fick vi klættra med fastspænda rep till hjælp. Væl uppe på toppen på 2750 meter hade vi en vidunderlig utsikt! Vægen ner var ytterligare ett prov: først klættrade vi med rep, sedan hasade vi på rumpan och sedan sprang vi i grus som rullade under føtterna. Cecilia lyckades få till en rejæl vurpa och åkte tjutande av skratt på bara skinkorna ned i gruset. Dær nere stod Beathe och fotograferade det hela och gav oss smørgåsar och cola. Det var en underbar syn att se henne!
Efter den branta delen var det relativt lætt løpning utfør. Jag kænde mig stark och kunde springa på rætt bra. Førmodligen hjælpte det mitt psyke att jag fått hjælpa superstarka Emelie. Cecilia och jag konstaterade att hon och jag var ungefær jæmstarka medan Emelie ofta får vænda sig om før att se om vi hænger med.

Vi kom ned till andra kontrollen med en hel timmes marginal till tidsgrænsen. Dærefter fløg vi fram de 6 kilometrarna och 1000 højdmetrarna ned till mål på 40 minuter! Jag sackade lite då låren kændes som betongklumpar efter alla højdmeter nedfør.

Tillsammans sprang vi øver mållinjen efter 5h41min och jag tror att jag var gladast av alla! Stolheten fick sig en knæck igår, men idag kændes den återupprættad. Beathe møtte oss i mål med ett leende stort som solen. Hon hade haft en fantastisk dag och med førundran sett ledarna sprinta nedfør banten dær vi andra klættrat.

Visst var det tråkigt att inte se mitt och Beathes namn i listan øver tider før de tævlande. Å andra sidan ær jag vældigt glad om jag kan klara alla stræckorna och får vara med i tævlingen på det sættet. Idag njuter jag ofatligt øver att ha kommit i mål; jag firade med att ge mig en stund hos massageterapeuterna. I morgon ær en annan dag. Då ska vi springa 33 kilometer. Men det tænker jag inte på nu. Just nu ær jag bara glad :-)

Vi tar ett dopp i en fontän med iskallt vatten. Allt för att kyla ned musklerna och undvika småinflammationer! Det var gudomligt!

Starten har gått! Dag 1 Oberstdorf-Lech +2543/-1915 hm, 35 km

Se film från Etapp 1

Klockan 10 ringlade sig køn av løpare mellan marknadsstånd och tyskar i tyrolerhattar i byn Oberstdof. Den ena løparen såg æn mer avancerad ut æn den andra vad gæller klæder, utrustning och uppsyn. Beathe och jag tog det rætt lungt, vissa om att vi ska springa i hela åtta dagar och kroppen ska hålla hela vægen. Strax utanfør byn børjade det gå uppfør. Vi knallade på, men jag blev mer och mer stressad. Jag hde aldrig trott att vi skulla ha problem med tidsgrænserna i detta lopp, men det var precis det vi hade. Dagen utvecklade sig till en strid mot klockan och mitt eget psyke.

Beathe hade det tufft i uppførsbackarna - och vem skulle inte det, med 900 højdmeter på fem kilometer? Førsta kontrollen var vid 11 kilometer och dit hade vi två timmar på oss. Nær vi hade en och en halv kilometer kvar hade vi 15 minuter på oss. Jag hatar om ngon annan ær snabbare æn mig och stressar mig så jag førsøkte i det længsta att inte upptræda stressat. Men med en kvart på sig att åka ut efter 11 kimometer på ett lopp på 240 kilometer som jag førberett mig i ett halvår før, så funkade det inte att vara tolerant. Jag kænde att jag pressade Beathe och fick otroligt dåligt samvete før det. Jag har aldrig varit så glad øver att se en kontroll och vi passerade den med 15 sekunders marginal!

Nu ttænkte jag att vi var hemma, vi hade fyra timmar på oss att ta oss till den andra kontrollen, vid 24 kilometer. Men det var hær de 900 højdmetrarna kom... Beathe kæmpade på som en blåenvis vettvilling och flaggnedplockarna Mario och Thomas gjorde allt før att hejja på oss. Mario konstaterade att vi behøvde klara 600 højdmeter på en timme. Dærefter ræknade han ned "590 kvar"! "570"! Jag tror aldrig att tiden gtt så långsamt! Vi nådde toppen på cirka 2200 meters højd 14:05, fem minuter efter Marios timma och jag tænkte "Ja! Nu bær det av før nu ær det nedfør!" Med stenar. Och lera. Det var ytterst få meter det gick att springa. Vyerna var dock fantastiska, men det brydde jag mig inte så mycket om då. Återigen kænde jag mig som en elak sate mot Beathe och jag frågade om hon tog illa upp och det visade sig att hon inte gjorde det. Puh! "Jag kan inte gå fortare æn mitt bæsta" konstaterade hon, och det ær ju sant.
Nedførsbackarn tærde på lårmusklerna men vi førsøkte hålla så god fart vi kunde. Nær det var sju kilometer kvar till andra kontrollen hade vi en timma på oss. Oj,oj,oj, tænk om vi klarar det?? Jag ville absolut inte hamna utanfør tævlingen redan på førsta dagen!

Vi sprang genom kohagar, krøp nedfør slutningar och precis nær jag sprang med ett glødjetjut i halsen før jag trodde vi var framme så vænde vægen uppåt igen. Ju længre backen fortsatte, desto mer førstod jag att det hær skulle inte gå. Jag ville dænga något vældigt hårt i bergvæggen, gång på gång på gång, sedan kom tårarna. Vi hamnade utanfør tævlingen redan p tævlingens førsta dag. Nær insikten sjunkit in satte jag mig uppepå en græstuva på en kulle och bara satt. Bedrøvad. Blæææææææææææææææ! Och kænde att vi ær hær som ett lag. Tanken var att att vi skulle gøra detta tillsammans, Jag ær starkare æn Beathe uppfør och ville så gærna, men jag kan aldrig, absolut inte klaga på en som gør sitt allra bæsta! Och som verklgen kæmpar. Det går inte! Och samtidigt brottades jag med frustrationen øver att inte komma med i slutlistan før tævlingen.

Så børjade jag fundera hur vi skulle gøra istællet, nu nær førutsættningarna ændrats. Jag kom fram till att "Ja,ja, vi får springa utanfør tævlan, men vi kan i alla fall springa alla stræckorna". Det kændes åtminstonde acceptabelt.

Vi gick och gick och gick och aldrig kom vi fram till den dær kontrollen, kændes det som. Thomas næmnde det magiska att arrangøren hade førlængt tidsfristen och då tændes hoppet igen. Men inte heller en længre frist ræckte. Vi var ohjælpligt før sena. Nær vi kom in cirka en timme før sent till kontrollen hjælpte ingabøner. Vi frågade om vi kunde få gå med de som plockade ned banan. Men nej. Vi frågade om vi kunde få springa på egen risk och ta av oss nummerlapparna, men nej. Ett tag var jag på væg att ge mig av dærifrån på eget bevåg, så sur var jag, men så insåg jag att snitslarna var borta och jag inte visste åt vilket håll jag skulle.

Det var bara sætta sig i bilen och bliskjutsad de sista nio kilometrarna. Længs vægen såg vi løpare springa sista biten på andra sidan dalen. Det slet i hjærtat att bli KØRD tillmålområdet dær musiken och applåderna dånade før alla som gick i mål. Jag har aldrig varit med om något så førnedrande som att bli plockad av banan i hela mitt løparliv! Och tack och lov så lider løparkompisarna med mig. Det kænns faktiskt bra!

På kvællens pastaparty i en gigantisk hall plockades de tre ledande paren i varje klass fram. Jag ville bara bort dærifrån. Samtidigt inser jag att jag ær fånig; jag kan springa, jag lever, jag ær med vænner och jag får se enormt vacker natur. Det ær faktiskt rætt bra det!

Både Beathe och jag hade klarat de sista nio kilometrarna, det ær vi sækra på. Det hade gått långsamt men det hade gått. Dærfør kænns det ænnu nesligare att bli plockad av banan.

Nu ska vi vila våra nesor, fundera igenom det hela och komma med ny strategi imorgon! Håll tummarna før oss! Om æn vi ær utanfør tævlan så ska vi vidare!

240 kilometer, 14 000 höjdmeter (uppåt), 8 dagar!

Ibland undrar jag över mitt sinne. Springa i denna natur tycks väldigt vackert, ja till och med rofyllt. Det verkar rent av vara ett nöje, trots att sovplatserna är på liggunderlag i skolsalar. Lägg dessutom till att vi startar i Tyskland, passerar Österrike och Schweiz innan vi når målet i Italien, ja då verkar det vara den ultimata semesterresan! Förutom att vi får göra den till fots förstås. Vi, det är Beathe Engen och jag. Tillsammans bildar vi laget Team Stayers och lyckas vi ta oss över mållinjen blir Beathe den första norskan att klara detta kraftprov. Ingen svenska har heller tidigare gjort det. Mina kompisar Emelie och Cecilia, båda VM-deltagare i 24-timmarslöpning, kommer också delta och de lär passera mållinjen före mig. Jag kommer därmed att vara en mycket stolt tredjesvenska i världshistorien att genomföra detta lopp!

Men när jag ser bilder som denna... Då pirrar det i magen. Ser det verkligen så kul ut längre? Fast jag påminner mig om att de saker jag verkligen kommer ihåg, de är de som gick "fel" - snöstormen på Kilimanjaro, solbrännan på Aconcagua, det ofrivilliga doppet med kajaken på valborgsmässoafton - allt det är sådant som gör upplevelsen speciell och det som står ut efteråt. Jag tror att Transalpine Run blir en upplevelse som erbjuder många tillfällen till sådana upplevelser, kan jag diplomatiskt uttrycka det som. Och vad vore livet utan utmaningar? Bra tråkigt!!!
Utmaningar kan se ut på många sätt. Två av mina vänner har gått bort till följd av cancer och lämnat tomrum efter sig. De kan inte längre springa omkring i berg så som jag. Andra kämpar med den sjukdom de bär på och faktum är att idag räddas många som inte skulle ha klarat sig för några år sedan. Både Beathe och jag har startat varsin insamling på den svenska och norska Cancerfonden, till följd av loppet. Vågar du satsa en krona per kilometer jag springer under träningen + tävlingen? Gå in på Team Stayers insamling Givetvis är alla bidrag, stora som små, välkomna! På Beathes insamling kan du vinna en tur till NY Marathon, inklusive startnummer!

Läs mer om tävlingen här
Du kanske är/blir sugen på att delta?

Nedan följer träningsdagboken som uppdateras veckovis.

Vecka 35 - 39 km

Nu är det nedladdning! Eller uppladdning. Det beror på hur man ser det. Med en vecka kvar till start så koncentrerar jag mig på att äta, vila och packa. Stresshormonerna löper amok i kroppen och jag har svårt att sitta still. Det finns bara en sak kroppen skriker: JAG VILL UT OCH SPRINGA!!!!!

Norska Kalas Unique Cyclewear har sponstrat Beathe och mig med egna lagtröjor. Visst är de snygga? Vi kommer definitivt synas i spåret! Att ha egna tröjor gör faktiskt hela loppet ännu roligare!

Tisdag var jag ute på en vända i Högdalstoppen för ett sista backpass. Det blev en halvtimme av harvande upp och ned, dvs hälften motför vad jag brukar. Jag vill undvika att belasta musklerna så jag får löparknä under loppet! Onsdag sprang Rune och jag en skön 17 kilometersrunda runt Långsjön.

Söndag var veckans stora begivenhet: Tjejmilen! Min mamma som gick loppet för fem år sedan på två och en halv timme överträffade verkligen sig själv när hon i år korsade mållinjen på 1:46:49. Det var ett rent nöje att se henne ta sina första löparsteg i ett lopp vid 71 års ålder. Hon sprang i starten och i alla nedförsbackar. Snacka om att förbättra sitt personrekord! Jag hoppades på en hyfsning av mina 52:56, men hamnade på 53:12. Det är jag ypperligt nöjd med! Att komma ned på en tid på 5:19 per kilometer är något som sällan förunnas en ultralöpare som mig :-)

Att stå där i målgången och se alla människor som går och springer förbi, det är sannerligen en upplevelse. Jag såg kvinnor som definitivt inte har kroppar skapade för löpning. En del hade ett glädjeleende när de såg mållinjen, andra hade trötta, högröda ansikten. En del hade kroppshyddor som adderar 50% av min vikt, andra hade skavanker som gjorde det svårt att gå. Men alla var dagens vinnare! Jag känner tusen gånger mer beundran för en kvinna som tar sig i mål och som inte riktigt har förutsättningarna för att ta sig i mål, än vad jag gör för att en relativt vältränad tjej som jag klarar av loppet. Alla dessa leenden, alla dessa kämpainsatser, de är verkligen beundran värd! Så mycket stolthet och glädje det finns i att klara något man inte riktigt tror om sig sjäv!

Som vanligt betyder Tjejmilen bananer, ostkaka och en massa arrangemang riktade till tjejer. Det illustreras inte minst av papperskorgarna omkring Gärdet!

Vecka 34 - 55 km

Måndag morgon klockan sex däckade jag på ett plan till Amsterdam. Jag hade inte ens spännt säkerhetsbältet. Det märkte inte flygpersonalen - eller så kunde de inte väcka mig. Jag sov som en stock tills hjulen tog mark. Vid flygningen till Sydafrika hade knoppen klarnat och jag satt och läste. Förvånansvärt nog hade jag ytterst lite träningsvärk. Hälsenan var tjock som en granstam, men den gjorde inte ont.

Tisdag kväll sprang jag åtta försiktiga kilometrar på löpbandet på hotellet. Visst hade det varit roligt att ge sig ut i Johannesburg, men kombinationen av antalet rån, våldtäkter och mitt lokalsinne gör en löptur där till en utomordentligt dålig idé. Det nöp lite av krampkänningar i höger vad, men i övrigt kändes allt fint. Efter löpturen var hälsenan sitt vanliga jag igen, bara lite tjockare än den andra.

Torsdag dristade jag mig till 12 kilometer på det tråkiga löpbandet, tänkte att det är bra mental träning, och även det fungerade fint. Hemma i Sverige igen på lördag sprang jag en timme i Högdalstoppen och på söndagen hade jag en underbar dag med frukost hos en kompis i Barkaby, löpning därifrån till ytterligare en kompis i Bromma och sedan löpning hem för att duscha och därefter blev jag bjuden på middag av ytterligare en kompis i Skarpnäck. Jag har det bra jag!

Vecka 33 - 104 km. 3 veckor kvar till start!

Veckan startade med ett mycket lunga 8 kilometer med blandad löpning och gång. Hälsenan höll och även 12 kilometer gick bra att gåspringa.

Fredag morgon satte jag och Camilla oss på tåget mot Ystad. Camilla var självlysande av tävlingslust och hade planerat allt minutiöst. Hon skulle springa 100 miles, dvs 160,9 kilometer medan jag höll mig till hälften. Camilla fick lägga ut tre dropbags med mat, kläder och andra förnödenheter längs banan. Jag lade uten id 48 kilometer. Det mest originella i Camillas dropbag var tandborste och tandkräm. Efter ett halvt dygn med diverse sportdryck, energy bars mm förstår jag henne.

Janne, Camilla, Emelie, Staffan och Jörgen, fortfarande fräscha och fina!

I Kivik mötte vi en superladdad Emelie och en något lugnare Staffan. Camillas målsättning var att springa på 28 timmar, Emelie, som också skulle springa 100, ville inte avslöja sin. Staffan, som liksom jag satsade på 50 miles, var rätt lugn. Jag hade ingen målsättning alls, utom att ta mig i mål. Vilken tiden skulle bli kunde jag inte ens spekulera i med tanke på hälsenan. Skulle jag kunna springa 15 kilometer och få gå resten?

Tillsammans med Janne, som vi plockade upp i Ystad, kom vi till campingstugan vi hyrt. Staffan hängde upp en banderoll med "Svensk ultradistanslöpning" och campinggästerna med medhavda golvplank, blomkrukor och kylskåp skakades i grundvalen i sina solstolar. På kvällen blev det middag med ytterligare några ultralöpare på en restaurang. Det är bara bland ultralöpare jag kan plocka av mig min utnötta löparskor som gått genom träsk, lera och hundbajs och skicka den runt bordet för att alla är geniunt intresserade av att se hur den ser ut när Rune Larsson opererat bort hälkappan.

Tävlingsmorgonen såg jag och Staffan 100 miles löparna springa iväg mot sitt äventyr vid åttatiden. De skulle ta hela varvet längs Skåneleden, medan jag och Staffan "bara" ska springa hälften. Vi hjälpte arrangörerna att sortera och packa dropbags och köra dem till ett hus. Sedan blev det fika på Fridolfs konditori. Därefter sov jag tre timmar, trots att jag sovit 8 timmar natten innan. Det var verkligen jätteskönt! Vårt lopp startar klockan nio på kvällen och vi ska springa hela natten. Sömnen kändes som en perfekt uppladdning! Problemet var bara att få igång kroppen efteråt. Det kändes som jag gick omkring i koma. Först när vi var ombytta, packade och klara och mötte Cecilia i Brösarp för att äta middag började jag känna svaga krusningar av fjärilsvingar i magen.
Vi tog taxi till Haväng där vi mötte trötta 100-miles löpare vid deras andra kontroll. Solen sänkte sig ned vid horisonten när Barbro kom inspringande. "Det var mycket backar" sade hon, medan ögonen glittrade. Vem har sagt att Skåne är platt? Emelie hade passerat i tätgruppen efter 9 timmar och sex minuter och Camilla hade kommit dit efter 9 timmar och 43 minuter. Kvinnan som serverade mat och dryck sa att båda hade varit otroligt glada, peppade och att löpningen gick jättefint.

I vår startgrupp var vi nio stycken, allt som allt. Vi promenerade ut på sandstranden och just när Barbro hade några meter kvar till oss sa startledaren "Klara, färdiga... Spring!". Sanden revs upp av våra skor och himlen glänste ljusrosa när vi gav oss av. Nu gällde en sak - spana efter oranga markeringar! Och springa vilse så lite som möjligt.

Cecilia ville springa bara för att njuta av det och för att det är sista året som loppet går i den här varianten. Eftersom hon inte hade bråttom slog vi följe. Efter sanden och stranden kom vi in i kohagar. Vartefter mörkret sänkte sig glittrade kornas ögon mot oss i mörkret. Förutom att spana efter de oranga markeringarna gjorde vi vårt bästa för att trixa mellan koblafforna.

Det var en obeskrivlig känsla att springa i nattmörkret. Det var som att tiden stod stilla. Det enda som fanns var jag, Cecilia och den bir mark vi för tillfället lyste upp med våra pannlampor. Vi bara sprang, pratade emellanåt och efter att ha hittat upp på Stens huvud stod vi bara tysta, släckte våra pannlampor och tittade på stjärnhimlen ovanför. Vintergatan syntes tydligt och tusentals stjärnor, som vi normalt inte ser, lyste. I skogen efter Stens huvud förlorade vi de oranga markeringarna ur sikte. Cecilia hade glömt att fylla på sin ena vattenflaska så vid halvtolvtiden knackade vi på i ett hus där lamporna lyste. En sömndrucken kvinna öppnade. Vi förklarade vad vi höll på med och undrade om vi kunde få lite vatten. Hon bara tittade på oss. Till slut sa hon
"-Ni är helt osannolika!!!" så fyllde hon vattenflaskan, undrade om vi ville ha mat eller behövde gå på toa. Därefter hämtade hon mobiltelefonen och tog kort på oss, som för att bevisa för sig själv imorgon att det faktiskt var sant att vi varit där och att hon inte drömt. Jag tror hon såg oss som två UFO:n ifrån Mars. Vi bad om hjälp att hitta var vi var på kartan och det visade sig att vi hamnat i Rörum, en bra bit bort från Skåneleden. Den felspringningen och kvinnans reaktion skrattade vi gott åt resten av natten. Faktum var att det blev ett av de bästa minnena från loppet.

I mörkret i kohagarna igen villade vi på hit och dit. Vid två tillfällen mötte vi Boel, som deltog i 100 miles loppet. Det var upp och ned över stenmurar hela tiden, vi virrade in på folks gårdar och emellanåt dök det upp en ensam lampa som lyste vägen. Det var oftast någon av 100-miles löparna vi kom ifatt. Strax innan Simrishamn råkade vi på en camping. Eftersom dörren till ett sällskapsrum stod öppen passade vi på att smyga oss in och fylla på vatten. Jag kände mig lite som en tjuv i natten.

På väg ut ur Simrishamn passerade vi Alexsy, en polack som sprang 100-milesloppet trots att han inte kunde ett ord engelska. Han lyckades ändå navigera omkring, trots svårigheterna att hitta. Precis när jag behövde det stod det en öppen WC vid sidan av vägen.

Cecilia, Mia, Staffan och Björn mitt i natten

I mörkret i ytterligare en kohage såg vi två lampor lysa. Det var Mia och Staffan som irrade på. De hade lagt in GPS-koordinater för banan i Staffans GPS och den hävdade att de var sextion meter fel. MStaffan hade slut vatten så Cecilia gav honom av sitt. Mia sa något om att han redan druckit fem liter och måste få i sig salt. ag hade massor med nötter och gav honom min hopknutna påse. Han bara höll den i handen, tittade på mig med tomma ögon och sa "Jag orkar inte öppna". "Oj, han är verkligen slut" tänkte jag, öppnade påsen åt honom och undrade hur det här skulle gå. Han hade ju drygt fem mil kvar till mål och hade redan tagit sig elva. Hur som helst, Cecilia och jag fortsatte springa på. Fastän vi tagit oss drygt 25 kilometer kände jag ingenting i hälsenan.

Två ultralöpare tar en välbehövd paus

Strax innan Gislövshammar såg vi ytterligare en lampa framför oss. Festande ungdomar hejade på den trötte löparen som bestämt sig för att gå. När jag och Cecilia nådde festplatsen sprang en tjej bredvid oss och hejjade. Vi kom ikapp Björn, som bestämt sig för att springa 100 miles bara tre veckor innan själva loppet gick. Nu var han trött och hade mobilen i handen, beredd att ringa arrangören och säga att han skulle bryta. Vi pratade på, berättade om vår felspringning och skrattade. Det visade sig ha större betydelse för Björn än vad jag förstod. Cecilia och jag var fortfarande pigga, så vi travade på och sprang längs underbara små stigar. Hela tiden hörde vi havets brus från vänster.

En fantastisk syn för en ultralöpare! Tänk, vilka snälla människor det finns!

Rätt vad det var kom en lampa ikapp oss. Det var Björn, som mirakulöst hade fått nya krafter och sprang riktigt, riktigt bra! Vi gjorde sällskap och sprang tillsammans längs sandstranden efter Skillinge. Längre fram lyste en till lampa, och till slut kom vi ifatt danske Jan. Sandstranden lutade ut mot vågorna och sanden var välbehövligt packad och gick utmärkt att springa på. I Norrekås stannade vi och åt bananer och drack cola vid en station som en privatperson anordnat till alla löpare utanför sitt hus. Ljuset började synas där solen snart skulle gå upp och jag gladde mig åt att ha sprungit hela natten utan att vara trött en enda gång. Cirka en mil på sanden gjorde att det stramade till i höger knä samtidigt som jag började känna lite, lite i vänster hälsena. Det brände inte och gjorde inte ont, men något var det. Jag var jätteglad över att jag kunnat springa problemfritt i 52 kilometer (vi fick fyra extra genom en del felspringningar.) Långsamt såg vi hur fyren vid Sandhammaren närmade sig. Det var där vår enda kontroll och våra dropbags låg.

Solen går upp över stranden och Skåne.
Snart är vi framme vid vickningen!

Framme vid kontrollen åt jag grillad kyckling, baugette med bohusröra, blåbärssoppa och diverse godis, chips med mera. Cecilia åt nudelsoppa som funktionärerna ordnade. Vid bordet satt Urban, som var fruktansvärt besviken efter att ha tappat bort sin pannlampa vid Stens huvud, just där det är som besvärligast, och sedan fått lysa sig genom natten med lampan på sin mobil. En fallskärmsjägare blev nästan buren av sin kompis till en bil. Han hade så fruktansvärt ont i knäna att han inte kunde gå. Benen lydde honom inte och han grinade illa. Vid stationen satt Janne och åt när vi kom dit, han hade tappat motivationen och bestämt sig för att gå hela vägen från Haväng. Efter att vi ätit ett tag kom en glädjestrålande Staffan och Mia in. Jag trodde kanppt mina ögon. Hur hade han lyckats repa sig? Staffan kramade om mig och Cecilia och tackade för vatten och nötter.

Vi tog det lungt och åt och socialiserade oss i hela 55 minuter. Sedan bar det av igen. Nu var det Janne, Cecilia, Björn och jag som slog följe. Jag kände den där lilla känningen i hälsenan och bestämde mig att gå resten tillsammans med Janne. Det är bara tre veckor kvar till Transalpine och jag vill inte riskera något. Cecilia och Björn sprang iväg tillsammans.

Solen strålade från en klar himmel, kullarna bredde ut sig framför oss och allt var vackert denna söndagsmorgon. Janne och jag gick på och hälsade och pratade med människorna vi mötte på morgonkröken. Vid ett fiskrökeri funderade vi på att köpa nybakat bröd, men det blev samtal med en kvinna som njöt av sin omgivning istället.

Vi klättrade uppför några trappor och nådde Ale stenar. Efter några kilometer på svårbalanserad klappersten fick vi klättra uppför en halvt oändlig trappa för att nå Hammar backar. Nerevid trappans början hade ett gäng ungdomar slagit läger på stranden. Jag undrar vad de tänkte när de blev störda av löpare som droppade förbi, en efter en, hela natten igenom. Vid Hammar backar gick naturen verkligen upp och ned hela tiden. Hur vackert det än var blev jag less på alla dessa kullar som aldrig tycktes ta slut. Dessutom blir det faktiskt jobbigt att gå i längden! Jag sätter i hälen mycket hårdare än vid löpning och det verkar som att hälsulan delaminerar från resten av foten, vilket ger blåsor på sidan av hälen. Och så går det så långsamt!

Ute på en cykelväg kom Fredrika, som blivit trea i 50-milesklassen, i en cab och viftade med tredjeplatspokalen. Hela ansiktet lyste,precis som hon alltid lyser, och hon var verkligen värd sin tredjeplats. Fredrika har kartlagt banan in i minsta detalj och tänkt på allt som går att tänka på. Hon och hennes supporter hejjade och fotade mig och Janne, som låtsades springa just då för bildernas skull :-)

Klapperstenen var besvärlig både att springa och gå på

Efter att ha gått alldeles för länge spratt löplusten i benen igen. Jag var förvånad att jag inte var tröttare, både rent sömnmässigt och i kroppen. Mentalt märkte jag att hjärnan inte klarade lägga ihop 2+2. Fast jag glädjer mig åt att jag märkte det i alla fall, då kan jag inte varit alldeles borta.

Vid en camping fick vi svänga ut på en cykelväg, täckt av sand. Badgäster frågade oss om vad vi höll på med och jag sade glatt att vi sprang 100 miles (även om det bara var Janne som gjorde det och inte jag). Öldrickande lunchgäster undrade nog om vi var friska.

Jag klättrar över en av de otaliga hagarna. Jag undrar hur många vi passerade, totalt? Att ta sig upp och ned var förmodligen en stor prestation för de flesta 100-mileslöparna

Efter att ha legat på gräsmattan ett tag och hört om alla andras upplevelser och berättat om mina egna, fick jag orsak att än en gång inte tro mina ögon. Fallskärmsjägaren, som hade haft så ont i sina knän att han inte kunde gå, kom i mål! Jag frågade honom hur det var möjligt. "-Först kunde jag inte röra benen så jag somnade i bilen. När jag vaknade upptäckte jag att det faktiskt gick att röra på dem igen. Då bestämde jag mig för att jag skulle i mål. Nu har jag staplat hit". Enkelt, eller hur? En del människor är verkligen helt otroliga! Faktum är att de flesta är det.

Känslan att sitta där tillsammans och fira våra framgångar, det är bland det bästa som finns. Till slut var det dock dags att ge oss iväg. Cecilia, Staffa, Janne, Emelie och jag packade in oss i bilen och precis då kom Barbro in mot mål. Vi tutade och vinkade och applåderade och precis efter hon satt sig för att pusta ut såg hon oss. Hon reste sig direkt - vilket är en prestation efter cirka 30 timmars löpning - och kom fram till oss. Värmen lyste ur ögonen och hon gratulerade oss alla och speciellt Emelie till det nya rekordet.

Sista biten gick genom ett tråkigt industriområde. Jag visste att vi skulle över den järnvägsbro precis innan målgången, och det var en glädje att se den skymta långt, långt bort. Precis när vi tagit de första stegen uppför bron kom Staffan ångande förbi oss med ett glädjeleende på läpparna. Se honom springa nedför trappan på andra sidan är en syn jag inte glömmer. Något stelare får man nog leta efter. Han såg ut som en marionettdocka där någon drar i trådarna för att få armar och ben att lyfta på sig. Efter bron samlade jag och Janne ihop oss och sprang tillsammans mot mållinjen. Staffan stod och väntade på Mia precis innan, så de fick passera ihop. Efter att ha kommit in i mål och sjunkit ihop på gräsmattan åt jag smörgåsar, drack cola och njöt av solen. Utmattade löpare låg överallt. Emelie, som slagit svenskt rekord och sprungit i mål som total trea på tiden 22h 25 minuter, var duschad och ombytt och linkade omkring med tårna rätt upp i vädret. Hon hade slagit sina förväntningar som var att vinna damklassen och springa under 24h. Skoinläggen gav värk i tårna. Camilla, som slagit sina förväntningar med hästlängder när hon sprang in på 24h 34 minuter hade blåsor under fötterna som täckte hela trampdynan.

Camillas blåsa. Björn beskrev sina fötter "som att gå omkring på bubbelplast" och Staffans hela sula var på väg att lossna.

Ultra är verkligen speciellt. Fastän vi borde vara konkurrenter i samma tävling är det verkligen inte så. Istället känns det som en stor, omvårdande familj, där alla tar hand om varandra och är glada för varandras framgångar. Jag undrar om det finns någon annan sport där det är likadant? Kanske är det så att den extrem utmaningen vi utsätts för verkligen pressar oss samman och skapar gemenskapen?

Faktum är att ultra är så mycket mer än löpning. Löpningen är bara orsaken att ses, det underbaraste är gemenskapen. Aldrig klagar någon på den som bryter eller "misslyckas", aldrig sägs några nedvärderande ord. Istället lider man med den som inte lyckades ta sig i mål och stöttar den så att det går vägen nästa gång. Tänk om mänskligheten kunde bli en enda stor ultragemenskap? Då vore världen verkligen trevlig att leva i!

Söndag kväll satte jag mig på tåget för att åka till Köpenhamn där jag somnade fantastiskt gott vid åtta-tiden på kvällen. Jag märkte att hjärnan inte fungerade speciellt bra då jag gick från restaurangen där jag ätit middag utan att betala och kyparen kom springande efter mig (det var inga problem att komma ikapp...). Strax innan fyra nästa morgon klev jag upp för en 2+11 timmar lång flygplansresa till Sydarika. Jag undrade om personalen skulle få bära ut mig efter att jag stelnat till i sätet.

Någon dag fick jag ett varmt e-mail från Björn. Han skrev

"Pannlampsbatteriet började bli svagt och jag tog av mig ryggsäcken för att byta batteri. Ur säcken plockade jag upp min underställströja som jag drog på mig. Jag tog även upp min mobil telefon för att ringa och meddela att jag skulle bryta. När jag satte på mig ryggsäcken igen och reste mig upp såg jag ett litet ljussken ett par km bort på en udde. Detta var Gislövshammar och med telefonen hårt hållen i handen bestämde jag mig för att jag skulle gå dit bort innan jag ringde. På stapplande steg tog jag mig dit och möttes av några partajande ungdomar vilka jag för tillfället inte alls kände för att konversera med när de tjoade och hojtade åt mig. Jag var vid denna tidpunkt rätt låg och besviken.
Men det var precis DÄR som vändningen kom!

Ungdomarna tjoade något om att det kom två lampor till och vips så stod Kristina och Cecilia där. Två personer som trots att de hade sprungit jättefel var hur positiva och glada som helst ändå. Ni tog er tiden att stanna och tala med mig, undrade hur det gick och pushade mig. Jag sa att jag nog skulle bryta men att jag fortsatte till Skillinge för att där ta ett nytt beslut. Ni tyckte det var klokt vilket det visade sig vara..."


Tänk, att vi fick betyda så mycket för honom! Björn placerade sig på en jättefin 10:e plats i loppet. Platsen spelar kanske mindre roll jämfört med glädjen över att slutföra.

Jag säger det igen, i ultra förenas man och starka band byggs. Mer ultra till världen!

Vill du läsa mer om GAX?
Kolla på
Mias blogg
Fredrikas blogg
Sebastians blogg

Vecka 32 - 22 km

Hälseneinflammation. 6-8 veckors väntetid för att bli bra, enligt läkaren. Det har gått två hittills. Det är 4 veckor kvar till tävlingen... Jag stretchar genom att stå på ett trappsteg och låta hälarna sjunka ned. Jag ökar blodgenomströmningen genom att springa väldigt lungt och blanda med gång. Suck. Nu på lördag skulle jag springa GAX 50 miles, det vill säga 80 kilometer. Loppet går längs Skåneleden och börjar klockan nio lördag kväll. Sedan springer man hela natten. Ska jag gå istället? Eller kan försiktig löpning göra senan frisk?

Efter GAX är det bara tre veckor kvar till starten för Transalpine Run! Meningen hade varit att köra hårt nu och trappa ned träningen de sista tre veckorna. Just nu känns det som att det inte finns så mycket att trappa ned. Jag vilar mig i form! ;-)

Fast jag har inte bara vilat. Det vittnar blåsorna i händerna och skrapsåren på armarna om. Under veckan ägnade jag mig åt två dagars vandring, rakt genom blåbärsris och granbarr med tung ryggsäck. Förutom att skönheten i naturen var bedövande och tystnaden lugnande så gav det fantastisk träning för vristerna. Jag kommer att behöva parera många ojämnheter längs Transalpine Run. Dessutom paddlade jag 10,5 mil längs Bohusläns kust, vilket är en oslagbar skönhetsupplevelse det med! Finns det något härligare än att slumra på en solvarm klipphäll efter en dag med paddling och sedan väckas av morgonsolen? Jag tror bestämt inte det.

En tånagel till borta, sju kvar!

Vecka 31 - 31 km

Nu är det verrkligen jojo i min träning.

När Emelie och jag sprang förra veckan fick jag rejält ont i vänster hälsena den andra dagen. Min sko klämde och jag tror det är det som gjort det. Tredje dagen kändes ingenting. I måndags sprang jag 19 kilometer och hälsenan brände ordentligt i slutet. Det känns som att det varit mycket skavanker på sista tiden - hälsenan, sidan på höger fot och löparknät. Jag tog det därför lugnt hela veckan. Först på söndag tog jag mig ut på en blandad löp/gångtur på tolv kilometer. Tack och lov kände jag inget i hälsenan då.

Träningen går sådär. Jag behöver köpa nya skor. Suck och stön. Det var skorna som klämde som jag tänkt använda under tävlingen. Jag tänker också ha ett par trailskor som är rymliga i tårna. När vi fått en massa blånaglar tror jag de kommer väl till pass. Ljuspunkten i tillvaron är att jag har tappat två tånaglar, så det finns bara åtta kvar att tappa ;-)

Vecka 30 - 120 km

Äventyret jag och Emelie planerat var att springa 4-5 mil per dag, tre dagar i rad. Färden började med att vi tog buss 727 från Tumba till Skanssundet på tisdag morgon. Efter färja över till Mörkö trampade vi längs Sörmlandsleden i knähögt gräs. Planen var att springa till Marielle, en kompis till mig som har sommarställe utanför Trosa. Efter att ha slagit oss fram genom gräset, krupit genom ett taggtrådsstängsel och irrat i skogen hittade vi de oranga markeringarna. Det bar över mossbeklädda stenkullar, i mörkret under höga träd och över solbelysta grusvägar över ängar. Vi sprang längs etapp 58 . Högt uppe på en stenkulle, med utsikt över havet tog vi dagens första fika. Efter att ha passerat bron över till fastlandet igen kom vi in på etapp 57. Leden fortsatte uppför och nedför och vi fick riktigt bra träning för våra fotleder när vi försökte hålla balansen! Som vanligt blev samtalen ovanligt roliga och innehållsrika när vi sprang. Vi hade mulet med lite solglimtar då och då, vilket var perfekt! Strax innan vi kom fram till Tullgarns slott passerade vi stora ekhagar där fåren undrade vad vi höll på med. De föredrog att ligga i skuggan och vila. På slottscaféet tvättade vi av svett och salt och åt cheescake, smörgåsar och drack cola & fanta. Min fot höll förunderligt bra, det gjorde ont mest då vi var på slätmark (men det var inte så ofta).

Efter Tullgarn sprang vi sida vid sida med havet in mot Trosa. Värken ökade och jag undrade om jag verkligen skulle ta mig hela vägen. Från Trosa och hem till Marielle är det cirka en mil. Ett regn svalkade av oss och vi hittade en hel oas med de rödaste smultron! Vi satt länge och åt, och kanske gjorde den stretchningen av vaden mirakel med min fot, för efter den pausen var foten mycket bättre! I Trosa shoppade vi dricka vid gästhamnen och satte oss vid en vägg för att få skydd mot blåsten. Blåfrusna och blöta åt vi för att klara den sista biten. När vi närmade oss målet vandrade Marielle ut med sin Golden Retriever för att möta oss. Det var en underbar syn att se henne stå i gummistövlar vid vägkanten och veta att nu var vi nästan framme! Vi slängde oss i det 21-gradiga havet, grillade fläskkarré och åt klyftad, ungsstekt potatis. Henrik, Marielles man, fick en skarp tillsägelse av Marielle för att han stirrade på hur mycket potatis Emelie åt.
Dagens löpning blev 48 kilometer.

Onsdag följde vi Sörmlandsleden söderut och sprang förbi ett fritidshusområde och därefter följde skog, skog, skog och otaliga småsjöar. Det var otroligt fridfullt! Vi stannade vid en av de små sjöarna och Emelie tog sig ett lunchdopp i det ljumma vattnet. Vi satt och åt medhavda mackor, pratade om livet och mådde gott. Mina tår pryddes av tre blånaglar från dagen innan. Jag vet inte varför, men jag får blodblåsor under naglarna ibland då jag springer långt. Det var skönt att svalka fötterna i vattnet. Den här dagen var vi tystare. Det fungerade fint att springa, men visst var jag långsammare än dagen innan. Foten fungerade fint för det mesta, ibland gjorde det lite ont när jag sprang på slät mark, men inte mycket.
När vattnet sinade knackade vi på i ett hus för att höra om vi skulle kunna få påfyllning. Det var enda huset på ett par kilometer, enligt kartan. Trots att kaffekoppar och sockerkaka stod ute på bordet på altanen var ingen hemma. Det kändes konstigt att gå omkring och leta efter någon att fråga och när vi inte hittade någon så lånade vi tillslut trädgårdsslangen och fyllde på våra flaskor. Därefter föjde löpning längs en asfaltväg. Jag var så trött att jag sprang och isolerade sinnet och försökte att inte tänka på någonting. Jag tyckte det lät oändligt långt med 12 kilometer kvar hem. Emelie fick dra mig runt den sista biten. Vi vek av på en lite grusväg, passerade underbara gårdar och sprang längs en skogsstig och allt jag tänkte på var att ta ett steg till och ett steg till (förutom att äta blåbär).

Till slut kom vi ut på vägen hem mot Marielle och jag har aldrig tidigare varit så glad över att komma in på deras gårdsplan! Dagens sträcka blev 43 kilometer, varav det mesta på skogsstigar. Jag stövlade in i köket, tog mig en tallrik yoghurt med massor med musli och la mig i gräset och åt. Emelie hoppade i havet, som idag bara var 15-gradigt. Jag orkade inte bada, jag ville bara ligga kvar. Vi var bjudna på middag hos Marielles granne, och det blev en underbar kväll med laxpaj och rosévin vid havet!
Torsdag hade vi också tänkt springa 4-5 mil. Men jag var för trött, helt enkelt. Vi genade över familjen Gottliebs gård (där dottern är bästis med Prinsessan Madeleine) och sprang tillsammans till avtagsvägen mot Marielle. Efter sex kilometer var jag så svettig att det droppade från håret och tröjan och shortsen var genomblöta. Emelie var likadan. Det var ett konstigt, tryckande väder. Vi kramade om varandra - båda var ju lika blöta - sa hej då och så såg jag Emelie springa iväg mot Järna. Hon såg lika pigg ut som alltid. Jag kämpade mig vidare hemmot Marielle, tänkte att det fick bli blandad gång och löpning, men efter en stund bestämde jag mig att jag skulle springa hela vägen. Jag skulle bevisa för mig själv att jag klarade det. Dygnblöt, jättestolt och utan den minsta smärta i högerfoten kom jag fram till Marielle som bara skrattade åt hur jag såg ut. Hon undrade om jag sprungit vilse och hamnat i havet. Det blev bara tretton kilometer för mig den dagen och det var jätteskönt. Efter ordentlig stretchning ägnade jag resten av dagen åt att vila. Jag fick ett SMS från Emelie där hon skrev att hon var på väg mot Södertälje. Det tog ett tag innan jag fattade att det verkligen stod Södertälje. Hon skulle ju ha sprungit till Järna! Men Emelie går inte av för hackor, till Järna hade det bara varit tre mil så hon beslutade sig att springa 45 kilometer till Södertälje istället.
Jag är full av beundran!

Trots att planen var att springa 4-5 mil per dag, tre dagar i rad och jag "bara" gjorde det två dagar, så är jag jättenöjd. Det var bra träning, fantastiskt vackert, vi hade roligt och vi njöt! Det gör jag gärna om. Förutom de sista jobbiga kilometrarna dag två, kanske... Visst skrämmer det lite att vi ska springa åtta dagar i rad på tävlingen, med mycket mer backar och förmodligen oländigare än vad Sörmlandsleden var. Men jag tror det kommer gå bra. Det kommer vara mycket uppför och jag tror det kommer bli mycket gång. Jag oroar mig lite mer nu vad åtta dagar kommer att göra med mina fötter. Jag är förvånad över att jag fick tre blånaglar och tre blåsor till på bara de här två dagarna. Men fördelen med blånaglarna nu är att de kommer att ha fallit bort till loppet och då kan de inte bli blå då :-)

Fredag och lördag vilade jag, söndag bar det av mot Hammarbybacken. Nu hade jag lärt mig att jag kunde springa uppför. Med en helt annan mental inställning än tidigare sprang jag uppför sex gånger! Jag tyckte inte ens att det var jättejobbigt.

Vad jag lyckas med sitter mycket i huvudet och i tron på mig själv.

Vecka 29 - 30 km.

Visst hade jag tänkt ta en vilovecka, men det här blev lite överdrivet.
När jag sprang i söndags gjorde det ont emellanåt på utsidan av högerfoten. Eftersom jag hade tänkt vila då förra veckan blev så lång, så höll jag mig ifrån löpning måndag och tisdag. Onsdag försökte jag mig på 8 kilometer med resultatet att jag fick svårt att gå efteråt. Samma eftermiddag fick jag komma till läkaren - som visade sig vara löpare. Jag hade en överansträngning i en vadmuskel som fäster mitt på utsidan på foten. Testa att vicka upp utsidan på foten så ser du vilken det är. Den muskeln belastas än mer i svårsprungen terräng.
Därför blev det även vila torsdag och fredag, då kändes foten bra. Lördag mötte jag Emelie på hennes jobb vid Runner´s Store så sprang vi till Hammarbybacken. Jag försökte hänga på när Emelie sprang uppför och första gången kom jag två tredjedelar av backen. Därefter klappade hjärtat som en hammare i bröstet. Andra varvet gick jag uppför den första, branta delen, sedan sprang jag en bit av den lite slätare backen. Tredje gången sprang jag nästan hela den slätare delen. Fjärde gången sprang jag hela den slätare delen! Femte och sista gången ville jag springa hela vägen, men fick ta en paus mellan den branta och flackare delen. Det här tänkte jag inte ge mig med!
-Ska vi ta ett varv till? frågade jag Emelie
-Ja, visst, självklart!
Vi trippade uppför, sida vid sida. Knappt ett ord yttrades förrän vi närmade oss toppen.
-Kom igen, snart är vi där!
-Ja, nu ska den sitta!
-High Five!
På toppen slog vi ihop händerna, strålande av glädje. Jag, för att jag klarat att springa hela vägen för första gången och Emelie, för att hon klarat att springa hela vägen sex gånger. Normalt stannar hon vid fem. Sedan följde vi Årstavikens kant till Årstaberg där det blev pendeltåg hem.

Känslan att klara backen överstiger det onda i foten som tyvärr kom tillbaka. Nu vet jag vad det är, och då skrämmer det inte längre. Fast det känns lite feltajmat inför äventyret jag och Emelie planerat till nästa vecka...

Vecka 28 - 149 km. Nytt rekord!!!

Måndag fick jag besök av Rune och vi sprang 14 kilometer runt Årstaviken. Benen var pigga trots den långa distansen på lördag, däremot var magen ett stort hål som ville ha MAT!!!

Tisdag tog vi Roslagsbanan till Österskär och lunkade på i stilla mak mot Åkersberga där vi tog den första kanelbullen på en mack. Vi följde småvägar och kom så småningom in på Blå leden som gick mellan gårdar och över ängar. Solen och molnen växlade om vartannat när vi sprang på stigar och en grusväg genom skogen. Benen gick förvånansvärt lätt. Vid Hägernäs pockade hungern på och vi stannade på McDonalds mellan himlen passade på att öppna sig. En Big Tasty med extra stor pommes frites (med extra salt) och stor cola slank ned utan problem, efterföljt av kaffe. Vi packade ned de två blå dricksglasen vi fick på köpet i Runes ryggsäck. Hamburgare är perfekt mat; jag blir aldrig full i magen av dem (i alla fall så länge det är hamburgare a la McDonalds, Burger King, Max eller liknande) så det går utmärkt att fortsätta springa direkt efter maten!

Vi höll längs vattnet i Stora Värtan och passerade vacker villabebyggelse. När vi närmade oss Djursholm antog en del av villorna gigantformat. Vid en fin skogsstig sprang vi under enorma granar. Jag har aldrig sett så höga träd i Sverige! Strax innan Stocksund öste himlen på vad den hade; gatubrunnarna hade inte en suck att svälja undan vattnet. En gräsand låg och simmade i en av pölarna och letade förgäves efter sjögräs. Rune, som var dygnblöt, såg ingen anledning att väja utan plaskade på rakt igenom alla nybildade sjöar. I slutet av skyfallet föll stora droppar från en klar himmel, blommorna och solen sken. Marken ångade och jag har sällan sett något så vackert!

Vid bron till Bergshamra stannade vi för en cola och vattenpaus, sedan följde vi Brunnsviken in till stan. När vi nådde stenbebyggelsen insåg vi att klockan bara var sex och att Naturkompaniet fortfarande var öppet. Drypande blöta handlade vi ullsockar. Vi bad de två Expediterna slänga kartongen som vi fått McDonaldsglasen i eftersom den lösts upp av regnvattnet. Jag tror vi var dagens kunder när de förstod att vi sprungit ända från Österskär.

På McDonalds på Sveavägen blev det kaffe, kanelbulle och cola och sedan var det bara 12 kilometer kvar hem. Jublet spred sig i bröstet när jag såg backen mot Östberga och visste att det bara var 1,5 kilometer kvar. Väl hemma kramade vi om varandra. Det var en fantastiskt vacker tur, och riktigt trevligt sällskap! Vi sprang cirka 50 kilometer den dagen. Till middag blev det kött och majskolvar, en riktig proteinpåfyllning!

Onsdag vilade vi från löpning och tog en paddlingstur i Gudö Å. Det är helt annorlunda paddling mot vad jag är van vid; träden står i vattnet, grönskan breder ut sig som ett tak och jag kände mig förflyttad någonstans utomlands. Vi passerade några små sjöar och det slår mig vad många människor som bor otroligt vackert!

Torsdag tog jag lugna 11 kilometer innan frukost. Fredag blev det ett hårt pass: Jag sprang 7 kilometer till Hammarbybacken, sprang uppför den 6 gånger och rundade den på vägen ned, sedan sprang jag 6 kilometer hem. Totalt blev det 24 kilometer. Jag fick stanna på vägen hem och sätta i mig en tunnbrödsrulle med dubbla korvar för att orka. På kvällen var jag ändå helt tom i magen igen, kände mig helt matt, men det rättades till med förrätt, varmrätt och efterrätt på en bra restaurang. Lördag morgon vaknade jag med skrikande mage och fick se till att äta både frukost och rejäl lunch innan jag gav mig upp på en 8 kilometers uppmjukningsrunda. Jag har upptäckt en ny effekt: Löpning med stavar i backen ger träningsvärk - i axlarna! Det här var andra gången jag tränade med stavar och visst hjälper de i uppförsbackarna. Benen, framför allt vaderna, avlastas. Och de är i vägen i nedförsbackarna.

Söndag träffades jag, Camilla, Emelie, Ingmarie, Kajsa och Katarina i Rönninge. Målsättningarna med dagen varierade från 90 minuters löpning till 6 timmar. Ingmarie blev svensk mästarinna i Marathon 1995 på 2:33:03 och Kajsa och Katarina var också mer inriktade på snabbhet. De graciösa gasellerna dansade lätt över marken medan jag kände mig mer som en ardennerhäst. Två löparvärldar möttes. Kajsa och Katarina hade ingen packning alls, Ingmarie hade två små vattenflaskor. Jag hade ryggsäck med regnjacka, regnbyxor, två liter vatten, energikakor, russin & nötter, toalettpapper och skavsårstejp. Flera gånger vände de lättfotade gasellerna och kom tillbaka till mig, Camilla och Emelie, när de dragit iväg väldigt långt i förväg. Det psykade mig. Det är ungefär som att säga "Hänger ni inte med (era slöfockar)?" även om jag förstod att det inte alls var det de menade. Snarare var det omsorg. Jag läste senare på Ingmaries blogg att hon tyckte att de två timmar och tjugo minuter hon sprang den dagen var "fnjuttiga" jämfört med de drygt fyra timmar Camilla, Emelie och jag var ute (framför allt jämfört med Emelies sex timmar). Det är rätt märkligt att vi så ofta håller på och jämför oss och ser det vi är sämre på, än njuter av det vi är bra på.

Jag tänker på min egen självbild och jämförelser: Vid löpningen Hornstull - Järna kände jag mig superstark eftersom jag ofta låg först i truppen och verkade ha det lite lättare än många andra. Nu kände jag mig som en tung hösäck utan talang som inte hade något i ett löparspår att göra. Trots att jag sprang snabbare än mellan Hornstull-Järna! Det tycker jag är märkligt. Det är som att det inte finns en absolut prestation, t ex mätt i antal minuter per kilometer, som säger mig hur "bra" jag är. Istället beror min bedömning av mig själv på relationen till hur bra jag är jämfört med de andra som råkar vara med en dagen. Dessutom blir min prestation sämre, om jag själv upplever mig vara sämre. Jag önskar jag kunde bedöma mig själv, utifrån mig själv. Till jag klarar det har jag en annan strategi: Jag fokuserar på allt jag gör som är bra. Till exempel var jag ute och sprang med ytterst kompetenta löpare. Det måste betyda att jag är relativt kompetent själv. Jag hade sprungit 107 kilometer redan hittills under veckan, vilket är mycket för mig. Att jag hängde på Emelie och Camilla, när jag sprungit så pass långt och dessutom var seg i låren från Hammarbybacken, var riktigt bra gjort. Jag sprang och intalade mig själv "Det här är jättebra träning, nu får mina ben testa vad de går för. Och kolla, de håller ju!!!"

Positiv psykning av sig själv är fantastiskt välgörande!

Vi fick ihop cirka en mara under vår löpning, och Emelie närmade sig sex mil. När jag kom hem firade jag mig själv och min rekordlånga vecka med att slänga mig i barnpoolen ute i parken där jag bor, äta en massa Texas Pecan glass och ringa några vänner och berätta om min bravad.

Det är positiv psykning i sin vackraste bemärkelse och den ger resultat!

Vecka 27 - 110 km. Hoppla!

Måndag sprang jag 8 lugna kilometer innan frukost för att skaka lös musklerna efter söndagens backpass och för att öva fettförbränningen. Tisdag försökte jag mig på 12 lite snabbare kilometer, men det kändes som att mjölksyran från söndagen hängde kvar. Onsdag kväll hälsade jag på en kompis ute i Österskär där vi sprng i solskenet bland vackra villaträdgårdar och med havet glittrande var vi än såg. Efter 8 varma kilometer hoppade vi ned i glittret och svalkade av oss. Torsdag sprang jag Extremspåret i Ursvik, mitt i sommarvärmen. Det blev en svettig - och som vanligt en backig - upplevelse!

Lördag var det äntligen dags för Hornstull-Järna! Jag åkte till Seven-Eleven vid Hornstull strax efter åtta-tiden på morgonen och tänkte att "ja,ja, numer känner jag de flesta inom Ultra-världen". Lång näsa!!! Vid Hornstull stod cirka 70-75 personer, varav de flesta jag aldrig sett förut. Sömniga frukosthandlare betraktade oss när vi delade upp oss i en grupp som skulle springa i drygt 6 minuter/kilometer tempo, en grupp för drygt 7 minuter/kilometer och en grupp som låg någonstans mitt emellan. Jag valde den långsammaste gruppen och hamnade bland annat med Catarina, som sprungit 16 kilometer som längst i sitt liv - vilket var cirka 30 år sedan. Till Järna är det 55 kilometer. Jag förundrades att hon vågat ge sig på en så pass lång löprunda, och min förvåning steg ytterligare när Annelie berättade att hon som mest sprungit 12 kilometer och Fredrik berättade att hans personliga rekord var 10 kilometer.
Vi lunkade långsamt över Liljeholmsbron och bilister som såg cykelvägen invaderas tutade, hejjade och vinkade. Efter 6 kilometer hade vi första glasspausen vid Preem i Bredäng vilken tätt följdes av stopp på McDonalds i Skärholmen (10 km). Cola, hamburgare och salta strips är en långlöpares goa vänner! Nästa givna stopp var McDonalds vid Hallunda (19 km). Fredrik, Catarina och Anneli sprang på bra och tyckte all fungerade fint. Jan-Erik, som sprang 15,5 mil vid Trollhättans 24-timmarslopp förra helgen sprang bra också. Det lugna tempot och de många stoppen gjorde löpningen behaglig. Fredrika, som ledde vår grupp, var noga med att påpeka hur långt det var till nästa stopp och vad som skulle finnas där i form av mat. Genom att varje etapp var så korta var det lätt att springa. Efter Hallunda hade vi 9 kilometer till Rönninge där vi intog gräsmattan i kombinerad lunch och stretchning. Strax efter Rönninge hoppade första deltagaren av. Josefin hade som längst tidigare sprungit halvmarathon och nu hade hon nått 30 kilometer vilket hon var jättenöjd med.
Efter lunchen var det 7 kilometer till Östertälje station där den överrumplade kioskägaren mångdubblade sin försäljning av cola. Jag hade problem med vätskeblåsan i min ryggsäck, den droppade hela tiden så jag klafsade omkring i blöta shorts. Efter 35 kilometer svällde skavsåren i skrevet. När jag stod och klistrade på compeed kom Ingrid och erbjöd mig att låna ett par torra tights av henne. Det var dagens välgärning! Jan-Erik kände sig pigg i benen men avslutade ändå; nu hade han fått en trevlig löpdag och riskerade inte att ta ut sig efter sitt 24-timmarslopp. Vi fortsatte 3 kilometer till och kom fram till Södertälje Gästhamn där vi naturligtvis tog ett glass-stopp! Efter 38 kilometers löpning hägrade maran! Många sprang i Stockholm Marathon t-shirt och skulle slå sitt tidigare längdrekord idag. Vid Eklundsnäsbadet, efter ytterligare drygt 4 kilometer, firade vi!!! På bilden syns bland annat Catarina, Fredrik och Annelie, som numer kan titulera sig marathon (och ultra!)löpare! För varje person som slog sitt personrekord bröt jubel och applåder ut.
Efter Eklundsnäsbadet följde vi delvis Sörmlandsleden mot Järna. Ett stilla sommarregn föll när vi trixade oss fram över tallrötter och stenar. Göran, som även han gjorde sitt första Ultralopp, sprang och nämde allt som var positivt hela tiden. Fanns det inget annat att säga sa han "Vet du vad - vi har aldrig tidigare varit så här nära mål!" Helt rätt inställning! De sista 12 kilometerna kändes långa, men vetskapen om att vi snart var framme eggade alla. När vi skymtade stationen i Järna bröt glädjefnattet ut och folk sprang med sträckta händer jublande in i mål. Både Fredrik, Annelie och Catarina klarade hela sträckan! Och många andra med dem. Drygt 60 av de cirka 75 som startade som kom i mål. Ett fantastiskt resultat! Jag undrar hur många av dem - den stora merparten gissar jag - som gjorde sitt första ultralopp. Jag tycker det var ett helt fenomenalt arrangemang - folk får pröva springa riktigt långt, det finns gott om möjligheter att hoppa av om man vill, och framför allt - så var det supertrevligt! Tänk att få springa en hel dag (vi startade vid 9-tiden och var framme cirka 18:30) genom vacker natur, med trevliga männisskor och lära känna varandra! Efter målgången fick vi en medalj av Fredrika som hon burit med sig hela vägen. Planen var att äta tillsammans i Järna men då nästa pendel gick om en halvtimme och därnästa först gick två timmar senare rusade vi iväg till en matbutik och köpte förnödenheter. Därefter satt trötta, blöta, lyckliga löpare på pendeltåget och åt och log. En efter en linkade av vid sin station och alla vinkade. Det var sorgligt att skiljas efter ett gemensamt äventyr.

Söndag mäktade jag med en 10-kilometers uppmjukningsrunda (trots håll). Den långa löpturen dagen innan hade inte tärt så mycket då vi hela tiden fyllt på med mat och vätska. Och framför allt fylldes själen av löpglädje.

Vecka 26 - 34 km

Efter förra veckans lugn längtade jag att äntligen komma igång igen! Onsdag lunch sprang jag en runda med en kollega och onsdag kväll blev det ett varv med Cecilia i det backiga Ursviksspåret. Vi sprang och pratade, löpningen var underbar, och så - rullade vänster fot så att ankeln tog i marken. Jag han tänka "skit, det där blev inte bra" innan smärtan kom. Jag låg på ryggen och skrek fula ord medan Cecilia höll upp foten åt mig. Stukningar är märkliga saker. Det har sällan gjort så ont att stuka mig, men det gick någorlunda bra att springa vidare. Jag linkade och Cecilia fick problem med astma. Lätt reducerade klev vi in på en mataffär i Hallonbergen och satte oss i de sista kvällssolstrålarna och åt en sallad som innehöll valnötter vilket Cecilia är allergisk mot. När vi gick till tunnelbanan efteråt var det en med pipande andning som stöttade en haltande. Men - det var en härlig kväll!

Lätt snopet blev det inte mycket löpning den här veckan heller. Jag passade på att njuta av vackert väder och kajakpaddling på en kompis sommarställe istället, och sannerligen, det var härligt!

På bilderna från Transalpine Run är det många som springer med stavar. Jag ville pröva, och Alewalds beställde hem ett par Khola E.V.O Lightning till mig. Direkt jag höll dem i handen blev jag kär. Dem skulle jag ha! Det är ett par aluminiumstavar som endast väger 190 gram. Jag valde aluminium för att de ska kunna bucklas och inte splittras, som jag är rädd att kolfiber gör, om jag råkar misshandla dem under loppet. Söndagkväll stoppade jag ned de superlätta stavarna i ryggsäcken jag tänkt ha, och sedan sprang jag med stavarna trummande mot huvudet till Högdalstoppen. Jag får hitta på en annan packningslösning! I de modesta uppförsbackarna kände jag mig som en tonåring med oproportionerligt långa armar och ben när stavarna snärjde in sig i det långa gräset. Jag fattade inte vitsen med stavarna. I de brantare uppförsbackarna upptäckte jag att det gick mycket lättare att ta mig upp när jag även använde muskelkraften från armarna. Det resulterade i att jag fick rejäl mjölksyra i låren! Jag konstaterade att jag har ingen aning om hur jag ska använda stavarna, att använda dem kräver förmodligen en viss teknik, och jag har en del att lära! Så det är bara fortsätta försöka! Jag tror det definitivt kan vara värt det. Kanske får jag starka armar på köpet?

Tankarna har återvänt en del till vad som hände med mitt knä under Jättelångt. Rikard på Centralbadet konstaterade att jag nästan var överrörlig, så löparknät kan inte ha berott på för dålig stretchning. Jag tror att muskeln och därmed knät blev hårdare belastat än normalt på grund av att jag sprang snabbare än jag brukar och det gjorde jag dessutom i en terräng som jag inte är van vid. Slutsatserna blir att ta med klocka nästa lopp, så jag vet ungefär vilken hastighet jag håller så jag kan bromsa mig om jag tror jag ligger på för snabbt. Och ska jag springa i obanad terräng en gång till får jag öva på obanad terräng innan!

Nu ser jag fram mot mycket löpning nästa vecka!
Framför allt i Fredrika Gullfots Hornstull-Järna på lördag! Häng med!

Vecka 25 - 25 km

Söndag och måndag linkade jag med ömmande knä och hade ångest inför en lång vila. Måndag kväll körde Rickard - som faktiskt heter Löpare i efternamn - på Centralbadet in armbågen i min rumpa och smockan hängde i luften. När jag kom ut igen och gick längs Drottninggatan gjorde inte knät ont längre! Då ville jag rusa in igen och krama honom.

Jag hade ett helt vanligt löparknä. Det innebär att muskeln som fäster uppe vid rumpan är alldeles för spänd och drar i senan som går över knäet. Den senan gör då ont. När Rikard tryckte på triggerpunkterna för muskelfästena slappnade muskeln av och slutade dra. Så försvann det onda. Jag tog det ändå lugnt med löpningen; det blev cirka 15 kilometers virrande på talltundran i Piteå mellan havet och myrar och 10 kilometers lugn löpning en annan dag innan frukost. När löpmängden går ned står magen still och vid nästa löppass kommer den igång den. Jag fick erfara att de norrbottniska skogarna inte är speciellt vänliga varken vad det gäller att hitta buskar att gömma sig bakom eller att hitta torkmaterial...

Det passade bra att ta det lungt under midsommarveckan då min syster fyllde 40 och mamma fyllde 71. Vi firade med en underbar paddlingstur vid Fårön. Mamma premiärpaddlade i egen kajak och vi tog oss 15 kilometer! Min superstarka syster hade inget problem med sträckan, trots motvind i slutet. Nu hoppas jag att båda blir paddelbitna!

Summan av lasterna är konstant så om jag räknar 2,5 mils löpning och 5,5 mils paddling kommer jag upp i en bra veckodos ;-)

Vecka 24 - 70 km

Måndag hade jag tänkt mig ett backlöpningspass, men benen var inte återhämtade så det blev 12 kilometer slätlöpning istället. Förvånad sprang jag rätt snabbt när den första stelheten släppt. Sedan sparade jag benen till helgens tävling och körde bara en 8-kilometersrunda på torsdag. Benen var fulla av energi!

Fredag kväll tog Cecilia och jag bussen till Grisslehamn där vi checkade in på Mats Pers gården där hönor sprang omkring i trädgården. Vi lånade cyklar och tog oss in till Postroddsminnesmonumentet där vi träffade arrangörerna Jonas, Jonte, Beatrice och Per-Erik.

Inga andra löpare dök upp och det visade sig vara en hit! Gänget bakom Jättelångt var en otroligt glad samling människor, vilka hade allehanda saker för sig. Dagen innan jul hade de försökt ro och åkte i vattnet och fick knalla hem. Sommaren innan när de paddlat, och bara skulle göra ett kort lyft, slutade det med att de åt matsäcken ute på en åker efter att ha burit kajakerna en dryg timme. Vid elvatiden på kvällen begav sig Jonas ut för att testspringa banan för att kontrollera att alla markeringar satt som de skulle. Medan de andra bredde smörgåsar och gjorde i ordning morgondagens matkontroller cyklade Cecilia och jag stilla längs havet hemåt i sommarnatten. Hästar och fiskmåsar iaktog oss sömnigt från ängarna.

Lördag morgon gick först startskottet för Postrodden! Ända sedan medeltiden har postvägen mot Finland gått över Åland och från 1636 beslutade drottning Kristina att posten skulle gå dagligen och därefter rodde kustbönderna från Grisslehamn till Åland oavsett om solen sken eller om det var is som varken bar eller brast. Idag firas detta med en årlig roddtävling av denna sträcka där de tävlande kan tävla i 1800- eller 1900-talsbåtar. Alla båtar är roddbåtar och segel är tillåtet.

Klockan 11 samlades publiken igen för att se oss 20 löpare ge oss av på den 68 kilometer nya sträckningen av Roslagsleden. Det är en del av Europavandring 6 som sträcker sig från gränsen mellan Grekland och Turkiet upp till Norra Finland. Biten mellan Norrtälje och Grisslehamn har saknats, men bland annat Per-Erik har nu förverkligat drömmen om att täppa till det glappet!
Efter invigningstal av kommunfolk, en författare och Per-Erik small startskottet via en kanon. Vi påbörjade den långa sträckan under applåder och glada tillrop. Förvånande nog hamnade jag inte längst bak, som jag brukar. Istället kunde jag hålla takten med en grupp på cirka åtta personer där bland annat Cecilia ingick. Trots Jonas nattliga insats sprang vi fel emellanåt och hela gänget fick vända. Över stenar, mossa, träd och allsköns rötter tog vi oss medan skämten haglade. Vi sprang längs havets kant och såg horisonten och vågorna och glada människor hejjade på oss och hade även ställt ut mineralvatten till löparna.

Vid cirka 15 kilometer kom vi ut på en körstig och de sju andra löparna drog ifrån mig. Cecilia berättade senare att de legat i 5:30-5:45 tempo, vilket är snabbare än jag brukar. I skogen hade jag känt mig stark och det var roligt, nu blev jag ensam. Förvissad om att jag låg rätt bra till i startfältet travade jag på och njöt av de vackra vyerna, stugorna och alla vänliga människor. Som vanligt fick jag besöka skogen när magen tyckte det var dags för tömning. Förvånat såg jag Annie passera mig. Vid 35 kilometer kom Janne ikapp. Jag hade ont i lårmusklerna och han bjöd på en salttablett som löste upp värken. I regnet fortsatte jag mitt travande, numer lite förbryllad. Jag brukar vara långsam i början och sedan ta in på folk. Nu var det andra som tog in på mig. Mia och de som löpte med henne hade en medhjälpare som även bjöd mig på kaffe och mackor längs vägen. Jag hade svårighet att få ned smörgåsen, vilket jag aldrig tidigare haft. Liselott och Mikael passerade också mig, och nu tröt modet. Jag insåg att jag var bland de sista i loppet.
Vid matkontrollen vid 40 kilometer kom jag ikapp Liselott och Mikael igen. Jag åt köttbullar och twix och kom iväg före dem. Glad i hågen och med förnyad styrka av att ha passerat dem sprang jag starkt vidare. Men var var markeringarna? Jag såg vita pilar i gatan och trodde det var dem jag skulle följa, men jag saknade Roslagsledens oranga markeringar. Efter en dryg kilometer knackade jag på i ett rött hus och undrade om kvinnan som bodde där kunde hjälpa mig att visa var jag var på kartan. Mycket riktigt, jag hade sprungit helt fel. Det var bara vända och trava tillbaka en dryg kilometer.
Nu låg jag helt sist. Det gjorde ont i höger knä. Regnet hade strilat ned hela dagen och min långärmade tröja kylde mer än vad den värmde. Sinnesstämningen gick i höjd med lerkanten på mina skor och mitt knä värkte från och till. Ju längre jag fortsatte desto mer svek modet. Jag bestämde mig att i alla fall komma fram till Per-Eriks hus där matkontrollen låg på hans egen veranda och hans fru skulle bjuda på gourmetkorv. Jag sprang och sa till mig själv "Jag är bra fastän jag är sämst". Gråten satt i halsen och kom ibland fram i hackiga snyftningar. Jag har väldigt svårt för att vara sämst! Ibland undrar jag om det är för att vänja mig vid det som jag springer.

Efter ett antal kilometer med ett ont knä och blåfrusna läppar ringde Per-Erik och frågade hur det gick. Jag bestämde mig för att bryta och han skjutsade mig till sin veranda där jag fick smörgås och kaffe och sedan åkte vi till målet där jag bastade till mig värme i kroppen. Skamset stod jag i regnet och såg de andra löparna komma jublande i mål. Jag hade inte klarat utmaningen.

Efter målgång bjöds vi på mat och en massös tog hand om våra slitna lemmar. Ju fler löpare som kom in, desto högre blev stämningen. När alla var i mål delades priser ut till vinnarna och alla som fullföljde fick diplom. Arrangörerna fick rungande applåder och jag har aldrig varit med om mysigare, roligar och mer omtänksamt lopp!

Nu sitter jag hemma, det är söndag kväll, och humöret har gått upp och ned. Knät känns. Jag har beställt tid för massage och jag ska ta ett snack med husläkaren. Rune tror det kan vara en slemsäck som är inflammerad och då kan det räcka med att köra in en kortisonspruta i den. Möjligen är det så att jag faktiskt blivit starkare, och därför kunde hänga med i det tempo som var de första 15 kilometrarna. För en tid sedan hade jag inte klarat det. Fast jag har inte blivit tillräckligt stark för att tåla det tempot. Då är det bara en tidsfråga av träning tills jag klarar det!

Jag har funderat mycket på varför jag springer. Det är inte roligt att uppleva pinan av att vara sist och dessutom vara så uslig att jag inte kommer i mål. Jag kom fram till att jag vill vara glad för den jag är och det jag gör, i varje sekund, även när jag är en medelmåtta. Bara det jag gör är det jag tycker är roligt. Och löpning, med alla dessa fantastiska människor, är definitivt en av de sakerna.

Och jag tycker inte det är medelmåttigt att springa 50 kilometer, om än avsikten var att springa 68.

Vecka 23 - 77 km

Nästa helg ska jag springa "Jättelångt", ett terrängultralopp på 68 kilometer. Det är en del av invigningen för Roslagledens nya del mellan Grisslehamn och Norrtälje. Eller som det står på loppets hemsida "Det finns folk som hävdar att Jättelångt i Roslagen bara är ett terränglopp. Sant. Men då är det också sant att Grand Canyon bara är ett hål i marken i Arizona"

Jag vill inte dra ned på träningsmängden för loppet, men för att vara någorlunda fräsch till nästa lördag lade jag veckans långpass på måndag. Vad kan vara bättre än att ha 25 km hem från jobbet? När vägen bär längs grusstig vid Edsvikens vatten, förbi kolonilotterna vid Ulriksdals slott, längs Brunnsvikens steniga kant där människor låg och svettades i solen och även tog årets första (?) dopp? Efter att ha lämnat det natursköna sommarstockholm bakom mig passerade jag genom stan och fick kryssa mellan människor på uteserveringar, över kullerstenarna i Gamla Stan, sedan svängde jag ned längs Söder Mälarstrand och hade det glittrande vattnet och Stadshuset till höger och de gula husen på Söders höjder till vänster. Efter att ha rundat Hornstull passerade jag kolonilotterna vid Tantolunden där färgprakten prunkade och slet mig uppför Årstabron. Sedan var det bara fyra-fem kilometer hem över Årstafältet och Östberga. I den sena sommarkvällen lade jag mig på gräsmattan hemma vid Örby Slott, stretchade och lyssnade på koltrasten medan solen dalade. Vad kan vara bättre än en löptur i en svensk sommarkväll i världens vackraste stad?

Onsdag åt jag en ytterst aptitlig frukost efter att ha tagit en lugn vända innan. Fredag kväll roade jag mig med att springa det backiga extremspåret i Ursvik. För första gången lyckades jag springa hela vägen uppför den högsta backen. Direkt kom tanken "Ja, ja, det där lufsandet du gjorde i slutet av backen kan man inte kalla löpning" samtidigt som jag var jätteglad över att jag klarat backen. Skillnaden på framgång och tillbakagång ligger i att låta den positiva rösten vinna. Jag fokuserade på glädjen, sa åt den inre kritikern att hålla käft, och sprang alla andra backar i glädje därefter. Backlöpningen och rätt mental inställning ger effekt!

Lördag morgon sprang Cecilia hem till mig och vi sprang till Högdalstoppen. Vi testade alla backar som fanns! Cecilia, som varit på Bruce Springsteen konsert kvällen innan, bredde ut armarna och sprang och sjöng. Det kändes som vi var två femåringar, fulla av livsglädje! I de första uppförsbackarna drog jag mycket förvånat ifrån Cecilia. Det gav en kick! Det är inte varje dag jag är snabbare än en VM-löpare! ;-) I nedförsbackarna dammade det till och så var hon långt framför mig. Cecilia tipsade mig om att spänna magen och luta mig framåt och låta gravitationen göra jobbet med att flytta benen. När hon dessutom tipsade att tänka "jag är flytande vatten" bar det av! Jag lyckades ofta ligga i ryggen på Cecilia och kände hur benen bar i oanade hastigheter. I de brantare nedförsbackarna tipsade Cecilia om att "studsa" fram för att spara på lårmusklerna. Det gjorde jag och känslan av lycklig femåring ute på lek förstärktes ytterligare. Uppåt tränade vi på att ta små, små steg och även spriga sick-sack.
Efter cirka 10 kilometer i backar kändes benen som en mix av gelé och sten. Vi sprang de 4 kilometrarna hem till mig. Jag undrade om jag skulle orka fram. Väl hemma åt vi sill, potatis och kokta ägg. Riktigt mumsigt! Därefter lade jag mig under min varma yllefilt i soffan och undrade om jag skulle stiga upp på resten av dagen. Cecilia sprang de 10 kilometrarna hem till sig. En VM-löpare är dock en VM-löpare... Och jag ska drömma om att jag drog ifrån henne där i uppförsbacken, allt för att bygga mitt psyke.

I morgon, söndag, kommer jag ge mig ut på en lugn 6-kilometers återhämtningstur. Så var det allt för den här veckan! Fantastiskt roligt att jag känner mig starkare i backarna och att jag lärt mig ny teknik!

Vecka 22, vilovecka. 45 km

Tisdag gjorde jag 8 lugna kilometer innan frukost för att öva fettförbränningen. Torsdag var löpningen som den alltid borde vara: Jag flög fram över rötter och mossa i Ursviks extremspår. Benen var lätta och jag njöt av rörelsen, naturen och solen. Lördag tillbringade jag 70 minuter på Högdalstoppen med att springa upp och ned vilket sög på framsidan av låren och i vadmusklerna. Söndag blev det därför en liten uppmjukningsrunda på 8 kilometer genom grill- och syrendoft. Det kändes som en semestervecka!

Lördagen tillbringade jag med att heja på alla duktiga löpare i Stockholm Marathon. Det var fantastiskt roligt att få ögonkontakt med en trött löpare, applådera och heja och se hur den lyste upp och orkade springa lite till. Min lagkamrat Beathe imponerade med att bryta, bara för att hon inte tyckte det var roligt att springa den dagen. Beathe har sprungit otaliga marathonlopp och behöver inte bevisa att hon kan. Istället slog hon sig ned med oss och njöt ett glas vin!

Vecka 21 - 100 km. Puh!

"Tag med nummerlapp, säkerhetsnålar och dryck. Vi samlas på Hammarbybackens topp klockan 17:30, start 18:30". Tisdag morgon fick jag det mailet av Cecilia. Tävlingen gick samma kväll. Skulle jag? Varför inte? Efter en snabb middag skubbade jag iväg mot Hammarbybacken. Som vanligt hamnade jag i ett skogsområde, på fel sida staketet, och höll på missa starten. På Hammarbybackens topp var cirka 25 personer samlade; Jan-Erik hade en nummerlapp från Vasaloppet, Maria hade målat siffrorna "1975" på en gammal kökshandduk. Jag hade nummerlappen från Lidingö Ultra. Efter att ha skrivit upp oss på startlistan knallade samtliga löpare nedför backen och så gick starten! Jag var sist från början. Knatade envist på uppåt och försökte ignorera att jag var SÄMST fastän det skrek ut ur alla porer. Jag var ju bara här för att träna! Vem bryr sig om placeringar? Det är en vacker tanke. Jag önskar jag kunde hålla den även med en nummerlapp fastsatt på bröstet. Första nedförslöpan gick undan! Jag såg ryggen på Maria framför mig och täkte att jag kunde hinna ikapp, men inte! I andra uppförsbacken knatade jag ikapp Maria och vi pratade lite, men sedan drog hon ifrån i nästa utförslöpa. Tredje utförslöpan låg vi jämsides och i slutet tänkte jag att jag skulle lägga henne bakom mig, men det var en seg tjej! Så fort jag ökade, ökade även Maria. Men i uppförsbacken upptäckte jag att hon inte hängde med. Sedan blev resten av loppet ett nervöst spanande bakåt. Skulle hon hinna ikapp mig?

Det var lättare än förväntat att klara sex vändor uppför Hammarbybacken. Sträckan på 10,45 kilometer tillryggalade jag på 1 timme och 11 minuter. Det tycker jag var bra, med tanke på att jag normalt gör en "vanlig" mil strax under 60 minuter. Jag slutade näst sist. Det var riktigt roligt att springa i backen! En kille frågade om jag ville låna överdragskläder efteråt (det hade jag glömt ta med), en annan undrade om jag och Maria ville ha skjuts och alla var glada och trevliga. Ett fantastiskt roligt gratisarrangemang! Maria och jag gick tillsammans till Tvärbanan, pratade löpning och löpartjejer, kom på att vi har en hel del gemensamma bekanta, och vips fick jag en ny kompis! Löparvärlden ÄR trevlig! Efter att ha joggat de sista två kilometerna hem förundrades jag att det gick så pass lätt att springa 18 kilometer, varav drygt tio i backe, en vanlig tisdagkväll.

Torsdag samlades Emelie, Cecilia och jag vid Flemingsbergs station. Vi sprang längs en skogsstig som verkligen visade sommarsverige på sin höjdpunkt! Orlången glimmade fram mellan buskarna, kor betade i hagar, stigen var mjuk och barmhärtig mot fötterna. Vitsippor, smörblommor och violer log ikapp. Vi fortsatte mot Lida, tog en fika vid friluftsgården, tvättade av saltet i ansiktet och sprang 17-kilometersspåret där och vände sedan åter mot Flemingsberg. För att få ihop till en mara sprang vi ett extra varv kring Södertörns högskola. Jag fick ligga på lite extra jämfört med min egna löpturer, medan VM-löparen Cecilia fortsatte i 9 kilometer till efter att jag satt mig på pendeltåget igen. Emelie är också VM-löpare; hon gjorde det bästa svenska resultatet vid 24-timmars VM i Bergamo i maj. Jag känner mig mycket meriterad som fått springa med dessa två fantastiska kvinnor!

Fredagen tog jag pendeln till Kalhäll och följde den steniga Upplandsleden längs Mälarens strand och inne i skogen. Vid Görvälns slott passerade jag rhododendron i alla möjliga färger och nedanför låg Mälarens vatten alldeles stilla. En ensam kajakpaddlare var den enda som åstadkom rörelse. En grusväg förde mig vidare. Efter cirka fem kilomers löpning tystnade klagolåten i mina lårmuskler och övergick till ibland motvilligt, ibland medvilligt, samarbete. Jag passerade en hage med enorma ekar. Försökte omfamna en av dem, men mina armar räckte inte ens halvvägs. Långhornade Highland Cattel stod och spanade på mig och jag undrade om jag skulle kunna spurta till färisten om de skulle vara intresserade av min oranga löpartröja. Ett varmt regn föll stilla.

Vid Hässelby passerade jag återigen fantastiska villor. Alla dessa utflykter visar hur fascinerande många fina ställen det finns i Stockholm! En man beskrev hur jag skulle kunna springa på en gångväg hela vägen in mot stan. Hans ögon uttryckte många saker när han konstaterade att mitt träningspass "nästan blir en mara, ju". Jag passerade otaliga fina hus, duckade under hundratals blommande häggar, ibland kom lyckokänslor flygande under löpningen och ibland var det bara segt. Jag var lycklig över att det gick springa, dagen efter en mara. Vid Alvik bestämde jag mig för att inte springa längre. 30 kilometer fick räcka. Jag tog tvärbanan till Liljeholmen, huttrade av regn och svett, köpte en varmkorv, tog bussen hem och störtade in i duschen för att få upp värmen igen. Stretchingen fick bli dagen efter, efter en långsam uppmjukningsrunda som verkligen behövdes.

Nu ska min älskade kropp få en välbehövlig vilovecka!!!

Vecka 20 - 83 km

Efter Lidingö Ultra satte jag mig och studerade banprofilen för Transalpine Run. Den värsta backen stiger 1200 höjdmeter på cirka fyra kilometer! Inte en chans i världen att jag springer uppför den! Eller vad sägs om 1400 meter uppför på cirka 15 kilometer, därefter 1000 höjdmeter nedför på fyra kilometer, 1000 meter uppför på sex kilometer och sedan avslut med 1100 meter nedför? Det kan jämföras med Lidingöloppets Abborrbacke på cirka 40 höjdmeter... Jag undrar om det här loppet verkligen kommer att handla om löpning, eller om det blir ett styrkeprov? Helt klart behöver jag satsa mer på backlöpning! Utan att förlora distans. 3 mil per dag i snitt är ju ändå en bit.

Söndag och måndag fick benen vila efter det backiga Lidingö Ultra. Tisdag log solen och vågskvalpet vid Årstaviken lockade. Den lugna turen på 16 kilometer kändes mer än den borde i benen, så onsdag tog jag en mycket lugn uppmjukningsrunda på 8 kilometer. Torsdag hade benen piggat på sig så då blev det fartlek! Efter ytterligare en uppmjukningsrunda gjorde jag äntligen slag i saken och sprang till Högdalstoppen där jag spenderade 50 minuter med att springa uppför de mer modesta backarna, gå uppför de brantare och springa nedför samtliga. Jag tycker backlöpning är kul! Det ger annorlunda, lekfulla löppass och de ger verkligen styrka direkt! Kan rekommenderas :-)

Söndag var det dags för favoritlöpning: Jag tog pendeln till Skogås, hittade Drevvikens strand och sprang längs en stig tills jag fastnade i ett fritidhusområde, gjorde intrång på stugägarnas tomter för att komma vidare bara för att fastna mellan ett järnvägsspår och ytterligare ett fritidshus. Efter att ha valsat på ett tag hittade jag äntligen en grusväg jag kunde följa. Jag hamnade bland vackra villaområden, idlliska hus med utsikt över vattnet. Jag sprang in på smågatorna bara för att se hur området såg ut och fick vända när de slutade i återvändsgränder. Vid en solig äng åt jag bullar och en kaka.
Efter att ha följt den mindre charmiga Gudöleden hamnade jag i en hundgård, fick klättra över staketet för att undkomma, hamnade på en kyrkogård (där jag inte springer. Det känns fel mot de döda) och irrade sedan in på en tomt där en kvinna solade naken i frid och fröjd ända till jag kom. Vid en Statoilmack inhandlade jag en hamburgare som förångades så snart det nått magsäckens botten. Efter 4 timmar och 15 minuters löpning var jag solbränd, lycklig och glad hemma igen. Det är inte löpningen som är själva grejen på sådana här turer; det är upptäckterna, mötena och allt jag ramlar på. Löpningen är bara orsaken till att komma ut.

Vecka 19 - 68 km

För att få ordning på psyket gav jag mig ut och "lekte" löpning måndag kväll. Jag hoppade och studsade, ungefär som glada småflickor gör, och glädjen återvände! Jag kände också att psyket var mer fokuserat, jag kunde slänga ut negativa tankar. Därmed visste jag att krisen från Munkastigen inte skulle upprepas på Lidingö Ultra.

Lördag morgon grydde med regn och grådask. Lagom till jag och mina löparkamrater klev av bussen vid Lidingövallen slutade strilandet. Cirka 300 personer ställde upp i Sveriges största ultralopp, Lidingö Ultra, som sträcker sig i 50 kilometer längs Lidingös stränder och skogar.

Walle, min kompis som aldrig sprungit längre än 25 kilometer, och jag slog följe. Vi travade på i ett bra tempo, pratade och ropade "gul bil" och slog till varandra. Vid 18 kilometer var Walle missmodig medan jag kände mig superstark, vilket berodde på att jag kände mig lite bättre än honom. Jag tyckte jag var världens största taskmört som jag lämnade honom åt sitt öde när jag gav mig av för att göra en bra tid.

Springa ensam var inte alls lika roligt och strax sög backarna i benen. Jag insåg att jag bara gjort ett backpass i år, det var en miss i träningen. Å andra sidan känns det roligt att jag springer Lidingö Ultra "sådär hoppsan" utan att riktigt planera för det.

Jag sprang förbi någon löpare då och då, åt delikat gazpacho-soppa vid Rönneberga och undrade hur kryddningen skulle påverka magen, men det var för gott för att undvika. När Lidingövallen dök upp i sikte hade jag god marginal till förra årets resultat och sprang in sju minuter snabbare. Det var jag enormt nöjd med. Efter målgången fick jag en ny erfarenhet - krampkänningar i höger lår och vänster ljumske.

I solen satt jag och andra löpare och applåderade så snart någon närmade sig mållinjen. Vi pratade om gamla och om kommande utmaningar. Jag tog en dusch och bastun värmde skönt mina trötta muskler. Oron för Walle spred sig i magen. Skulle han orka sitt livs första ultralopp? Eller hade han brutit? Han hade bara tränat tre gånger inför Lidingö Ultra och han hade inte sprungit ett enda backpass. Å andra sidan är han en supertalang som gjorde milen på cirka 44 minuter utan träning bara för att han var arg, och som sa "vad bra, då blir det tuffare" när jag kommenterade att det regnade innan start. Så han har förutsättningarna. Men 50 backiga kilometer är långt och han var trött redan vid 18...

Strax efter sju timmar såg jag ett par ljusgrå byxor fladdra bakom en annan löpare. Jag sprang uppför att kolla. Det var Walle!!! Med ett leende sprang han en vända runt Lidingövallen och de sista metrarna mot målet. Han klarade det! Jag jublade och var än mer glad över Walles prestation än över min egen. Att han sprang över mållinjen var den dagens största prestation enligt mig.

Och inte ens hade han vett att ha fruktansvärd träningsvärk efteråt...

Vecka 18 - 31 km. (Och 9 mil paddling)

Med avsmak för löpning försökte jag ta mig runt på en försiktig uppmjukningsrunda måndag kväll. Men psyket var inte med mig, Munkastigsfenomenet upprepades. Med den inställningen bestämde jag mig för att det var ingen idé att försöka löpa. Jag skulle bara förstärka det negativa. På torsdag, valborgsmässoafton, hade jag bestämt mig. Jag skulle göra årets premiärpaddling! Jag har länge drömt om att paddla runt Ekerö och nu skulle det bli av! Sträckan är på cirka nio mil och jag har inget tält och ingen lust att köpa ett, så jag var beroende av bra väder. Prognosen visade solsken och 0-5 m/s i vinden för tors, fre och lördag, vilket passade mig perfekt! Efter jobbet gav jag mig av och såg röken från valborgsmässoeldarna stiga mot skyn. Vattnet låg spgelblankt. Jag hittade en liten ö strax bortanför Kungshatt. Vid landstigningen gjorde jag ett klassikst misstag: Vad händer om jag har ena foten på fast mark och den andra i kajaken? Jo, kajaken glider. Och det sa plums! Jag slog därmed mitt rekord i tidiga utomhusbad. Det förra var 13:e maj. Jag badade i iskallt vatten till midjan och kravlade upp mig på stranden. Jag bäddade i en klippskreva medan några kanadagäss betraktade mig misstänksamt. Det var svårt att få upp värmen i kroppen. Natten bjöd på kyla och på morgonen var mitt liggunderlag delvis täckt av frost. Jag var mest glad att inte hela huvudet åkt ned i vattnet. Blött hår skulle ha gett mig en iskall hjälm. Nu fick jag sova lite medan solen gick upp istället.

Fredagen passerade jag Helgö och hela sidan på Ekerö. Mälaren öppnade upp så det kändes som jag befann mig på havet. Vad otroligt många fina ställen det finns! Och alla ligger så nära världens vackraste stad! Jag såg två måsar som parade sig, en iller? eller mård? som jagade längs stranden och dök i vattnet och en orm försvann prasslande när jag hade fikapaus. Jag insåg att jag måste paddla långt om jag skulle hinna runt ön, så i envishetens koma paddlade jag på tills jag rundat ön och nått en bit in i Långtarmen. Med de sista kratferna släpade jag upp kajaken i en välsignad fridfull glänta med smultron, hallon, blåsippor och krusbärsbuskar. Den idag öde ytan måste ha varit bebodd en gång i tiden och jag slår vad att den som bodde där älskade platsen. Klockan åtta kröp jag ned och vid halv tio sov jag sött. Stillsam paddling på Mälaren

Den här natten var mycket varmare.
Nästa morgon vaknade jag pigg och utvilad och medan solen steg åt jag frukost och paddlade iväg. Vägen kantades av idylliska sommarhem och villor med barn som lekte i trädgårdar och lyckliga vuxna som vattnade blommor och vårpysslade. Jag har alltid undrat över relationen mellan lycka och storlek på huset. Visst ser det fint ut men min teori är snarare att ju färre saker jag har desto mindre att ta hand om och desto mer tid till att göra det som gör mig lycklig. Tidigare än planerat kom jag tillbaka till Liljeholmskajen där den evigt trogne Göran väntade på 08 Kajak och undrade om jag hade frusit natten innan. Med ryggtavlan som en kompakt klump och blåsor i händerna kände jag faktiskt för en liten löptur på kvällen. Munkastigsfenomenet upprepades, men mindre starkt. Dagen efter blev det en löptur runt Åstaviken, fortfarande med sviktande psyke. Inför Lidingö Ultra nästa helg får jag fokusera på att få psyket på rätt köl igen, annars är jag rädd för att upplevelsen kommer att likna den på Munkastigen.

Vecka 17 - 71 km

Munkastigen är ett lopp på 44 kilometer och består av stigar som munkarna använde när de gick mellan klostren på 1400-talet. Sträckan som skulle löpas börjar i Olshammar och slutar i Laxå och gick genom Tivedens fantastiska skog. Jag hade tänkt löpa lugnt, ha en bra dag och njuta av utsikten. Men tji fick jag! Stigen var smal och full med sten och rötter så det blev till att titta i backen hela tiden. Första milen gick på 1:12, andra på 1:08. Jag hade sällskap av Daniel Gillberg och vi pratade på och hade trevligt. Strax efter 20 km blev det dags för ett besök lite längre in i skogen och Daniel, som är snabbare än mig, drog vidare. Ensam i skogen tappade jag psyket helt. Jag vet inte vad som hände. Jag brukar gilla att springa själv. Nu sprang jag och skällde på mig själv hela tiden. "Vad långsam du är, finns det NÅGRA löpare bakom dig? Du är säkert sist. För att pyssla med den här sporten du håller på med är du verkligen USEL! Du gör aldrig bra tider. Du kommer aldrig nå bra resultat. Det är lika bra att du slutar. Du är PATETISK!" så höll det på. Och det fanns inget jag kunde göra för att stoppa tankarna. Tillslut beslöt jag mig för att det var lika bra att inte hålla emot, utan att bryta ihop. Så jag sprang och grät. Sedan sprang jag inte alls. Trots att jag gick snubblade jag på rötter, störtade på näsan och höll på att hamna i en sjö. En gren rev upp armen och livet kändes eländigt. Efter att ha valsat på i mitt elände hörde jag någon bakom mig. Där kom en löpare! Jag skärpte mig och började springa. Hade jag någon bakom mig ville jag gärna hålla den där! Så småningom kom jag ikapp en kille. Han berättade att han gråtit de senaste sex kilometrarna! Han tyckte han var så oduglig. Jag hajjade till och sa att jag gjort detsamma. En grej som jag aldrig förstått är att livet känns lättare när någon annan drabbats av samma elände. Men så funkar det för mig, och plötslig kunde jag springa igen! Den hemska tredje milen gick på 1:30 och de sista 14 kilometarna gick på 1:40. Fyra kilometer innan mål höll samma tjej på att springa fatt mig igen, men då la jag på ett kol och höll nästan på att springa ikapp en ytteröligare en tjej på upploppet. Jag gick i mål på tiden 5:28 och hamnade på sjätte plats av nio. Hade jag varit fem sekunder snabbare hade jag blivit femma, det vill säga hamnat mitt i resultatlistan. Jag vann i alla fall min första löparvinst; ett par kaffemuggar. Dem är jag väldigt stolt över.

Vecka 16 - 23 km

En lugn vilovecka inför Munkastigen på 44 kilometer nästa helg!

Vecka 15 - rekordvecka! 127 km!

Lagom till påsk bestämde jag mig att det skulle vara dags för ett test inför Transalpine! Jag har sprungit långt, men aldrig två dagar i rad. Långfredag var jag bjuden hem på kalas hos min kompis Gunilla i Bålsta. Efter att ha inmundigat paj, lax, köttbullar och en massa annan god mat i solskenet i hennes trädgård tog jag på mig löparskorna oh begav mig lufsande av mot Kungsängen. Jag försökte leta mig fram längs vattnet men hamnade på landsvägen. Strax innan Bro blev nöden akut, och jag satte mig diskret i ett dike, utom synhåll för alla - utom för några cyklister som råkade komma förbi.
-Inte får du ens kissa i fred, hojtade mannen med fru
-Hoppas ni står ut med utsikten, svarade jag tillbaka
Efter Kungsägen hittade jag en 1600-talsstig som såg inbjudande ut. Jag klafsade på bland lera, blåsippor och väl uppvuxen skog. Efter några kilometer träffade jag en väldigt trevlig kvinna och vi pratade ett tag. Hon förklarade var jag var (det hade jag förlorat kollen på) och berättade hur jag skulle springa för att komma till Kalhälls station. Efter lite omvägar nådde jag stationen och blev betraktad som dagens happening när jag satt och stretchade på stationsgolvet medan saltet flagade från ansiktet. På kvällen var benen något stela efter löpturen på ca 3 mil.

Lördag morgon gav jag mig av hemifrån i Älvsjö, sprang till Kungens Kurva och tänkte ta Skärholmens Strandstig in mot stan. I Skärholmen villade jag bort mig och fick till slut fråga en man i Vårby "Ursäkta, men ligger Mälaren ditåt?". Jag hittade vattnet men hamnade på en klippa som var olöpbar. Istället för löpsteg blev det klättring av det hela. Jag tänkte "om jag tappar taget och faller dunkar jag i klippan innan jag hamnar i vattnet. Det blir inte bra" så jag höll i för glatta livet och klättrade vidare. Väl upp möttes jag av en fantastisk utsikt! Hela Mälaren glittrade i solskenet under mina fötter! En liten kinesiska hade också förirrat sig till denna avlägsna punkt och vi utväxlade införstådda leenden. För att komma ned från klippan fick jag hoppa över nedfallna träd på obefintliga stigar. Så småningom nådde jag ändå Strandstigen. Det är en av de bästa löpvägarna i Stockholm! Bred stig, vacker utsikt och lite folk. Efter ca 3 mil löpning kom jag hem igen. På kvällen gick jag och en kompis och såg Bounce´s föreställning (stående) och drack därefter några öl. Jag vet inte om det berode på ölen, men jag hade ingen träningsvärk.

Påskdagen tog jag pendeln till Södertälje. Där mötte Cecilia och efter att först ha sprungit fel håll (på mitt initiativ, så klart) löpte vi längs gamla E4:an, en idylliskt kurvande småväg i sörmländsk natur. Vi räddade en groda från trafikdöden och pratade om livet. I Norsborg tog vi en varmkorv, cola och glass och satt i dikeskanten och njöt i solen. Sedan bar vägen genom Fittja och Vårby och med hjälp av vänliga medmänniskor lyckades vi hitta Mälaren även idag. Världen ÄR snäll mot löpare! Vid Selmedalsringen slog vi oss ned på klipporna med de andra solnjutarna och bara njöt. Tänk, vilken fantastisk stad vi bor i! Just där springer man på träbroar som är byggda ovanför vattnet, direkt mot klipporna. Vid Liljeholmen kollade Cecilia sin GPS och sa
-Vi har sprungit 41,9 km. Ska vi samla ihop till en mara?
-Självklart!!!
På dessa sista 300 meter råkade jag trampa i en liten, liten grusgrop, störtade på knä och stukade foten. Men vad gör det? Vi hade just klämt en mara, efter att jag sprungit 3 mil vardera två dagar innan. Vi jublade och skålade i drickyoughurt på bänkarna utanför Konsum på Liljeholmens torg.
Söndag kväll var ett gäng tjejer, bl a Cecilia, hembjudna till mig. Träningsvärken lyste med sin frånvaro, men jag hoppade omkring som en skadskjuten kråka. Mina vänner sa åt mig att sitta, sedan lagade de maten, serverade, och till och med diskade efteråt! Slutet gott allting gott!

Denna vecka slutade på personligt rekord med 127 kilometers löpning. Tisdag kväll hade jag och Walle, en kompis med supertalang för löpning, varit ute och sprungit 25 kilometer. Det var hans längsta sträcka dittills. Den tänker han bräcka rejält den 9:e maj då det är dags för Lidingö Ultra! Lidingö Ultra är 50 kilometer.

Vintern

Det var en halkig vinter. Det mesta löpte på med "husbehovsträning" på sträckor omkring 4-6 mil per vecka. Förutom då jag halkade på en isfläck, fötterna flög upp i luften och jag landade med hela tyngden på ögonbrynet. Med blodet droppande ned på skorna lovade jag mig själv att det ÄR INTE TÖNTIGT med broddar!

Till toppen

Det Nya Äventyret (har inget namn än. Förslag är välkomna!)
140121

Hur är det att paddla i en farled? Ingen som vet, ingen som vet... Och vi kommer inte hinna pröva.

Det finns en sak vi förmodligen inte kommer kunna öva på innan det bär av - paddla i en farled. Min tankebild om en farled var att det skulle finnas en massa issörja i den, ungefär som en storkornig slush. Det borde funka att paddla i, om än det blir tungt, tänkte jag. Men erfarna folk jag pratade med sa att näpp! Där är ingen sörja, istället är det stora isflak som flyter omkring. Om det är kallt fryser det dessutom rätt snabbt mellan dem.

I morse sprang jag till jobbet, passerade över Årstabron. Nedanför glimmade isflaken i rännan. Visst växte tanken - hur är det att paddla där? Och är det verkligen vatten mellan flaken eller är där tunn is? Vad händer om det fryser framför och fryser bakom, och jag tillslut inte tar mig någonstans? Isflaken kanske håller att gå på, men vattnet som just frusit mellan flaken kanske inte håller. Hur stor diskrepans är det mellan min armstyrka och isens tjocklek? Det vill säga om jag vore så stark att jag kan slå sönder isen fram tills dess att den är så tjock att den bär att gå på, då borde jag vara relativt trygg med att alltid kunna ta mig fram. Förmodligen är jag inte så stark. Det lär vara ett spann av istjocklek där jag inte klarar att slå mig genom den och den inte heller klarar att bära min vikt. Men, det är förmodligen där våra skidstavar kommer in i bilden! Dags att åka ut till Kopparmora och kapa av dem så vi kan pröva åka isjakt, sittandes i kajaken?

140117

Nu lägger sig isen på Årstaviken och andra vatten. Det blir vitare, kallare, vackrare. Jag ser det med både njutning och bävan. Vad vore ett äventyr utan utmaningar? Utan oförutsedda händelser? Isen gör det besvärligare att paddla, men också så mycket mer värt det.

Visst är det enklare att paddla om vattnet ligger öppet, det är sju plusgrader och regnet plaskar i ansiktet. Men vad är det för äventyr om det går lätt? Nu kan "lätt" vara en underdrift, det handlar ändå om att vara ute hela tiden, riskera att åka i det kalla vattnet om vi gör något misstag eller vädret är hårt, och om att försöka hålla värmen, oavsett mängd regn, temperatur och trötthet.

Att isen äntligen kommer känns just - äntligen. Samtidigt så darrar hjärtat. Hur mycket is blir det? Ligger den kvar tills vi startar? Eller blir det opaddelbart, för isen är för tjock, vintern för hård?

Årstaviken under en morgonlöpning

Det är skönheten med det här äventyret. Ingen vet. Vädret bestämmer och vi är helt i dess händer. Här ska vi små skitmänniskor inte komma och tro att vi kan bestämma, våra varma lådor till hus till trots, och våra varma, portabla miljöer, där vi är inneslutna i bilar, bussar eller alla slags tåg. Oavsett den teknik vi hittat på finns alltid något som är starkare än oss - naturen. Och det är så himla skönt! Jämfört med stjärnhimlen är jag bara en liten prick på jorden som existerar en sekund för att sedan försvinna, medan stjärnorna alltjämt lyser där ute.

Men, nog med filosofi. Nu är det fullt upp igen. Vi har redan en mängd sponsorer känns det som - Kajak & Uteliv som lånar oss kajaker och allehanda utrustning, Kajaktiv som ordnat torrdräkter, paddelskor & handskar, mm, Carinas arbetsgivare Precio har lovat att sponsra oss på något sätt, PR-byrån Mandel är enormt viktig för oss med sitt fantastiskta kontaktnät och alltid glada tillrop, och så har vi ju mässan själv, Nordic Outdoor, som ordnar allt möjligt för att det här äventyret ska bli av. Ändå har vi minst fyra-fem dealar med ytterligare sponsorer som vi vill få i hamn, kanske fler. Och så är det pressmeddelanden, föreläsning till mässan som ska förberedas, ska vi ha ett mässbås ska vi för första gången i livet komma på hur vi utformar och gör ett sådant - innan vi drar den 15:e feb. Och så har jag tre föreläsningar som ska förberedas, kursen på Medborgarskolan ska planeras, vi försöker sälja föredrag, vi ska träna och hej och hå, någonstans däremellan ska jag jobba, försöka vara med min pojkvän Fredrik, mina vänner och även hinna träna. PUH! Och visst ja, så arrangerar jag ju landslagsgruppsläger helgen innan vi drar.

Så här var det även innan vi flög till Istanbul i våras. Det var full kareta, rakt in i väggen, innan vi drog. Jag hade minnesluckor och sov dåligt. Sen, efter någon dagar ute på turkiska landsbygden befann vi oss i en annan värld, där vi bara existerade i vad som skedde just då. Friden återvände, jag mådde himelskt, och allt var bra.

Så ser jag fram emot vårt äventyr nu också. En tid av frid och fokus, en tid av kroppsligt slit, kyla och kanske en och annan tår. Men änå, en tid med frid där det enda vi behöver göra är att existera, ta oss framåt, paddla, äta, springa, reparera saker, blogga (om vi lyckas ha batteri som tål kylan. Just nu ligger en gammal Ericsson-mobil på mitt skrivbord och laddar ur. Jag vill se hur lång tid det tar. Klarar den en dryg vecka? Sedan fredag kväll har den knappt förändrats. Jag ska köpa ett kontantkort, lägga in numret till sjöräddningen och ha den som livlina om vi råkar illa ut. Dagens telefoner duger inte mycket till, batterimässigt sett.)

Det ska bli en skön tid och jag ser fram emot den. Om än isflaken lägger sig över Årstaviken. De ger mig ett lugn, de påminner om friden som alltid finns. Och jag vill ut där, ut i vår skärgård, och bara njuta av allt vackert.

Det händer konstiga saker i Kopparmora. En dag när det första snöfallet kommer tar vissa ut sina barn och åker pulka. Andra går ut med hundarna på promenad och beundrar de vitbeklädda grangrenarna. Ytterligare andra – ett litet fåtal – ger sig ut i löparkläder och springer. Med kajaker på släp.
Anders, Carina och jag träffas vid båthamnen i Kopparmora där våra kajaker ligger. Anders har bara fötter i sina five fingers, som han vandrar omkring i snön med. Vi fäster kajakerna på rullvagnarna vi fått av Kajaktiv, upptäcker att mina spännremmar är för korta och får ta de längre som Anders har istället. Vi testar att dra kajaken i handtaget i fören, den guppar upp och ned. Bakänden slår i backen. Sen prövar vi att putta den. Det finns inget lämpligt ställe att hålla fast i den, och det är svårt att styra.

Anders spänner för hästen

Så kommer snilleblixten. Anders har med sig en klättersele. Carina trär på den på mig. Anders spänner fast remmar på kajaken och knyter sedan fast dem på selen. Jag testar att springa uppför backen från båthamnen – det fungerar utmärkt! Glad i hågen springer jag på och upptäcker att i nedförsbacken hinner kajaken inte bara ikapp, om jag inte ser upp kör den rakt in i vaderna eller hälsenorna på mig.

Efter lite meck kryper Carina upp i kajaken och jag springer med henne på släp. Hon hurrar och hejar och jag svettas i uppförsbackarna. Men det går! Mycket bättre än förväntat. Anders springer och tar bilder på oss och filmar och kommer med glada tillrop. Sen byter vi. Carina testar att springa, gå och dra mig i kajaken. Fastän jag är tolv kilo tyngre än henne fungerar det utmärkt. Vagnen verkar hålla, däcken ger inte med sig. De bara gnisslar lite. Men, under vårt äventyr kommer vi inte ha 68 kilos packning, snarare 20-30.

Carina sitter lyckligt i kajaken och hejar på mig

Medan Carina jobbar sig svettig springer Anders och jag och funderar hur vi lagar vagnarna om de går sönder. Han tipsar om att ha med en bågfil och ett rör om själva metall stagen skulle vika sig. Han tipsar även om en spray att använda på rull-lagren i hjulen.

Efter en fikapaus på kanten till havet säger Carina och jag farväl till Anders och springer inåt mot stan. Glada i hågen efter ett test som gått mycket bättre än förväntat stannar vi på Systrarna Deselius Konditori och äter årets första semla. Smakar himmelskt! Därifrån tar Carina bussen till Slussen medan jag springer hemåt till min käre Fredrik på Ingarö. Månen skiner över en svart-grå molnig himmel, vita tungor sträcker sig ut över vattnet, snön täcker grangrenerna, jag trampar i mjuk snö medan jag springer och jag är lycklig.

Det tar på i uppförsbackarna. Undra om vi betecknas som fordon eller fotgängare?

Jag sitter i kajaken och tittar ner i det svarta vattnet. Ett, tu, tre, på det fjärde..... Nej. På det femte.... Nja. På det sjätte.... Välter jag!
Och huga! Och usch och fy! Jag sliter för att få upp kardborren på handskarna som sluter om paddelskaftet. Dumt tänkt. Dra ut händerna istället. Sen viftar jag för att hitta öglan till första kapellet. Får av det. Var är den andra öglan? Frenetiskt viftande igen. Där! Äntligen får jag av även neoprenkapellet och kan simma upp till ytan. Som jag lärt mig på kursen förra året har jag sett till att hålla fast kajaken hela tiden, så den inte blåser iväg.

Rekordtidig badpremiär. 5 grader i vattnet den 6:e januari. Det du! Det trodde jag inte om en tjej som förr i tiden var badkruka!

Jag hänger framme i fören medan Carina vänder min kajak upp och ned för att tömma den på vatten. Det blir kallt i torrdräkten. Jag inser att här kan jag inte hänga länge, då kommer jag kylas ned och få problem, om än jag är torr på kroppen. Händerna är otympliga i paddelhandskarna och de blir inte bättre av kylan. Jag famlar när jag försöker greppa runt Carinas och min kajak för att sprattla mig upp i sittbrunnen. Jag har så mycket extra grejer på min, nu när det är vinter. Men det var bekvämt att kunna flyta på luften som stängts in i torrdräkten

Anders Mohlin tittar på oss, skrattar hjärtligt och filmar.

- Det gick lite långsamt, det är inte bra att ligga så länge i vattnet.

Vi bestämmer oss att köra en gång till. Hjärtat bankar inte lika mycket den här gången. Jag vet att vattnet är kallt, jag vet också att jag kommer upp. Jag välter i, den här gången har jag fuskat och har inte kardborrebanden omslutna kring paddelskaftet. Jag får tag på öglorna till kapellen, simmar upp och den här gången kravlar jag upp i kajaken utan att Carina tömt den på vatten först. Det går mycket fortare så. Jag försöker få lös pumpen som jag lagt bakom ryggstödet – och för säkerhets skull hakat fast i en rem, så den inte skulle flyta iväg. Det visar sig vara en dum idé. Jag får inte lös remmen, får sitta och vrida på pumpen så jag inte ska duscha Carina då jag tömmer kajaken på vatten.

Kolla in musklerna! Jag flöt rätt bra på den luftfyllda torrdräkten

Vi har en härlig dag. Efter doppen hoppar vi upp på stranden och springer fram och tillbaka för att få upp värmen, allt medan Anders rofyllt packar upp ur kajakerna. Han verkar inte alls frysa på samma sätt. Jag hoppas att efter några bad så ska jag också få en lugn stålfasad runt om mig, som klarar av kyla och som rör mig obemärkt, även efter ett dopp i iskallt vatten.

Det går att kravla mig upp i kajaken igen

På vägen hem äter vi skinksmörgåsar och kanelbullar i bilen. Vi visste vi skulle bli kalla idag. Vi visste också att vi skulle komma in i värmen efteråt. Carina har fått vatten innanför sin torrdräkt och är blöt. Jag ryser vid tanken på hur vi skulle få den torr om vi skulle tälta ute i natt. En liten yxa ska definitivt med i packningen. Jag vill kunna göra upp eld.

Mer grejer!

Igår kväll rantade jag runt bland nybyggen och industrier i Solna. Jag letade James från Kajaktiv, som kommit till Stockholm för att träffa vänner och leverera saker till mig och Carina. Med sig hade han bästa julklapparna - kajakvagnar, paddelhandskar och paddelskor. Dessutom hade han två torrdräkter i storlek Large, Män, som vi får låna.

Jag har aldrig sett en torrdräkt. Än mindre tagit i en. Det var lärorikt bara att förstå hur jag skulle göra för att krypa in i den. Nu förstår jag vitsen av kiss-och bajslucka. Tanken är att vi ska få prototypdräkter från Hiko, i slutet av januari. De kommer vara i rätt storlek och ha alla faciliteter. Tills dess får vi öva i lånta fjädrar av James. Det känns som en utmärkt lösning!

Med vagnar hemma kan vi testa att dra/putta kajakerna längs landsvägarna ute på Värmdö. Vi har räknat med att kunna ta oss omkring två mil per dag, med varsin vagn med drygt 50 kg kajak på. Vi har aldrig prövat så vi vill se om det är rimligt att ta oss den sträckan. Det beror förstås på vädret - ska det ske i några decimeter nysnö kan jag tänka mig att det blir tungt. Men det är det som är charmen med äventyr - det ingår en viss del oberäknelighet och konsten är att förbereda oss så gott edt går, för allt som kan hända. Hände inget oväntat vore det inget äventyr!

Det känns fortfarande rätt overkligt det här. Både att vi ska ge oss iväg, och även att få en massa saker, helt gratis! Gratis är det ju i och för sig inte, vi får leverera ett projekt i motprestation. Men, det känns inte som ett problem! Leva äventyrsliv fem veckor under februari-mars känns lyxigt, oavsett hu kallt, blåsigt och besvärligt det kan verka.

Jag lyckades tråckla mig in i torrdräkten tillslut. Numer har jag än större förståelse för behovet av en lucka där bak. Återstår att ta mig ett dopp och se vad som händer!


Paddla i is

När vi närmar oss bryggan frasar det under kajakerna. Iskristaller bildar fyruddiga stjärnor i vattnet. Jag lyfter upp en på paddelbladet och betraktar strimmorna som löper ut från den tjocka nerven i mitten. Ett underverk. Vattnet är fullt av dem.

Sven drar in över Sverige. Träd rasar i Skåne och på västkusten. Jag och Carina undrar om vi verkligen ska iväg. Anders är optimist – blir det för blåsigt vet han utmärkta vikar att paddla i. Säger Anders att det är OK att paddla så litar jag på honom, han har hållt på i 25 år. För mig är det första gången jag sjösätter kajaken medan snön ligger på klipporna bredvid. Bara ta sig i kajaken är ett äventyr – jag vill absolut inte halka på bryggan och åka i. Spänna fast kapellet är svårt, Anders får hjälpa till. Det är nytt och styvt och verkar bli ännu styvare av kylan. En vind drar över oss. Jag hör Carina huttra till. Nu ger vi oss iväg!

Perfekt väder för paddling!

Vi paddlar ut mot viken och jag tänker att alla sommarställen som ser så mysiga ut sommartid ser rätt vindpinade och utsatta ut nu. Vinden viner, vi har upp mot 10 m/s i byarna. Sakta tar vi oss framåt medan vattendropparna stänker som små korn mot regnjackan. Vi har inte ordentliga kläder än. Jag har fodrat kajaken med liggunderlag i sittbrunnen. På benen har jag löpartights och regnsbyxor. Det är faktiskt varmt och gott därinne. På överkroppen har jag underställ, en ullfrottétröja och min regnjacka. Det räcker gott och väl då vi får slåss med vindar som vill driva oss tillbaka dit vi kom från. Min vindtäta mössa är en god vän, det är även paddelhandskarna i neopren. Även om de blir blöta och kalla så fryser jag bara bitvis om händerna.

Efter några timmars paddlande tar vi lunch under några tallar. För att komma i land kör jag så långt upp på stranden som jag kan, därefter balanserar jag i löparskorna på det istäckta plastskrovet. Minst sagt halt! Jag halkar till och använder paddeln som stöd. Carina är blöt upp längs ärmarna. Hon har missat att stoppa i jackärmarna i vantarna och därför har vattnet sugits upp och kyler nu effektivt. Ett par löparruscher gör susen. Det är en sådan där liten sak som gör enorm skillnad. Vi lär aldrig mer glömma den detaljen.

Kapellen torker, dvs fryser, medan vi äter lunch

Vi äter gulaschsoppa och risgrynsgröt, det tar emot att hälla mjölk på gröten. Jag vill ha allt varmt. Jag funderar ett tag om jag ska sätta på mig paddelhandskarna när vi ska diska för att skydda mot det kalla havsvattnet, men Anders lösning är annorlunda. Man värmer så klart diskvattnet! Återigen en detalj som är viktig. Så enkel och självklart, och så lite jag tänkte på det.

När det är dags att ge oss av kommer utmaningen – ta på sig stelfrusna, stenhårda paddelhandskar. De är trånga i vanliga fall men det här är absurdt. Jag får mjuka upp dem först, sen slita och dra med tänderna för att få upp dem över ärmarna. Känner mig hjälplös som en liten unge på dagis. Anders slår lös isen som bildats på hans kajakjacka – bästa sättet att torka kläder på. Medan vi alla huttrar ger vi oss av igen.

Det dröjer inte länge innan värmen är tillbaka. Vi kämpar mot vinden över en fjärd, och råkar den få tag på spetsen på min kajak vrids jag direkt upp med långsidan mot vindriktningen och börjar driva. Det är ett styvt jobb att räta upp kajaken igen. Jag blir lite missmodig när jag ser att det är svårt att ta mig dit jag vill. Vad händer om jag verkligen inte kan komma dit jag vill? Om jag skulle driva mot stranden och inte ha en suck att ta mig därifrån? När jag paddlar måste det vara jag som bestämmer vart jag ska, annars ska jag inte ut. Visst vet jag att Moder Natur är så mycket starkare än mig, att jag skulle bestämma är en inbillning. Men just när jag paddlar behöver jag få leva i den illusionen.

Anders vid kajakbaren

Plötsligt säger Anders ”Nu ska vi besöka Kajakbaren”. Jag och Carina tittar undrande på varandra. Vadå bar? Nu? Anders paddlar mot en brygga. ”Ska vi kliva upp?” undrar Carina. ”Nejdå, ni kan sitta kvar”. Anders häver sig vigt upp över kanten och går fram till ett litet träskåp. Han plockar fram en immig flaska och tre små glas. Där står den, fri att använda, för varje kajakpaddlare som kommer förbi – och vet om den, så klart. Jag tycker sånt där är så himla roligt – någon har brytt sig om att snickra ett skåp, någon har brytt sig om att ställa in en flaska och glas, inte får att den själv vinner något på det utan bara för att det är roligt. Och så kan jag, Carina och Anders sitta där och smutta på något starkt att dricka för en stund.

Vi slår läger vid en badplats på Gällnö. Vi lär vara öns enda campare. Det blåser rakt in mot land, vi drar kajakerna på snön för att komma upp mot skogen där vi hittar en vindskyddad tältplats bland träden. Vi slår upp tälten, bäddar och hänger upp kapell, reflexvästar och allt som är fuktigt så att fukten får frysa till is. Spå kan vi slå bort den senare. Klockan är 20 över fyra. Vad ska vi göra nu? Det är redan mörkt.

Vi tar en promenad över ön. Vi har bytt alla kläder vi paddlade i mot torra, varma. Jag svettas i min dunjacka, får till och med dra upp i halsen. Vi upplever Gällnö by night – vilket består av att turbåten kommer och lastar av två kvinnor som möts av en skäggig man med barnvagn att transportera saker i – sen går vi tillbaka till tälten. Anders har med sig en marschall som han tänder. Den sprider underbart ljus. Vi får inte elda, det är naturreservat. Vi sitter och äter nötter, korvbitar och huttar whisky i små glas medan jag först lägger in sockarna, därefter buffen, på min mage för att de ska torka. Så småningom lagar vi pasta med bacon och creme fraiche. Den iskalla ölen jag hade med mig är ingen sugen på. Dricka och äta varmt känns som ett måste. Kvällens kisspaus sker under en vidunderlig stjärnhimmel med myriader av stjörnor som förirrar sig in mot vintergatan. Ett kraftigt stjärnfall får mig att önska något riktigt fint.

Vatten, kläder, skor – allt vi vill ska vara någorlunda varmt åker in i tältet. Carina och jag bufflar ned oss i två sovsäckar vardera och lägger våra jackor ovanpå. Så småningom stiger värmen. Anders har tänt brännaren från ett trangiakök i sitt förtält. På så sätt får han det varmt. Blandningen av etanol och T-röd brinner utan att sota. Vi sover gott från strax efter nio. På morgonen har vi fullt med kondens i taket som droppar ned på dunsovsäckar och jackor. Känns som att det vore bra att ha annat material än dun. Idag kommer vi hem och kan torka allt men har vi hållt på i en vecka utan torkmöjligheter så kan lite fukt här och lite fukt där bli ödesdigert.

Morgonen är solig och lugn. Mina paddelhandskar är tack och lov böjliga, det sista jag gjorde innan jag somnade var att lägga dem, med skräckblandad förtjusning, på min mage. Isen kylde i början, men rätt snart var de bara fuktiga. De är inte helt torra men definitivt mycket bättre än om de varit ute hela natten. Övriga kläder som jag ska paddla i har jag haft i sovsäcken så att de ska vara varma när jag tar på mig dem.

Anders glider elegant ned i vattnet med sin kajak. Jag och Carina sitter som små ankungar uppe på en liten snötäckt gräskulle. Få fast de dubbla kapellen är lättare sagt än gjort. Neopren kapellet är fruset och stelt om än vi dragit i det och slagit det mot trädstammarna, det vattentäta galonkapellet är halkigt. När de väl är på försöker vi skjuta ut oss i vattnet genom att ta fart nedför kullen. Vi stannar halvvägs ut i vattnet och balanserar osäkert på kajakkölen. Vi slänger än åt ena, än åt andra, sidan. Rädlslan för att hamna i vattnet åker upp i halsgropen om än det inte är djupt. Med lite juckande så hamnar vi tillslut i vattnet, allt medan Anders filmar.

Sjösättning i löparskor

Dagens paddling blir lugn. Det är nästan vindstilla. Jag tittar på huset, träden, klipporna. Så lugnt och tyst. Färgskalan är helt annorlunda motför på sommaren. Det är en blekblå, rosatonad skala. Vinden är inte kall men inte heller varm. Tysta glider vi över och genom det vackra. Det är precis så som jag vill ha det. Jag hade inte väntat mig att skärgården skulle vara så stilla här inne, där det finns så mycket hus, men det är den.

När vi närmar oss bryggan där vi ska iland har isen lagt sig. Förvånade ser vi att vår ankringsplats är avskuren från oss. Paddla sig igenom de första, frasande kristallerna är roligt. Sen blir det trögare och trögare, det känns som att sandpappra kajakens långsidor. Därefter får vi slå sönder den nybildade isen för att komma fram. Jag vinglar fram och tillbaka i kajaken då isen ömsom håller, ömsom ger med sig. Ju tjockare den blir, desto svårare blir det. Tillslut förmår jag bara göra hål för paddeln och får sen använda paddeln som hävstång för att ta mig framåt. Och till sist får jag inte hål alls. Jag blir stående på isen, i kajaken, utan förmåga att ta mig framåt. Jag vågar inte kliva ur kajaken för att testa om isen håller att gå på. Det är drygt tre meter till land och jag är maktlös. Jag funderar vad jag ska göra och hur jobbigt det blir om det är flera hundra meter is vi behöver ta oss igenom, om inte Anders är med som trygghet och vad som händer om vattnet bakom oss dessutom fryser igen snabbt. Mitt roder har frusit fast och är ivägen när jag försöker hasa mig över isen.
Lösningen blir att backa ut i vattnet igen och hugga upp isen närmast bryggan så vi kan ta oss upp där. Den är alltför hög men Anders går iland först och håller sedan ett stadigt tag om våra kajaker när både Carina och jag går iland. Vi drar upp kajakerna på den istäckta bryggan och de glider lätt. Sen packar vi ur den i flygande fläng och Fredrik som kommer och hämtar oss i en uppvärmd bil är en räddande ängel i många bemärkelser.

Paddling i is

Så slutade vår första paddling. Vi har lärt oss mängder. Som till exempel att vi ska ha spännremmar med oss till kajakluckorna. Spänenna på dem fungerar bra sommartid, men fyllda med frusen is så var de svåra att få upp. Hade någon av oss drattat i vattnet och vi sen inte fått upp luckan till packningen där de varma, torra kläderna finns, då hade vi haft problem. Det är väldigt skönt att äntligen ha kommit ut. Just att få komma igång motverkar rädslan och det sätter även igång processen än mer – vad är det vi behöver för att klara detta?

Vi är visare, kallare och tack massor Anders för suveränt ledarskap och lärdomar! Du hjälpte oss just lagomt – inte för mycket, och inte för lite, utan alldeles just perfekt!

Dax för första övningsturen!

Inte ens på sommaren skulle jag ge mig ut och paddla om prognosen ser ut som nu, liten kuling med upp till 20 m/s i byarna. Men,nu är det vinter, kallt, snögloppen flyger i luften. Då kan jag gott tänka mig det! Jag längtar faktiskt efter att komma ut och känna hur det känns, slåss med vinden, och även få den relativa stillheten i skärgården. Att jag sen är både snorig och hostar, det bekommer mig inte.

Vad är det som hänt?

Jag tror att när jag väl släpper ut det jag känner, i det här fallet rädslan, då blir jag trygg. Det är många veckor sedan jag låg på Fredriks mage, tryggt omsluten av hans armar, och grät. Jag såg den stora strimman iskallt, mörkt, hotfullt vatten framför mig, full med isflak, och grät. Jag var så rädd för att drunkna. Sen dess har jag inte varit rädd. Istället har jag tänkt på hur jag bäst överlever det här. En sak är övning. Den börjar i helgen, och det känns så himla gott att komma ut! Äntligen, ska vi få träna! Anders tar med mig och Carina på en tur lör-sön, vars främsta syfte är att öva vinterhantering.

Packningen ser annorlunda ut motför på sommaren. Jag har stoppat ned allt jag har som är varmt, sen har vi värmeljus och gasollampa för att värma i tältet. Maten är ungefär som på sommaren, förutom att numer har vi kylskåp i kajakerna. Risken att saker fryser bör inte vara stor, det är bara någon minusgrad. Det är väl att jag och Carina fryser bort, i så fall. Än har vi inte fått de sovsäckar, liggunderlag, torrdräkter och kläder som vi hoppas få av sponsorer. Men träningen kan inte vänta, vi ska ge oss av den 15:e februari och det är inte många helger dit.

Det här är den första övningshelgen! Jag förväntar mig att lära mig massor och ha roligt bland vågorna :-D

Ser det inte underbart ut???

Jag har länge varit rädd för den paddling vi ska göra och för en tid så har rädslan varit den stora faktorn. Men, det finns ingen anledning att gå emot sin rädsla om det inte ligger något lockande på andra sidan... Jag fick ett MMS från Anders som var välbehövlig påminnelse. Kolla den här bilden!! Ser det inte underbart uit? Tänk en kall, tyst, enormt vintervacker skärgård, och padla i den. Det har jag drömt om i många år, men inte vågat ge mig in på. Nu är det dags! Äntligen ska det bli verkligehet! På grund av den längtan finns det här äventyret, och det är därför jag gör det. Drömmen om att vinterpaddla ska inte förbli en dröm, den ska bli verklig. Vi börjar med en tur helgen 7-8 december. Ojojoj, Anders, vad du ska få lära oss mycket!!

Foto från Anders Lundh

Vi har hämtat kajakerna!

Vi sitter i bilen med kajakerna på taket. Det är en märklig känsla. Förra äventyret betalade vi för att låna kajaker i en månad – med en generös rabatt mot att vi la upp loggan på våra hemsidor för Kajak & Uteliv – den här gången betalat vi ingenting. Det är mässan Nordic Outdoor som sett till att vi fått låna kajaker gratis. Jag känner mig lyxigt bortskämd, förvånad och glad som ett litet barn på julafton.
- Märker ni att ni vill byta något i utrustningen så är det bara säga till så ordnar jag det. Det var Astrids ord när vi åkte.
Modiga, lugna Astrid som ordnar allt, som tyckte ”kom och hämta kajakerna på söndag ni, jag får barn någon gång under veckan men till på söndag är jag säkert hemma”. Lugna filbunken själv. Hon stod och ammade det lilla nytillskottet när vi körde iväg.

Det ser ut som att Carina inte är lika förtjust som jag över att sitta i en kajak igen, om än vi är på torra land

Senare på kvällen lämnar vi kajakerna hos Anders ute på Värmdö. Han väntar på oss med pannlampan på för att visa oss vägen in i båthuset. Vi promenerar ned till båtrampen där vi ska sjösätta kajakerna om två veckor för vår första provtur i kalt vatten. Vinden viner, jag drar dunjackan tätare omkring kroppen. Hur sjutton gör jag för att komma i kajaken? På sommaren skulle jag haft mina paddelskor och glatt plaskat i vattnet och med fuktiga fötter satt mig i kajaken. Men i november... Jag har inte den minsta lust att stoppa ned fötterna i vattnet och sen sitta med dem blöta mot det kalla kajakgolvet. Jag ska ta med mig mitt gamla liggunderlag och fodra kajakens insida med det, för att inte bli så kall. Vi fick dubbla kapell av Astrid, ett i neopren som är fodrat med fleece och ett annat som ska hålla det första torrt. Jag tittar ut mot det kallsvarta havet, stjärnorna och natten. Hur navigerar vi i mörkret? Och hittar tältplats när det är becksvart? Enkla lösningen är att stanna innan det blir mörkt men i februari blir det mörkt tidigt och vi får inte mycket paddeltid. Passagen över Arkösund är närmare 40 kilometer. Det är en dagspaddling, vi kommer paddla i mörker. Lanternor är ett måste, där går alla fartyg mot Norrköping. Och hur många kilometer kommer vi behöva knuffa kajakerna på isen innan vi når fast mark i viken på väg mot in Söderköping?
Många tankar virvlar i huvudet. Nu är vi på väg! Det känns fortfarande overkligt. Vi har bara fått tag på kajakerna, än behöver vi torrdräkter, vagnar – är det överhuvudtaget möjligt att skjuta 50 kg kajak på cykelvägar i februari? Tänk om det är en halvmeter snö? – och en massa varma kläder. Jag ska gräva fram allt jag hade på Aconcagua. Dunjackan, ullfrottéunderstället, balaklavan och vandringskängorna kan komma väl till pass. För övningsturen den 7-8 dec har vi inga varma sovsäckar ännu så jag kommer ta de två jag har och stoppa in dem i varandra. Med dem och ett ullunderställ hoppas jag på sova gott. Då ska vi även ta med mitt gaskök och Carinas multifuelkök och testa hur de fungerar. Och solcellsladdaren. Ska vi blogga i över en veckas tid från havet kommer vi behöva batteri. Hur får vi kräm i alla energislukande apparater när det är kallt? Det är också en nöt att knäcka.
Jag gillar all den här planeringen och övningen. Det är roligt att komma på hur vi ska få olika saker att fungera, nu när vi har ett nytt mål. Fast det där med eskimåsväng... Jag tittar på det kallsvarta, blanka vattnet och ryser. Det kommer bli ett kallt äventyr.

Rädsla som stoppar eller rädsla som räddar....

Jag ser den framför mig. Den svarta strimman med iskallt vatten, fylld med issörja och isflak. Den har följt mig många veckor nu. Hu! Jag vill inte drukna!

För en tid sedan fick jag och Carina frågan om vi ville göra något för mässan Nordic Outdoor som hålls i Göteborg 21-23 september. Självklart, blev svaret. Hålla föredrag om Miklagård till Stadsgård är spikat, men så var det frågan om vi kunde göra något mer.... Springa 50 mil till Göteborg, när vi redan sprungit över 300? Visserligen i mars, men det lät inte så äventyrligt i alla fall. Så en morgon sprang jag förbi en skylt i Gamla Stan. Det var en båtfärd över Mälaren, via havet och över Göta Kanal, sträcka Stockholm - Göteborg. DET vore kanske något!!! Jag fäste inte så mycket uppmärksamhet vid tanken först, fast den var envis och satt kvar. Till sist nämnde jag den för Carina. Som tände. På alla cylindrar!

Vi började undersöka. Kanalen är stängd. Alla 58 slussar. Och förmodligen isfylld. Om inte tömd på vatten. Havet fruset. Förutom om vi är i farlederna. Är det riktigt kallt hinner de frysa igen mellan det att finlandsfärjorna passerar. Vi behöver hoppa upp på isen däremellan för att inte bli nedmejade av en självlysande partybåt. Vättern förmodligen frusen i kanterna, öppen i mitten. Med skarpa, farliga vågor som kommer av att den är så djup. Och stränderna kan vara täckta av manshöga isformationer. Speciellt i februari. Hur tar vi oss förbi dem? I Vänern går det farleder och Göta älv är uppbruten. Jaså, isflak kan skava hål på plastkajaker? Det var ju otur....

Men, det är ju det här som är kul! Att göra det som verkar om inte omöjligt, så i alla fall svårt. Där står vi nu, kliar oss i huvudet och undrar hur sjutton vi ska klara detta. Mässan har ordnat kajaker. De får vi låna av Astrid på Kajak & Uteliv. Så behöver vi torrdräkter, paddelskor, paddelhandskar, varma, vattentåliga kläder - de hoppas vi få av Primaloft, därav rösta på oss :-)

Sen är det mängder saker som ska till. Vi behöver lära oss vinterpaddla - ta oss fram hackandes genom och över isen - eskimåsväng, tälta i kyla, få kläderna torra fastän det är minusgrader och vi bor i tält, hantera mat och dryck i kyla... Det kommer Anders Lundh, erfaren vinterpaddlare och scoutledare, att lära oss. Det är mycket som ska till och det är kort tid kvar. Äventyret är planerat till den 15:e feb-20:e mars. Vi styrketränar båda två. Förutom hacka oss fram genom och över isen kommer vi även behöva muskler till att springa/gå med kajakerna på vagnar längs cykelvägarna som går bredvid Göta Kanal. Undra hur många punkor vi får? Eller fungerar det med slem även på vintern?

Mycket ska gå i lås innan detta är i hamn. Kanske blir det inte av. Men en sak är säkert - rädslan för att dö i det kalla vattnet finns, och den är bra. Det är en rädsla som gör att jag förbereder mig. Jag bygger muskler, lägger på fettlager, kommer testa all utrustning och öva, öva, öva på allt jag kan komma på som behöver övas. Sen kan det alltid komma okända situationer som ställer allt på öronen. Men ju bättre förberedd och starkare jag är, desto större är sannolikheten att klara av det.

Jag vill komma hem igen. För livet är mig kärt, så enormt! Att ta risker, utmana mig själv och känna rädslan balansera på klnivseggen, det är en del av att leva. Tack Gud för att jag verkligen lever :-D

Till toppen