Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.		Äventyr genom tiderna 2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! 2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. 2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. Till toppen Nytt personligt rekord! Efter många om och men, tankar hit och dit så fick jag äntligen allting på rätt köl. Mitt förra personliga rekord på 10 kilometer var 52:56 och idag klämde jag i med 50:55. Det var fantastiskt härligt! Orsakerna till att det var så härligt är många. Dels är det roligt att springa snabbare än någonsin förr. Dels har jag länge trott att jag kan springa bättre än vad jag gjort, med den fysiska kapacitet jag redan har. Samtidigt har rädslan funnits där - vad händer om det inte är sant? Tänk om det bara är inbillning? Naturligtvis var jag rädd för den besvikelse det skulle medföra. Och det i sig handlar om det mentala, förstås. Hur håller jag mig på rätt köl så att allt samverkar till det bäst just i tävlingsögonblicket? Idag klev jag av tunnelbanan redan vid Islandstorget. Då hade jag sex-sju kilometer kvar till Hässelby gårs skola, där starten för Hässelbyloppet var. Jag vet att jag kommer igång först efter 40-50 minuters löpning så jag ville värma upp ordentligt. Jag sprang långsamt genom skogen, njöt av träden och barrstigarna, lugnade ner mina nerver och försökte få tankarna på rätt köl. I slutändan kom jag fram till fyra saker: * Jag är. Det var det viktigaste. Jag är, och det i sig är tillräckligt gott nog. Jag är fri att prestera, fri att misslyckas, jag är god nog hur som helst. Jag är. Det räcker. Punkt. * Just nu är jag här och just nu känns det bra. Genom att fokusera enbart på nu, varken framåt eller bakåt, kan jag göra det bästa i varje stund. * Avslappning. Ju mer avslappnad jag är desto mer fokuserad blir jag och desto fortare går det. * Jag kan mer än jag tror kombinerat med ilska. Jag tänkte på kontrollen i alperna som jag såg långt ned i dalen då det bara var 14 minuter kvar till tidsgränsen. Kontrollen tycktes oändligt långt borta. Ändå hann jag. När jag sprang, fullständigt fokuserad på att jag skulle klara det kombinerat med ett otroligt jävlar anamma, så gick det. Den förbättring jag gjorde idag berodde enbart på att jag vågade springa. Jag vann över rädslan som stack upp med sitt fula tryne och sa "vad händer om du inte klarar det?" Jag har inte tränat annorlunda. Det som gör det så roligt är att då finns där ännu mer att hämta. Börjar jag träna snabbhet kanske jag kan springa milen ännu snabbare! Och roligast av allt var att jag lyckades hålla tankarna på rätt köl. Det var ett virrvarr av allt möjligt, och det ledde åt rätt håll. Får jag ordning och lyckas hitta min bästa strategi kommer jag att springa än snabbare! Eller härligare. Eller både och. Förmodligen hör de ihop. Till toppen