Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.		Äventyr genom tiderna 2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! 2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. 2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. Till toppen Nyårsnatten 2009 En nyårshistoria Okej, jag skall erkänna en sak, jag är faktiskt lite kär i Kristina Paltén. Nu är jag inte ensam om det, för alla jag vet som träffar Kristina blir sådär lite småförtjusta och kära och vill från den stunden inget annat än att få hänga med Kristina ibland. Eller jättemycket. Kristina tittar en nyfiket rakt i ögonen och ler, och alla jordens isar smälter liksom. Kristina drar ut på äventyr, riktiga äventyr, och bär allas våra drömmar i vattenflaskan dinglandes från kamelens sadel på sin ritt genom öknen, vår längtan i de stavar hon stakar sig med över Alperna, vårt hopp i den visshet med vilken hon bestiger den Nya Världens högsta berg. Men framförallt springer Kristina ultra. Och framförallt är hon, lyckligt ovetandes, min mentala mentor inför Swiss Alpine som jag har som mitt stora säsongsmål för 2010. Jag pumpar henne på info och råd så fort jag får tillfälle, och jag inbillar mig att bara det faktum att befinna mig i närheten av henne smittar av sig med lite extra kraft att ta sig an de där Alperna. Swiss Alpine är inte vilket lopp som helst, om ni frågar mig. Hey, jag är född i Schweiz. Sakta men säkert lägger jag min personliga historia för mina fötter, tecknar mina egna blodådrors karta över kontinenten. Det är vad löpning handlar om, i min bok. Jag gillar att vara sådär lite avslappnat vidskeplig. Nyår, en högst mundän företeelse, har alltid varit fett laddad med siarkonster och magi. Jag kommer ihåg min barndoms Bleigiessen som ett av mina starkaste minnen av annars sporadisk familjetradition, då man smälte blyfigurer i sked över en vanlig stearinljusflamma för att sedan hälla smältan i kallt vatten och tyda det stelnade resultatet. Småspik betydde bekymmer vill jag minnas, sådant kunde de vuxna föralldel råka ut för. Själv fick jag sällan småspik, utan kammade varje år hem fullträff i form av fantasieggande, sammanhållna och modernistiskt fraktala blyskulpturer med oändliga tolkningsmöjligheter för vad det nyförlösta året skulle bära med sig i sitt sköte. När Mary, Johan och Carina och jag igår begav oss till Salong Giraff på Folkoperan där redan tre ytterligare kompissällskap väntade hade jag på känn att jag skulle träffa någon mer bekant, men som jag inte visste skulle komma just dit. I tanken lekte jag med idén att denna person rent symboliskt skulle få en alldeles särskild betydelse för hur mitt 2010 kommer att utvecklas. Och eftersom jag som sagt sällan får småspik väntade jag alldeles särskilt på denna exklusiva och viktiga person. Efter en fantastiskt rolig varieté som avslutades med ett tårkanalsvidgande magiskt snöfall trängde vi in oss i Folkbaren för efterfest. Och vem springer vi på om inte - Kristina Paltén. Kristina strålar av inre nyårsglitter och kvittrar på som bubblande champagne med sin sedvanliga smittande entusiasm, förhör sig om våra löften och mål för 2010, och jag ler, bara ler. Jag ska springa Swiss, Kristina, och du ultragudarnas nedsända budbärare har just visat mig att det kommer att bli en fantastisk resa jag sent skall glömma. En ängel av styrka och glädje att bära med mig i mitt hjärta, allt från de plågsamma backintervallerna på träningen till den stora fest då loppet går av stapeln. Alperna väntar - holleradihiahoo! Skrivet av Fredrika Gullfot 2010 01 02 Till toppen