 |
|
|
|
|
|
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved. |
Äventyr genom tiderna |
||
|
|
||
|
2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! |
||
|
2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. |
||
|
2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 |
||
|
2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. |
||
Till
toppen  |
||
|
Å seile sin egen sjö... |
|||
Under löpningen mellan Hornstull-Järna sprang jag en hel del tillsammans med Daniel Ying som jag aldrig hade träffat förut. Som vanligt under löpning kom vi in på alla möjliga samtalsämnen. Han visade sig hålla på löpning, bågskytte, alpinism, skidåkning, mountainbike, klättring... Efter ett tag berättade han att han höll på ta skepparexamen. -Vad kul! Varför då? undrade jag nyfiket -Jag har en segelbåt, blev svaret Naturligtvis blev jag nyfiken, berättade om de planerade seglingen med "Duva" och Daniel erbjöd mig att komma med honom för att lära mig segla. Sagt och gjort, i morse träffades vi vid Kristinebergs Konsum, köpte med oss lite lunch och så la vi ut med hans och hans kompis Maxi 77:a. Det blåste lite lagom och jag fick stå vid rodret. Visst var jag lite nervös, jag kan inte påstå att jag är sjövan och jag känner mig klumpig som en val på land när jag går omkring på en båt. Hur som helst styrde jag åt rätt håll för det mesta utom när jag fick hjärnsläpp och körde rodret helt tvärt om. Det är lite svårt att styra så jag får bästa fart på båten, jag får testa hit och dit för att hitta bästa läget (och glömde bort att spana efter andra båtar emellanåt) Daniel styr "Rödvinge" Vi kryssade ut förbi Stora Essingen och vidare förbi Mälarhöjden och Sätra. Det var lite fascinerande att det gick så lätt jämfört med att paddla kajak samma sträcka. Efter ett tag bytte vi så jag fick sköta skoten istället och jag fick lite skrämselhicka när Daniel till slut sa att det var jag som fick bestämma när det var bäst att slå för att komma dit vi ville. Men allt ordnar sig, som farmor brukade säga. Några gånger fick vi så mycket vind att båten lutade rejält och det pirrade till i maggropen, både av rädsla och upphetsning. Jag ville åka fort! Ju fortare desto bättre! Jag njöt verkligen och kände "Wow, det här är skoj!!!". Visst fattar jag att det tar ett tag att bli en duktig seglare. Men att begripa det basala känns relativt lätt. Jag är lite fascinerad över att en landkrabba som jag verkligen gett mig ut på båt och numer drömmer om att kunna segla snabbt, gärna i lite hårt väder och få testa och trimma och se vad båten går för. Drömmen om seglingen mellan Fiji och Nya Zeeland växte ordentligt idag. Hur känns det egetligen att vara ute på öppet hav med horisonten åt alla håll? Blir jag så där behagligt liten som människa, helt ödmjukt insvept i naturen och Guds hand, som jag var på Aconcagua? Det kan låta otäckt men jag tycker det är skönt. Det är skönt att känna att det finns något som är så mycket större än jag, något som kan göra som det behagar med mig. Och oftast behagar det göra gott för mig. Jag gissar att det är som Rune säger, "Att ro över Atlanten är ett utomordentligt tillfälle till att pröva en ateistisk livsinställning". Jag gissat att om allt går i lås och jag verkligen seglar mellan Fiji och Nya Zeeland så kommer jag sitta där i båten som en väldigt liten, väldigt fascinerad människa och förundras över vad Gud har skapat och över att han låter mig vara med. |
|||
Jan-Erik Ramström, löpare och tillika scoutledare, har fått höra en del om Duva och den stundande seglingen. Han tyckte det var dags att jag fick lära mig att segla på riktigt så ikväll var vi ute första gången! Vi seglade scoutkårens Stortriss, en segelbåt på ca 5-6 meter som endast har det mest basala man behöver för att segla; ett storsegel, en fock och roder. Det var perfekt nybörjarskola för mig! Först fick jag sköta focken när vi kryssade hit och dit över Nynäsviken. Jag var lite nervös i början och var glad att jag slapp hantera roder och storsegel så som Jan-Erik gjorde. När vi seglat ett tag och jag kände mig bekväm med focken fick jag hantera enbart rodret. Det tog ett tag att komma på att båten styrde motsatt dit jag styrde och när jag lärt mig det glömde jag bort det emellanåt igen. Tillslut skötte jag både roder och storsegel och var alldeles bekväm med det. Jag förstår att det krävs mycket mer träning än så här för att bli en god seglare men det var en väldigt rolig start! Jag är jätteglad över möjligheten att få segla med Jan-Erik! Naturligtvis blev det även en hel del löparsnack :-) Till bussresan hem fick jag några papper med saker att lära mig. Det ingick i scoutkompetensen. För fjortonåringar. Visste du att "dejsa" betyder att backa med en segelbåt? Den dagen jag klarar det är jag nog en rätt avancerad seglare. Just nu är jag mest en tämligen gammal scout. Och det är jag rätt nöjd med! |
|||
Anna-Marie och Cato har nått Fiji! De två landkrabborna, som köpte en segelbåt på Nya Zeeland utan att någonsin ha seglat, har nått Fiji under de värsta väderförhållandena på sju år! Efter 11 dagar till sjöss, 1200 sjömil och en storm med vindhastigheter på upp till 60 knop och vindstila dagar så pustar de nu ut bland reven. Anna-Marie skriver: Havlandet lå der blankt og stille som et speil nesten. Sola skinte, det hadde blitt mye varmere i lufta og vi kunne sitte i sommerklær på dagtid igjen. Speilflata ble bare brutt av flyvefiskene vi skremte opp rundt skroget - de så ut som småfugler som fløy av gårde langs havflata. Og en dag så vi to store hvaler som hoppet mot horisonten langt der ute. Om natta lå den sørlige stjernehimmelen skinnende klar som et lysende teppe over oss. Stjerneskuddene lurte på om det var noe mer jeg kunne ønske meg , og jeg sa “Ja, jeg skulle gjerne hatt litt vind igjen. Jeg trenger ikke så mye, bare litt. Bare en god seilvind nordover. Tusen takk”. I det mørke havet funklet og spraket morilden langs skutesiden. Det var så vakkert, så vakkert. Jeg var trøtt, men jeg hadde det godt i dette Havlandet. Jeg var fylt med en stille glede og ro der ute. Og horisonten, ja, den endret seg hver dag - akkurat som vår venn fra Irland hadde sagt. Läs mer och se bilder från deras fantastiska resa på Duvas hemsida Jag längtar efter att komma dit jag med... Men först ska jag lära mig segla! |
|||
Bussen till Nacka strand förde mig till en annan värld. Utanför Logica´s lokaler svävade fiskmåsarna över havets vågor och på torget strömmade lugn pianomusik ut ur högtalarna. Fiskmåsarnas skrik blandades med den otroligt lugnande musiken. Kroppen slappnade av och jag stod med tårar i ögonen och betraktade allt vackert. Logica, eller före detta VM-datas, grundare har ochså varit med och startat Stockholm Radio. Stockholm Radio sköter radiotrafiken för all båttrafik längs våra svenska kuster. Jag var där för att lära mig hantera VHF-radion. En VHF har begränsad användning om jag ska segla mellan Fiji och Nya Zeeland, men närmare kusten och mellan andra båtar fungerar den. Nu har jag lärt mig allt om VHF,AIS, EPIRB, NAVTEK, SART osv osv. Jag klarade provet och nu har jag ett till intyg på min "sjöduglighet". Nu är all teori klar! Nu ska jag bara lära mig att segla också... |
|||
Det tog 45 minuter att skriva kustskepparprovet, ytterligare några till att rätta det och resultatet blev.... Alla rätt! Riktigt härligt! Det känns ungefär som i gamla skoldagar då jag kunde briljera med mycket goda resultat på mina skolprov. Märkligt det där, att jag blir så glad av att spika ett prov! Men det blir jag! Nu får jag klappa mig själv på axel, skaffa VHF-intyg som nästa steg och sedan skaffa lite praktik... Jag erkänner så här i efterhand att jag hittade på svaret till frågan om hur man separerar olja från vatten när man länspumpar i maskinrummet. Jag har ingen aning om vad en länspump är för något. Men med lite civilingenjörstänk och gammal klurig provtaktik gick det att hitta på ett svar som provförrättarn köpte! |
|||
Nu har jag varit ute och kört båt! För första gången i livet har jag styrt en motorbåt! Det skedde på kustskepparkursen jag går. Redan när vi stod på bryggan och fick redogöra får våran erfarenhet av båtkörning och jag svarade "kajak" förstod jag att det skulle bli jag som fick rädda Nisse. Vi lade ut från bryggan, navigerade oss ut i den soliga skärgården utanför Saltsjöbaden och jösses! Vilka ställen det finns! Vi sex elever hängde alla över sjökortet och försökte ta ut riktningar medan en av oss fick köra. När det var min tur darrade händerna lite lätt av osäkerhet. Jag har inte ens rört vid gasreglaget till en motorbåt och här satt jag nu och skjutsade totalt sju personer! När ropet kom - Man över bord! - visste jag ändå vad jag skulle göra. I med MOB-knappen för att registrera positionen, känna efter vilket håll vinden kom från och lägga en kurs efter armen på min kurskamrat, som hela tiden pekade på Nisses huvud, och så lägga båten upp mot vinden. Jag envisades med att säga "Höger" och "vänster" hela tiden. När läraren sa att jag skulle styra mer babord förstod jag inte åtvilket håll han menade. Hur som helst, vi fick Nisse på rätt sida, jag styrde åt babord så att Nisse fick en knuff och stängde av motort. Mina kurskamrater fick upp honom helskinnad och avsvimmad. Men strunt samma, räddinngsaktionen lyckades på första försöket! Det var det viktigaste sa lärarn. Efter båtturen fortsatte vi att plugga lanternor, fyrsignalr, bojsignaler och reflexer och räknade några kurser till. Nu är det dags för kustskepparprov på onsdag! Jo förresten... Nisse är två hopknutna fendrar :-) |
|||
Dax för kursskepparutbildning på Svenska Båtskolan! Med sömnen hängande i ögonlocken satt jag och försökte koncentrera mig på strömtrianglar, avdriftskorrigeringar och magnetisk kurs. Principerna var rätt lätta att förstå men det gick sådär att räkna när 4+1 blev 6. Nåja, jag känner mig lugn inför att jag kommer fixa det här. Gör jag hela listan med övningsuppgifter vi fick med hem så lär det sitta. Jag har också hunnit vara på Hjärt- & lungräddningskurs hos Röda Korset vilket inkluderade att lära mig fixa brännskador. Det känns som en bra sak att kunna på sjön! Medan jag skaffar mig teoretiska kunskaper har Anna-Marie och Cato skaffat sig desto mera praktiska genom att de har gått igenom hela ankarvinschen, förstärkt skrovet under den, bytt alla elkablar till den och dessutom rensat rören till den toalett som slutade att fungera medan jag var och hälsade på... Ett icke avundsvärt jobb! De är frustrerade ibland över att det blivit så lite segling och så mycket jobb hittills och däremellan har de det riktigt skönt tillsammans med sina nya vänner på Nya Zeeland. Jag längtar efter att vara där igen! |
|||
Ja, så är jag hemma igen. Alltid samma underbara känsla att vandra hemmåt och känna det glatta, nötta hjärtat som sitter i nyckelringen ligga i min hand. Mitt hem. Min nyckel. Det är något som är viktigt för mig. Någonstans att höra hemma, ett ställe och en tillvaro som är min. Samtidigt kände jag mig märkligt delaktig i livet med alla de människor som lever sina drömmar och som välkomnar alla. Ernesto och Vera, Coco och Gerard och så Anna-Marie och Cato, förstås. Under den här resan tycktes världen svärma av livsbejakande själar. På väg hem stannade ett annat hjärta. En kvinna på flygplanet blev dålig. Kaptenen ropade i taket efter om någon passagerare hade läkarerfarenhet. En man och kvinna kom rusande. Många händer hjälpte till för att lyfta över kvinnan till säten där hon kunde ligga. Jag såg ett strumpklätt ben och en brun sko med klack. Därefter turades de två läkarkunniga om att ge hjärtmassage. De satte in dropp, gav sprutor och syrgas allt medan de blev röda i ansiktet av att hålla kvinnans hjärta slående. Vi landade hastigt på Borneo. Malaysiska sjukvårdare kom inrusande. Jag minns flygvärdinnans gråa ansikte och en passagerare som täckte sitt ansikte med en näsduk för att dölja sin fasa. Sjukvårdarna fick in en bår under kvinnan och lyfte upp henne. En slapp arm trillade ned. Den knöts fast med en filt och kvinnan bars ut. Jag vet inte om kvinnan överlevde. Kanske dog hon där, rätt framför ögonen på oss. Oavsett hur det gick hoppas jag hon var nöjd med sin livsresa. Jag hoppas också att hon just hade varit på en lycklig resa eller var lycklig över att komma ut och resa. Jag är glad över min resa. Den har gett mycket glädje och styrka. Jag har fått möta så många som verkligen lever och sett mycket vackert. Jag kände mig märkligt mycket hemma. Jag kände mig inte ensam för en sekund. När jag skulle lämna Anna-Marie och Cato på flygplatsen tittade Anna-Marie på mig och sa "Du är aldrig ensam. Du är här, i hjärtat" och lade handen på sitt hjärta. Och det känns så. Det värmer mig enormt. Och så seglingen! Nu känns den helt okej. Det känns som att det är något jag kan lära mig. Själva grunderna verkar inte vara allt för svåra. Skaffa sig erfarenhet kommer ta längre tid. |
|||
Vi åkte vidare norrut för att så småningom släppa av mig på flygplatsen på tisdagen. Men först gick turen på små, små grusvägar längs östkusten, ut mot Tasmanhavet. Vi har tidigare bara sett västkusten. Östkusten visade sig ha en helt annan karaktär; Pinjeträd stretade sig fram i det vindpinade landskapet och stranden stupade på sina ställen brant ned i havet. Blåsten och utsikten tog ofta andan ur oss. Gruset skramlade under bilen så att vi trodde att vi spred bildelar efter oss längs vägen. Överallt var det får och kor som betade. En ensam löpare sprang vackert upp och nedför de kulliga vägarna. |
|||
Under bilfärden höll vi på att få soppatorsk. Jag stoppade en bil för att försäkra oss om att det fanns en bensinmack längre fram eller om vi skulle behöva vända. Den macken var en upplevelse! De sålde ALLT!. Mat, sprit, fiskeredskap, keramik, de hade restaurang, osv osv. Det enda man ite kunde få där var dricksvatten. Det har varit torka på Nya Zeeland under sommaren och vattenbristen är stor. Vi skrattade gott åt den här bilden som var uppsatt på ett skåp. Snacka om en annorlunda tid! Klicka på bilden så får du upp en större bild där du kan läsa om vad kvinnorna i England på 60-talet fick lära sig om hur de skulle bete sig i fråga om sex... |
|||
Vi vandrade de sista 16 kilometrarna från Waihohunu tillbaka till Wakapapa. De maoriska namnen är annorlunda och svåra att komma ihåg. Jag har lärt mig att "Maori" uttalas med ett mycket rullande R, inte alls som jag trodde. Maorierna vekar ha en stor vördnad för naturen. Bland annat stod det "Step lightly and enjoy" vid ett av spåren vi gick. En maorikvinna förklarade för mig att Maorierna ser jorden som något de fått låna av gudarna och som man ska vara varsam med. Vandringen idag gick mellan Tongariros tre vulkaner, på i princip ett stort gräs och mossfält mittemellan. Anna-Marie och Cato haltade en del men bet ihop om skavsåren. Vi tog en lugn lunch i solskenet i gräset. Den här dagen hade vi riktigt fint väder. När vi närmade Whakapapa insåg vi att vi skulle ha sett vulkanerna redan första dagen om det inte hade varit så mycket dimma. |
|||
Efter avslutade vandring styrde vi kosan norrut med bilen. Det kändes konstigt att se motordrivna fordon igen och att se sig själv i spegeln. Vi tog in på ett litet Bed & Breakfast som hade minigris, katter, hundar, strutsar, åsnor, kor, kalvar, marsvin, hästar och "Snowball", en bedårande söt liten kaninunge. På morgonen fick vi strutsomelett och en tur bland gårdens alla djur och så fick vi höra hur hopplöst det var att föda upp strutsar eftersom varje struts bara ger 15 kg kött per ben och det bara är fem av dem som håller sån klass att det kan säljas till restauranger. Dessutom ser köttet ut som lever efter att det legat bara en kort tid och det tycker de flesta inte ser så aptitligt ut. |
|||
På morgonen när vi vaknade var det 2 grader i stugan och det ångade ur munnen när jag andades. Ute var det frost på träplankorna. Vi hade en vidunderlig utsikt mot lake Taupo. Väderprognosen för den här dagen var också snö, blåst och regn. Den enda snön vi såg var lite puder som låg i skuggan och iskristaller av vatten som frusit under natten. Det blåste, emellanåt riktigt ordentligt, men vi slapp regn för det mesta. Det var en rätt bra temperatur att vandra i; vi slapp svettas men behövde inte heller frysa. |
|||
Den svarta lavan blandades med vacker mossa. Efter lavalandskapet övergick allt plötsligt till ljus sand och sten som böljade fram. Denna sand och sten avlöstes sedan lika tvärt av en grön skog där vartenda träd var täckt av mossa. Helt plötsligt var vi framme vid Waihohonu stugan som var den sista på Northern Circle. Dagens vandring var 16 kilometer. Totalt mäter Northern Circle ca 50 km. |
|||
Torsdag kväll fick vi efter mycket övertalande av en ytterst tveksam kvinna äntligen lov att ge oss av från Whakapapa Village och ut på den fyra dagar långa vandringen "Tongariro Northern Circle". Tongariro är en nationalpark med tre aktiva vulkaner med totalt femton kratrar. I Sagan Om Ringen filmerna är scenerna från Mordor oftast inspelade i Tongariro. Väderprognosen sa snö, regn och vindar på upp till 80 km/h, det var därför vi fick berätta om både Kilimanjaro, Inca trail och Aconcagua innan vi fick lov att gå. Vi vandrade genom midjehög ljung i dimma som låg tät.Det var underbart att få röra på benen igen! Efter cirka 2,5 timmars vandring kom vi fram till Mangatepopo stugan på 1180 meters höjd. Därinne satt en stugvakt och pratade med några av besökarna. Stugvakt kan vem som helst ansöka om att vara, oavsett nationalitet. Man får mat och husrum mot att man kollar att de gäster som kommer har betalt för att sova i stugan och så städar man lite. Resten av tiden tillbringar stugvärden i fantastisk natur! Stugan var enkel och robust. Fyra personer rymdes i bredd i de väggfasta våningssängarna och en gasspis gav värme. Två andra gasspisar fanns för matlagning. I övrigt ska vandrarna ha med sig allt de behöver och även se till att ta med sig allt skräp ut ur parken. |
|||
Vi fortsatte uppåt och idag blåste det ordentligt! Vinden slet oss ur stegen och byxorna piskade kring låren. På ett ställe var det ordentligt halt. Vi passerade genom en igentäppt krater. Det var som att vandra i en krater på månen. Strax efter passerade vi det högsta krönet på 1886 meter och vandrade nedåt mot den röda kratern. Den tog andan ur mig! En varmare rödare färg har jag sällan skådat i naturen! |
|||
Ketetahi stugan var lika sparsamt utrustad som den Mangatepopo. På kvällen satt det polska paret, de två unga österrikiska killarna och jag, Anna-Marie och Cato och sjöng vaggsånger på våra olika språk och pratade om vad olika djur säger på olika språk. Det visade sig att det bara var katten som sa "mjau mjau" överallt. |
|||
Efter att vi packat ihop talt och sovsackar letade vi upp grusvagen som mannen pa den roda vespan pratat om igar. Vid en liten skylt dar det stod "Keroscene Creek"stannade vi och gick barfota genom den lummiga vegetationen langs en sandig stig. Vattnet som rann i den lilla an bredvid rykte av varme. Vi kom fram till en liten pool och mycket riktigt var dar ett litet vattenfall. Det var varmt att stoppa ned tarna i det svaveldoftande vattnet men efter ett tag var det gudomligt skont! Vi lag och plaskade i var alldeles egen lilla varmvattensdamm! Runt omkring oss vaxte palmer av ormbunkar, hoga grona trad och massor med bjornbar. Vi badade lange och val, forsokte komma sa nara vattenfallet det bara gick (fast vattenfallet spolade oss ut igen). Det var sa skont! Runt den lilla dammen syntes att manniskor satt fast stearinljus. Jag kan tanka mig att det ar fantastiskt att bada dar i skenet av levande ljus nar det ar morkt! |
|||
Det var harligt att ligga i det varma vattnet! Efterat kunde vi kanna en svag doft av svavel fran var hud |
|||
Vi borjade dagen med ett bad i campingens varma pooler, dar vattnet kommer fran underjordiska kallor. Forsta bassangen var 27 grader varm, sedan blev det 37 och sista bassangen holl 39 grader. Det var valdigt behagligt att ligga i den varma poolen och titta upp och se solen sila mellan bambubladen! Efter frukost ute under traden besokte vi "The Shire", Frodo och Bilbos hemvist. Och det var om mojligt annu vackrare an pa filmerna! Vi vandrade vid The Party Tree, fick ga in i Baggins hem och fick en fullodig historia om hur Nya Zeelands arme tillbringat tre manader med att bygga en vag till inspelningsplatsen, for vagen maste halla for att frakta en 24 ton tung generator som skulle ge strom till de 400 personer som jobbade inom omradet. Filmen Bilbo kommer snart att spelas in pa samma stalle. I kontrakten star att inget far bevaras, allt ska aterga till det normala pa inspelningsplatsen. Bonden som ager marken har lyckats fa ett visst tillstand att bevara och visa vissa saker fran inspelningen. |
|||
Pa kvallen var den camping vi tankt talta pa full sa vi korde in pa en liten grusvag vid en sjo istallet. Dar satt en man med sin tonarsdotter och fiskade. "You ar nutcases" blev hans kommentar till den planlagda seglingen och glanseni hans ogon visade att det var nagot han verkligen ville gora. Han berattade om sin 20-fots bat som han hade i sjon hemma och hur han och hans fru lart sig styra och hantera den. Innan han skulle aka sa han "If you need a chef on the boat, I´ll cook, I´ll clean, I´ll do anything" |
|||
Vi slog oss ned vid vattnet, stekte kyckling och blandade till en indisk gryta. Mycket riktigt kom det kraftor simmande nar vi lyste med pannlamporna i vattnet. Cato lyckades fanga en med bara handerna. Den hade skarpt roda ogon. Lyckligtvis fick den simma ut i sjon igen efter att vi hade tittat pa den. Stjarnorna fyllde himlen i sadan mangd att det till slut var svart att urskilja Orion. Vi sag bade kolsackarna och de Magellanska molnen. Vi lag pa vara liggunderlag, sag stjarnfall, sippade pa lite vin emellanat och pratade om livet. Det var verkligen harligt just da! Svavelosande sjoar i Rotorua |
|||
Vi korde fran Opua vid lunchtid, det tog ett tag att hitta en bra ankarplats for Duva. Det kandes lite trakigt att lamna bade Duva och Bay och Islands. Landskapet ar vidunderligt vackert var vi an ar. De grona kullarna ar tackta av antingen tat skog ellr grasmatta som ser sa mjuk ut att jag skulle vilja sova pa den. I Auckland motte oss skogas av master till segelbatar. Vi akte anda till Matamata, en liten stad pa 7000 invanare. Natten tillbringade vi i talt pa en camping. Jag fascineras av alla manniskor som drar med sig husvagnar (eller batar for den delen) for att ha ett enklare liv. Sedan nar de har det enklare livet borjar de bygga staket runt husvagnarna, skaffa fargade lampor som lyser upp natten, staller ut kylskap och sa vidare. Vips! har dr de samma bekvamligheter som hemma, fast pa en mindre yta. Da undrar jag vad som ar vitsen? |
|||
I dag har vi haft mycket behaglig segling. Vinden lag pa 10-15 knop, vi kom upp i cirka 5 knop och solen sken. Vi har seglat bade med hela storseglet och genuan och aven enbart med genuan. Det marks att vi far till ankring, kryssning och andra saker lite lattare och lite mer samspelt, men visst har vi mycket att lara. Jag ar glad att jag borjar forsta vilket snore som ar vilket! Tank att man kan gora rep med sa manga fargkombinationer att det finns en for varje funktion! Jag har traningsvark i vinschvevarmusklerna. Vi lade till strax utanfor Opua och akte in till marinan for att tvatta klader. I morgon tar vi bilen mot Rotorua och Tongariro National park for att vandra i nagra dagar i vulkanlandskap. Seglingen ar slut for den har gangen men for Anna-Marie och Cato har den bara borjat! |
|||
Nu har vi seglat “pa riktigt”! I dag blaste det 20-25 knop med upp till 30 knop i byarna. Vi gick utomskars och seglade pa oppet hav med 2-3 meter langa dyningar. I dag hade vi ocksa revat seglet till tredje (lagsta) nivan och bara en del av genuan ute. Det stankte och gungade. Cato blev aningens sjosjuk nar han gick ned i baten. Det krop lite i magen av obehag, det gick vita gass pa vagorna och vi kan inte sa mycket. Dar vi var var det 50 meter djupt, inga grund och gott om plats vilket kandes tryggt. Idag seglade vi ca 5,8-6,3 knop, vilket vi tyckte var enormt! I en vindby rakade vi komma upp i 8,9 knop! Vi seglar sa att det till och med skummar om baten! Emellanat ser vi en liten bla pingvin simma forbi. De ar alltid ensamma och mycket sota! Vi at en fisk som Cato fangat och grillade majs och madde gott. Ankarplats blev Oke bay, val skyddad for vindarna. Ikvall liksom igar kvall lag jag och tittade pa stjarnorna. Jag kanner mig sa liten nar jag ser det oandligt stora och det ar skont. |
|||
Antligen har vi seglat! Det stallde till lite oreda i baten men vad gor det? Bockerna holl och nu sitter de fast med tva snoren istallet for ett. Vi lar oss! Med storseglet pa tredje revet (I tredje revet? Vad sager man?) och Genuan bara lite ute sa snittade vi en hastighet pa 2,1 knop. Det tyckte vi var fantastiskt! Fredagen gick vi ut for motor och lade oss i Assassination Cove, en vacker vik strax utanfor Paihia. Val dar motte vi Coco, Gerard och Valerie. Vi firade att vi lyckats ga for motor med att grilla majs och tonfisk och till det hade vi grekisk sallad och potatisklyftor. Fransmannen bjod pa choklad mousse till efterratt. Jag fick ta en svang forbi lakaren i Paihia innan vi gav oss av. Ett litet insektsbett pa overarmen hade en markant rod ring, stor som en femkrona runt om sig. “Borelia” tankte jag, men det finns inte har. En lite rod strimma letade sig upp mot armhalan. Lakaren gav mig penicillin och antibiotika. Jag fattade inte riktigt vad som var fel men nu blir det forhoppningsvis bra. Lordagens segling gick utan storre missoden. Jag rakade vrida for mycket pa ratten (rodret? Vad heter det stora hjulet?) nar vi kryssade (ar det norska eller svenska?) sa baten gick nastan helt forrunt och genuan for over till fel sida igen. Det var svart att veta hur mycket jag behover vrida for att fa utslag. Pa kvallen lag jag och tittade pa stjarnorna fran Duvas dack. Baten gungade, vagorna slog mot stranden, vinden var ljummen och livet var underbart! |
|||
|
Fredag 5:e mars Jiiiihaaaa!! Idag ar Genuan uppe, alla saker till masten sitter dar de ska och till och med ankaret har kommit! Vadret ar stralande, vinden perfekt. I kvall ger vi oss ut med baten! Vi hoppas vara ute till pa sondag. Hall tummarna for oss! |
|||
Duva har fatt sitt namn av en av den nordiske havsguden Agirs dottrar. "A duve" betyder att ligga och gunga med vagorna pa norska. Cato och Anna-Marie hade egentligen tankt att aka till Asien nar de traffade en van pa en 40-ars fest. Den vannen berattade att det fanns en norsk bat till salu i Stilla havet och sa "det skulle vara nagot for er". Tanken grodde och Cato akte till Tonga for att segla med baten till Nya Zeeland. Han var sjosjuk 8 av 9 dagar. Inte desto mindre bestamde de sig for att kopa baten. Jag traffade Anna-Marie och Cato pa Kilimanjaro 2007. Vi har haft kontakt med varandra, da och da, efter det. Nar de berattade att de kopt bat och skulle segla i Stilla Havet ville jag folja med, vilket de garna ville ocjksa. Och pa sa satt kom det sig att vi alla tre nu ska lara oss segla. |
|||
Men men, vi traffar mycket folk. Idagg stotte vi pa ett rumanskt par som bland annat bott i Karlskrona i 10 ar. Petra, som kvinnan hette, jobbade pa Ericsson, precis som jag. De var pa segling omkring Nya Zeeland och bestamde sig for att aka pa semester till Namibia. "Life is a mystery" konstaterade mannen. "Somehow we ended up running a Sushi bar in Namibia". Sa kan det ga! Nu seglar de sa ofta de kan, i ovrigt jobbar de pa sin restaurang. Ett amerikanskt par som ligger i baten bredvid oss har klara hippeinfluensert medan deras tonarige son ser ut som vilen storig tonaring som helst. De ska till Tonga och spela lite musik for att tjana pengar. De har myntat uttrycket "MUGA"; Make it Up as you Get Along". Och det ar sa de lever. |
|||
|
Jag ar fascinerad av alla manniskor som vagat ta stora steg for att leva de liv de vill ha. Det ar manga sadana har. Idag var Anna-Marie och jag och halsade pa Ernesto dar han jobbade med trasniderier. De flesta har inte sa mycket pengar, men pa nagot satt tar de sig fram och de klarar sig. |
|||
Sma, smala maskar, hogst 40 mm langa hanger i taket i en grotta. De spinner nat med langa tradar som fangar in myggor och andra insekter som dras till ljuset fran deras bajs. Antligen har jag fatt se "Glow Worms"! Anna-Marie och jag akte ivag till en grotta i narheten dar dessa sma djur myllrade i tusental uppe i taket. En maorikvinna tog oss runt och berattade om deras liv. I nio manader ater de. Sedan blir de en puppa for att sa smaningon aterfodas som en fluga. Som fluga har de ingen mun och kan inte ata. Inom fyra dagar parar de sig, lagger sina agg och dor. Det mesta av sin livstid tillbringar de alltsa i grottan med att spinna tradar, ata och forsvara sitt revir fran andra maskar. Kommer en mask for nara blir det slagsmal. Forloraren blir mat. Att sta under maskarna som satt hogt upp i taket var som att sta under en stjarnhimmel. Grottans tak tycktes oandligt borta och jag befann mig mitt i hjartat av universum. Ljuset var distinkt och blagront. Under oss simmade alen "Priscilla" som ar 1,5 meter lang. Det var fantastiskt! Trimningen av riggen fortsatter, vi komemr narmare och narmare att ta oss ivag. |
|||
Ernesto visade Anna-Marie och mig hur spinnakern skulle sattas upp. Jag hangde med pa hur bommen skulle sitta, sedan blev det lite val manga rep for att jag riktigt skulle forsta vilket som var vilket. Cato fick agna sig at att vinscha och Heidi, en van till Ernesto och Vera, skotte storseglet. Mitt enda bidrag under kvallen blev att sakra "the protector", ett snore som haller fast bommen och att forflytta mig till "high side", dvs sitta med benen dinglande langs med segelbatens hogsida da den lutade som mest. Det var fascinerande att se samarbetet som behovdes for att fa baten att ga bast. Ernesto styrde och delade mycket lungt ut order till oss alla med vad vi skulle gora. Jag holl mig mest ur vagen. Jag vill garna forsta hur alla snoren hanger ihop for att fatta vad som hander nar jag drar i dem. Mossa pa trad |
|||
|
Med vattnet forsande langs med kanten pa baten hade vi otur och det kom en kastvind. Bommen till storseglet slog i vattenytan och Vera skrek. Jag forstod att det inte var bra men Ernesto var lika lugn som vanligt. Pa ett litet kick ratade sig baten upp igen, jag var radd att vi skulle tippa over. Tuffast var det kanske for Anna-Marie som just da stod langst fram pa baten for att byta sida pa spinnakern. Vi slutade pa andra plats! Jag fick knyta fast en fender nar vi gick iland och den har gangen kom jag ihag hur knopen skulle goras. Ernesto, Vera och Heidi ar fran tyskland. 1993 tog Ernesto semster i ter manader och seglade Baltikum-Finland-Sverige. Nar han senare skilde sig bestamde han sig for ett annat sorts liv. 1998 kopte han segelbat och han har seglat sedan dess. 2000 traffade han Vera for forsta gangen och sedan traffades de fler ganger och hon foljde med pa manga av hans turer. Fran 2003 bestamde hon sig for att folja med permanent. De ar pa Fiji nar det ar vinter pa Nya Zeeland, njuter av livet och hjalper folk att skjutsa honor mm pa deras abt. Nar det ar sommar pa Nya Zeeland ar de har och jobbar. Ernesto gor olika trasaker och Vera jobbar i butiken i Opua. Masten gick av for Ernesto en gang halvvags mellan Nya Zeeland och Fiji. Han gjorde en ny mast av spinnakerbommen och tog sig hela vagen till Nya Zeeland (tillsammans med diesel som han fick av en tanker). Nu ar det varning for daligt vader. Vart hopp ar att ta oss ivag torsdag kvall, men vi far se hur mycket det blaser. Blir det inte segling nu sa ger vi oss kanske av till Rotorua och seglar senare. Vi far se! |
|||
Har fatt veta att de djur som orsakar ljudet av elektriska stotar mot batens skrov ar "snapping shrimps" dvs sma rakor som ater saker fran batens undersida. Vi kom oss inte ivag pa segling idag. Batens farskvattensystem sprang lack och alla plastslangar fick bytas. Men nu fungerar motorn, elen och till slut ocksa vattensystemet. En man kom for att finjustera installningen av riggen och det kommer fortsatta aven pa onsdag. Jag tog pa mig loparskorna och sprang samma stig langs havet som Anna-Marie och jag gick igar. Jag har haft ont i hoger vad sedan jag flog sa lopningen var mycket langsam. Antar att kroppen inte gillar att vaar stilla sa lange. Efter Paihia fortsatte jag mot Treaty point, det stalle dar maorierna och engelsmannen slot avtal om hur landet skulle forvaltas. Val dar, sag jag en skylt mot ett vattenfall och det ville jag sjalvklart se. Jag sprang genom djup skog av palmer och allehanda grona trad, skramde formodligen nagra kiwis (faglar utan vingar) langs vagen. Den jordiga stigen vindlade iblan hogt over Waitangifloden och jag sprang pa broar genom ett mangrovetrask. Ofta hor jag klickande ljud i trasken men jag har inte kommit pa vad det ar som later annu. Nar jag antligen kom tillbaka till baten visade det sig att jag hade varit ute i fem timmar. |
|||
Valerie ar en fransyska som senaste 12 aren levt enbart med sin ryggsack. Hon har inget hem utan reser dit hon kanner for. Hon jobbar emellanat som frivillig och hjalper till att ta hand om olika djur. Ofta far hon inga pengar men hon far mat och husrum. Just nu har hon 800 dollar pa fickan och det ar allt. Jag fascineras av dessa manniskor som verkligen vagar och lever sinna drommar. De har inte mycket pengar, men det har nagot langt mer vardefullt - de har verkligen sina liv. I morgon ska de tre segla mot Fiji, sa de kom for att saga hej da. Gerarad och Coco vill segla till Alaska och behover aka till Fiji for att ordna visum. En slags tang som finns i mangrovetrasken Vi akte en liten tur med baten trots allt; med motor. Vi bytte fran att ha legat vid en plats pa bryggan till en annan plats. Nar vi tog oss ivag kande jag an klump i halsen "Herregud, vilken lang bat! Hur styr man 12 meter segelbat?" Nar det var dags att lagga till skulle jag flytta fendrarna fran ena sidan till den andra. Jag larde mig gora tre olika knopar pa navigeringskursen jag gick och visste exakt vilken knop jag skulle gora men nar jag stod med fendern i handen och skulle knyta sa var kunskapen helt vack. Jag slog en blaknut. Anna-Marie skrattade och sa "knyt bara", for det gjorde hon. Det kanns valdigt bra att vi ar lika okunniga allihop. :-) Nu hoppas vi att allt ordnar sig och att vi far komma ivag pa torsdag! Sprayhood, Bimini och det nya ankaret har inte kommit an men vi raknar med att klara oss med det gamla ankaret och utan de andra sakerna (som jag inte vet vad de heter pa svenska men det ar kapellen som ska skydda mot vattenstank nar man sitter i sittbrunnen). |
|||
Jag vaggades till somns av batens stilla gungande och av plankton som lat som sma elektriska stotar mot batens sidor. Nattens stilla regn bidrog till friden. Gardagens tsunami marktes genom att vattnet drog sig utat nar det egentligen skulle ha varit flod. Sedan strommade vattnet in och ut igen i tre omgangar. Med andra ord ratt lungt. Ett par som passerade dar vi lag vid bryggan var med i en tsunami pa amerikanska Samoa forra aret. Da sjonk vattnet fran 20 meter till 2,5. De forstod vad som var pa vag att ske, kapade ankarlinan och styrde ut mot vattnet. Det var bara tva batar som overlevde den tsunamin. Jag tar kort pa krabborna i mangrovetrasket Morgonen borjade med osregn och fortsatte med osregn. Vi fick bommen till storseglet monterad och Cato bytte ut elledningarna till batens elsystem som smalt ihop da en kabel var kopplad fel till batterierna. Vill sig allt val har vi strom ikvall! Och seglar imorgon. Anna-Marie och jag promenerade genom djungelliknande skog langs vattnet mot Pahia. Vi sag sma, sma krabbor snabbt dyka ned i sina bohalor da vi vandrade pa bryggor genom ett mangrovetrask. Sa samningom avtog regnet och det blev shorts och t-shirt vader. Naturligtvis ar mina armar numer ljusrosa med en skarp rand mot t-shirten. Skogen var fantastisk! Boljande kullar, utsikt over havet, palmer som blandas med barrtrad, anglatrumpeter, blomman for dagen och manga andra sorters blommor lyser fargrikt upp det grona. Vi ligger vid en brygga och folk vandrar forbi da och da och vaxlar alltid nagra ord. Dar finns det franska paret som seglat i 25 ar (!), brasilianaren som salt sitt hem for att forverkliga sin livs drom - att segla, och det irlandska paret som spontant kom forbi med en lampa "to your swedish friend" eftersom vi inte har nagon el pa baten just nu. Manga manniskor forverkligar sina drommar och alla verkar vilja hjalpa Anna-Marie och Cato att forverkliga sin. Fast jag far erkanna att jag missforstatt en sak... Anna-Marie och Cato ska inte segla till Norge. Planen ar att segla till Fiji och sedan segla omkring i o-varlden dar. Vilken tur for mig att det var just seglingen i o-varlden jag garna vill med pa ;-) Och jag tycker det ar en rejal nyborjarseglats hur som helst. De raknar med att det tar ca 10-14 dagar att komma till Fiji och de raknar med att stanna till december. De far se om de seglar tillbaka till Nya Zeeland, lamnar baten dar eller pa Fiji for fler seglingar eller om de inte alls gillar att segla och saljer baten. Nu har vi handlat massor med mat! Kommer vi oss ivag pa segling imorgon hoppas vi pa att vara ute nagra dagar bland de 144 oar som ligger utanfor Bay of Islands. Vi har en grill monterad pa baten, det kanns som vi kan fa riktigt fina dagar! Jag har sett manga kajaker och visst suger det lite i magen efter att komma ut pa det sattet. Nya Zeeland verkar verkligen vara ett eldorado for den som ar friluftsintresserad! |
|||
Ja, eller vilken dag det nu ar... sedan jag akte hemifran strax efter klockan fem pa fredag kvall har jag atit tva middagar, tva frukostar och inte haft nagon natt kanns det som. Flyga Stockholm-Amsterdam tog cirka tva timmar, sedan tog Amsterdam-Hong Kong och Hong Kong-Auckland cirka 11 timmar vardera... Puh! Ikladd jeans och en langarmad troja ar jag alldeles for varmt kladd for det grona, kulliga Auckland med utsikt over havet. Har just fatt hora om jordbavningen i Chile och hoppas att Tsunamin inte ska na hit. Om en dryg timme satter jag mig pa bussen till Opua Hill, dar Anna-Marie och Cato kommer mota. Det ska bli skont att se dem! Efter 3,5 timmars bussresa kommer det sitta fint med mat och vanner! |
|||
|
Jag har haft lite aventyr hittills: Pa utresan tog jag for givet att jag skulle aka 17:50. Nar jag kom till Arlanda sag jag att ett flyg gick 17:10. "oj, vad tatt det ar mellan flighterna till Amsterdam" tankte jag anda tills jag insag att det var mitt plan som gick 17:10. Jag hade glomt att kolla om jag fick ha med mig koldioxidpatronerna till min uppblasbara flytvast sa de fastnade i rontgen (jag har ryggsack och allt specialbagage rontgas). Efter ett fasligt massa ringande fick jag ett intyg pa att jag fick ha med mig kodioxidpatronerna anda till Hong Kong. I Hong Kong skedde annu mer ringade, jag fick vanta i over en timme innan jag fick klartecken. Vid gaten belv jag utpekad av en mycket myndig herre att folja ned pa flygplansplattan. Dar satt tre vakter i en buss med min ryggsack som lag i blek belysning pa ett operationsbord. Jag fick visa patronerna, de fotograferades fran alla hall, sedan fick jag veta att jag fick max ha tva stycken med mig sa jag fick lamna en. Tur att jag inte hade kopt flera :-) Framme i Auckland var det aldrig nagot tal om kolsyrepatronerna, daremot om lingonsylten jag har med mig. jag fick forklara att den var kokad och tillsluten sa gick det bra. Att jag har tre olika sorters gryner med mig att baka brod av talade jag aldrig om. Med andra ord far jag fler upplevelser om jag har med mig konstigt bagage! :-) Jag tycker sadant ar roligt. Och jag hade 10 minuter tillgodo i Stockholm att vaxla pengar, passera sakerhetskontrollen och hitta gaten sa det var lungt ;-) Nu kanns det mycket bra att vara en backpacker igen som storogt tittar pa allt runt omkring. Det ar roligt att fa se nytt! Jag hoppas jag sover som ett trott litet barn ikvall! Vilket ar dagstid i Sverige. Tidsskillnaden ar 12 timmar. Jag ar sa langt hemifran det gar att vara och fortfarande befinna sig pa jorden. |
|||
"Då får jag se om jag kommer till jobbet idag" tänkte jag när jag stack nyckeln i nyckelhålet och vred om. Mannen vid pendeltåget stod utanför de överfulla vagnarna och ropade "Men jag då? Ska ni lämna mig här?" Hans roade utrop fick några att skratta och andra fräste ut sin frustration i spottdroppande ilska. Det är intressant att se hur olika olika människor hanterar snökaoset i Stockholm idag. Många står och småpratar och ler när vi kliver över varandra och genom alla komfortzoner som existerar, andra stönar och ojjar sig. När jag stod och väntade på bussen i förrgår brast de blivande passagerarna ut i en spontan applåd när bussen äntligen kom. Jag ser också människor som ber andra dra åt helvete i sin egen frustration. Jag undrar vad som gör att vi reagerar så olika? Det vita, gnistrande täcket har lagt sig över min favoritstad av alla städer. Se snöstjärnor glittra i solstrålar mot bruna grenar och skrumpna nypon gör mig glad. Jag älskar kaoset som är! Livet säger inte "När jag kommer till jobbet har jag ett möte vid nio, sedan ett vid tio och så ska jag äta lunch med Eva och därefter ska jag hinna hämta rikskuponger innan mötet vid 14..." Istället säger livet "OM jag kommer till jobbet idag ska jag försöka jobba. Om de andra som jag behöver ha tag i har kommit dit. Kommer jag inte till jobbet får jag hitta på något annat." |
|||
|
Livet är okontrollerat. Det följer sitt eget flöde. Vi är små människor och trots vår teknik och allt vi åstadkommit står vi handfallna och maktlösa inför en dryg meter snö och 20 minusgrader. Vilket inte alls är en extrem natur utan rätt normalt vid våra breddgrader. Ändå kan vi inte kontrollera naturen eller styra och ställa iordning som vi vill. Jag tycker det är skönt. Det är så få saker i livet jag kan kontrollera. Jag bestämmer ofta de små sakerna; vad jag ska äta till frukost, om jag ska dammsuga eller inte. Men de stora, som till exempel vem jag blir kär i, om den i sin tur råkar bli kär i någon annan eller om jag ska dö, det är oftast utom min kontroll. Jag tror jag bestämmer, jag försöker med vitnande, vindpinade händer klamra mig fast vid det som är mig kärt och livet har sin gång oavsett min vilja. Det är det som är obeskrivligt skönt. När jag släppt mitt klamrande strypgrepp, när jag jag litar på livet. Det är då jag grips av kärleken till livet, värmen, glädjen och lugnet som fyller bröstet. Det är då jag ser skönheten i en snöflinga, då som jag pratar med damen vars fötter jag står på i pendeltåget och det är då jag är öppen för allt livet bjuder på. Ett vemod smyger sig in vid tanken på att jag snart ska lämna detta ostyrbara kaos. På fredag åker jag mot Nya Zeeland. Som alltid är Stockholm aldrig underbarare, mitt hem aldrig kärare än just när jag ska lämna det. Det är i kontrasterna, tilliten och utmaningen som livet är vibrerande levande. |
|||
|
Torsdag 18:e februari Nu är Förarintyget hembärgat med glans! |
|||
"-Det är bara de som inte förstår vad de ger sig in på som kan tänka sig att göra en sådan segling" Orden ekar i mitt huvud. Jag har hört dem många gånger nu. Har de rätt? Är det dumt att segla sträckan Nya Zeeland till Norge som sitt livs första seglats? Nu ska jag bara segla en del av sträckan, men principen är densamma. Och visst ställer jag mig frågan - var går gränsen mellan dumhet och livslust? Det finns de som är rädda för basiluskerna på stången mitt i tunnelbanevagnen. Jag vägrar att använda antibakteriell tandkräm. Är detta ett vågspel med livet? Tja, jag lever. Det finns de som gör de mest dumdristiga saker och som skadar sig. Det finns de som gör ännu dummare saker och klarar sig. Och så finns det renlevnadsmänniskor som dör i lungcancer. Vad blir slutsaten? Jag kan bara leva mitt eget liv, utifrån den våghalsighet som känns bekväm för mig. Att förstå att det jag ger mig in på är något som kräver förberedelse ser jag som klokt. Att göra allt som står i min makt för att lära mig hantera vad som än dyker upp, det ser jag som naturligt. Sedan finns det saker som jag aldrig kan förutse och därmed inte förbereda. Vad händer om vi seglar på en val? Vad händer om jag har bråttom i morgon till bussen och inte märker en bil som kommer körande bakom snödrivan vid min gata? Livet bjuder på många överraskningar, oavsett om vi är förberedda på dem eller ej. I mitt liv gäller Tomas DiLevas sång "Även de som inte lever dör någon gång". Det värsta som kan hända på vår resa är att vi dör. Hur stor är den sannolikheten? Statistik från Sverige, 2009, säger att mer än hälften av de som dog på sjön var män över 50 år med sjövana och utan flytväst. Det värsta som kan hända i mitt liv är att jag dör. Det kommer jag göra, den sannolikheten är 100%. Fram tills dess vill jag leva, så mycket och så härligt underbart som jag kan. Att inte göra det jag drömmer om vore att dö och förtorka i förtid. Att anta en utmaning, drömma om den, förbereda sig för den, göra allt för att klara av den, vara så försiktig som det går under omständigheterna, det gör mitt liv levande. Mer liv till åren! |
|||
Jag sitter i klassrummet med 14 okända människor. Vad är det för värld jag gett mig in i? Gradskivor riktas in, passare stegas fram över sjökortet, helt plötsligt sitter jag och gör det som jag bara sett människor göra på film förut - navigera. Och det är inte speciellt svårt. Det är bara hålla tungan rätt i mun så jag inte vänder gradskivan åt fel håll eller slinter när jag förflyttar den längs longituderna. Det är roligt att ge sig in i något helt okänt, upptäcka en ny värld och se att det finns möjlighet att jag kan behärska den! Plötsligt får alla "prickar", tavlor och färger jag sett under paddlingsturerna en betydelse. Jag inser att livet i en kajak är rätt skönt; jag behöver sällan tänka på hur djupt vattnet är eller om sjöbotten är lämplig för ankring. Och hastigheten är sällan så hög att navigeringen är riskfylld. Hur som helst, nu har första steget börjat. I dag gick jag första dagen på förarintygsutbildningen, nästa lördag är det dags för dag två. Därefter skriver vi prov den 18:e februari. När förarintyget är avklarat ska jag gå ytterligare en kurs och avlägga kustskepparexamen. Jag! En landkrabba! Som aldrig ens sovit på en båt, annat än finlandsfärjan. Det känns smått otroligt det här. Men där viljan finns går en väg. Det är möjligt att lära sig okända saker. Om jag bara tar steget ut och vågar. Sätta upp ett attraktivt mål, som att segla vid Salomonöarna, är ett ytterst trevligt mål som får mig att våga! Allt medan Anna-Marie och Cato renoverar motorn, skaffar ankarkätting, inser att "Duva" inte är vattentät när det regnar, njuter av varandra, filosoferar över livet ombord och citerar Gandalf. När allt ser som svartast ut i ”Ringens Herre” säger han: ”All we have to decide, Frodo, is what to do with the time that is given to us”. Allt vi har är tid. Det är ett av mina måtton. Vi vet inte hur mycket tid vi har. Men var sekund är det upp till oss att göra det vi önskar med den tid som är oss given. |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
-FrameNumber(1).jpg)