 |
|
|
|
|
|
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
       |
Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved. |
Från Miklagård till Stadsgård |
|||
54 kilometer idag och det var lätt som en plätt! Vilken skillnad det blir då vi ätit, sovit och temperaturen dessutom är 22 grader istället för 38. Dessutom hade vi lätt löpning, bara rakt fram på en relativt stor väg, kantade med liljekonvaljer och smultronblom, med bra asfalt. Det var lite stökigt med många långtradare ibland, men inte farligt. Vi fick dessutom lunch! Och glass! Fördelen med större vägar är den större sannolikheten att råka på oväntade matställen. Vi hade med oss egen lunc idag för vi trodde inte det skulle finnas någon, men när vi hittade en restaurang blev det självklart mat. |
|||
Har lagt in en bild på hur det är att springa med Bianca. Ett stadigt tag med högerhanden i mitten på styrstången fungerar fint, eller att hålla i vänster handtag med vänster hand. Det fungerar faktiskt även att springa med både Baby Blue och Bianca! Fast inte så länge... |
|||
Idag tog vi en vilodag. Huvudorsaken är att vi har 49 kilometer till nästa ställe där vi kan hitta boende, och tanken på 49 kilometer dagen efter vi gjorde 66 tilltalade inte. Om vi sprungit en del av de 49 skulle vi förmodligen få tälta och jag behöver laga mitt liggunderlag först. Vi kom så sent igår och ge oss av direkt kändes stressigt. Dessutom, när vi tänkte efter insåg vi att jag sprungit 110 mil sedan senaste vilodagen, Carina har ökat sina sträckor fyra dagar i rad. Med andra ord tyckte vi att våra kära, fantastiska kroppar skulle få vila. Vi passade på att tvätta ullunderställen och en massa andra kläder som behöver tid på sig att torka, vi har artiklar att skriva. Vi rensade ut de sista myrorna, lera, kvistar och annat skräp som följt med Baby Blue, rengjorde skorna som badade i träsket igår och - gick på massage! Jag fick nästan tårar i ögonen när hon masserade mina underbara fötter, det var sååååååå skönt att någon annan rörde vid dem! Massagen var med varm olja, det sa slurp när kroppen sög åt sig. Vi är törstiga på många sätt. |
|||
Mina fötter känns trötta ibland, när jag tittade såg jag att skosulorna börjar bli rätt nötta. Andra saker är nötta också. Jag tänker på vilken skön värld vi skapat hemma, där vi kan leva i hus med det klimat vi vill ha och ska vi åka någonstans har vi uppfunnit en liten låda vi kan åka med där vi tar med oss det önskade klimatet. Människan är en fascinerande uppfinningsrik varelse. |
|||
Pyyyys. Suck. Det tar ungefär en timme innan min rumpa ligger på marken. Kort därefter följer skulderbladen och sen hela ryggen. Ligga på sidan innebär skav på höftbenen. Mitt liggunderlag har gått sönder. Jag pumpar det en gång till så jag ska hinna somna innan all luft går ut, men den insomningsmetodiken fungerar inte. Små små myror har invaderat tältet. De bits inte, men när tre -fyra stycken killar omkring på mig så blir det än svårare att somna. Min natt blev inte så utvilande. Vi vaknar tidigt, solen lyser på tältet. Lagom till vi äter frukost kommer de som gör i ordning kyrkan för dagens mässa. Vi hinner lagom pipa iväg innan allt folk kommer. Vi ger oss ut på småvägar igen. De är så små att de tillslut utgörs av att en enda fyrhjuling har kört och böjt gräset. Någon annan "väg" kan vi inte se fastän paddan säger att det ska finnas en där. Vi kommer vilse i skogen. Fattar inte vart vi ska. Sen hamnar vi i lera och träskmarker. Det är på sitt sätt skoj att köra Baby Blue i den dyngan, jag gillar att ta sats, känna hornen växa i pannan och sen med leran sprutande under hjulen ta mig igenom. Det blir lera på baby Blue, mina ben och den allra högsta fläcken sitter på min sport - bh. Kul, ja, men också stressande när vi ska ta oss 60 kilometer idag, det är 30 grader varmt i skuggan och 36 i solen, jag sov dåligt och vi inte kommer hitta någon mat längs vägen. Det tar oss två och en halv timme att göra första milen. |
|||
Solen går ned medan vi tar oss de sista kilometrarna in till Bialystok. Carina har, ta i trä, sprungit de tre senaste hela dagarna. Idag springer hon femtio kilometer, därefter blir det gång i kanske fem till åtta kilometer till. totala sträckan idag blir 66, Carina cyklar några få kilometer i slutet bara för att spara på sig. Båda tycker hon gjort en full dag och det vore bara dumt att stressa med att lägga på för mycket. Jag vågar knappt tro på att hon kan springa än, men de här fyra sista dagarna har gått riktigt, riktigt bra. Hoppas verkligen det fortsätter så! Trötta och hungriga hittar vi ett fint hotell där vi tvättar - jösses vad smutsigt vattnet blir - äter, äter och äter. Mitt liggunderlag ska jag laga någon dag, men nu ska jag sova! Sömn är så skönt! |
|||
Vi åt frukost tillsammans med familjen och de gav oss äpplen, kakor och svartvinbärsjuice som de gjort själva att ha med oss på löpningen. Jag var lite modstulen när vi sa hej då, tyckte vi hade haft det så bra hos dem och jag gissar att sannolikheten att vi ses är liten. Vi sprang till en liten större stad där vi åt en rejäl lunch och beställde in mjölk, två stycken iste, vatten, en mojito utan alkohol och så kaffe. Båda var törstiga, vi var riktiga svampar. Efter lunchen blev det löpning på småvägar. Jag blev saligt Marl Levengood lycklig. Det var så fridfullt och vackert, hela jag blir skön då. När kvällen närmade sig kom vi på en liten, liten väg som i två kilometer var lagd med kullersten. Detta sammanföll med att myggorna bestämt sig för att lördagskvällens middag hette Carina och Kristina. Vi fick köra rally med Baby Blue och kullersten är det sämsta underlag vi någonsin kört på. Sen blev det slät asfalt och tack vare det har vi fortfarande kvar blod i våra kroppar. |
|||
I morgon är söndag. Vi tänker stiga upp tidigt för att kyrkobesökarna ska slippa se oss när de kommer. |
|||
Polsk gästfrihet. Det är något utöver det vanliga! Idag sprang vi småvägar igen. Björk, tall, ek, lönn och gran svävar ovanför huvudet och vägarna är riktigt bra fastän de är de minsta på kartan. Ibland består de av sandvägar, men de är utmärkta att springa på de med. I byarna finns affärer så mat får vi, om än inte lagad sådan. Vid de stora vägarna finns gott om restauranger, men det är definitivt värt en sämre kosthållning att få njuta av de små vägarna. Vi satt och åt yoghurt och annat smått och gott till lunch i en mindre by när några män pratade med oss. De blev grymt imponerade av vad vi gjorde. Vi pratade så gott vi kunde, sen var det dags att springa igen. I en by några kilometer senare kommer en av männen i sin bil. Han plockar fram plåtlådor med varm potatis, frikadeller i sås och varmt te som han bjuder oss på. Vi blir rörda av hans omtanke. Han måste ha tänkt "de där tjejerna behöver mat" och dessutom bestämt sig för att göra något åt det. |
|||
Polen värmer hjärtat på många sätt. 200 mils sången |
|||
Vi vaknade av att telefonen burrade. Vad sjutton? I andra änden hörde vi Peter från radion som önskade god morgon. Snabbt harklade vi oss och pratade. Vi var i radio. Vi hade missat att Polen och Sverige inte har någon tidsskillnad. I alla tidigare länder har vi varit en timme före. När vi passerade gränsen till Polen - för sex dagar sen - märkte vi inget och det har vi inte gjort förrän idag. Det är skönt att leva ett liv där klockan sakna betydelse. Jag kommer inte ihåg vad jag sa under intervjun. Efter en tvätt av överkroppen inne på toaletten på en mack och tvätt av fötter och ben i vattenslangen ute så bar det av på de polska småvägarna. Jag måste säga att jag är imponerade, det finns så många jättefina småvägar att springa på. Vi rörde oss i maklig takt, middagen igår var ingen höjdare och dagens lunch blev mackor och yoghurt. Dagens sträcka blev 48 km och med gårdagens 53 så har vi gjort över tio mil på nötter, youghurt, mackor , bananer, glass och choklad. Fantastiskt att kroppen fungerar på det! |
|||
- We are running from Istanbul to Sweden - Yes, we know Vi tappade hakan. Det visade sig att några i gänget även sprang marathon och de var kompisar med Chris som vi stött på några dagar tidigare. Ryktet om oss har spridit sig! Jag har fått mitt första skavsår. Från sömmen i shortsen. Stackars Carina fick det tveksamma nöjet att fästa leukoplast där. |
|||
|
15 maj Vår sämsta tältplats hittills. Det verkligen kryllar av mygg - och inte bara det utan även sniglar och till och med en daggmask kröp upp på min sko. Tältet är redan plaskblött under och vi har lagt regnkläder och plastpåsar under liggunderlaget för att skydda dem. Dessutom strejkade köket så middagen blev nötter, kall skinka, bananer, apelsiner, plommon, choklad och vatten. Med andra ord - en perfekt start till vår radiointervju i morgon! Grodorna utanför tältduken kommer höras över hela Sverige! Sen har vi 47 km med lite halvtaskiga matchanser. Nåja, jag tyckte att det skulle vara kul att få den här resan lite mer utmanande och ofta får landet man ber om. Idag hade vi rullande rolig löpning då vi var ute på en liten sandväg med massor gropar i som var riktigt roliga att forcera med en terränggående Baby Blue. Kände mig som en cowboy i rodeo. Vi har hittat ut på småvägar nu och just nu tycks hela Polen utgöras av en finmaskigt nätverk av små vägar, utmärkta att springa på. Hur det blir med mat får vi se. Tidigare har vi sprungit på större vägar och haft gott om det. Men, den lantliga charmen lockade oss. Fast inte myggen och det strejkande köket. Nåja, nu är det dags att sova så får jag se om liggunderlaget överhuvudtaget går att få torrt i morgon. Några bilder på bloggen blir det inte. Adaptern till kameran ligger ute i vagnen och jag tänker INTE gå ut ur tältet. |
|||
Idag har vi passerat humle-, vinbärs-, raps- och fruktträdsodlingar. Landskapet böljar som vanligt svagt, men mycket är annorlunda nu. Vi kan betala med kontokort. Utanför husen är välplanerade trädgårdar fyllda med blommor och prydnadsväxter. Människor klipper gräs med gräsklippare och trimmer. På bänkarna i städerna sitter folk med datorer och på cafeerna fnittrar ungdomar. Det känns väldigt avlägset Turkiets stenhus - alltså riktig sten, plockad från marken och sen staplad ihop till en husvägg - och Rumäniens trädgårdar, uppodlade med mat till sista kvadratcentimeter. |
|||
Vi har passerat andra läger längs vår väg också. På väg in i Polen passerade vi Belzec. Vi såg ett stort stenfält och jag förstod att något var fel. Ikväll när jag surfade såg jag att över 430 000 judar miste livet där, Polacker och romer oräknade. Jag har så svårt att förstå. Hur kan någon tycka sig ha rätt att bestämma över en annan människa? Eller att göra den illa? Det går inte in i mitt huvud. |
|||
Ikväll har vi lagt om vår planerade löpväg lite. Den låg i en båge, in mot Warszawa. Men vi såg att vi skulle kunna ta en rakare väg, närmare Vitryssland. Så den tar vi istället. Kan vi kapa några mil så är det bra, vi har ju en tendens att springa längre än planerat i alla fall. |
|||
Idag bor vi på en mack. Tänk, så praktiskt Polen är! Fanns det boende och mat vi varje mack så vore jag salig. Polen har visat sig väldigt bekvämt hittills - det finns gott om hotell och restauranger! Ett paradis för en hungrig löpare! Löpare har vi även mött idag. En bil med flaggor genom alla rutor kom körande mot oss på vägrenen. En man hoppade ut och pratade ivrigt medan en annan filmade. De var på väg mot Zamosc för att göra reklam för det första officiella maratonloppet i Lublin. En stund senare stannade en annan kille och undrade vad vi gjorde. Han var också marathonlöpare och skulle springa i Lublin. Det är första gången vi träffat människor som verkligen pysslar med löpning på det sättet. Det blev en del samtal idag. När jag tyckte det var tungt igår kände Carina att hon måste vara stark. Vilket är positivt, i min mening. För mig känns det som att nu kommer Bianca vara med hela vägen tills vi börjar paddla, och nu känns det helt ok. Det är det jag räknar med och skulle något annat hända så är det bonus. Sen pratade vi om hur det känns att vara den som går sönder och hur det känns att vara den som är stark. Även att vara stark har sina sidor. Jag kan ärligt känna ibland att det vore bra om jag också gick sönder, då gör vi det här på mer lika villkor, samtidigt som jag känner mig lyckligt lottad som faktiskt håller så bra hittills. Och jag hoppas att det fortsätter så. För visst är det roligast och enklast om jag fungerar. Och så vore det fantastiskt om Carina får springa fullt igen. Samtidigt, att göra en sådan här resa med alla de problem hon har fått möta, och att ändå fortsätta, behålla humöret, se lösningar i allt, det är något som jag tycker är väldigt stort. Det är på ett sätt större än att bara springa rakt igenom. Vi har båda våra resor och båda visar på styrka på olika sätt. Idag hörde vi underbara 17 grader och molnigt! Det var så skönt att springa! Vi hade fått tips om ett hotell 45 kilometer ifrån start och eftersom vi trodde att vi hade boende och mat fixat så kändes dagen väldigt behaglig. Vi körde fem - fem, dvs Carina sprang fem, sen cyklade hon fem, och det gick riktigt bra. Hon hade ingen känning. Det verkar vara när hon kommer upp mot 13-15 km i sträck som senan känns. Hotellet vi siktade på var stängt. Vi fortsatte längs vägen och råkade på den här macken efter 52 kilometer. Vi gjorde high five och tjejen i receptionen skrattade åt oss. Apropå sträckor så gjorde vi 40 mil i Ukraina, vi hade trott att det skulle vara 36. I Rumänien blev det 72 mil, vi hade räknat med 62. I Bulgarien fick vi en mil extra och i Turkiet 3. Igår när jag räknade på kvarvarande sträcka la jag därför till 10% på den planerade sträckan, det kändes mer realistiskt. Därav ökade den sträcka vi behöver göra per dag från 38 till 41. Idag känner jag mig lugn. Vi har kapacitet och vi springer på och vi kommer allra troligast vara framme i god tid. Tills dess ska vi njuta av vägen! |
|||
I alla länder, utom Ukraina, har vi ett flertal gånger blivit stoppad av polisen. De har alltid bara varit trevligt nyfikna på vad vi håller på med, inte mer. Idag stoppades vi av tre polska män i polisuniform. De stod vid en busshållplats, vevade med ölburkar och ville prata med oss. De var pruttfulla. Lite senare köpte vi glass och dricka på en bensinmack och letade efter någonstans att sitta. Vid det ena bordet stank det verkligen sprit från de tre männen som satt där. Från det andra bordet hörde vi skrålsång. Vi satte oss på en tom busshållplats istället. Är det bara för att det är helg som folk är fulla eller kommer det fortsätta så här? Dagen blev svalare än tidigare, bara 32 grader som mest och mot eftermiddagen kom moln och blåst. Det ska bli svalare några dagar nu. Vi närmade oss Zamosc när Carina sa "Det är den där senan igen". Molnen la sig även inne hos mig. Jag vet ju att det varit hit och dit med små känningar de dagar Carina sprungit nu, men nu var det smärta. Inte bra alls. Jag hade sett fram emot att få springa bredvid varandra som i början, och att få springa utan något i händerna. Blir det 130 mils löpning till nu, antingen med Baby Blue eller Bianca? |
|||
Det fungerade. Jag vet att om jag får vädra det jag känner en kort stund så brukar det gå över. Vi åt en god middag på en av uteserveringarna. Restaurangerna har spelat mycket 80-talsmusik och ikväll fick vi bland annat höra "Suburbia" med Pet Shop Boys, Belinda Carlisle, Modern Talking och en massa andra gamla godingar. Suburbia ger mig glädjerysningar och tillslut var jag glad igen, tänkte "det här ska vi fixa, det är bara en dryg månads löpning med cykel kvar, det går över". Inte ens ölen med jordgubbssmak kunde ta bort faktumet att jag var glad igen. |
|||
En resa av kontraster. Igår bensindoftande myggmiddag, med efterföljande myrinvasion i tältet, idag bor vi på Hotell Antonio Wellness and Spa och äter carpaccio, anka och glass med grädde på vit duk, dekorerad med sirliga tulpaner och levande ljus. Det är skönt att vi reser i länder där det är billigt att leva. Vi kan bo på vilket hotell vi vill och äta vad vi vill, utan att det kostar en förmögenhet. Återigen känner jag hur kroppen bara slappnar av och går ned på lågvarv. Det är den så väl förunt! Idag gjorde vi våra sista kilometrar i Ukraina under den brännande solen. Carina fotade det intorkade saltet på mig efter lunchen. Gränspasseringen tog över två, kanske tre timmar. Den vänlige vakten i kön passade på att lära oss våra första ord på polska under tiden - "hej" och "tack".De hette ungefär som i Ukraina så det var inte alltför svårt. |
|||
Efter 43 kilometer hittade vi vår oas och checkade in. Det pågår 24-timmars VM just nu, så vi följer de svenska löparna. Idag fyller Carinas mamma och Rune år, så vi ringde och sjöng för dem. Känns bra att vi kom över gränsen så lägligt. Här är datakostnaderna rimliga så det är bara att surfa! |
|||
Det är skillnad när vi får riktig frukost. Idag sprang vi på till halv fyra - med en glasspaus däremellan - innan vi var hungriga på lunch. På sedvanligt sätt gick vi upp på övervåningen, hämtade personalen i köket och fick lunch. Det blev en panerad köttbit med svamp, tomat och ost ovanpå. Idag har vi sprungit intervaller. Förts körde jag fem med Baby Blue, sedan körde Carina fem. Som vanligt sprang jag bredvid med Bianca. Men bara det där lilla, att vi byter var femte kilometer, gör att det känns som att kilometrarna passerar så snabbt. Jag funderar på hur det ska kunna användas i en löptävling. |
|||
I morgon har vi 21 kilometer till polska gränsen. Vi har just lärt oss de flesta tecknen i det kyrilliska alfabetet och springer omkring och ljudar som skolbarn, lyckliga över våra kunskaper om vi förstår vad som står. Nu får vi återigen säga hej då till det som känns invant och istället upptäcka nytt i Polen! |
|||
160 mil. Det passerade vi idag. Varenda steg har jag tagit, fot för fot. Det är en smått otrolig känsla, svår att förstå, även fast jag gjort det. Kroppen mår bra! Jag har inte en enda blåsa. Jag får ingen träningsvärk, ingen stelhet. Jag rör mig precis som vilken smidig människa som helst. Benen kan kännas kompakta och fötterna använda, det är allt. Jag är så glad över denna fantastiska kropp som är jag. Baby Blue har också hållit fint hittills. Ingen punka, inte som vi vet om i alla fall. Kanske det självtätande slemmet lagat några. Och han är stabil och terränggående, jag är imponerad av att han tar sig fram överallt. 150 mil skulle vara hälften på vår resa. Nu har vi gjort cirka 14 mil mer än planen, så 160 är närmare hälften. Vi har snittat lite drygt 39 kilometer per dag, under de 41 dagar vi tillbringat på vägarna, tre vilodagar inräknade. Vi har ungefär hälften av vägen kvar och hälften av dagarna också. Bra timing :) All mat vi möter är extremt utrotningshotad, allt jag får tag i slinker ned och det går fort! Om Carina lämnar något så äter jag upp det också. Vi dricker en massa, sedan två veckor tillbaka har vi oftast haft över 30 grader varmt. I skuggan. Vi har gjort slut på två tuber solkräm och keps är ett måste för att slippa solsting. Jag har början till valkar i tummarna från att ha puttat Baby Blue. Solbrännan är en trestegsraket; vaderna är brunast från när vi sprang i trekvartstights, sen är låren lite ljusare från tiden i shorts och sen... Ja, det är lätt att räkna ut vilken del av mig som är vitast. Jag kommer inte vara snygg i sandaler när jag kommer hem, randen av sockarna är väl markerad. Benen är håriga, armhålorna likaså. Jag har vant mig vid det nu, och även vid min egen lukt. I alla fall känner jag den inte längre. Jag undrar vad som kommer hända med kroppen när vi kommer hem? Rasar jag ihop? Eller är jag urstark? Nu kan jag springa fem mil och glatt studsa omkring och vilja springa mer utan att vara trött, utan att vara stel. Hur länge håller sånt i sig? Vi har fått olika resor, Carina och jag, om än vi är på samma resa. Jag har varit stark fysiskt och fått det enklare så. Att sätta ett högt mål, våga satsa, inse att det inte går som förväntat och att då kunna omfokusera och hitta en väg fram - och framför allt, att fortsätta - det är en fantastisk styrka. Styrkor finns i många olika varianter, alla är värdefulla. |
|||
Morgonen i tältet var daggfri och myrorna försvann under natten. Det blev lugn löpning in mot Lviv, vi nådde ganska exakt skamgränsen på 38 km. I Lviv pågår firandet av slutet på andra världskriget för fullt. Folk är ute på gatorna och utanför vårt hotell står en stor scen där det ska bli något ikväll. Vi bor på ett riktigt fint gammalt hotell, med jättekristallkrona i taket i hallen och över fyra meter takhöjd i rummet. Jag glömde bort att jag balanserade på ett fåtöljhandtag när jag hängde upp tvätten i fönstret för tork och brakade ned på bordet. Senare på kvällen stämplade en tjej i stilettklackar mig på min nakna fot i foppatofflorna. Det gjorde ont! Om jag håller mig själv i skinnet kanske jag lyckas ta mig hem från den här resan. Det har varit en lugn dag, enda "krisen" var att vi fick slut vatten och fick vara törstiga i några kilometer innan vi slaka slank in på en restaurang. Det är imponerande att se hur fort värmen tar ut sin rätt. Vid tvåtiden är det ungefär som att springa i en stekpanna. På kvällen åt vi pizza. När jag hade ätit upp min beställde jag in en till. Så kan det gå när magen fungerar som förbränningsugn som förtär allt. |
|||
En varm dag. Igen. Det blir 30 grader i skuggan redan vid tiotiden på morgonen, men är ganska skönt fram till tolv-ett tiden. Sen är det stekhett från ett fram till sex-tiden. Efter sju, när temperaturen är omkring 25, är det underbart att springa. Nåja, jag ska inte orera om temperaturen. Det är rätt skönt med värmen. Tältet är torrt, alla saker är torra och vi är varma. Vi tycker vi har tur med vädret, vi slipper regn och kyla. Idag har vi sprungit längs en något mindre väg, ändå relativt stor. Nu ser vi människor som plöjer med hjälp av hästar igen och folk som är ute på åkrarna med hacka och kratta. Skinande gula rapsfält böljar över kullarna. |
|||
På eftermiddagen stannade vi vid en liten träbyggnad vid vägen. Den serverade både mat, dricka, glass och öl. Vi tog varsin glass, dricka och kaffe men kvinnan i luckan vägrade att ta betalt av oss. Vi fattade ingenting, höll på bli irriterade, till en man kom och sa "present, no money". Han bjöd oss på det vi ville ha, bara så där utan vidare. Landskapet böljade upp och ned, kvällsolen lyste och vi vandrade sista biten. Den varma dagen tärde lite ändå. Vi hittade en kulle med lite buskar runtomkring och efter 54 kilometer slog vi läger. Efter att vi ätit middag - vi lyckades få köket att fungera på bensin - upptäckte vi att myrorna invaderat vår packning. Så nu ligger packningen utanför tältet och vi iniut. God natt! |
|||
|
7 maj Det är svårt att begripa Ukraina. Det finns många mackar varav en del är stängda, andra har inget att sälja och vissa är fullbemannade och har bra utbud. Att det står en skylt med "restaurang" kan lika gärna betyda att den stängdes för några år sen. Ikväll kom vi inrullande i en släckt lokal, gick en trappa upp och när vi öppnade dörren till köket satt två kvinnor där och visst kunde vi få mat! Det blev många skratt när de skulle förklara vad de hade för mat på ukrainska och vi inte begrep ett ord. De ringde upp en tjej som översatte och vi fick utsökt kött, potatismos, saltgurka och sallad. Mums! Sen sov vi på ett hotell där Baby Blue rullade av sig själv över golvet. |
|||
|
|||
Vi låg och småpratade i tältet medan daggen dunstade utanför. Solen steg över en blå himmel med små slöjmoln. Vid en kyrka som liknade något från en reklam för alladinpraliner råkade vi på ett gäng unga killar, väl runda under fötterna, som skrattande stänkte vatten på oss och förklarade att det var "tradizia". De hoppade till när jag tog vatten ur deras hink och stänkte tillbaka. Sen har vi sett vattenkrig överallt. Barn, vuxna, ungdomar - de flesta är mer eller mindre blöta. Det är fortfarande påsk och just idag tycks folk fira det genom att gå i kyrkan, dricka sig stupfulla eller ha vattenkrig. Eller både och. När vi närmade oss Ivano-Frankivsk stannade en äldre man på vespa oss och pratade lite, nyfiken på vad vi gjorde. Sen langade han upp en bukett tulpaner och en knippa färsk salladslök ur en påse och gav oss. Lite senare stod tre små skolpojkar och ropade "Welcome To Ukraine" och så fick vi en liten pratstund. Folk är väldigt vänliga och många försöker prata med oss så gott de kan på den lilla engelska de behärskar. En cyklist stannade oss idag, han pratade inte ett ord engelska, men vi kunde förklara vad vi gjorde i alla fall, han tog sig för pannan och himlade med ögonen. Det är väldigt trevligt här. |
|||
Det blev en kort dag idag, 33 km. Nu bor vi på hotell, äter en massa och ser damer vingla omkring på skyhöga klackar. Det är rätt skönt att sitta på en uteservering, slappa och titta på folk. |
|||
|
5 maj Idag är första dagen jag hade tråkigt. 17 grader och mulet gav hjärtat glädskutt på morgonen. "Jösses vad det ska bli skönt att springa när det är svalt" tänkte jag. Vägen var rak, bilarna färre än groparna. Inga människor, inga hästar och vagnar. Knappt en ko. Tysta byar med stora hus som tycktes tomma. Carina sprang de första tio - det är ett tecken på sinnets flexibilitet; När hon springer med Baby Blue så uppfattar jag det är som att det är hon som springer, inte jag. Jag springer och håller i Bianca, det går bättre än jag trott, men mitt huvud räknar inte det som att jag springer. Det är först när jag håller i Baby Blue som "mitt" pass börjar. Helt ologiskt, jag vet. Men kan jag använda sinnet på detta sätt så kan jag göra mycket konstruktivt av det. |
|||
Det är påsk, en jättehelgdag här, och det mesta i stan var stängt. Vi hittade en liten restaurang med hjälp av Olga, en jättetrevlig engelsklärare som hjälpte oss beställa ukrainska specialiteter - rödbetssoppa, riven potatis blandad med ägg och stekt, serverad med gräddfil, och schnitzel - och som gav oss tel nr och mailadress om vi behövde hjälp i fortsättningen. Med fulla magar och efter ett trevligt samtal med Olga var det lätt att fortsätta. Kilometrarna plockade på lätt och under kvällen sprack molntäcket upp och vi sprang i syrendoft bland gröna, ganska låga kullar. Det som började tråkigt vändes till en underbar kväll där jag kände mig urstark och aldrig ville sluta springa. Det var så vackert omkring oss! |
|||
Det kan låta jobbigt att lägga sig otvättad i en kall dalgång med bara kall mat i magen efter 58 kilometers löpning. Men, vi skrattade. Det är ingen fara. I morgon kommer vi till en stad, vi får duscha, bli varma, äta varm mat och då kommer vi njuta än mer utav det just på grund utav ikväll. Samtidigt så är jag mätt i magen, det blir varmt bara jag krupit ned i sovsäcken och sista kilometrarna gick jag så svetten har hunnit torka och jag blev inte så saltig idag eftersom det inte var så varmt. Dessutom slipper jag kladdet från solkrämen, den behövdes inte idag. Så allt som allt har jag det rätt bra och det här blev en komisk kväll som blir ett bra minne! |
|||
Jag ligger på en säng, nyduschad, i morgonrock, och skriver. Det är verkligen dagens största överraskning. Vi hade tagit oss drygt 50 kilometer och just börjat leta efter tältplats när det dök upp en skylt med "Hotell" på det kyrilliska alfabetet. Kors i taket! Vi kom iväg i hyfsad tid i morse, Carina sprang de första tio kilometrarna med Baby Blue. Jag cyklade bredvid. Nä, jag skämtade. Jag springer med Bianca. Det blir löpträning blandat med coreträning. Carina är på sin tredje upptrappningsdag nu, och för att öka löpdosen långsamt har vi kvar Bianca. Det är väldigt skönt att se Carina springa igen! Numer ser vi än konstigare ut längs vägen; först kommer en löpare med en överlastad barnvagn och högst uppe på den sitter Inga, sen kommer jag springandes med en cykel. Och så gör vi som alla bilförare, snirklar kring alla gropar i vägen. Än är vi på ena sidan, än på andra. Inte konstigt att folk tittar. Bilvägar i Ukraina |
|||
Då stod det där. Hotellet som var så fantastiskt placerat. Mitt ute i ingenting. Det är stort, vi har ett jätterum, och vi är enda gästerna. Nere är dukat till festmåltid men restaurangen är stängd. Den enda som finns här utom vi är en ung kille som poppar musik i matsalen och spelar dataspel. Att vi inte kan få mat gör inget, vi har egen frukost och middag med oss eftersom vi räknat med tält i natt så när Carina kommer ut ur duschen ska vi ned i hotellträdgården och försöka elda i vårt kök och laga middag. Som sagt, jag föstår om en del tycker vi är konstiga. |
|||
Vi vaknade bland gullvivor och smörblommor och några få myggor som tappert höll sig kvar sen igår kväll. Det blev drygt två mils löpning in till Cernivci. Som vanligt hade vi över 30 grader - i skuggan - och i Ukraina hittade vi något vi saknat i Rumänien. Isglass! Jösses, vad gott det var! Det blev två isglasspauser medan vi snirklade fram bland groparna i gatorna. Hade jag bott här hade jag nog också haft en Lada. Skulle inte vilja förstöra en fin bil på groparna här. Pakethållaren på Bianca rasade ned längs vägen, skruvarna har släppt. Vi lagade med kabelklämmor och silvertejp. Väl inne i stan rengjorde vi köket, köpte batterier, lagade mina regnbrallor, tvättade massa kläder (vi var lite smutsiga... Se tvättvattnet på bilden) och hängde upp dem till tork i den stekheta värmen. Vi letade kartor utan att hitta någon i bra skala. Vi får navigera efter Carinas utrivna bilatlas och de kartor vi har på paddan. |
|||
En vän frågade mig hur det känns i huvudet efter så lång tid på väg. Jag svarade "fridfullt, rofyllt" Det finns inga bekymmer, ingen stress i världen. Det enda som oroar är tanken på att bli skadad eller att något ska hända med mina kära där hemma. Nu har något hänt. Mamma är kvar på sjukhus men kommer att bli bra. Jag hoppas det här innebär att hon blir riktigt pigg och möter oss på kajkanten vid Stadshuset när vi kommer hem. |
|||
Morgonen var långsam. Solen steg bakom disiga moln och det tog tid innan den torkade tält och liggunderlag. Vi packade allt blött ovanpå Baby Blue för att låta det torka under dagens löpning. Båda hade vi hjärnsläpp igår. Vi kom ihåg att skydda paddan för regnet men glömde bort kameran. Efter en viss torkning i solen fungerade den igen. Jag har bara ett par shorts med mig så det sista jag gjorde innan avfärd var dra på mig de blöta. |
|||
Så var vi i Ukraina. Spontana reaktionen hittills är stora, fina hus, gropiga vägar och riktigt gammal bilpark. Det är många skruttiga Lador som kör omkring här. Vi ser kor och höns vid vägarna och hästaroch vagnar, och halva PET-flaskor över planterade grönsaker, så det har inte ändrats Efter gränspasseringen tappade jag lusten att springa. Ville inte. Har varit nedstämd sen igår, så klart. Minnen med mamma flimrar förbi då och då. Jag är glad att jag har henne och alla andra i min familj, de är värdefulla för mig. |
|||
Middag blev cashewnötter, choklad, fanta, kex, smetana (något som liknar gräddfil) och tomat. Köket fick vi inte igång så pastan vi hade tänkt laga ligger kvar under vagnen. Känns som en så där bra återhämtningsmat efter drygt 44 km. Men men, i morgon blir en lugn dag. Vi tänker ta oss två mil in till en stad och leta kartor och nya batterier till min pannlampa där. Och rengöra en hel del grejer. Blir skönt med eliten paus. Jag längtar efter att sittapå ett café och dricka en kaffe. |
|||
|
1 maj Morgonen började med intervju för P3 och P4 "Vaken". Vi tog oss iväg och jag sprang igen och det kändes suveränt! Idag blev det värmerekord, hela 40 grader visade termometern på. Efter åtta kilometer var det dags för första glasspausen och jag tänkte att det skulle bli många sådana idag. Vid lunchdags hade vi kommit in till Suceava och åt en alldeles fantastisk lunch på en restaurang. Lammkotletter, potatismos, en sallad som serverades i en nybakad brödkorg och färskpressad fruktjuice. Mums! Det var skönt att äta lamm, annars har det varit väldigt mycket kyckling och gris i Rumänien. I menyerna anges vikten på rätten man beställer. Praktiskt för en storätare som jag! Lagom till vi skulle gå kom ett glatt sällskap och drack vin och åt något speciellt bröd. Vi fick också en liten hutt, jag förstod aldrig riktigt vad de firade. Det var första maj och de var lediga och till helgen är det visst påsk, så de var lediga sex dagar i rad. Vid lunch föll första regndropparna. Regn är något som verkligen lyst med sin frånvaro under vår resa, det precis som mygg. Mygg har vi bara haft två kvällar. Sen fortsatte regnet falla. Jag sprang i sportbh och shorts. Och njöt! När jag blivit blöt kan jag inte bli mer än blöt. Temperaturen droppade till 22, vi var ute på en liten grusväg vid något som såg ut som blandad bokskog, vi passerade en fantastisk söt liten by där alla byggt små utsmyckade hus kring sina brunnar. Och jag sprang, och kroppen fungerade, och jag var lycklig. Regnlycklig! Det är fantastiskt att få springa och att göra det i regn. I regnet satte vi upp tältet, vi har aldrig varit snabbare. Sen torkade vi oss torra med handduken, duschen var redan gjord. Därefter försökte vi få fyr på köket och det var enklare sagt än gjort. Vi skrattade när det för tredje gången slocknade för oss. När mörkret fallit fick vi äntligen fart på det och med dyblöta sockar och skor satt vi sedan och åt varm, god pasta. Nu har vi 24 kilometer kvar till Ukraina. Där har vi hört att vi ska inte ens tänka på att ha datatrafik påslagen på paddan för då blir vi panka. Jag gissade att telefon också kommer vara dyrt så jag passade på att ringa hem. Och fick veta att mamma ligger på sjukhus. Sen försvann de flesta känslor för mig. Men jag hoppas och tror att det innebär något väldigt gott i slutändan. Att hon blir frisk och pigg igen och att vi får göra tjejmilen tillsammans i höst, som vi brukar göra. |
|||
Idag kom vi inte upp till skamgränsen. Den är på 38 kilometer. Det är vad vi behöver göra per dag för att komma hem till Sverige innan semestern är slut. Dagens sträcka blev 34 km, lugn gång för mig och cykel för Carina. Idag har jag inte känt någonting alls i foten, i morgon blir det löpning igen! Det är svårt att veta vad som är något som bara går över, vad som kan växa och bli till en skada och vad som bara är inbillning. Jag hoppas att det jag kände hör till den sistnämnda gruppen. Idag har vi haft 32-34 grader varmt och lite lätt vind. Kändes skönt. Vi var på en lite större väg idag och det blir mer opersonligt. Vi möter inte lika mycket människor då. Lunchen idag blev en halvliter glass och juice. Gott! |
|||
Nu har vi inte långt kvar i Rumänien. Det är drygt sju mil till gränsen. Känns lite tråkigt att lämna det här landet som jag blivit småkär i. De trevliga människorna, det böljande gröna landskapet, kläderna som hänger ute på tvätt, människorna som arbetar på åkrarna, de avskurna PET-flaskorna som sätts över plantor och används som små växthus, hästvagnarna, brunnarna, de öldrickande männen, de blommande frukträden, alla halvfärdiga jättehus som står tillbommade och alla Magazin Mixt. Jag trivs här. Jag hade fördomar om Rumänien innan jag kom hit och alla blåste bort ute på den rumänska slätten. |
|||
Idag har vi vandrat genom vidunderliga landskap. Ja, just nu går vi båda. Och Carina cyklar emellanåt. Jag kände något i vänster fot igår och bestämde mig för att köra voltaren i två dagar + enbart långsam gång. Jag har inte haft ont, det var bara något som kändes annorlunda. Men jag vill inte åka på något, jag tar det hellre lugnt ett slag. Vi kom iväg sent och strosade sakta genom landskapet medan vi pratade om buddhism och världsåskådning. Kilometrarna flöt förbi. Vi missade avtagsvägen vi skulle in på och fick vända. Det var en lite grusvägsom ledde oss uppåt i kulligare betesmarker där tystnaden rådde förutom en och annan herde som tittade på ekipaget med en cykel, två tjejer och en babyjogger med en docka tronande högst uppå. Det vägen blev tidvis två hjulspår i torkad lera och Carina brast ut i "det spelar ingen roll hur sent vi kommer fram ikväll, jag älskar det här!" Och jag höll med. Det är underbart att få njuta av vacker natur samtidigt som vi var ute helt på okänd mark. Ska vi gå till höger eller vänster? |
|||
Vi kom fram, fick ett hotellrum. Alla restauranger hade stängt så det blev macka och juice, inköpta på en mack. |
|||
Vaknade i ett fuktigt tält. Temperaturen hade gått från 38 till 10 och daggen fallit. Vi började med hänga upp tältet och allt annat innan frukost. En man och två hästar kom förbi och letade en bortsprungen häst. morgonstund har ägg ?!? i mun Efter några kilometer råkade vi på en marknad. Griskultingar instängda i vita säckar, kycklingar, fruktträd, möbler, kläder, plantor, frön, seldon, hackor - allt bytte ägare. Unga killar på vespor transporterade stora säckar med majs. Finklädda människor, på väg till kyrkan, blandades med de på marknaden. Jag fascineras lite av hästarna. I de små affärerna säljs det ofta öl och några plastbord står utanför. Alltsom ofta står även en häst och vagn parkerad utanför medan föraren tar sig ett glas därinne för att sedan köra hem. Hästen är ett vardagstransportmedel, ingen raritet. Jag gissar att några tog häst och vagn även till kyrkan. Vägen ledde oss genom rader av byar, alla vackra. Vid en liten butik åt vi dagens lunch - en liter mjölk, en påse muffins, en chokladcroissant, bananer, kex och en glass. Rena löparmaten? Även idag nådde temperaturen 38-strecket. Fördelen med det är att 30 grader känns rätt svalt efteråt. Idag hade vi tur och fick lite moln och vind. |
|||
Jag kände något i min vänstra fotled, uppåt mot benet. Det gör inte ont, det är bara något som känns. Det kommer och går. Jag blev naturligtvis rädd, vill inte råkat ut för samma som Carina. Därför blev det gång hela vägen in till Pietra Neamt som visade sig vara en riktigt stor stad. Vi har gjort 46 km idag och 45 de två dagarna tidigare, så vi gör bra sträckor. För första gången sedan Istanbul har vi sett en McDonaldsskylt. Här finns kabinbanor upp på de relativt branta bergen runtomkring. Vi frågade efter hotell och svettiga och gatudammiga knallade vi rakt in på stadens fyrstjärniga hotell och gladde oss åt att vi har råd att ta in här. Det är skönt att ha den friheten. |
|||
Idag blev det rekord. I värme. 38 grader stod termometern på som mest. Watch out Badwater, here I come! Det är första gången jag sprungit i så varmt väder. Det blev inte massor löpning. Några timmar på morgonen, lite till på kvällen. Däremellan gick vi, åt glass eller latade oss i skuggan. Och så följde vi våra EM-svenskar! Jösses vad vi gick och höll tummarna och hejade på Kajsa, Kerstin, Sophia och Philip! Vi mötte ett par i hästvagn som så gärna ville prata med oss och karlar inne på en affär som gjorde sitt bästa för att lära oss rumänska. Folk är så trevliga, många hälsar och pratar och jag önskar så mycket att jag kunde prata med dem än mer. |
|||
|
|||
Ytterligare en lugn dag. Vi har tagit oss fram i landskapet som blivit mer och mer kulligt längst vår väg. Det faller vita blomblad i luften; våren håller på övergå i sommar. Odlingslotterna är mycket mindre nu och klättrar upp på kullarna. Även idag har det varit varmt, 30 grader. Men kroppen vänjer sig, det har nästan känts bekvämt. Fast mitt på dagen blev benen sega i värmen och vi åt en lång lunch. Igår var jag orolig. Orolig att jag också ska gå sönder. Kände en press från mig själv att nu måste jag klara det här, så att i alla fall en av oss kommer löpandes hela vägen hem. Idag är de tankarna borta, tack och lov. Jag kan inte springa omkring och tänka så, då njuter jag inte av resan. "Det är lika viktigt att du förblir hel som att jag blir hel igen" sa Carina. Väldigt klokt sagt. Fokus är därför på att hålla tillbaka lite. Nu får jag köra Baby Blue hela tiden och det är en högre belastning om än Carina tar en del av vår packning på Bianca. Men största fokus ska vara på att njuta av allt vi upplever. Det jag övar på blir jag bra på så jag ska öva mycket! |
|||
Orange som en hel apelsin gled den upp över trädtopparna på kullen mittemot. Majestätisk i sin elegans. Jag har aldrig sett en månuppgång på det sättet förut. Det var magnifikt! Det är fortfarande 24 grader varmt, klockan tio på kvällen. Känns lite kyligt faktiskt, dags att sova! |
|||
Idag har vi lekt chickenrace. Med långtradare. Det går ju att diskutera hur smart det är, men när vi sprungit några mil på en stor motorväg med jättebred vägren och folk envisas med att köra på vägrenen till 20 meter innan oss, då surnade jag till och tänkte "Flytta på dig plåtburk eller skyll dig själv!" Nåja, en långtradare stannade på vägrenen, med blinkande ljus. Jag undrade vad han höll på med. Han log stort, öppnade dörren och gav oss en tvålitersflaska med bubbelvatten i den 35-gradiga värmen. Nu mer är långtradarchaffisarna förlåtna på grund av honom. |
|||
Det var en lugn löptur idag. Vi tog en lång lunch för att undvika det mesta av den stekande värmen, vi hade jordgubbs-, choklad- och glasspaus. Och i lagom tid till middag kom vi fram till Adjud, 46 kilometer senare. Det fungerade bra att cykla och springa. Carina är en mästare på att balansera. Vi fick fast en del av packningen på de två pakethållarna, vilket underlättade för mig. Inga fick dock hedersplatsen, hon har tronat i ensam majestät på pakethållaren där fram. |
|||
Idag var det vilodag för kära mig och kära alla. Jag låg på lite vätskeminus sen igår. Det var skönt att bara sitta och slöa på ett café med en glassdrink och fötterna upplagda på en fåtölj. Sen köpte vi en cykel. Bianca heter vår nya familjemedlem. Hon är döpt efter dottern hos den rumänska familjen som vi bodde hos. Cykelhandlaren fick passa på att ta sig en titt på Baby Blues bromsar och ordna till dem. Vi träffade en väldigt pratsam ung kvinna som berättade att många flyttade från landet till stan för 20-30 år sedan, men nu finns en trend att de som har råd flyttar ut till byarna och försörjer sig på det deras hushåll kan producera. I familjen vi bodde hos körde mannen lastbil medan kvinnan malde majs till mjöl som hon sålde som kycklingfoder. Hon sålde även virke och hade höns, grisar och odlade en massa. All mat de bjöd oss på var hemtillverkad, allt ifrån korven, det rökta köttet, till plommonbrännvinet. Den unga kvinnan berättade att de äldre sitter utanför sina hus och ser människor passera, det är deras nöjen. Byarna är ofta väldigt levande. Folk är verkligen ute och rör på sig hela dagen. I morgon bär det av igen. Prognosen säger trettio grader varmt i flera dagar framöver. Det skrämmer mig lite. Jag blev lite yr i går. Vi får se till att starta tidigt och se tillsatt skydda oss så gott vi kan. Känns bra att vara tillsammans igen! Så här brukar vårt vardagssnack vara vardagsprat vid Donau |
|||
Det är dumt att tänka på att jag ska komma fram. Igår var temperaturen kring 20-22 grader, asfalten slät och fin och marken platt, luften var sval. Jag sprang och njöt av allt jag passerade, existerade bara i det som var. Jag upptäckte att jag kommit 61 kilometer först då jag hittat lägerplats för natten. I morse bestämde jag mig för att springa hela vägen till Carina i Focsani. Genast räknade jag hur många kilometer det var kvar. Det blev tråkigt. Istället för att vara där jag var så var jag hela tiden längre fram. Rätt meningslöst. Sen var det en jobbigare dag att springa. Det var 27-30 grader varmt, solen stekte så jag fick ta på mig min t-shirt med lite längre ärmar för att skydda den skinnsnutt som inte blivit så exponerad tidigare. I byarna finns vattenkranar längs vägen som var guld att skölja huvud, hår och keps i. I de minsta byarna finns det minst två, tre "Magazin Mixt" som säljer allt från vaxdux på meter till lukta-gott-i-toaletten-saker till cola, glass och konserver. Men inget riktigt däremellan, ingen mat direkt. Restauranger finns bara i städer. Idag levde jag på en mix av nötter, choklad, glass och yoghurt. Jag fick sockertoppa mig framåt. En väg, som till och med var gul på kartan, dvs relativt stor, började med gropig asfalt, övergick till grus och till slut var den bara två traktordäck som kört fram över en åker. Så var det i över en mil. Möjlig att springa på, men det hade varit elakt mot Baby Blue. Vi har inte haft någon punka än och jag hoppas det förblir så. |
|||
Jag undrar hur jag ska ta med mig filosofin att bara vara där jag är, och inte längre fram, i ett 24-timmarslopp? På en 400-metersbana är jag fysiskt sett där och framme samtidigt. Mentalt sett kanske jag bara kan vara där jag är. |
|||
Så blev det bodelning. Carina tog mobilladdaren och jag tandkrämen. Och solkrämen. Fast Carina tänkte smart, jag kan ladda min mobil via solcellsladdaren. Livet blir krasst på ett helt annat sätt, tycker jag, när man springer så här. Är det 36 km till nästa hotell och en fot är skadad, då blir det jobbigt. Det finns inget sätt att krypa runt eller att förenkla det på. Vi har råkat springa sex mil för långt. Vägen mellan Mangalia och Harsova skulle vara 14 mil enligt vår plan, men råkade bli 20. Så kan det gå med vägar i Rumänien! Delvis beror det på att vi inte vet vägens skick utifrån kartan och fått vända några gånger och dels beror det på att vi inte sprang över Constanta som tänkt. |
|||
Våren är mer och mer kommen, träden är ljusgröna och överallt sår bönderna. Syrenerna här knoppar. I kväll när jag närmade mig nattens läger såg jag berg i bakgrunden och faktiskt böljade landskapet lite mer än tidigare. Ska bli härligt att komma upp i bergen! De människor som förstår vad jag håller på med tar sig för pannan, ler, och sen gör de korstecknet, ofta tre gånger. Det där med korstecknet har kommit senaste dagarna. I varje by finns det oftast en kyrka, så har det alltid varit, men korstecknet är nytt. |
|||
Nu ska jag sova ensam i tältet. Jag har hittat en jättebra tältplats, långt, långt från närmst väg och väl skyddad, men visst pirrar det lite extra i magen att vara ensam. Jag hoppas att jag sover gott! Vill det sig väl är jag kanske framme i Focsani redan sent i morgon kväll. |
|||
Vilken dag. Den började med att mamma och pappa sjöng för mig då det är 42 år sedan jag föddes. Det rörde vid mig att höra deras röster, så långt borta och ändå så nära. I en liten by ropade några män åt oss att komma in och dricka kaffe. Glada och fryntliga frågade de vad vi gjorde och vi lyckades förklara. Carina fick dem att förstå att det var min födelsedag och de sjöng för mig på rumänska, sen kom kakor fram på ett fat och så sjöng de för mig på engelska. De stod och vinkade ända tills de inte kunde se oss längre bakom kröken. Födelsedagssång Födelsedagstårta Det blåser! Vi letade efter lunch och i en annan by beskådade hela befolkningen när vi handlade pasta, konserverat kött och något crème fraîche aktigt. Redan då hade Carina ont i foten. Sen haltade hon några kilometer. I nästa by åt vi gårdagens överblivna, kalla pizza. Vi undvek ämnet länge, sen gick det inte längre. |
|||
Det var uppenbart att det inte gick fortsätta på den foten. Mitt alternativ var cykel, men Carina trodde inte det skulle fungera. Det gjorde till och med ont att böja på foten. Det kändes som att sitta låst med inte en enda attraktiv väg ut. Tårarna brände. Det kändes så himla orättvist. Beslutet blev att Carina åker till Focsani och vilar där tills jag kommer springande. Det är tre dagars löpning. Sen får vi se hur det blir när vi ses där. Det känns tungt. Väldigt tungt. Vi skulle göra det här ihop, det var tanken hela tiden. Vi vet inte om det är benhinneinflammation eller inflammation i senan eller både och. Oavsett vad så är jag rädd för att det i te går över på en vecka, kanske inte heller på två veckor. Väntar vi så länge är den här resan körd. Därför blir det så att jag fortsätter springa och Carina vilar. Så hoppas vi att vi får fortsätta tillsammans efter det. |
|||
Vi letade förgäves efter tältplats och stannade och frågade en familj om var vi kunde bo och berättade att Carina var skadad. De erbjöd oss först skjuts, sen att sova hemma hos dem. Nu sitter jag vid deras köksbordet och skriver, de har bäddat i soffan åt oss. Det var roligt att få leka med Bianca, 8 år och Andrej, 2 år och på en mix av rumänska, spanska, engelska och svenska försöka göra oss förstådda. Det förgyllde enormt slutet på dagen, tack och lov, för visst är jag ledsen ändå. |
|||
Vi hade en varm natt. Tältplatsen hittade vi sent, som vanligt, det platta landskapet får oss att använda varenda tillstymmelse som ser ut som en buske. Gläntan vi hittade precis medan solen färgades röd var exemplarisk. Vi var skyddade från bilar och morgonsolen torkade tältduken från dagg. Enda som störde var att vi tältade i en kom-till-mig grop så vi har legat och sparkat på varandra hela natten. Det är vi rätt vana med numer. Jag brukar säga att vårt förhållande är som vilket äktenskap som helst. Vi har våra roller. Jag ritar in dagens distans på kartan, Carina för in den på loggboken på paddan. Carina packar tält och liggunderlag, jag packar kök och vagnen. Idag var vi lite äventyrliga och Carina packade köket och jag tältet. Märkligt så lätt det går att skaffa vanor. Idag har jag navigerat med kartorna på paddan och hittat självutläsaren på kameran. Det går framåt! Vi tejpade Carinas benhinnan i ett försök att få den att bli bra. Förhoppningen är att det är benhinnan som varit dålig hela tiden och inte senan. De sitter rätt nära varandra och det är är svårt att känna skillnaden på vad som är vad. En kurs i anatomi skulle sitta fint. Vi småsprang och gick 35 kilometer idag och Carina har haft lite känning, men inte alls samma smärta som igår. Det känns hoppfullt! |
|||
Vi har haft en lugn och skön dag. Vid ett krigsmonument stannade vi till och med och tog en öl. En klart berusad man ville prata, tog mig på armarna och gjorde tecken som anspelade på sex. Vi igonerade honom så gott det gick. Då böjde han sig fram och tog mig på bröstet. Jag flög upp, gav honom en smäll och så gick han iväg. Det kändes bra att försvara sig. Genom att jag gjorde det kändes det hela inte som ett övergrepp utan bara som en dum karl som fick sig en åthutning. Idag har stämningen varit mycket högre. Hoppet lever om att vi klarar detta och det känns SKÖNT!!! Inatt bor vi på ett långtradarchaffisställe. Känns jättebra! |
|||
Vi började morgonen med en frukost som var dyrare än kvällens middag. Tack och lov för det, det blev ingen mat förrän det var dags att krypa in i tältet. Färden gick norrut längs Donau som var grymt översvämmad. Det verkar vara normalt, det fanns vallar som skydd mot vattnet på många ställen. Vägen vi sprang längs var en rätt stor väg på kartan och med tanke på gruset och hålen i asfalten är jag glad att vi inte valde en ännu mindre väg. Idag fick vi se områden där folk uppenbart inte har speciellt mycket. Det var rackliga hus, byggda av plåtbitar och sten. Vi passerade också välmående byar, riktigt idylliska, med Donau snirklande nedanför. |
|||
Det känns så himla surt. Carina kan springa och gör det suveränt bra. Nu har hon haft ont på ett eller annat sätt, alla dagar vi sprungit, utom två. Vete sjutton om jag skulle ha fixat det. Och hon går till råga på allt omkring med ett glatt leende, mitt i smärtan, för "på vilket sätt skulle det bli bättre om jag klagar?" säger hon Vi pratade om att köpa en cykel i Harsova och att hon cyklar bredvid i några dagar, tills allt känns bättre. Det skulle känns synd, tanken är ju att springa och paddla hem. Samtidigt känns det helt klart bättre än bryta. Vi ringde Rune och fick tips och råd - han är vår akuthjälp - och han trodde detta kan vara benhinnan. Efter lite räknande på vad vi behöver klara för distanser för att komma hem innan semestern är slut och efter att framför allt fått mat i magen så steg humöret uppåt. Jag kom på att min kompis Lena tejpat bort sin benhinneinflammation och vi ska pröva tejpa i morgon. I Harsova blir det sen förmodligen några dagars vila. Går det över så fortsätter vi som planerat, går det inte över så köper vi cykel. Vi får se vad det blir. |
|||
När jag blir stor ska jag bli LCHF:are. I morse åt vi frukost på fem ägg, som vi gjorde äggröra av tillsammans med grädde. Grädden som blev över drack jag upp. Vi stekte skinka och åt mackor med salami och ost på. Och bananer till det. När det var dags för lunch var jag knappt hungrig. Det var så skönt i magen! Mycket bättre än vitt fluffbröd, yoghurt, banan och juice som vi ätit annars. Idag har vi passerat Medgidia och kommit fram till Cernovoda, precis vid Donau. Vi har sprungit! Så himla skönt! Precis i slutet skrek Carina till och hoppade på ett ben. Jag tänkte "shit, där rök senan" men det var bara en blåsa som sprack. Det gör nog så ont, men är inte så farlig för vår fortsatta löpningen den tas om hand på rätt sätt. Landskapet har blivit lite kulligare och numer finns det några träd här och där. Imorgon kommer färden gå vidare norrut längs Donau, i riktning mot Harsova. Det ser jag fram emot! |
|||
Jag har fått en förkärlek för att sova i tältet. Då styr vi vår dag helt själv, vi behöver inte komma fram någonstans. Det blir lugnare. Jag gillar att sitta och laga mat på kvällen och krypa in när mörkret faller och vara skitig och ta de tillfällen som finns för att tvätta sig - en bäck eller en toalett på en restaurang. Livet är så enkelt så. Enkelt och skönt. Inatt bor vi på hotell. Det har sina fördelar. Baby Blue har fått sig ett välbehövligt bad och vi ska laga bromsen som inte fungerat sedan lerinpackningen. Och tvätta två tyglappar som låg i köket. De har möglat. Carina och Janne har lagt upp en länk med den väg som vi verkligen springer, kolla länken bredvid Miklagård till Stadsgård på startsidan. Den uppdateras inte varje dag, så håll till godo. Dagens sträcka blev 44 km. |
|||
Carina har pyspunka. På sitt liggunderlag. Vi missade en enda tagg igår och den ställde till det. Vi ska laga det när vi hittar det. Idag fortsatte de gröna, lätt böljande landskapen. I de grunda dalarna tränger de små byarna ihop sig, gömmer sig för vinden. Här finns ingenting som tar emot. Det blåser hela tiden. På kartan finns vita, gula och röda vägar. De vita är de minsta. Igår försökte vi oss på en sådan, det var då vi hamnade i leran på en traktorstig. Idag var vi på den släta, fina asfalten på en annan vit väg. Sen hittade vi en tredje som inte ens fanns med på kartan. Det är med andra ord svårt att veta hur vi ska ta oss framåt. Det blir sick sack kringelikrokar alltsom oftast. Vikom oss 43 kilometer idag men det betyder inte att vi tagits 43 kilometer på den planerade vägen. Vi får se hur långt det blir i Rumänien. |
|||
Det finns matbutiker i varenda småby men vi har upptäckt att riktig, lagad matlåda restaurang är det bästa. Vi fungerar bäst på det. Restaurangerär det ont om. Idag jublade vi när vi hittade en runt fyratiden. När magen är full med mat och belåten är det lätt att hantera kyla, regn och blåst. Prioriteringen är Mat, Värme, Väder, Väg. Ett enkelt, konkret och skönt liv. Satt utanför tältet ikväll medan stjärnorna tändes. Det är lätt att vara lycklig då jag är mätt och har någonstans att sova som känns tryggt. |
|||
Lera. Fullt med lera. Lera i bromsen, lera på däcken, lera under hela Baby Blue, lera under skorna, lera på paddan, lera på kläderna. Jag har aldrig varit med om så klibbig lera. Skorna blev ett kilo tyngre. Var. Nu får vi våra rumänska småvägar. Den första vi hav oss ut på måste varit fel. Den var markerad som väg 392 men visade sig inte vara mer än en traktorväg över en åker. Vi vände efter någon kilometer. Vi kom bara några tiotal meter innan det var dags att rensa framdäcket på Baby Blue igen eftersom bromsarna korkat igen. |
|||
Hitta tältplats på oändliga åkrar är en konst. Vi funderade ett tag på ett dike, det var det enda skrymsle där vi kunde gömma oss på kilometers sikt. Men tillslut skymtade vi en skog vi tog oss till. Det var en taggskog. Taggarna är upp till 7 cm långa på träden. Känns så där smart att släpa in barnvagnsdäck, uppblåsbara liggunderlag och tältduk i det. Men det var det val vi hade. Vi har gått hela dagen för att vara rädda om Carinas sena. Ändå har vi gjort 47 kilometer. Det känns skönt, nu är vi på väg igen! |
|||
Idag är vilodag. Carina är nedbäddad med cola, chips, choklad och frusen kyckling på foten. Egentligen letade jag isbitar men hittade inga och insåg att fryst kyckling är fryst mycket längre. Där låg hon och läste medan jag drog till Constanta. Med buss. Kändes ovanligt att förflytta sig så bekvämt. Kyckling på foten Jag har mina egna skäl att komma till just Constanta. 1999 anställde jag Octavian Badea, helt enkelt för att han var den bäste sökanden till en tjänst jag skulle tillsätta. Octavian var från Constanta och han var så tacksam för att han äntligen fått jobb som ingenjör efter att ha jobbat på lager i ett antal år, insett att den rumänska ingenjörsutbildningen inte räknades så högt i Sverige och därefter utbildat sig till ingenjör i Sverige. Octavian var den mest lojale och trofaste, enormt engagerad i sitt jobb och utförde det lysande. Vår fabrik blev nedlagd och jobbvägarna skildes men Octavian blev min vän. När hans fru gick bort i cancer fick jag sitta bredvid honom i kyrkan med ett svart band runt min arm. Det bandet var enda för familjemedlemmar. Octavian hjälpte mig under min skilsmässa och efteråt, jag bjöd honom på Anastacians konsert och sedan hörde jag inte mycket förrän en före detta kollega ringde. -Octavian gick bort för några dagar sedan Octavian hade också fått cancer och ville inte berätta det. Han pratade alltid om huset i Constanta dit han tyckte vi skulle åka hela gruppen, men vi kom aldrig dit. Nu när jag är så nära vill jag passa på att säga hej då till Octavian. Jag hade fått beskrivnings av hans son om hur jag hittar till hans grav. Jag var inne i Constanta och letade efter kartor och just som jag hittade en råkade jag på två män som skjutsade mig till kyrkogården. De gav också en massa tips inför vår kommande löpning. Det var en speciell känsla att stå framför Octavians grav. Jag kunde se hans ansikte, höra hans skratt och komma ihåg den humor och positiva syn och kämparglöd han alltid hade. Jag är glad för att jag fick lära känna dig, Octavian, och jag är glad för att jag idag fick hedra dig genom att besöka din grav. |
|||
Rumänien. Nu är vi här! Efter 26 mil i Turkiet och 33 i Bulgarien korsade vi gränsen. Landskapet såg likadant ut på bägge sidor, enorma böljande åkrar som bredde ut sig åt båda sidor och Svarta Havet till höger. Så passerade vi en sådan där tänkt linje igen, och vips så är mycket annorlunda. Det är vanliga bokstäver. Många begriper och talar engelska. Husen ser annorlunda ut, större, mer välhållna. Restaurangerna serverar fortfarande kycklinglever, hjärta och kalvtunga men nu hittar vi även polenta och dolmar på menyn. I varje småby vimlar det av små affärer som säljer mat, det bådar gott för våra kommande färder på landsbygden. |
|||
Jag är inte rädd den här gången. Visst blev jag ledsen när det gjorde ont för henne. Men förra gången blev hon bra. Rune blev bra och klarade springa hela vägen hem. Det bådar gott för att Carina också kommer bli bra. |
|||
Morgonlöpningen gick genom lilla Balchik, en söt liten by precis vid Svarta Havets kust. Vi svängde av på en liten väg, stilla, tyst, utan trafik. Solen sken och luften var sval. Jag ville inte springa, ville bara gå, och njuta av allt det vackra. Vid ett litet fiskeläger slog vi oss ned på stranden, badade fötterna och lyssnade på vågorna. Vi följde därefter en liten väg genom skogen, jag ville knappt prata, bara lyssna på friden. Utanför ett hus stod stolar utställda för en filmstudio och Ravels "Bolero" strömmade omkring oss. Det var nästan overkligt harmoniskt. En stor uppförsbacke senare var vi uppe på E87 igen. Vägen gick genom platta lantbrukslandskap. Bakom oss tornade molnen upp sig. En bil stannade och backade mot oss. Det var två män som gav oss adressen till deras guesthouse i Shabla, dagens slutmål. Lagom innan det stora åskovädret bröt ut satt vi unders deras veranda och drack kaffe. |
|||
I morgon är sista dagen i Bulgarien. Efter cirka 18 kilometer kommer vi korsa gränsen till Rumänien. Det är lite vemod i avskedet från Bulgarien. Det finns många vänliga människor här och det känns som jag bara sniffat på ytan. Men, i morgon och några veckor framöver får vi se vad Rumänien bjuder oss på! Det ser jag fram emot! Carina badar och Inga solar |
|||
Jag ligger på hotellsängen och lyssnar på musik. Den flödar ut i fingerspetsarna, i tårna och fyller hela kroppen. Det är första gången jag lyssnar sedan vi började vår löpning. Det jag har saknat hittills är musik. Och mjölk. Fikapaus vid vägrenen Idag tog vi en lugn dag. Känns märkligt att säga så om 37,8 km löpning, men så är det. Sinnena taggar verkligen ned, kroppen slappnar av. Vi åt frukost länge, gav oss inte av förrän vid 11-tiden. Efter att jag pumpat däcken på Baby Blue och råkat spruta självtätande slem på vårt hotellrums vägg... Det där kletet löste upp färgen och när vi försökte torka bort det så skrövlade tapeten ihop sig. Jag lämnade vårt visitkort, får se om vi får en räkning. Numer säger Carina att jag trashar hotellrum. Jag råkade även riva ned persiennen på hotellet dessförinnan. Nåja, i sakta mak tog vi oss ut ur Varna med dimman liggande tjockt. Staden avlöstes av skog och vi passerade 50 mil löpta totalt sen start. Vi råkade på några norrmän och engelsmän i en by där vi åt lunch. De bor i Bulgarien permanent och berättade att det var zigenarkvarteren vi sprang igenom igår då vi var i slummen. De bodde i Bulgarien på grund av de trevliga människorna här och det billiga prisläget. |
|||
Barnvagnslöpning i rondell En bulgar stannade och pratade med oss precis innan vi nådde kvällens mål, Balchnik. Han hade sett oss springa ut ur Varna i morse. Han tyckte inte om Bulgarien och tyvärr är det mitt intryck att det inte är många som är stolt över sitt land här. Samtidigt odlar folk blommor och gör så fint i sina trädgårdar och tar hand om sina ägor. Det känns lite motsatt. Idag lyckades jag läsa vad som stod på en skylt. Det har varit en sport att försöka dechiffrera det krylliska alfabetet och många tecken har jag lärt mig känna igen. Fast jag har fortfarande inte förstått hur jag säger hej eller tack. Det enda ord jag lärt mig är "ve" vilket betyder "två" |
|||
Tvätten torkade inte i vårt 17 grader kalla rum. Jag krängde på mig tröjan fuktig, den torkar på kroppen efter ett tag. Ute regnade det. Det blev vacker morgonlöpning där låga berg skymtade i blått i fjärran. Nere i dalen låg dimman tät. Efter en fikapaus på en mack - Carina gillade inte det vi åt så jag åt upp hennes också. Numer kallar hon mig för sin slasktratt - fick vi sällskap. En svart, fin liten hund adopterade oss. Det visade sig vara en ultrahund. Han hängde med oss i hela 17 kilometer. Först när vi stannade för lunch gav han upp. Solen kom fram och vi hade behaglig löpning i cirka 18 graders värme. Vi sprang genom en skog där löven precis slagit ut. |
|||
- Är vi på Malmskillnadsgatan? Råkade jag kläcka. Konstiga damer, de stod så utspritt. Väntade de på bussen? I skogen? Vid varsin hållplats, bara några meter ifrån de andra? Första kvinnan var klädd i ormskinnsstövlar, blonderat hår och stora glasögon. Nästa hade revade byxor tvärs över hela benen och höga platåklackar. Vi hälsade som vanligt när vi sprang förbi. Längre fram stannade en bil och släppte ut en tjej. Strax efter blev hon upplockad av en annan. Det var bilar hela tiden som plockade upp tjejerna, körde in på en liten skogsväg, stannade så de fick lite enskildhet och sen gjorde det de skulle. Den lilla skogsvägen vi sprang på var Varnas prostitutionsställe. Det var för uppenbart för att förnekas. Det vände sig i magen då vi såg två feta gubbar - verkligen gubbar - släppa av en tjej som rätade till de korta shortsen och tog sig en cigg. Hon vände sig från oss när vi sprang förbi, ville inte hälsa. En söt ung tjej vinkade när vi passerade henne och vi försökte prata. Det gjorde ont i hjärtat. Bilar stod verkligen överallt och kommersen var hög. Den siste vi såg var en ung kille som också stod vid vägkanten och väntade. När vi kom började han springa. Tillslut fick han ge sig, vi var uthålligare. |
|||
Kvällen bjöd på en sista magpirrande upplevelse för mig. Carina var betydligt lugnare. Enda vägen över viken var att springa över den höga motorvägsbron. Det fanns en gångfil, men den var för smal för Baby Blue. Jag tyckte inte alls om att gå där jag kände hur ärmarna på jackan fladdrade i vinddraget av bilarna som körde förbi. Men, vi fick en fantastisk utsikt över staden och Svarta Havet. Efter 55,7 kilometer gick vi rakt på ett riktigt lyxigt hotell där vi tog in och blev störtförtjusta när vi fick se det enorma rummet vi fick bo i. Nu ligger vi nyduschade i varsin säng och skriver, snart är det dags för middag! Enklaste sättet att tvätta både mig och kläderna är att kliva in med kläderna på i duschen! Enkelt och praktiskt! Vi går över bron |
|||
En underbar dag! Vädret var svalt och skönt - mellan 10 och 20 grader - löpningen fungerade utmärkt för oss båda och gick först över ett berg och sedan bland gröna kullar med några små byar. Vi hade åtta kilometers uppförsbacke först och det var härligt att få slita och svettas igen. Sen blev det böljande upp och ned innan vi kom ned till Svarta Havet igen efter en väldigt lång och skön utförslöpa. Vi sprang bland blommande fruktträd och trädgårdar fyllda med tulpaner och pingstliljor. Många hus är rätt stora. En del är krokiga och halvrasade, andra jättefina. Det känns som att vi ser en välmående del av Bulgarien. Vi blir omkörda av idel Mercedes och BMW, och det är stora bilar. Idag agerade vi "bodyguards" åt varandra då vi sprang på serpentinvägar. Den som inte hade Baby Blue fick springa en bit ut på vägbanan för att eventuella mötande bilar skulle se våra illgula jackor och lysande kepsar. Det är svårt att hinna flytta på 40 kg barnvagn om en bil kommer farande mot oss, men en lös löpare har lätt att springa åt sidan. Genom att vara en bit ut i vägbanan så ser mötande förare oss lättare och kan parera i tid. Jag är väldigt glad för våra illgula jackor och självlysande kepsar om än trafiken varit sparsam idag. Kepsarna fick vi av Rune. Han vet vad som behövs på vägarna, den mannen. utsikt över Sunny Beach |
|||
Idag har många bilförare tutat glatt och vinkat till oss. Kanske är det så att vi är på bättre humör och därmed vinkar mer till dem. Bulgarien har verkligen skinit med sin vackraste sol på oss idag, även när åskan mullrade och det regnade. förberedelser på vårt sätt |
|||
Idag har vi lekt gul bil. Det finns massor med gula bilar här! Vägen ut ur Burgas gick längs motorvägen och det var svårt att springa på den smala vägrenen. Bilarna kör rätt fort. Efter en tid bestämde vi oss för att ta en annan väg. Även där körde folk fort och en polis stoppade oss och sa "This is dangerous" men vi hade inte så många andra vägar att välja på. Vi vandrade mellan vingårdar och mandelträd. Naturen har ändrat sig, nu är det gröna, böljande kullar men mycket plattare än förut. Till höger om oss skymtade Svarta Havet. En bulgarisk kvinna skrattade när hon såg oss komma förbi med Inga tronande högst upp på vagnen. Hennes lilla dotter grävde i fickan och visade att även hon hade en minibarnvagn med en pytteliten docka i. Vi kom fram till Nesebar, en stor badort. Få saker känns så ödsliga som en badort under fel säsong. Det är hundratals med hotell men de flesta är stängda. Vi hittade ett tillslut där de till och med pratade engelska. Vi var i valet och kvalet om vi skulle fortsätta E87 längs kusten med risk för mycket trafik, eller om vi skulle ta mindre vägar inne i landet med mindre sannolikhet att hitta mat. Tjejen på hotellet löste det hela åt oss -"no traffic" svarade hon när vi pekade på E87. Jag pustade ut, lättad, sen duschade vi och åt. Det blev en trevlig restaurang där vi för första gången prövade bulgariskt vin. Gott! Restaurangerna är trevligare till utseendet här än i Turkiet, men charmfaktoren är än så länge högre i Turkiet. |
|||
Morgonen började med skrämselhicka. - Jag vill känna efter hur det känns, kanske är det bra att ta en vilodag idag. Jag fattade inte vad hon menade, det kändes som en störning i en Matrixfilm. Vad då? Inte springa idag? Vi pratade medan vi åt frukost. Det kom tårar i bägges ögon. Jag vill inte vara en slavdrivare som piskar på en som har ont. Carina ville inte ha ont. Vi har pratat mycket om hur vi ska hantera sådana här situationer innan vi åker och det var bra. Nu var det ganska enkelt att ta beslutet att stanna och vila en dag. Jag kände mig frustrerad först men efter att jag fått säga det så gick det över. |
|||
I kväll kl 19 kommer vi intervjuas av Kondis och det ska sändas live på kondis.no Tur att Carna fixar tekniken. I morgon kommer vi på P3 kl 05:45, i programmet "Vakna". Vi ska sitta här på hotellrummet med varsin örsnäcka till Carinas mobil. Det blir spännande! |
|||
Visst blev jag rädd i morse. Jag blev omskakad, rädd för att vi inte ska fixa det vi satt oss för. Vi vet att det är en påfrestning vi utsätter oss för och att allt kan hända. Vi ringde Rune och frågade om hjälp och han berättade att han gått tre dagar en gång då han hade ont på sin tur över USA. Det var skönt att höra. Hade han ont ett tag och kunde fortsätta så kan även vi göra det. I morgon bär det av igen! Och löpmässigt har vi snittat 35 km per dag, även med vilodagen inräknat, så vi ligger väldigt bra till! |
|||
Morgonen började med regn och 9 grader. Vi rullade ihop liggunderlag och tält, stuvade ned dem i blötan och åt varsin banan medan vi gick iväg. Vi sjöng alla regnsånger vi kom på - tämligen begränsat - och sen gick vi så snabbt vi kunde för att hålla värmen. I drömmen hägrade motellet vi hört skulle ligga 12 km längre fram. När vi närmade oss byn Marinka hade vi diktat enormt; Marinka, Marinka, Marinka vår vän Ge oss kaffe, ge oss mat Ge oss värme igen Melodi "Kalinka" |
|||
Önskedröm, jag vet, men ändå... Verkligheten blev en liten låda, byggd i plywood, där vi kunde köpa kaffe i en automat utanför och sen gå in och dricka samtidigt som vi åt vår medhavda yoghurt och bröd. Den lilla damen som drev stället såg hur vi satt och gnuggade händerna för att få upp värmen i dem och bjöd in oss i sitt rum för att spola händerna under varmt vatten. I hennes rum fanns en säng, ett snett skåp, ett litet kylskåp, en spis med två plattor och en tvättmaskin. Det var allt. Vi vandrade vidare och såg tillslut Burgas närma sig. Det är en långdragen stad, vi fick gå länge genom hamnkvarteren innan vi äntligen kom in mot centrum. Där gjorde vi high five när vi hittade ett hotell som både tvättar våra kläder och hade spa. Nu sitter jag och skriver medan Carina får en timmes massage. Sen är det min tur. Det är skönt att vara på väg. Jag har ingen aning om vad klockan är. Det saknar betydelse. Det spelar ingen roll hur jag ser ut. Det saknar betydelse. Livet är ganska enkelt på vägen. Mat spelar roll, och det gör även vila, värme och dricka. Jag känner mig enormt privilegierad. Vi tar in var vi vill, vi äter vad vi vill, även om det är dyrt med Bulgariska mått mätt så är det billigt för oss. Vi har t ex just ätit varsin varmrätt, två drickor var, dessert och kaffe för ca 150 kronor totalt. Jag drömde om sol och ett dopp i Svarta havet. Kan inte påstå att jag känner för det just nu. Men det ska bli kul att komma ut igen för att se vad vi upptäcker i morgon. Idag ska vi ta hand om oss. "Målet med dagen är att ge morgondagen en bra start" skrev Mattias Bramstång, och det tänker vi göra. |
|||
Frukosten bestod av två skivor bröd var, kaffe, korv, ost och några tomatskivor. Efter att vi frågat fick vi juice till. Jag var hungrig redan innan jag ätit klart. Vi hade bestämt oss för att ta en lugn dag. Efter att vi packat våra saker gick vi direkt och åt lunch. Carina och jag kompletterar varandra bra. Jag åt både min mat och det hon lämnade. Därefter gick vi direkt till en affär och köpte glass. Jag blev nästan mätt. |
|||
Turen bar genom enormt fridfullt landskap. Kullig jordbruksmark och skog, ungefär som på Turkiska sidan. Men det var tyst. Inga hundar som skällde, inga bilar som tutade och vinkade, bara enstaka gånger. Det är så märkligt, vi passerar en tänkt gräns mitt i ett landskap som ser likadant ut på bägge sidor, men helt plötsligt byts moskéerna ut mot kyrkor, alfabetet blir obegripligt, människor mer inbundna och språket ett helt annat. Vi fick tre olika svar på hur man säger hej och inget av det kommer jag ihåg än. Vi tänkte göra cirka 20 km men luften var skön, dagen skön, så vi fortsatte. Vid en porlande bäck drog vi av oss det mesta av kläderna. Stod barfota i det svala vattnet och tvättade våra svettiga kroppar. Efteråt var fötterna ett och ett halv nummer mindre. När solen dalade såg vi att vi hade 12 km kvar till en ny där en man sagt att det skulle finnas ett hotell. Löpningen var skön, vi bestämde oss för att satsa, väl medvetna om att om det inte fanns ett hotell så skulle det bli jobbigt. |
|||
En kvinna vi mötte gav oss kakor och visade oss till hotellet. Som var stängt. Vi gick vidare längs gatan, hamnade hos en tysktalande matrona som tog sig för pannan och sa "Schwer, Schwer" flera gånger när hon förstod att vi inte hade någonstans att bo. Vi åt gudomliga fläskkotletter med grönsaker och potatis, tvättade oss inne på toaletten och bytte kläder. Matronan skakade på huvudet och hade ångest när vi gick. Vi skrattade och sjöng där vi gick i beckmörket och bländade bilarna med våra pannlampor. Ganska snart hittade vi en fin liten plats där vi kunde tälta, relativt väl gömda för bilar och människor. Jag tycker det är kul när det blir så här, det ger udd till livet. Skillnaden mellan Bulgarien och Turkiet är markant. I Bulgarien ser vi motorcyklar, flashiga bilar och hyreshus där fönstrens är utslagna, vissa ersatta med plywoodskivor och balkongerna håller på rasa ned. Det är högt och lågt om vartannat. Folk är generellt mer reserverade. Jag får många tankar om - vad skapar en kultur? Och hur påverkas vi av styrelseskicket i våra länder? Vi är både lika och olika. Vår vilodag blev 48 kilometer lång. |
|||
|
Lite fler filmer i en liten liten by kvällspyssel minsta restaurangen hittills |
|||
Första dagen jag kände mig sliten. Vi vaknade till 10 grader och dimma. Spindelnäten syntes vackert då de var täckta med vattendroppar. Efte en frukost bestående av vitt fluffbröd, något som skulle kallas juice och en banan hav vi oss av. Två killar stoppade oss längs vägen och undrade om vi ville ha skjuts. Vi lyckades förklara att vi ska springa hem till Sverige och de himlade med ögonen. Det var en hel del backar idag igen. Springa är inget problem, då jag springer utan Bany Blue. Igår var jag stark som ett ånglok och idag gick det bra att springa både fritt, på platsen och nedför med Baby Blue. Men uppför... Det sög!!! Putta 40 kg framför sig tog på krafterna. Jag brukar inte fungera bra utan mat. Så var det även idag. 11 km till Cukupinar var en pina, de fem vidare till Armagan värre. När jag märkte att jag blev trött blev jag arg. Bet ihop i "jag tänker minsann klara det!" när vi sen insåg att det var 29 km till Dereköy och inte 24 som vi trott, då var missmodet överhängande. |
|||
Idag var det mer kargt landskap. Vi mötte många herdar som var ute med kor och får. De två senaste dagarna har gått på småvägar genom småbyar och när vi kom ut på stora vägen igen mötte vi en man och kvinna som körde ved med häst och vagn. De slet i sitt anletes svett och hälsade nyfiket och glatt på oss medan fina bilar som ägdes av mer välbeställda människor susade förbi. Det kändes lite märkligt att de slet så medan de som hade det bättre åkte bil och vi som har det jättebra struntar i bilen och ser till att svettas på andra sätt. Vi har mött massor med militärer. Igår funderade vi på att tälta i en militär security area bara för att toppa polisingripandet i Gökturk, men struntade i det. I dag blev vi för första gången stoppade av en militär. Det var en stilig, gråhårig herre som myndigt klev ur bilen på motorvägen för att få se våra pass. Vi är så vana numer med att bli tilltalade av polis och "jandarma" att vi bara tyckte det var trevligt. Och det var det också. Han kollade att allt var i sin ordning sen önskade han oss lycka till på färden. |
|||
Så var sitter orken? Idag var det verkligen i maten och med maten så kommer också den mentala inställningen. Kroppen verkar vara så otroligt mycket starkare än jag någonsin förstår. Ikväll kom vi till ett underbart litet hotell där vi duschat, torkat tältet, tvättat kläder och ätit! Sen har jag också tagit hand om min underbara kära kropp, som tar mg så långt. Masserat fötter och ben, stretchat mjukt och försiktigt och tackat den för att den är så underbar. Den är ett underverk! |
|||
Vi ligger i tältet efter dagens färd. Utanför blixtrar det och åskar. Det är varmt och mysigt i tältet fastän det är kallt utanför. Carina tyckte vi skulle ha en termometer på vagnen och det är faktiskt roligt att kunna se hur varmt eller kallt vi har det. Den hänger och dinglar från handtaget. Nyss ställde sig håret på armen rakt upp när en vildhund skällde på oss. I natt tältar vi på marker där får betar. Vi vaknade tidigt, hade stadens minaret precis utanför vårt fönster. Efter frukost på kokta ägg, tomater, gurka, vitt bröd, ost, fetaost och oliver gav vi oss av. Idag var det svalt, det är nästan så att jag fryser när det bara är 20 grader. Damen på restaurangen där vi åt igår vinkade när vi drog. Löpningen har gått fantastiskt fint idag. Drygt 48 km blev det, vår längsta dag hittills. Så gick den också genom fantastiskt vackert lantbrukslandskap. Efter att ha ätit lunch i Pinarhisar - och skrivit mängder med autografer på småflickors smala armar - svängde vi av från den relativt stora väg vi hittills sprungit på och in på vad som först såg ut att vara en jordväg. Gubbarna i en liten by hade avrått oss från att ta den vägen och jag är glad att vi inte följde deras råd. Det som öppnade sig för oss var stora, tysta, landskap där bara vi, grodorna och fåglarna hördes. Vägen böljade upp och ned genom landskapet och vi kom till den ena lilla byn efter den andra. Gudomligt vackert och fridfullt! |
|||
Vi traskade en bit utanför byn och kom till den äng där vi är nu, väl gömda bakom träd och kullar som skymmer oss. När jag slog på mobilen hade jag fått sms från Belkis, som jobbar på Ericsson i Turkiet, att vi kunde få sova hos byhövdingen i en by en bit härifrån. Under lunchen hade jag fått mail om att hon inte ficK tag på honom så jag hade struntat i att titta mer. Himla synd, det skulle ha varit jätteroligt att få tillbringa sista natten i Turkiet hos en Muhtar! I morgon väntar Bulgarien. Nytt land, nytt språk. Europas fattigaste. Vad möter oss där? Känns otroligt att vi snart har kommit igenom Turkiet och är i Bulgarien. |
|||
|
Filmtajm! Vår start i Istanbul Vägval i Turkiet |
|||
Idag har vi haft en lugn dag. Det har varit skönt. Vi promenerade lite drygt två mil från Saray till Vize där vi återigen har lyxen att bo på hotell. Jag hoppas att med vilan så blir både jag och Carina piggare och kan ta de cirka 8 milen som är kvar till Bulgariska gränsen på två dagar. Känns otroligt att vi snart är i Bulgarien! Idag hade vi mulet och lite lätt regn. Även det sparade på våra kroppar. Vi blev invikande på en bensinstation där de som jobbade ville dricka te med oss. Hade vi velat hade säkert någon av oss fått gifta sig med en turkisk 25-åring! Vi tror inte de förstod att vi är 41 och 49. Nu är landskapet flackare. Carina har planerat resvägen med gpsies och enligt den ska vi ha 3-4000 höjdmeter uppför till bulgariska gränsen. Det kan nog stämma. Idag har vi för första gången sett människor som arbetar ute på åkrarna för hand. Det trodde jag vi skulle se mycket mer av. Jag hoppas många av mina fördomar ifrågasätts under den här resan. |
|||
Utanför vårt hotell i natt har vi en moské. Jag vet att utropen från minareten kommer väcka mig. Men just de utropen ger en trygghet. Vi hör dem hela tiden, även när vi är långt ut i skogen. På sitt sätt symboliserar de att människor är nära. Ikväll åt vi på en restaurang där ägaren verkligen pratade engelska. Det var jättekul att äntligen kunna prata ordentligt med någon. Det hela slutade med att vi blev inbjudna till att kolla fotbollsmatchen mellan Real Madrid och den turkiska stoltheten Galatasaray (har ingen aning hur det stavas. Förresten, så spelar rättstavningen på paddan mig spratt ibland. Ha överseende med ord som blir konstiga! Skulle stå "lysande primula" i gårdagens text och inte lysande primtal...). Det blir skoj! Gårdagens rännskita gav med sig så fort den kom ut, nu mår vi båda bra igen! Med dagens vila är vi laddade för att springa vidare i morgon! |
|||
På morgonen var det 7 grader. Vi huttrade medan vi åt frukost stående utanför tältet. Det var fullt med kondens och för tidigt för solsken så tältet åkte ned i packpåsen, blött och dant. Vi ville komma iväg tidigt för att komma fram till Saray. Drömmen om ett hotellrum hägrade. Tvätta sig, tvätta kläder, få allt torrt.... Mmm! Som sagt, det behövs inte mycket för att göra en ultralöpare lycklig! Ganska snart steg temperaturen mot 24-27 grader. Det kändes helt ok jämfört med 32. Jag fascinerades av att det växer julrosor vilt i skogen. Det finns också lysande vackra primtal här och där, ungefär som blåsippor hemma. Skogen består av rätt små träd som inte slagit ut än. I övrigt springer vi genom välbeställd jordbruksbygd. Jag hade väntat mig se mer påvra förhållanden men vi ser bördiga marker, stors, välskötta hus och böljande landskap som är grönt, grönt, grönt. Carina hade det lite jobbigt igår men idag är hon piggare. Jag tycker det har fungerat väldigt bra hittills. Visst känns det ibland att baxa en 40 kg babyjogger uppför några hundra meter lång uppförsbacke i värmen, men det går över efter att vi nått toppen och fått tagit en sipp vatten. Det känns lite under fotsulorna på kvällen men det går över till morgonen. |
|||
Lunchen idag blev vita bönor och ris. Sällan har mat smakat så gott! Det fick dock lite konsekvenser. Efter att ha tagit hand om vårt blöta tält, tvättat våra kläder och ätit på en restaurang - där gästerna nästan slogs om att få dricka te med oss - så fick båda rännskita. Nåja, tur att vi är på hotell. Ska bli skönt att sova i en riktig säng i natt. Fast jag har sällan sett badrum där elkablarna hänger rakt ut ur väggen. Just nu har vi spänt upp en lina så vår tvätt torkar inomhus. Daggen gör det mesta fuktigt. |
|||
Idag har vi sprungit motorväg igen som visade sig vara väldigt lugn. Långa, fina utförslöpor på slät asfalt varvades av det som kändes som ännu längre uppförsbackar. Det är tung till slut att skjuta 40 kg på en barnvagn framför sig. Vid en liten by sprang Carina in för att se om skylten "restaurang" talade sanning. Ganska kort därefter såg jag en orange keps som studsade upp och ned och ett stort leende därunder. Det fanns mat! Vi åt resans hittills godaste lunch med grillat lamm och kyckling, potatis, auberginer med yoghurt, starka campinjoner och en röra med bröd till. Det är lätt att göra två ultralöpare lyckliga! Idag har vi dessutom varit in på en mack och tvättat oss själva, håret och kläderna med tvål i handfallet. Vi var som två nyponrosor efteråt! Vi till och med Sköljde av Baby Blue medan mack-killen förundrat tittade på (här tankar fortfarande en kille bilen åt dig när du vill ha bensin). Vi har lärt oss förklara - på turkiska - att vi springer från Turkiet till Sverige. Mack-killen bjöd oss på te. |
|||
Vårt turkiska ordspråk utvecklas hela tiden. Numer kan vi Var=ja Yok=nej Teschekur=tack Merhaba=Hej (då ler alla) Sa=höger Så=vänster Illeret=rakt fram Chadr=tält Pesch=fem Ono=tio Grini=tjugo Iscvech=Sverige |
|||
Så har vi sprungit ytterligare en dag. 32 grader varmt igen. Vi började morgonen med att bli erbjudna frukost på stället där vi bodde, synd att vi ätit vår egna medhavda precis. Sen vinkade vi hej då och gav oss ut. Det blev många backar även idag och en hel del gång. Det var helt enkelt för varmt att springa. I en liten by klev vi in på ställets The-salong och beställde apelsindricka. Det var bara gubbar på stället och de tittade lite misstänksamt på oss. Folk överlag tutar, vinkar och ler när det ser oss . Utom kvinnan som gav en verklig "om blickar kunde döda" blick när vi blev bjudna på te i ett skjul vid sidan av motorvägen. En man som just hjälp oss bära Baby Blue över ett besvärligt parti bjöd in oss. Det mest spännande idag har varit just motorvägslöpning. Det är inte mycket trafik här och de flesta kör lugnt, ändå är känslan att springa på en motorväg lite annorlunda. |
|||
Vi tältar i en backe. Långt borta hörs hundar. Stjärnorna lyste över våra huvuden medan vi åt turkisk korv, makaroner och tomater. Jag tycker om stjärnhimlen. Har alltid gjort det. Den får mig att känna mig liten i det oändliga, en del av allt som finns. Det är en skön känsla. Jag tänker på en låt av Heart, som jag inte kan exakt men tror går It´s allright Let it go Let the world Of your shoulders You have the perfect alibi Just because the world is wide Out under the sky Världen är verkligen vid. Det finns många verkligheter. Nu ska jag läsa om människans beteende utifrån hennes biologiska arv. En politiskt halvt inkorrekt bok om hur politiska uppfattningar och moralisk syn styr vad vi tror är vår mänskliga natur. Otroligt intressant och lite svårsmält. Men, jag vill veta mer! |
|||
Två tyskor filmade oss medan vi tog våra första löpsteg hemåt. Vi sprang hela 770 meter på den asiatiska sidan innan vi tog färjan över till Europa. Där började klättringen. Först många höjdmeter uppåt, inte bara i höjdledd utan även upp och nedför 30-40 cm höga trottoarer. Jag är glad att jag inte är rullstolsbunden, av flera orsaker. Lyfta Baby Blue gav riktigt bra core-träning! Det blev kompassen som fick leda oss ut ur stan. När vi nästan nått stadsgränsen passade vi på att äta lunch på ett litet, litet ställe. Mannen som sålde mat till oss ringde upp sin son som pratade engelska. Vi bad Om hjälp att hitta vägen mot Gökturk -To far, blev svaret -We want to run there -Not possible. You want to go To Ayasofia instegade? Det var inte riktigt vår tanke. Med mobilen lyckades sonen få oss att förstå att hans far ville bjuda oss på turkiskt te. Folk är snälla med oss. Vårt turkiska språkförråd utökas stadigt. Numer kan vi även säga baby och Sverige på turkiska. Baby är så klart Ingas förtjänst. Hon fortsätter förgylla dagarna för oss och många av de vi passerar. |
|||
När vi närmade oss Gökturk förvånades vi över alla handelsträdgårdar, de fina restaurangerna och lyxbilarna. Vi tänkte att här blir det en baggis att hitta ett ställe att sova på med varm, skön dusch. Jag längtade massor efter att bli av med allt vägval och svett. Men, det fanns inget härbärge för oss. Vi fick inte ens sova i ett stall. Efter en tids letande hittade vi en liten grön fläck som inte var täckt av björnbärssnår, däremot av skräp och torkade koblaffor. Där slog vi läger. Jag ringde hem till mina föräldrar men mitt i samtalet fick jag lägga på för vi blev oroliga av hundskallen som kom för nära. De flesta hundar är bakom staket och i kedjor men några har jagat oss idag. Det är bara att hytta med näven och skrika så ger de sig av. Kändes inte riktigt taktiskt att avbryta för en sån sak... |
|||
|
Men mer skulle komma... Medan vi låg och bloggade hördes polissirener. De kom till vårt tält och bad att få se pass, förklarade att vi var galna och att vi skulle följa med dem. Det var bara packa ihop. Vi blev lite nervösa när de pratade om pengar men de skjutsade oss till ett ställe där vi fick dricka te med ägaren och sex stycken vakter, sen fick vi ett eget hus att sova i och så lärde vi oss nya turkiska ord allt medan vi var kvällens samtalsämne. En bra start på vår resa! |
|||
Idag har vi upptäckt Ingas fenomenala talanger! Hon charmar ALLA!!! Inga åker i ryggsäcken på min mage och tittar ut. En del gapskrattar, andra tar hennes händer och pratar med henne. Var hon än kommer är hon en brobyggare. Fantastisk att ha med sig på vägen! Inga är har fått sitt namn från ett framträdande som Rönninge Show Chorous gör. Där sjunger de, iklädda blonda flätor och svensk dräkt, och kallar sig själva för Inga. Vår Inga är exakt lik dem! Efter lite letande har vi hittat kartor för hela löpvägen i Turkiet och efter att vi varit vid Ayasofia råkade vi gå raka vägen till kryddbasaren där vi hittade lampolja till köket. Vi har flyt - igår visste vi inte var vi skulle stiga av bussen och åkte på måfå till slutstationen som visade sig vara några hundra meter från vårt vandrarhem, "Lush Hostel". Idag gick vi på måfå uppför en backe och hamnade vid Ayasofia. Fortsätter den här turen kommer vi springa raka vägen hem. Vårt vandrarhem har många charmfaktorer. Ovanligaste är sköldpaddorna i trädgården. |
|||
Sen har jag även fått en kontakt på Ericsson i Ukraina via min kompis Ingela. Där fick vi följande mail: "Note that the weather hit us hard last weekend and there is like 50 cm of snow in Kyiv and cross country roads are questionable too. And considering the government already stole the budget intended for snow cleaning we can only hope that it will melt eventually." Känns bra att det är ca 110 mil tills vi kommer till Ukraina! Vädret i Istanbul har varit soligt och omkring tio grader idag. Känns idealiskt för löpning! De flesta träden har inte löv ännu men tulpaner, hyacinter och penseer blommar. Folk går i täckjackor och jag och Carina trivs alldeles utmärkt i våra fina Odlo-jackor. De har verkligen kommit till användning! Solglasögonen har oxå varit perfekta att ha idag, det är skönt att slippa kisa och se konturer bättre. Konturer kan bli spännande i morgon, när vi börjar springa. Trottoarkanterna är ibland skyhöga och inte alls Baby Blue vänliga. Trottoarerna är dessutom ofta knöliga och fulla med folk. Prio i morgon är att komma ut ur den här charmanta staden så snabbt som möjligt och så håller vi tummarna för att landsbygden är lika charmig! |
|||
|
Avresedag 28:e mars Nu ar vi framme i Turkiet och jag skriver pa en turkisk dator. Dagen borjade med intervju av P4 Radio Stockholm - jattetrevlig reporter! Sen frukost, semla, och sa till Arlanda dar Janne fick en bot medan han vinkade av oss och sa intervju av The Local som utnamde oss till veckans svenskar. I Istanbul var det en smarre pers att ta oss med Baby Blue genom rusningstrafiken pa tunnelbana och bussar. Skytteltrafik fick en ny innebord, bussarna kom verkligen sekunderna efter varandra och anda var de knokfulla. Efter bussarna har det varit idel leenden. Folk som hjalper oss hitta, ger oss extra mat nar vi koper kakor och florsocker hjalpa oss fastan de inte forstar ett smack engelska och vi inte fattar turkiska. Vi bor i en jattetrevlig del av stan. pa den asiatiska sidan. Fullt av sma gator, gronsaksstand, handlare och butiker med brollopsklanningar. Ibland kanns det - vad ar detta for vansinne? Det ar manga fotsteg hem till Sverige och Baby Blue knakade nar vi fick bara den uppfor tre snirkliga trappor till vart rum. Vi ska ta ut packningen forst nar vi bar ned den... Aventyret ar for stort for att forsta. Jag kan inte greppa att springa 300 mil. Men jag kan greppa att springa 23 mil i Turkiet. Det later lattare an att springa ut ur den har 16-miljonersstaden. Hitta basta kartor och basta vagen ut och besoka Hagia Sofia ar morgondagens projekt. Nu ska jag sova! Varken Carina eller jag sov mycket inatt. Vi var lite stirriga i morse men det har gatt over nu. |
|||
Vi var riktigt fina fotomodeller där vi spexade runt i Tegnérlunden. Jag har sällan sett så fina bilder på mig själv. Men, jag kunde inte motstå att välja att visa just den här bilden på oss - klädda i scarfar från Odlo (som är de som gjort jackorna; Primaloft är materialet i dem) som vi naturligtvis, helgen till ära, bär som Påskkärringar! |
|||
Sen brast jag i gråt. Vet inte varför, det bara kom. Det har det gjort några gånger ikväll också. Jag känner ett vemod och en sorg. Det är en lång tid jag inte får se nära och kära (förutom Carina då). Jag lämnar staden som jag är så kär i. Jag spanade intensivt idag efter tussilago men såg inte en enda. Våren är precis i sin sprickning, nu är det vackra, härliga dagar med solsken och begynnande liv. Jag älskat att få se blåsipporna, vitsipporna och liljekonvaljerna. Och de små, soliga tussilagorna. Jag saknar att jag inte får se dem i år. |
|||
Och det är något gott. Något gott som alltid är med mig, oavsett var jag är Ikväll har det svenska vemodet och glädjen fått grassera fullt ut i mitt hem. Det finns mycket fin svensk musik och just ikväll har den här snurrat många varv Skynda att älska kallar jag den om än den heter "Höstvisa" Nu är vi finklädda inför stor-resan! Geronimo! |
|||
Under söndagen sågs ett ljussken och rökmoln breda sig ut över Hammarbyhöjden. Människor stannade och såg förvånade på de två figurerna som först skrattande sedan allt mer paniskt försökte få slut på eländet genom att köra ned nödblosset i snön, bara för att konstaterade att nödblosset var osläckningsbart. Elsa suckade vid åsynen av de två och undrade vad de nu tagit sig för. Kvällen lång osade det bränt om diverse kroppsdelar och vin användes för att bättra på stämningen ytterligare. Nu är det bara några dagar till vi åker. Jag kan inte förstå det, det går glappt i hjärnan. Jag känner ett stilla vemod och saknad, jag kommer vara borta länge hemifrån. Men även goda känslor infinner sig. Jag dammsög min lägenhet för sista gången idag på 3,5månader. Med kärleksfyllt hjärta sög jag upp små gruskorn, damm och sand. Det är ett nöje att ha ett hem och att trivas så bra som jag gör. Just när jag ska lämna det så känns det än mer och det är betydelsefullt :-) |
|||
Idag packade vi. Det blev två flyttkartonger och en kartong för Baby Blue (vår barnvagn). Packningen väger 27 kg och Baby Blue 9. Då har vi inget vatten och mat packat så vi kommer ligga på 36 kg och uppåt. Det är så himla mycket saker vi packat! Inte mycket klädet, men mycket annat. Här kommer hela listan: |
|||
|
Gemensamt Barnvagn :) Tält Cykelpump Trippmätare Kartor i kartfodral. Europa kartor i stort skala Kortläsaradapter till paddan Termometer En perfektaflaska med rapsolja Kompass med visselpipa Keramiskt vattenreningsfilter Extra bränsleflaska till köket 1-liters 5 spännremmar, elastiska med krokar Ett vattentätt fodral till paddan Nätverksadapter (för utlandet) En avståndsmätare Visitkort Nål och tråd Salt 20-pack tepåsar Schampo Reparationsverktyg mm Slem Bogserlina Vaxduk Ett antal kabelspännare Skruvmejselset Liquisole universallim Reparationskit för liggunderlag Multiverktyg med tång Fyra extraslangar Kniv med sågtand Däckborttagare Ekerspännare Silvertejp, svart+silver 10+10 meter Punkterings lagningskitt Dagpåse (ljusblå) Varsin handduk Omega 3 Mitt val sport (Carina) Magnesium (Kristina) Tandkräm Varsin tandborste Toapapper Tvål Försvarets hudsalva Tandtrådsgrejjor Kam Hårsnoddar Köksgrejjor (köket) Diskmedel Gaffel och sked och två Sporkar Tändstål Kryddburken En kniv med stort blad. Fällkniv Skärbräda Lite kåsa Primuskök med Omnifuel brännare Köket - kastruller mm. Medicin och sakpåse (gul) Sportsslick 3 böcker (excess) omega 3 tvättmedel Solskyddskräm Skavsårskit Kinesiotejp Allergitabletter Smärtstillande, naproxen Penicillin * 2 Mascara Järntabletter Nageltång En dauerbinda för eventuellt stukade fötter 10 påsar med ziplock 3 leukoplast 1 bred, 2 smala pincett Nätverksladdare Kameraladdare + extra batteri Påse med solcellsladdare mm Till paddlingen Fem gastuber Paddelhandskar Paddelskor *2 Bikin *2 Keps orange Tre nödbloss (day & night) Kristina Bok 1-literssäck (plånbok) Termosmugg Fyra vattentäta säckar Liggunderlag i vattentät kompressionssäck Sovsäck och kompressionssäck En gul keps Röda Crocs Ullunderställ(tröja + kalsonger) Beiga byxor + skjorta Två st löpartshirts 5 par ullsockar Asics Nimbus löparskor Asics Cumulus löparskor (utan hälkappa) 1 par trosor Löparshorts Trekvartstights Långa tights Två långärmade underställströjor Supertunn vindjacka Regnjacka Regnbyxor X-kross solglasögon Löparlinne SportBH Nattlinne Buff Handskar Pannlampa Dagbok + penna Vattenflaska Reflexväst Visa-kort ICA-kort Pass Primaloft jacka + väst Mobil Europeiskt sjukvårdskort Reseförsäkring Carina Europeiskt sjukvårdskort ICA-kort ICA-kortläsare Liggunderlag i vattentät säck 1 stor kåsa En pannlampa En lite större resehandduk Sovsäck med kompressionssäck Pengar Kontokort Körkort/pass Kudde Vattenflaska Solskyddsmedel X-Kross Solglasögon Hörlurar Järntabletter Shuffle Ullunderställ (byxor och tröja) Underställ (tröja) 2 Långärmad funktionströja 2 Kortärmad funktionströja 3 Sportbh 4 Trosor Korta fladdershorts Korta shorts 3/4 tights Långa tights Linne att springa i Klänning Supertunn skjorta Tunna byxor Regnställ (jacka och byxor) Tunn vindjacka Primaloft jacka + väst Reflexväst Keps vit 5 Ullstrumpor 2 Tunna löparstrumpor Buff Vantar 2 Löparskor saucony + nimbus Crocs Nattline Handduk Hej och hå, vad mycket grejer det är! Ett under att det "bara" är 27 kg! |
|||
Idag har jag begått våld på mina löparskor. Jösses, vad hälkappan sitter fast i skorna! Först får jag sprätta upp sömmen bak vid hälen, därefter gräva mig ned genom skummet och slita lös tyg och skum som verkligen klistrar mot den håra plastbiten jag vill ha bort. Asics Cumulus är verkligen en skön sko men hälkappan är ett hot mot mina hälsenor. Den går lite för högt upp och är dessutom stenhård! Jag har fått inflammation i skidan runt hälsenan på grund av den en gång. Jag tänker inte riskera det den här gången. Den stackars patienten fick många stygn |
|||
|
Efter att ha grävt och slitit i några timmar och använt sax, kniv, gaffel,tång och tummar så lossnar tillslut kappan. För att få den att släppa själva skon behöver jag även sprätta sömmarna i skons sula. Jag önskar skorna kom i modulform istället med löstagbar hälkappa. Tack och lov är min svåger och systerson på besök och satt och skrattade med mig medan jag slet och Johan fick rycka in och slita också. Han gjorde ett jättefint jobb. Sen var det bara att sy ihop det som återstod av skorna. Hälkappan går utmärkt att använda som fingerborg. |
|||
|
Nu är mitt projekt på jobbet snart färdigt och överlämnat, skattedeklarationen är gjord både för mig och mitt bolag, skattepengarna insatta, kläderna jag ska ha med mig tvättade och framlagda, i morgon packar Carina och jag. Det mesta är snart klart. Känns jätteskönt. Det vi framförallt har kvar att göra är träffa två av våra sponsorer innan vi åker, det vore bra att hitta en laddare till min hajfena (jag tror inte en smartphone pallar ett dopp i Ålands hav och jag vill kunna ringa sjöräddningen om vi ligger och plaskar) och så ska vi elda! Nödbloss! Vi har fått sådana med utgånget datum av Janne. Om vi väl ligger i spat vill jag inte fundera över hur jag ska använda dem. Då vill jag kunna det. Känns overkligt att åka iväg snart. Jag förstår det inte fastän jag säger hej då till människor varje dag. Det känns fiktivt varje gång. Våren är på väg. Solen värmer. Jag har sett snödroppar och vårgäck. Jag kommer sakna blåsipporna, haven av vitsippor, liljekonvaljerna och de ljusgröna, nyspruckna löven på björkarna. Jag kommer sakna musik. Det känns lite vemodigt att lämna. Och skönt. Jag längtar efter den här pausen i livet, tiden då allt är annorlunda. Det ska bli så skönt. Och jag hoppas att livet här hemma finns kvar på liknande sätt när jag är hemma igen som när jag lämnar. |
|||
|
Höghastighets-hjärnväg Mel:Askungens arbetssång Lyssna på Youtube Köpa barnvagn, skaffa kartor, Testa köket, springa in skor Skaffa bankkort, spänna ekrar Och öva kajaklekar Här vi twittrar, Där vi bloggar Så snart vi inte joggar Vi har skaffat oss kepsar Så vi syns ovan på vatten, backen, natten -Raska på nu, dags att åka! Hämta slem och packa säckar Träffa doktorn, snart vi däckar Skavsårskitet, solcellsladdarn, Den nyinköpta paddan Bogserlina, lilla kniven Nattlinnen av siden Mediciner emot allt Ullstrumporna i tusenfallt Till sist en hemförsäkring som täcker allt Sätt i gång nu, skynda ila Vi har inte tid att vila Löpningen den ska vi klara Och paddlingen blir ”bara” -Ja jag fixar youtube-klippen -Och jag kan skaffa sponsring -Ja vi fixar och vi donar, och med allting ordnar Och de vackraste vi blir längs hela vägen En dröm ger åt tanken vingar Den blir verklig då I drömmen du allt betvingar Och allt du vill ha kan du få Och om du längs vägar springer Så kan du finna mången vän Och om du sliter så du gråter Så kommer drömmen åter Och tron på dig själv bär dig hem! |
|||
Livet har susat framåt i överljudsfart en tid. Det känns som jag befinner mig på en höghastighetsjärnväg i överljudsfart och det är bara att hålla blicken stadigt fäst på spåret för att jag ska hålla mig kvar. Det ska bli skönt att komma till de dagar då det enda vi behöver tänka på är löpning, mat, logi och att vara hela och friska till nästa dag. Jag längtar! |
|||
“We live our separate lives, and go our different ways” Den gamla sången från 80-talet spelar varv på varv i mitt huvud. Jag vet inte vem som gjort den. Jag vet inte hur resten går. Jag vet bara att jag tyckte om den när jag gick på folkhögskola i Solvik, efter att jag hoppat av gymnasiet, och att jag fortfarande tycker om den. Jag, Farmor och min syster Ulrika vid Storforsen, mors dag 1979 ”Olika falla ödets lotter” skulle farmor ha uttryck det. Och visst är det så. Hur mycket skapar vi egentligen vårt liv själv och hur mycket är förutbestämt eller slump? Under löpningen hem från Turkiet har jag med mig en enda bok – ”Ett oskrivet blad”. Den handlar om just det – är vi oskrivna blad som kan bli vad som helst eller är vissa saker förutbestämda? Kanske sådana saker som inte ens är politiskt korrekt att uttrycka? Nu är det sista dagen i Piteå innan vi drar ut på vår långa löpning. Jag blir alltid tankfull när jag är här. Vad hade hänt om jag stannat här? Hade jag fått två-tre barn, bott i villa och haft nära till jobbet, som så många här har? Hur hade mitt liv utvecklats? Hade jag planerat en löpning på 300 mil om jag inte flyttat? Var det förutbestämt att jag skulle flytta? Emellanåt har jag långa samtal med min syster. Speciellt när hennes barn var mindre och krävde mer uppmärksamhet kunde hon säga ”Du har det så bra, du gör som du vill”. Jag brukade säga ”Du har det så bra, du har man och barn. Det måste vara fantastiskt att uppleva sina barn varje dag, se dem växa och utvecklas”. |
|||
Jag och Ulrika under en skidtur tillsammans, 17:e mars 2013 Men nu har jag detta liv. Ett underbart, fantastiskt liv där jag kan göra precis vad jag vill. Ingen annan bestämmer. Jag är frisk, jag mår bra, jag har underbara vänner och relationer. Jag är född i en välmående del av världen och bara genom det så har jag enorma möjligheter. Dessutom har jag ett bra jobb där jag trivs, jag förhandlar inte lön längre för jag behöver inte mer än vad jag har. Med den enorma rikedomen finns det massor att glädja mig åt. Igår kväll saluterade himlen min avfärd med ett gigantiskt norrsken. Jag stod på bron (för en norrbottning är ”bron”=trappa, översättning för alla stockholmare) och såg på underverket. Stjärnor och norrsken har fascinerat mig sen barnsben. Jag kunde stå på ängen nedaför mamma & pappas hus och gunga med i de böljande grönblåa slöjorna tills jag trillade. ”The traveler is always leaving home, the only kind of life he’s ever known” En annan sång där jag bara kommer ihåg en strof. Varför tilltalar just dessa två mig? Kanske stod det skrivet i stjärnorna att jag skulle flytta, kanske är det en slump. Det spelar ingen roll. Oavsett vad det var så är jag glad att jag har det just som jag har det. Jag är SÅÅÅÅ lycklig (känn doften av korkek). |
|||
-Men hallå!! Jag har inte hört av dig på flera timmar! Vad håller du på med? Carina chattar med mig på Facebook. På senare tid har vi mer och mer haft ett liv ihop. Helger och kvällar går åt till planering, inköp, en och annan löptur och rätt ofta lagar vi mat tillsammans. När jag skriver på min hemsida tvekar jag inför ordvalet ”jag” eller ”vi”. Vad är det egentligen jag ska använda? Våra liv har blivit så sammanflätade nu. Herrejösses, vi har till och med gemensamt bankkonto! Det hade jag inte ens med min ex-man. Och så har vi köpt barnvagn. Det har jag inte gjort med någon förut. Inte undra på att jag bli förvirrad. Carina har underbar humor, blir starkare när det är tufft och vi fungerar som ett ordlöst, väloljat maskineri ihop. Det vore en dröm att vara kär i henne. Men så är det inte. Jag har ingen dragning åt det hållet, om än jag även tidigare önskade att jag var kär i min kompis Helena. Även Helena och jag fungerar fantastiskt fint ihop. Det hade varit så praktiskt och enkelt att bli kär i henne! Men icke. Istället väljer känslorna vägar som ibland inte är så smarta. Min ex-man till exempel. Han som lämnade både mig och vänner, spårlöst försvunnen, i sex månaders tid. Sedan hörde han av sig igen för att kräva hälften av mina sparpengar efter att han själv fört undan alla sina sparpengar ett antal månader i förväg. Varför föll jag för honom? Det kan man fråga sig. Vi hade nio bra år ihop om än slutet blev märkligt. Och vår bröllopsdag – tillsammans med dagen jag satte världsrekord på löpband – är de vackraste dagarna i mitt liv. Nu har Carina ett förtroende som inte ens min ex-man fick. Jag litar helt och fullt på att hon tar hand om mig, oavsett vad som händer. Och vice versa. Dessutom behöver jag ha roligt med den människa jag springer med, och det har jag med Carina.. Tänk om jag hade haft en dragning till båda könen. Urvalet skulle vara större om jag blev kär i både kvinnor och män. Nu är det inte så för mig. Men jag är helt säker på att Carina är rätt partner för mig. Inte kärleksmässigt, men på alla andra sätt och vis. |
|||
Jag ler när flygplanet rullar fram till gaten. Det är nummer fem, som alltid när jag flyger mellan Stockholm och Luleå. Jag ler för det innebär att jag får passera passkontrollen. Som vanligt. Det sitter förstås ingen människa där, men jag tycker alltid att det är lite komiskt att folk från Stockholm är utbölingar i Luleå. Min farmors bror Johan vid en av jaktstugorna. Hundspann och snöskor var en del av vardagen. Utbölingar är vi allihopa, på vårt sätt. På 1920-talet utvandrade min farmors bröder, Johan och Valfrid, till Canada. Det gjorde de för att slippa militärtjänsten och för att jaga. Båda älskade livet ute i skogen och hade snart stora områden inmutade där de satte upp fällor. Valfrid återvände hem efter några år, Johan blev kvar och skaffade familj. Hans kropp återfanns på botten av en sjö. Det enda som sa att det var han var bältet som fortfarande satt kvar runt midjan. Förmodligen var det indianer som inte tyckte om inkräktaren. |
|||
Farmor och Farfar vid deras bröllop den 14:e juli 1929. Med sig in i äktenskapet hade farmor en dotter och Farfar hade fem barn sedan tidigare. Tillsammans fick de ytterligare fyra. På bröllopets serverades köttsoppa för det var mitt "Ine slåttanna" - mitt i skördetid. Efter festligheterna var det dags att jobba! Så kommer min generation. Som aldrig rest på cykelstång någon långre sträcka och inte heller åkt båt över Atlanten för att kanske aldrig återvända. I den jämförelsen känns mitt & Carinas äventyr som en lyxresa. Det är ett äventyr och det kommer bli ett rent och skärt, gnistrande, strapatsrikt och upplevelserikt äventyr. Men det är inte våra vardagliga levnadsvillkor. Det är något utöver det vardagliga livet, en lyx som vi kan unna oss när vi har det så bra i övrigt. Och jag tänker – vad många äventyr det finns som aldrig blev kända. Jag tänker på fiskarna vid kusten i Norge som gav sig ut på vattnet i små, små båtar. De styrde utåt en dag, vände båten upp och ned på en ö och sov under den på natten och styrde sen hemåt nästa dag. Om de kom hem. Det var många som hamnade på havets botten. Det var deras vardag. |
|||
Farfar och de fyra minsta barnen vid deras hus. Min pappa står lutad mot farfars ben. |
|||
|
Knä-löst 130312 Lunchen ägnade jag åt testlöpning på isiga vägar i Ursvikskogen. Knät fick väl godkänt! Det kändes helt annorlunda än förut. Lite känningar satt kvar men jag förstod varför då jag kom in på Actic... Jösses, vilken knöl jag har i höger lår! Det är högt upp på högra sidan, försökte knåda ut den medan jag satt i bastun men det får bli massage i morgon istället. Jag kommer förmodligen skrika men ta i! Jag vill få bort den där klumpen som gör att senorna sträcks över knät och gör ont. Tack och lov är det inget fel på mitt knä. En muskelknuta i låret känns väldigt hanterbar. Egentligen borde jag jubla och vara glad men jag har inte kommit över det här riktigt än. Vill veta att hela jag är tipp-topp till när vi åker. Då blir jag lugn. Martin sa åt mig att vila innan resan. Det betyder 5-10 kilometerspass varannan dag. Det låter vettigt tycker jag. Kondition vet jag att jag har så det räcker och efter den 28:e kommer det vara slut på vilandet. Jag njuter och passar på att träffa vänner så länge det går! |
|||
|
Knä-oro 130311 Med hjärtat i halsgropen gick jag till Martin på Access Rehab idag. Mitt knä har känts lite konstigt - inte ont, men konstigt - lite då och då från och med min 17-milavecka i januari. Det har inte hindrat mig, det gick alldeles utmärkt att sätta världsrekord på löpband. Då kände jag ingenting i knät. Ibland har det känts något, ibland inte. Inte ont som sagt, men en ultralöpare kanske inte ska definiera vad som är ont. Vi har en tendens att somna under smärttest. För att bli av med det konstiga innan vår långlöpning startar bestämde jag mig för att löpvila förra veckan och bara köra styrka för att stabilisera knät. Resultatet blev att jag fick vända hem efter en tre kilometer lång testlöptur i lördags. Paniken spred sig. Nej, nej, nej, inte nu!!! Nu när jag ska ut och springa längre än jag någonsin gjort förr! Det enda jag kunde tänka på var mitt knä och jag låg och höll om det på nätterna för att det skulle vara snällt med mig och bli bra. Martin klämde och kände, böjde och bände och hittade inga fel på mitt knä. När han däremot klämde på låret stönade jag högt. Jag brukar tåla det mesta. -Hur mycket benböj hade du kört? frågade Martin -Så mycket jag klarade, svarade jag -Du ska nog inte köra mer benböj Därefter körde han ned fem centimeter långa nålar i lårmuskeln, körde ström mellan dem och muskeln pulserade som ett gigantiskt hjärta. Efter ett tag blev det varmt och skönt. -Det är inget fel på ditt knä, det är muskeln som är för spänd. PUUUUUUUUUUUUUUUUUUH! Jag känner mig väldigt lättad. Men inte helt. Knät känns annorlunda nu efter behandlingen. Jag vill ut på en testtur och känna att det känns bra innan jag jublar fullständigt. I morgon på lunchen är det dags! Håll tummarna för att allt fungerar då! I övrigt håller vi på med sponsorer! Det var något jag aldrig trodde vi skulle få, vi har inte ens sökt det. Men företag har hört av sig till oss och visat stort intresse. Det är annorlunda och väldigt spännande att jobba med sådant! Jag får tänka i termer jag aldrig tänkt förut och Carina och jag börjar bli fenor på det här. Tycker vi i alla fall! Nu i backspegeln känns det som att vi skulle ha börjat tidigare med sådant, det är rätt kort tid från att vi gjorde äventyret offentligt tills dess vi åker. Men, men, vi hinner det vi hinner och så får det räcka med det! |
|||
Nu är det offentligt. Torsdag morgon stod jag i föreningslokalen och flyttade stolar när jag fick ett sms. ”Vi vill intervjua dig kl 8.15. Går det bra? Anna producent”. Radio? Nu? Vi skulle ju släppa äventyret först på kvällen… Men radio vill jag inte missa. Självklart sa jag ja. Lite skamset sms:ade jag Carina om att vår nyhet skulle läcka ut för tidigt. Samtidigt som sms:et gick fram ringde Carina mig. ”Vet du vad, Enköpingsposten har redan publicerat artikeln om oss”. ”Vad bra, då slipper jag skämmas för att jag berätta för tidigt” blev mitt svar. Några sekunder senare brast vi ut i gapskratt. Det är trevligt att vara populär! Nu vet de flesta vad vi ska göra. Dels genom media men även genom den supertrevliga kvällen vi hade då vi berättade om planerna. Det kom mycket folk och återigen var det fantastiskt att få alla lyckönskningar och känna att så många bryr sig. Erika och Jonas välkomnade oss på övernattning, mat, bastu och kall öl på deras ställe i Finlands skärgård. Mirja och Mats välkomnade oss till deras respektive sommarställe och vi fick verktyg, kompass, blinkande armband, champagne och gästbok till resan. Känns skoj & annorlunda att kallas både "hårding" och "extremsportare". Jag tycker jag är rätt normal. |
|||
Jag längtar efter att slippa vardagen. Att bara springa fram i Rumäninens skogar och se vad dagen bjuder. Bara behöva tänka på mat, logi och att springa. Och upptäcka allt vackert längs vägen, både människor och natur. Inga räkningar. Inget pendeltåg, inga inrutade scheman. Det ska bli skönt med paus. Att leva på ett annat sätt ett slag. Det var mycket Paltén i Piteå-Tidningen idag. På inte mindre än fyra ställen möttes läsarna av mig. Hoppsan! |
|||
|
|||
”Jag ser fram emot att träffa de där människorna man ser på youghurtförpackningarna” -Carina Borén Jag har en liten klump i magen. Det är en lång resa vi ska ge oss ut på och många yoghurtländer vi ska passera. Torsdag den 28:e mars flyger Carina och jag ned till Istanbul. Efter att ha köpt lampolja på turkiska och lyckats hitta en karta i lämplig skala – och förhoppningsvis ett hamambad – springer vi hemåt. Hemåt. Låter helt absurdt när vi påbörjar en löptur på drygt 300 mil. Vi kommer följa Svarta Havet medan vi springer genom Turkiet, Bulgarien och Rumänien. Vid Constanza – där jag vill hälsa på min vän och kollega Octavian Badeas grav – svänger vi in mot Karpaterna för att följa dem upp mot Ukraina. Efter Ukraina springer vi genom Polen, Litauen, Lettland och Estland. Det är många länder jag inte varit i förut och språket kommer vara obegripligt. Om vi får tälta eller inte lär vi inte förstå förutom om vi blir bortkörda av en arg markägare. För att inte synas har vi fått låna ett kamoflagegrönt tält. |
|||
Baby Blue och multifuelkök på plats! Hur får man en sån idé? Den här gången kan jag inte skylla på någon annan. Idén var min. Eller min och Carinas. Jag kommer inte riktigt ihåg. Vi satt hemma i soffan hos mig och pratade om långlöpning, bland annat om vi skulle springa från Grekland och hem. Men resan i österled lockade mer. Kanske just för att vi inte kommer förstå språket, kommer hamna i länder och kulturer vi inte känner till och därmed får lära oss och uppleva otroligt mycket. Och även för att jag länge drömt om att paddla Ålands skärgård. Denna resa handlar om upplevelsen. Inte löpning eller paddling. Löpningen och paddlingen är medlet att nå alla människor vi passerar längs vägen, att se all vacker natur, komma nära och ett garanterat bra sätt att få skoskav. Livet är roligast då det innehåller både vedermödor och vila och jag hoppas vi kommer få mycket av båda! |
|||
Den här saken får inte följa med på vår färd... Senaste tiden har det varit fullt upp med planering – och mitt i allt det ett världsrekord. Köket vi hade tänkt ha med oss gick på gas och sådana gastuber finns inte att köpa längs vägen. Det gick inte heller att skicka gas till Turkiet. Vi fick köpa ett kök som drivs på vilket bränsle som helst istället. Tillverkaren rekommenderar dock inte blyad bensin. En annan historia var innerslangar till Baby Blue – vår barnvagn. Det är en Babyjogger Performance med 20x1 tums racerdäck och stötdämpning. Men extra innerslangar? Det fanns inte, varken från underleverantören av däcken eller välrenommerade cykelhandlare landet runt. Tillslut fick vi tag på leverantören i USA som hänvisade oss till en underleverantör i Sverige som till slut – mot det facila priset av 100 kr – skickade oss fyra extra innerslangar. Det hade känts lätt puckat att ge sig av på en över 300 mil lång löpning utan ett enda extra innerdäck. Nu har Tellus Cykel & Motor tagit sig an vår lilla Baby Blue och bytt bromsar, spänt ekrar, justerat däck och fyllt innerslangarna med punkteringstätande slem. Allt för att vårt hem ska hålla hela vägen till vi kommer - hem. |
|||
|
|||
Det blir ett äventyr på nästan fyra månader. Vi räknar med att komma hem omkring mitten av juli. Vad som hänt med oss under den tiden, hur vi påverkats som människor, hur relationen växt och vad vi upplevt - det har vi ingen aning om idag. Det enda vi kan säga är att vi har ingen aning om vad som väntar. Visste vi det så vore det inget äventyr. Come what may! |
|||
Följ Carinas blogg här Vår planerade färdväg Den väg det verkligen blev Twittra på #miklagardtostadsgard Artikel och intervjuer på Vaken i P3 och P4 SvD Marathonbloggen 130517 Marathon.se 130514 Enköpingsposten 130430 Marathon.se 130502 marathon.se 130425 SvD Marathonbloggen 130425 marathon.se 030416 P3 och P4 Vakna Gå till 4:42 så hittar du oss Kondis.no 130409 Marathon.se 130408 The Local Artikel på X-Kross Radio P4 Stockholm 130328 Mitt i Söderort 130326 Marathon.se SvD Marathonbloggen - vi hamnade på nätupplagans förstasida! Radio P4 Stockholm (Intervjun är på sändningen 8-8:30 och börjar vid 16:e minuten) Piteå-Tidningen 130308 Enköpingsposten 130307 Kondis 130308 |
|||
Till
toppen  |
|||
|
Det blev VÄRLDSREKORD!!!! |
|||
|
Jubel, applåder och "The Final Countdown" ljöd i hela salen när jag slutade springa efter 12 timmar. Upplev den otroliga stämningen här! |
|||
Dagen började perfekt. Ingela och jag kom till Actic i Kista strax innan halvsju. Utanför stod en vit bil med SR-logga. Ingela tog en bild på mig framför bilen, jag tyckte det var ballt att någon brydde sig om mitt lite halvgalna världsrekordförsök. Jag smorde in fötterna med sportslick medan Otto intervjuade mig, kommer faktiskt inte riktigt ihåg vad jag sa. Jag var inte ett dugg nervös, visste med mig att det här skulle gå vägen. Om jag inte snubblade på löpbandet och bröt benet, fick totalt hjärnsläpp eller magen brakar ihop helt, så klart. |
|||
|
De första timmarna flög iväg. Jag pratade med de som sprang med mig, jag kollade på facebook – PEK och Joakim hade satt upp en projektor så jag såg allt på väggen – och försökte svara på det som kom in. PEK kom med jämna rapporter. ”Nu är det 200 som följer dig via webben”, ”Nu är det 400 som följer…” , ”Nu är det 2000 som följer…”. Jag skakade på huvudet. Försökte få in det i hjärnan. 2000!!! Helt galet! Människor – både kända och okända – kom förbi på Actic, log och hejjade på mig. Allt flöt på bra, jag låg i 5:40 hastighet och mådde bra. Under femte timmen kom magen igång, men bara den sedvanliga tömningen so behövs då och då. Jag fortsatte springa på, kände av vaderna och att jag var lite sliten, men inte farligt. |
|||
|
|||
|
|||
Carina och Mia vet vad ultra innebär och masserar mina vader medan jag försöker få i mig energi Carina kom och hade med sig en lista med min favoritmusik när hon kom, och den spelades i alla högtalare från klockan två. Musik är en fantastisk energikälla! Det finns till och med teorier om att det är hjärnan som begränsar vår fysiska prestationsförmåga genom att säga att kroppen är trött i en vilja att skydda kroppen, men hjärnan är en väldigt försiktig general och kroppen har massor mer att ge fastän hjärnan säger åt musklerna att skrika i protest. Ett sätt att komma förbi den upplevda tröttheten är därför att stimulera hjärnan med till exempel musik. Eller kaffe! |
|||
Ingela, Joakim och jag jublar tillsammans med alla andra när jag passerar världsrekordet Ju närmare rekordet jag kom desto mer folk samlades en halvtrapp nedanför mig och bakom mig. PEK kom med nya rapporter. ”Nu är det 10 000 som följer dig via webben”. När Joakim lade ut en bild på facebook fick han över 300 likes inom några minuter. Hälsningar och hejjarop strömmade in från Sverige, Japan, Malaysia… Någon i Belgien satt och skrev om mig på en sida. Folk jag inte känner hejjade som galningar. Folk jag känner hejjade än mer. Strax innan fem avbröt Actic alla sina pågående klasser och alla kom och tittade på – mig! Jag hade länge sett framför mi i min mentala träning hur själva världsrekordpasseringen skulle gå till. Strax innan det var dags satte Joakim igång ”The Best” med Tina Turner. Jag sträckte upp armarna i luften, klappade händerna, alla i salen gjorde detsamma och så bröt jublet ut när jag sjungandes ”You´re simply the best, better than all the rest, better than anyone, anyone I ever met” passarade gränsen. Jag var världsrekordhållare. Och trött. |
|||
Jag blev stel. Och tappade motivationen. I efterhand tror jag det var en kombination av för lite mat, lite för otydlig målbild kring de uppsatta delmålen efter världsrekordet och trötthet och bristande motivation som gjorde att de två sista timmarna inte riktigt blev som jag tänkt. Jag hade krampkänning på insidan av bägge låren och höger vad vilket gjorde det omöjligt att springa snabbare än 7 min/kilometer. Jag vet att i sådana lägen kan det hjälpa att bränna på i rejält hög fart för att få det att lossna, men det tänkte jag inte på förrän två dagar senare. Vad hände med dig? Gick du ut för hårt, eller??? |
|||
Lena och Khedron springer med mig medan Maria, Janne, Anna och Carina stöttar mig i bakgrunden Med alla som hejjade på mig och med favoritmusik i hela lokalen så fortsatte jag. Jag funderade ett tag på att sätta mig och vila när det bara var en kvart kvar men så insåg jag – det är nu jag ska njuta. De här ögonblicken kommer inte igen. Återigen strömmade folk till, både i lokalen och via nätet. Det var dags för Grand Finale. Jag bad Carina om att först spela ”The Best” med Tina Turner, därefter ”I´m the worlds greatest” med R Kelly. Jag sjöng med för alla, klappade i händerna, de klappade tillbaka. Pekade på mig själv till stroferna |
|||
|
”I´m that star up in the sky I´m that mountainpeak up high Yes I made it – I´m the worlds greatest I´m that little ray of hope When my back´s against the rope I can feel it – I´m the worlds greatest” Lyssna på låten Jante gäller inte. Har aldrig gjort, kommer aldrig göra. |
|||
Så kom det klassiska avslutet med ”The Final Countdown”. Den spelades enbart för mig och alla klappade. Jag drog upp hastigheten till 5:20 tempo, hade så mycket energi i kroppen att jag ville spurta. Så slog klockan över till 12:00, jag tryckte på ”stopp” och allt var över. Eller så har det just startat. |
|||
PEK, jag och Joakim jublar över en fantastisk dag, ett fantastiskt lopp och ett nytt världsrekord! |
|||
Dagen efter ringde ”Mitt i Kista” och frågade "Hur det kändes att vara världsrekordhållare?" ”Jag vet inte. Jag har inte greppat det än” ”Vad var det bästa under dagen?” frågade de vidare ”Det var alla som brydde sig” blev mitt svar. Det är den bestående känslan just nu. Att det blev så fantastiskt stort, att det var så många som brydde sig, så många som fick något gott med sig den dagen. Det hade jag aldrig trott. Men så är det. Och faktum är också att jag är världsrekordhållare. Jag ska sätta mig vid köksbordet och se på den lilla bilden och texten om mig som var införd i Svenska Dagbladet dagen efter så kanske jag förstår även detta en dag. "Vilket rekord ska du slå härnäst?" är det många som frågar. Planerna är inte inställda på rekord nu längre. Nu ska det bli något helt annat! Vad? Det tänker jag hålla för mig själv så länge ;-) Den 7:e mars får du veta! |
|||
Idag är det underbart att vara Kristina Paltén. Tack alla så underbart hjärligt mycket för det! :-D Här är några länkar Här kan du se hela loppet - om du orkar titta i 12 timmar... Lugn, det är uppdelat på mindre bitar Video över när världsrekordet passeras P4 Stockholm (som intervjude mig hela tre gånger. Efter första intervjun blev de nedringda av folk som ville veta hur det gick) Andra radiointervjun SVT Mitt i Kista Piteå-tidningen Piteå-Tidningen igen Norrtelje Tidning Norrbottenskuriren Prestationsbyrån (här kan du se hur mitt energiindex varierade under loppet och vad det betyder) Bilder från Actic Kistas facebookalbum Kondis Affarsliv.biz Jogg.se Jogg.se igen Krutgubben (Joakim på Actic) MarathonMia MarathonMia igen Carina Borén Camilla Ringström Stefan Manning Anna Pernestål Ann-Sofie Forsmark Jag var med på ABC, Nordnytt, SVT24, SvD, Metro, bloggar... ojojoj! Jag är så enormt tacksam för allt stöd och jag vill tacka alla! Hinner inte mer än så här just nu, jag återkommer efter helgen! |
|||
|
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Äventyr |
||
|
2012 Det här äret blev ett mellanår, idrottsligt och äventyrsmässigt sett. Men, det stora i år är att jag är frisk, och jag var aldrig sjuk! Att ha konstiga hormonvärden är enligt läkarna normalt för min del. Vara frisk är det bästa som finns! Några roliga löptävlingar var jag med på - SM i 100 km var ett mästerverk i mental fokus för min del då jag inte var så vältränad. Till min förvåning råkade jag komma femma. Rallarvegslöpet, från havsnivå till fjälltoppar i vackra Norge. Och så var det VM förstås! Både på 100 km och 24 timmar, där jag var med som supporter. Sverige gjorde fantastiska prestationer på båda tävlingarna! I slutet av året startade träningen och planeringen för 2013 års stora äventyr... |
||
|
2011 Jag startade året med fötterna i ett mareldsglittrande hav och stjärnhimlen ovan Fiji över mig. Det var sista biten på seglatsen mellan Fiji och Nya Zealand. Carina Borén och jag hade varit superplanerade och när jag kom hem var vi redo för Ultrahelgen med Tim Noakes och Rune Larsson, som vi anordnat. Löpmässigt fick jag äran att paca Emelie när hon kapade svenska rekordet på 100 miles med mer än 1,5 timme. Själv blev jag oväntat fyra på Sveriges första SM i 100 km på tiden 10:10:06. Det loppet var "bara" träningspass inför det jag trodde skulle bli mitt stora lopp - Basel 24 h. Icke sa nicke! Jag bestämde mig för att strunta i tävlingar för ett tag och sprang istället en gammal pilgrimsled från Karlstad till Trondheim under semestern. Det blev en underbar löpning på 70 mil och 15 dagar. Efter hormonsvängningar som ifrågasatt min löpning och som ännu inte är utredda så fick året ett löpmässigt lite snöpligt slut - förresten, jag blev trea på Riksmästerskapet i 24 h (172 800 m) igen. Så så dåligt var det inte. Och så har jag och mamma fått äran att komma sist i mål på Tjejmilen. Genom att jag inte kunnat springa som jag velat fick jag upptäcka en annan form av rörelse som gett mig mycket - dans. |
||
|
2010 Mitt absolut bästa löparår hittills! Jag vann min aldra första guldmedalj i löpning genom att springa hem TEC 75 miles. Nu fanns det inga andra tävlande på den sträckan men jag var lika glad för det. Sedan slog jag personligt rekord på Halvmaran - 1:53:40 - på andra varvet på Stockholm Marathon. Det blev även pers på maran, 3:53:55, vid samma tillfälle. Det mest glädjande var att jag sprang fortare och fortare, ju längre jag kom. Under sommaren sprang jag in mitt livs snabbaste mil hittills - 48:20 - under Engelbrektslöpet samtidigt som jag fick vara medaljutdelare och hade en fantastiskt härlig helg hos Erika i Norberg! I augusti pacade jag Björn Baloo under det 246 km långa GAX Trans Scania och det bäddade för succé i mitt första 24-timmars lopp. Förutom att springa längre än någonsin förut - 184 647 meter - så kom jag totalt fyra, trea bland damerna, och resultatet var det femte bästa någonsin bland svenska kvinnor. Tre veckor efter det fick jag oväntat min andra medalj i löpning, den här gången i valören silver, efter att ha sprungit i mål som tvåa på Uppsala 50 km. Och så blev det pers, 2:56:47, på Lidingöloppet och pers på 50 km i terräng via Sörmlands Ultra sist på hösten. Som om inte detta vore nog var jag till Nya Zeeland både i mars och nov-dec för att segla tillsammans med mina vänner Anna-Marie och Cato. Segling har jag aldrig hållt på med förut. Det var en speciell känsla att sitta i mitten på en stor, blå, rund skiva och oavsett hur långt eller snabbt vi förflyttade oss var vi alltid i mitten på den där blåa skivan. Anna-Marie och Cato kunde inte heller segla, så det blev ett äventyr att ta oss de 1100 sjömilen mellan Fiji och Nya Zeeland! |
||
|
|
||
|
2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! |
||
|
2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. |
||
|
2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 |
||
|
2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. |
||
| Till
toppen |
||
|
Att segla från Fiji till Nya Zeeland när jag inte kan segla |
|||
Fijianska kvinnor sjunger i stämmor när vår båt närmar sig stranden. Jag kliver i land vid Octopus resort, det mest populära stället på Yasawaöarna för familjer och förälskade par. Jag är den enda som reser ensam. Jag dricker och äter en kokosnöt. Köttet är mjukt, ungefär som gele, och gott! Ett europeiskt par förälskade sig i stranden och förhandlade med byn som äger marken om att driva en resort. På så sätt kom det sig att 1 dollar per gäst och natt går till byn, samt resorten håller till exempel crab race (kapplöpning med eremitkräftor) där det kostar tre dollar att delta med en kräfta. För varje dollar en turist satsar, tripplar resorten summan och alla pengar går till byn. Genom resortens verksamhet kan alla barn gå i skola, även på universitetsnivå. Det finns plats för 70 gäster och det är 100 personer som arbetar där. |
|||
Bada i poolen var ett enkelt sätt att bli av med allt salt från doppen i havet Stilen är helt annorlunda här. Här kan jag köpa dykarkurser, massage, åka på utflykter och varje kväll är det trerättersmiddag och lekar. Maten är utsökt! Jag har en säng i det lilla vandrarhemmet. Där finns femton sängar i ett kliniskt rent rum med aircondition. Efter några dagar lyfts alla madrasser upp på taket och sprayas. Sängloppor har intagit Yasawaöarna. Men för mig är det bara solbrännan som kliar. |
|||
Julgranen kändes tämligen malplacerad. Jag kan inte påstå att jag hade någon julstämning Jag filosoferar om att begränsa sig. På Waya kan man inte göra mycket heller, bara bada, läsa, äta, umgås, snorkla, dyka, leka i sanden, ta det lugnt. Det är inte så långt från att sitta på en segelbåt över Stilla Havet. Jag fascineras av att det ibland upplevs oändligt avslappnande att intekunna göra mycket medan ibland uppfattas det som aptråkigt och fängslande. Jag har svårt att sjunka in i lugnet först, men efter en tid är det väldigt skönt. |
|||
Livet på Fiji var inte speciellt jobbigt Tillbaka i Nadi sover jag en natt, sen är det dags för 46 timmars hemresa. När jag flyger in över Danmark förstår jag inte vad det är för vitt på marken. Utvinner de salt här??? Det är alldeles för låg salthalt... Det tar mig många minuter innan jag kommer på att det är - snö. Och solen går åt fel håll. Först då förstår jag att jag varit borta väldigt, väldigt länge. |
|||
Jag är den enda personen som kliver av från färjan för att sätta mig i plåtbåten som kommer och möter. Vid alla andra öar där färjan stannat har många människor lämnat och klivit på färjan. Det grönblåa vattnet glittrar. Under oss syns korallreven och blåa, lysande fläckar. Det blåa är fiskar. -Welcome to my island, säger Jay när jag kliver iland. Någon bär min ryggsäck till den "bure", eller hydda, där jag ska bo. Jag får veta att frukost, lunch och middag serveras när de slår på trätrumman. Barefoot Lodge på Drawaqa island är ett säte för Captain Cook Cruises. De turister som seglar med på kryssningarna brukar sova på stället där jag bor. På dagen är de ute på utflykter och det är bara jag, Jay, Marika, John och Cookie där. En turist och fyra som jobbar. |
|||
-Spit in it Jag ser frågande på honom. -Spit in them. To clean. Jag gör som han säger och spottar i cyklopet, gnuggar runt med fingrarna och sköljer sedan av dem i havsvattnet. Vattnet är underbart varmt, det omsluter kroppen med en ljummen värme. Jag inser att jag är inte badkruka trots allt, det är frysa som jag inte gillar. Vi sänker oss ned i vattnet och undervattensvärlden uppenbarar sig. Stora träd av korall, svepande skogar som rör sig med vågorna, röda och svarta, oranga och vita, gula och blå, gula och svarta fiskar. Runda, trekantiga, platta fiskar och fiskar med små knivar på stjärtfenorna. Och en enda "sucker fish", en avlång, metallgrå elak sak som suger sig fast på kroppen och dricker blod. Den slår Jay ihjäl. |
|||
Han tar istället fram en gummisnodd och snart hörjag det metalliska ljudet av då staven stöter mot korallerna genom vattnet. Jay harpunerar fisk. En efter en trär han upp sina offer på ett blad från en kokosnötspalm. Iland rensar vi fisken. Jay gör upp eld på marken, tar ett färskt blad från en palm och delar stjälken i flera delar och lägger dem på glöden. Efter att fisken är rensad grillar vi den och lägger den sedan i en skål med vatten och chilifrukter och pressad citron som Jay plockat från träd bredvid. Middagen är klar! Fisken är utsökt, inte alls torr som fisk annars ofta är. Den här är mjuk och saftig. Och visst grämer jag mig lite över de vackra varelserna som fått sätta livet till för att jag ska bli mätt. Titta, jag kan också! Och vilken vacker figur! Fisken alltså |
|||
På Fiji pryder man det mesta med blommor |
|||
Jag vandrar ned mot havet. Vid sunset beach står jag med fötterna i den varma sanden. Under mig glittrar mareld i vågorna som böljar in mot stranden. Jag vandrar ned i vattnet och ser hur stjärnor tänds mot mina fötter i vattnets rörelse. Natten är kolsvart. Ovanför mig hänger stjärnorna som stora frukter. I nattens tystnad, med stjärnor ovan och under mig, avslutar jag det gamla året och tackar för allt som varit. Medan det nya året gryr kryper jag ned under lakanet och drar moskitnäten omkring mig. Jag somnar skönt och vaknar sömnigt behagligt när jag hör hur de andra räknar ned till tolvslaget och fyrverkerierna skickas iväg. Tolv timmar senare, när det är nyår i Sverige, sitter jag ute i kajaken och paddlar över det grönblå vattnet och tittar på fiskar och koraller igen. Efter att antal dagar på ön - hur många har jag missat, avslappningen är totalt - beger jag mig till Waya Island. Dags för mat! |
|||
|
2010-12-30 Jag tog det lungt, at frukost, och slantrade mig ivag till flygplatsen. Nar jag skulle checka in tog automaten inte emot min information. Jag gick till en disk och forsokte checka in dar - But we don´t have a flight to Fiji today Kvinnan framfor mig sag bekymrad ut. Sa sken hon upp. -Ah see, your booking is for January. Shit. Dubbelshit. Visst hade jag bokat for den 30:e, men fel manad. I en virvelvind sag jag alla mina bokningar pa Fiji tillika de pengar jag garanterat bokningarna med forsvinna. Och min biljett till Sverige! Herre josses, jag MASTE ju till Fiji for att komma hem! Svetten sipprade nar jag aven kom att tanka pa att nu ar det hogsasong for Nyzeelandare att aka pa semester till - Fiji. -There is another airline flying to Fiji now, but I don´t think you will make it Jag rusade med min 20 kg packning pa ryggen till narmsta biljettforsaljningsstalle. - I need to get on that plane. Forsaljerskan lyfte luren och ringde Air Pacific. Ja, de skulle nog fa ombord mig, bara jag skyndade pa. Jag kande hur den kommande kostnaden skulle svida i skinnet, men det sket jag i. Jag var villig att betala nastav vad som helst for att fa folja med. - It´s 825 NZD Puh! Drygt 4000 kronor. Det tyckte jag kalaset definitivt var vart. Nar jag kommer hem tanker jag testa om min reseforsakring aven galler egenhandig orsakad klumpighet. Och gor den inte det sa gor det ingenting. Jag ar glad att fa komma ivag. Och jag ar glad att jag har pengar. Val pa planet satt ovriga passagerare och surade nar det visade sig att vi var forsenade. Planet var fullbokat. Jag hade verkligen tur. Jag var enbart glad over att vara dar. Nu sitter jag i ett varmfuktigt Fiji och ska snart ut pa en svettkladdig loptur. Jag undrar vad luftfuktigheten ar? Vara pa Fiji kanns ungefar som att ga i lera, allt gar sa langsamt. Jag hoppas jag snart anpassar mig till livsstilen. It´s Fiji-time! Och jag tanker njuta av den tiden har. |
|||
|
2010-12-29 Idag sag jag det igen. Hur solen smekte de sammetsgrona kullarna. Saltstanken som blastes fran toppen av vagorna da havet brakade in mot stranden. De magnifika vulkanbergen da vi passerade Tongariro. Angarna fulla med smorblommor. Och jag njot! Jag sag skonheten i de oranga benen pa grashoppan som for ett tag satte sig pa fonstret pa bussen. och jag gladde mig at det. Jag har varit less pa resa. och jag ar det fortfarande. Jag vill hem. Men nu ser jag skonheten igen, for att lata biblisk sa kanns det som att fjallen fallit fran ogonen. Och det ar jag glad for. Nya Zeeland ar ett extremt vackert land och jag vill garna njuta av det medan jag ar har. I morgon aker jag till Fiji och da blir det internettystnad fran mig igen. Jag ringde Polly idag for att hora om jag kunde sova over hos dem forsta natten innan jag aker ut pa de sma oarna i havsbandet, men hon var pa kyrkokonvent i tva veckor. Det blir ett vandrarhem vid flygplatsen istallet. Dagen darefter tar jag baten ut till Yasawagruppen. Pa kvallen traffade jag mina kompisar AKO och Per i Auckland. Med sig hade de en ny bekantskap, deras lille son Anton, 7,5 manader ung. De ar ute och reser i tre manader och har just spenderat en manad i australien.. Nu ska de se Nya Zeeland och darefter blir det Fiji. De komemr hem i mars nagon gang. Det var skont att traffa dem. Skont att traffa nagon hemifran. och roligt att det var just de! Nya Zeeland lamnar vackra spar i mig. Skonhet, tystnad, enkelhet och enormt trevliga manniskor. Men, nu har jag ju sa tur att detta aven finns hemma i Sverige. Det ska bli skont att komma hem! Jag onskar alla ett Gott Nytt Ar! |
|||
Jag vaknade till smattret av regn mot rutan. Regnet stod verkligen horisontellt och det kandes som en extremt dalig ide att ge sig ut och vandra. Orsaken att jag ville se Wellington ar boken "Sonat till Miriam". Dar beskriver forfattaren hur huvudpersonen ger sig ut, lycklig, bland backarna och de victorianska husen i Wellington. Jag ville vandra bland husen, se backarna och forhoppningsvis kanna lyckokanslor jag med. Efter nagra timmars lasande av en bok avtog regnet och jag kunde kampa mig fram mot vinden. Overallt lag nedblasta kvistar och ibland hela trad. Jag fick se hus med bursprak, blyinfattade fonster och snickargladje krypa uppfor backarna i staden. tillslut kom jag till botaniska tradgarden dar jag fick njuta av hortensior i alla mojliga olika farger, rosor, orttradgarden och Solandervandringen genom planteringar med inhemska vaxter. Darefter promenerade jag langs kajen och havet och besokte Te papa, ett museum som innehaller Ny Zeelandsk historia. SEn blev det mer bok och mat pa cafe och just nu skiner solen och jag har tankt ga tillbaka till vandrarhemme, byta klader och ge mig ut och springa. I morgon vantar elva timmars bussfard till Auckland. |
|||
|
2010-12-27 Jag sprang en runda i Victoria Domain innan frukost. Benen var sega ifran backarna igar och an fler backar blev det nu. Sen tog jag det mest lugnt pa vandrarhemmet, at lunch och knallade sedan ivag till Farjan som skulle fora mig till Wellington. Det var en stor farja, for 1650 personer och det tog drygt tre timmar att komma dit. Bredvid mig satt en aldre herre som arbetat i pakistan pa 60-talet och irak i borjan av 70-talet. Han havdade att mycket av det vi fatt se av Irak i TV innan kriget borjade var "sorterat" T ex hade han jobbat med fler kvinnliga ingenjorer i de dambyggen han hallt pa med an manliga. Det var bade ogifta och gifta kvinnor. Och andelen kvinnor som studerade pa universitet var likadan som i Europa. Han havdadde ocksa att det radde religionsfrihet i Irak. Sa lange man inte utmanade den politiska makten fick man tro vad man ville. Och att minikjolen aven anvandes av irakiska kvinnor. Framme i Wellington tog jag taxi dit jag skulle bo vilket visade sig vara ett riktigt skabbigt stalle (fast det lat trevligt i Lonely planet). Dessutom hade nagot blivit fel med min bokning sa jag far sova pa soffan i vardagsrummet. Dar alla andra tittar pa TV. Lagomt roligt. Darav gick jag omkring pa stan sa lange som mojligt. |
|||
Idag ar det dags att gora det jag kom hit for! Springa langs Queen Charlotte track! Sparet ar 71 kilometer langt och relativt backigt, sa jag tanker inte ge mig pa hela. Katrin i receptionen pa hotellet hjalptre mig overtyga de pa baten att jag skulle skjutsas ut till Ship Cove och hamtas vid Punga Cove. Det ar 27 kilometer daremellan och de tyckte de var for langt. Vid Ship Cove ankrade kapten Cook fem ganger under sina upptacksresor pa Nya Zeeland. Strax utanfor, pa en liten o, begarde han att sodra on skulle vara brittiskt territorium, 1770 tror jag det var. Marlborough sounds ar egentligen ett antal floddalar som svammats over. Enligt maorilegenderna uppkom dalarna och bergen da Maui, en halvgud i den maoriska mytologin, fiskade upp en jatterocka med hjalp av en krok gjord av hans farmor/mormors kakben. Hans broder hoppade upp pa rockan och hogg och rev i den med sina knivar och da skapades dalar och berg. |
|||
Tvarsnitt av stammen av en palm av ormbunke (black furn tree). Jag gar forsta biten som ar brant uppfor, sedan blir det smalunk mellan palmer av ormbunkar, hoga trad och manuka (en buske som blommar vitt). Vattnet syns alltsom oftast nedanfor mig och glittrar i gronblatt. Aven idag ar det varmt men det mesta av sparet gar i skuggan. Jag gor arets sista (?) vurpa och lyckas astadkomma ett skrubbsar pa ena knat. En vis man sa en gang "Jag faller, alltsa springer jag" Sa jag ar glad for att jag kan springa. Vagen ar vacker, den kantas av privatpersoners stugor och det finns mangder med resorter om man vill overnatta. Jag kommer fram till Punga Cove med gott om tid tillgodo. Tillbaka till Picton blir det en lugn kvall, med lite internetskrivande. Imorgon bar det av till Wellington! |
|||
Pa Nya Zeeland firar man jul den 25:e och inte den 24:e som vi gor i Sverige. Jag stiger upp och gar till en kyrka, tanker det kan vara trevligt. I kyrkan ar vi sex deltagare, en prast, en som spelar piano och en som laser julevangeliet. Alla valkomnar mig varmt och ar glada over att se mig, sa glada att jag haller pa bli hembjuden hos en aldre herre. Det ar en familjar stamning; prasten skrattar over att tvaorna har tagit slut och man annonserat psalm 43 istallet for 243. Det ar lite annorlunda att lasa fader var pa engelska. Efter massan lanar jag en cykel av vandrarhemmet och ger mig ut langs Queen Charlotte Drive. De stora backarna suger snabbt musten ur benen pa mig. Jag cyklar tillbaka till Picton, koper en glass pa en bensinstation och ligger pa grasmattan nere vid havet och ser pa barnfamiljer som ar ute och badar med sina sma telningar i barnbassangerna. Solen steker. Pa kvalle lagger jag mig i soffan ute pa verandan pa vandrarhemmet. Rosorna klattrar over hela taket och lavendel doftar bredvid. Stillheten ar fullkomlig. Jag ligger och laser tills jag blir less, sen ater jag middag och darefter sitter jag och broderar korsstygn vid det stora julrtadet i vardagsrummet. Jag har hittat ytterligare en ypperlig grej med vandrarhemmet - man kan hyra en teddybjorn. Pengarna gar till nagot valgorande andamal. |
|||
Tidigt pa morgonen tar jag bussen fran Takaka mot Nelson. Farden slingrar sig over bergen. I Nelson far jag vanta sex timmar pa bussen mot Picton. I Picton vill jag se Marlborough Sounds. Jag vandrar omkring bland julshoppande manniskor, julmusik och solsken. Jag klattrar upp pa Church Hill och tander tva ljus i katedralen. Det ena ar for mig, det andra ar for en van. Jag ber att vi bada ska hitta och leva ut karleken till oss sjalva. Det kan lata konstigt och sjalviskt, men jag tycker karleken till mig sjalv ar den svaraste. Om jag ger nagon nagot gott, och en person blir glad av det och behover det men det gor mig sjalv illa, nar ar det da dags att dra mig tillbaka? Jag ar ingen mastare pa detta. Jag vill sa garna ge, och det ar latt att ge for mycket. Bussen mot Picton tar tva timmar, och val framme ser jag till att handla mat eftersom allt kommer vara stangt i morgon. Det blir en liten loptur ut pa The Snout, en skogsbekladd udde. Sedan lagar jag mat och tvattar klader. Jag ar less pa resa. Formodligen paverkar det ocksa att det ar jul. Jag brukar inte kanna mig ensam men den har gangen gor jag det. Jag undrar vad som i hela varlden fatt mig att resa till andra sidan jorden nar jag skulle kunna vara hemma med mamma och pappa istallet och ha det bra. Stallet jag bor pa ar i alla fall underbart! En gammal travilla med stort vardagsrum, harligt kok, underbar go personal som bjuder oss pa julkakor och sma julklappar, en tradgard fylld med rosor, palmer och girlander virade runt all gronska, en tradkoja, oppen spis att elda i ute i tradgarden, bubbelbad med plastankor, X-box och andra spel i tradgarden, en Golden Retriever som heter Minny som vandrar omkring meden stor, rod julrosett runt halsen, hangmattor, soffor utomhus att ligga och lasa i, cyklar mm mm. Tack och lov far det stallet mig att kanna mig lite battre till mods. |
|||
Detta blir varan sista dag tillsammans. Jag och Anna-Marie vandrar omkring i Takakas butiker och tittar pa allt mojligt. Den lilla byn bjuder pa manga alternativa val. Cato fiskar i nagra timmar. Vi firar en liten julafton genom att grilla biff och dricka av vinet vi kopte pa Maori Point. Vi har julkaka till dessert. Jag farjulklappar :-) Det ar vemodigt att skiljas at. Vi campar pa samma stalles om forra kvallen. For sista kvallen kryper jag in i taltet for att sova. |
|||
Jag springer langs Abel Tasman Coastal Track. Pa ena sidan en vagg av ormbunkar och skog, pa andra sidan skymtar det gronbla havet fram mellan tradtopparna. Sparet ar lattsprunget och jag tar mig till Anchorage, en av de mangder gyllene sandstrander som finns i omradet. Abel Tasman ar en av de popularaste nationalparkerna, bl a for att det ofta ar fint vader och for stranderna. Jag ater matsack pa stranden, spanar in riktigt bla, vackra sjostjarnor och slanger i dem i havet fran stranden, och vandrar omkring. Sa smaningom springer jag tillbaka samma vag som jag kom, tidvattnet gor att jag inte kan fortsatta utat. Jag badar i en back for att bli av med svetten. Pa kvallen slar vi lager pa en strand utanfor Takaka, en liten ort med manga alternativa och organiska butiker. Havet ar en dryg kilometer bort. Vi grillar korv och ser en kvinna dansa med sin hast pa stranden. Hn utstralar harmoni. Nar jag diskar tallrikarna i vattnet ar tidvattnet pa vag in igen. Det ar svart att sta vid vattenbrynet och hinna skolja tallriken klart innan vattnet stigit sa att mina skor blir overskoljda. |
|||
|
2010-12-21 Vi vaknar i osregn, jag slanger ner taltet i bilen och sa aker vi till ett cafe for frukost. Efter att ha akt en bit till svanger vi runt en krok och rfamfor oss breder en gyllene sandstrand ut sig. Manniskor badar och solar, husvagnar star uppstallda och allt visar pa sommaridyll och semester. Vaxlingarna pa Nya Zeeland ar ibland valdigt snabba. Det marks att vi kommit langre norrut, vi ar numer uppe vid vattnet som skiljer sodra on fran norra on. Vi hittar kajakuthyrningsfirmot men dar gar detinte alls som planerat. For att fa hyra en kajak maste vi ga en kurs om tva timmar. Vi far inte paddla inom vissa omraden som betraktas som farliga. Det gor att maxstrackan vi kan paddla ar te mil pa tva dagar. Det tycker jag ar lojligt lite. Nar jag fragar om jag for orja pa ett annat stalle an mina kompisar ar svaret blankt nej. Det ar inte tillatet att paddla ensam. For mig innebar kajak frihet och avslappning. Pa det har sattet kanns det bara som kontroll och begransat. Jag blir riktigt arg, kokar nastan over pa golvet inne pa kajakuthyrningsfirman. Nya Zeeland har i ovrigt varit valdigt tillatande sa jag blir mycket forvanad over den trygghetsnarkomani man visar just for kajaker. Under de har villkren tappar jag all lust for paddling och vi bestammer oss for att inte paddla. det blir en lugn kvall pa sandstranden vid havet istallet. Vi spanar efter den manformorkelse som sags ska aga rum. Manen ar full sa vi hoppas den blir spektakular. Men vi pratar sa mycket att vi glommer titta, vi marker bara den sista fasen av formorkelsen. Vi har for frsta gangen pa mycket lange fatt sitta stilla, ifred for alla sandflies. Det ar annorlunda och mycket skont att fa ata i lugn och ro! |
|||
En laaaaaang dag i bil. Vi aker norrut, mot Abel Tasman National Park. Tanken ar att vi ska paddla i tre dagar langs den vackra kuststrackningen. Men vadret ar inte med oss. Det regnar och regnar och regnar, och mer regn ar att vanta pa tisdag, da vaderprognosen varnar for 300-400 mm regn. Pa en dag. Vi rakar pa de tyska undgomarna som liftade med oss for nagon dag sedan och plockar upp dem igen. Naturligtvis far de aka med oss, det ar bara trevligt! Vi slar lager vid en camping strax soder om Nelson. I morgon ska vi kolla vaderprognosen och bestamma oss for om det blir paddling eller nagot annat! Nar det regnar sa regnar det verkligen.... Kan du se bryggan som mannen fortojer vid pa den har bilden? |
|||
Regnet det bara oser ner... Och har kan det verkligen osa! Pa Fox Glacier kommer det upp till 14 meter regn per ar! Naturligtvis regnar det denna dag da jag har bokat in mig pa en glaciarvandring. Vi ar atta turister och tva guider asom vandrar uppfor moranen nedanfor glaciaren och forsoker halla oss nagorlunda torra. De vattentata skorna vi fatt lana fungerar att plaska genom de flesta polar med, men nar vi behover ta oss over sma backar som vuxit till sig under regnfallet rinner vattnet in genom skoskaften. Mina goretexbyxor forvandlas till vattenbehallare da vattnet tranger in underifran. Det ar inte helt latt att ta sig fram genom de sma forsarna. Inte heller att halla kameralinsen ofuktig... |
|||
Vandringen blir lite kortare an tankt pa grund av osregnet. Det tjippar och pyser om tarna nar jag gar. Efter avslutad glaciartur hittar jag in pa det lilla samhallet enda internetcafe dar det ar grymt varmt och det glader mig. Jag breder ut alla mina blota klader i det lilla utrymmet sa de far torka. Det kanns som at jag har blivit en vagarnas "gypsy". |
|||
Jag vaknar av att det ar kvalmigt varmt i taltet. Vi har taltat vid en sjo strax norr om Wanaka. Jag letar fram handduk och tval/schampo och smyger tyst och stilla ned i det klara vattnet. Runt mig tornar spetsiga bergstoppar mot skyn. I det friska, kalla vattnet ligger jag och flyter och tvattar haret innan jag later solen torka kroppen. Sen ar det frukost! Morgonen startar med lyckokanslor. Efter manga mils trakig bilkorning plockar vi upp tva liftare som foljer oss hela vagen till Fox Glacier. Anna-Marie och Cato ar fortfarande forkylda sa de har bestamt sig for att ionte ga vandringsleden som leder till de vulkaniska varma poolerna. istallet hamnar vi pa Gillespies Beach. Jag sitter lange och njuter av att se hur vattnet sugs ut for att krascha med de inkommande vagorna. Det danar och det ar vilt! Jag skulle inte ens vilja forsoka bada har, jag skulle nog omedelbart sugas ut i Tasmanhavet och aldrig hittas mer. |
|||
Duschen blir under en liten vattenkran, utstalld pa stranden. Allt vore perfekt, om det inte vore for de dar ##**#*# sandflies! Medan jag "duaschar" ar det svart att freda kroppen! Allt vi gor foretas gaende - vi vankar omkring och ater, vi vankar medan vi borstar tanderna. Det ar som Hut Warden pa Milford track sa - the sandflies keep you walking and walking and walking... Vid det blasiga havet kan jag i alla fall sitta nagra minuter innan de sma blodsugarna vill festa pa mitt innandome. Det ar en harlig plats - pa ena sidan det danande havet, pa andra sidan Aoraki/Mt Cook och dess grannar... Jag somnar till ljudet av havsbrus. |
|||
Anna-Marie och Cato ska pa canyoning, dvs aka genom vattenfall och forsar med vatdrakt. Nu ar jag ingen vattenmanniska. Jag satter mig pa biblioteket i Queenstown istallet och skriver pa hemsidan och redigerar bilder. Nar de kommer tillbaka ska vi aka norrut, mot vastkusten. Jag vill ga pa Fox Glacier medan de vill gora en vandring till nagra Hot Pools (vulkaniskt varmda pooler pa upp till 55 grader varmt vatten). Darefter har vi tankt oss mot Abel Tasman National park som ligger allra langs norrut pa sodra on. Jag hoppas aven hinna se Marlborough sounds innan jag tar farjan over till Wellington, dar jag tankt spendera en dag och sedan ta buss upp till Auckland den 29:e. Den 29:e ska jag traffa mina kompisar AKO & Per som reser runt i Australien och Nya Zeeland med sin nyfodde son Anton. Den 30:e flyger jag sedan tillbaka till Fiji for 3 dagar pa Barefoot Hut pa en liten, liten o i gruppen Yasawa och sedan 4 dagar pa en annan, lite storre o i samma grupp. Darefter bar det hem till Sverige igen! Ibland ar det lite fullt i "Gypsy Soul". Bilden ar tagen fran baksatet dar jag for det mesta sitter. Det ar lite lustigt, bara for att det ar sommar har forvantar jag mig att jag ska kunna cykla i shorts och sandaler till Vivo Orby och kopa jordgubbar nar jag kommer hem. Jag vet att det kommer vara smallkall vinter och att slangen till vattnet i min loparryggsack kommer att frysa, men jag kan inte riktigt fa in det i huvudet. Lika lite som jag kan forsta att det ar jul snart. Har grillar folk pa julafton och sedan brukar de aka till stranden om det ar fint vader. Mina sar ar lakta numera. De ar bara stora, rosaaktiga flackar numer. Det ar skont att kanna mig normal igen och antibiotikakuren ar over! |
|||
Japanerna jag liftade med pratade mycket om hur fint det var i Paradise, en lite ort nor om Glenorchy. Nar Cato sager att han vill dit och fiska medan Anna-Marie gar en del av Routeburn track sa vill jag givetvis folja med Cato. Jag hittar ett spar jag vill ga och Cato slapper av mig dar det ska borja. Jag letar och letar och tillslut hittar jag nagot som kan liknas vid en stig. Det bar uppfor i brant terrang. Nar jag tillslut far ligga pa alla fyra for att kunna ta mig vidare och det bara verkar fortsatta likadant forstar jag att det kan inte vara ratt. Jag bestammer mig for att ga ned igen. Vad ska jag hoitta pa nu, mitt i denna vackra natur som ar sa nara och anda sa otillganglig? Jag gar ditt Cato parkerat, lanar bilen och bestammer mig for att kora till den ort som verkar heta Paradise. Formodligen kommer jag dit. Det var nog de tre husen jag passerade kangs vagen. Jag vet inte. Frustrerad over att varken kunna gas paret eller hitta Paradise bestammer jag mig for att ta en lugn dag vid en lite fors, tills Cato fiskat klart. Jag badar, tvattar mina svettiga klader, kokar lite pasta och har det skont. Lagom till jag ska hamta Cato lyckas jag backa pa en gren och far reservhjulet under bilen att slappa. Jag lyckas inte fa fast det igen utan far aka med svansen mellan benen, hamta Cato och be om hjalp. Aven han misslyckas med att fa fast det. Losningen blir att vi binder fast det till slut. Jag kande mig inte sa svag langre nar inte han heller klarade att fa fast dacket. Pa vag mot Paradise. Eller ar det dar jag ar? I alla fall naturmassigt |
|||
En vindlande fard ned i Skippers Valley |
|||
|
|||
Jag chockar mina rumskamrater genom att beratta att jag ska springa Routeburn track ida. Den ar bara 32 kilometer lang, sa jag tycker det borde funka fint. Det tycker inte de flesta andra. Pa Nya Zealand finns nio stycken ”Great Walks” varav Milford och Routeburn ar tva. Cato och Anna-Marie slapper av mig vid the divide och jag smaspringer uppfor. Det ar skog aven har, men glesare an vid Milford och inte lika mycket ormbunkar. Efter bara nagon timme kommer jag ovanfor tradgransen. Solen skiner och jag springer och springer till jag slutar springa. Av hanfordhet. Det ar sa vackert!!! Hoga, snokladda toppar, utbredda vidder med gulaktigt gras, grona sjoar som blanker nere i botten pa dalarna och en liten fors har och dar. Forsarnas brus ar det enda ljud som nar mina oron och jag njuter! Bergen vid McKenzie Hut langs Routeburn track |
|||
Mer av Routeburn Track... |
|||
Nar jag kommer fram till Queenstown ar jag riktigt hungrig och ater forst en "full slab spare ribs". Sedan har Anna-Marie och Cato hittat en fenomenal choklad och glass-servering och glass kan jag valdigt sallan motsta... Och annu mer! Jag gissar att det marks att jag gillade den leden... |
|||
Sista dagen! Vi vandrar genom Arthur Valley langs Arthur River som kastar sig ut over stenformationer ibland och rinner lugnt och stilla ibland. Vattnet ar fortfarande forundrande kristallklart. Idag ar det latt vandring, vi har bara ca 125 hojdmeter upp och nedfor, jamfort med gardagens ca 450 meter upp och ca 1000 meter ned. Anda ar Milford ett latt spar. Det har inte varit speciellt jobbigt att ga det. Det ar fullt med stenar och sma vattenfall att traska igenom men jag har klarat mig bra med mina loparskor. Singaporeanerna daremot har fatt tejpa ihop tre par vandringsskor da de gatt sonder pa alla mojliga stallen. Vi nar slutpunkten, sandfly point, vilken ar fruktad pa grund av det namn den har som naturligtvis har sin orsak i en mang med sandflies. Det ar dock inte varre an vanligt. Samtliga vandrare i var grupp har sett nar Anna-Marie rengjort och lagt om mina sar varje kvall sa de flesta ar radda for att klia pa sina bett. Det ar lite trakigt att vandingen ar over och att skiljas ifran de vi vandrat med i fyra dagar, men de flesta av oss mots igen da vi tagit in pa Milford Sound lodge. Dar hagrar dusch, tvattmaskin och MAT!!! Stallet ar litet, det finns bara en liten butik som saljer mat och de salufor i princip bara laskedryck, godis, lite toalett artiklar och nudlar. Cato lyckas gora en gourmetrmiddag pa pulvertomatsoppa som han anvander som sas, kryddad med vitlok, till pasta. Jag har sallan atit nagot sa gott! Det ar enormt skont att sjunka ihop i sofforna som finns i loungen pa lodgen. Trasiga skor hanger pa skylten vid Sandfly Point |
|||
|
|||
Lucia! Jag och Anna-Marie sjunger en luciasang for att fira dagen. Vi kommer upp over tradgransen och lamnar regnskogen bakom oss. Vaxtligheten bestar av manga blommor, de flesta vita elelr gula. De flesta blommor forlitar sig till vindpollinering och behover darfor inte vara sa fargstarka. Vi kommer upp till McKinnon pass och ser molnen rulla in over bergssidorna. Mattenfallen ar otaliga och osregnet igar och inatt har fyllt pa dem rejalt. Det finns inte mycket jord har som suger upp vattnet. Pa vag nerdat igen passerar vi Sutherlands falls. Med sina 550 fallmeter ar det ett av det hogsta vattenfallen i varlden. Alldeles for snabbt tar regnskogen vid igen och vi mister utsikten. Regnskogen ar fantastisk, men jag saknar att kunna se vidderna. Skogen ar sa tat att jag ibland kan hora ett vattenfall dana men inte se det pa grund av vegetationen. Jag ar pa vag upp over McKinnon pass |
|||
|
|||
|
|||
Vi vandrar langs Clinton river, cirka 16 kilometer. Vattnet ar sa klart att vi kan se varenda sten pa botten och varenda oring som simmar omkring. De ar stora! Jag ar hungrig. For forsta gangen i livet har jag atit frystorkad mat. Och det var onodigt att jag skulle prova det i fyra dagar, langs hela vandringen. Samre skit har jag sallan atit! Manga har likadan mat, och den vamjeliga smorjan kommer i olika smaker. Vi upprattar en skala som borjar pa noll och slutar pa minus 4. Noll ar OK, minus 4 ar oatbart. Dessutom visar det sig att varje portin innehaller 400 kcal. Nu har jag kopt dubbla portioner at mig, vilket innebar att jag atminstonde far i mig ungefar de antal kalorier jag behover. Men matt ar jag inte. Fattar inte hur tillverkaren tank. Om jag skulle ata tre vanliga portioner av den smorjan per dag skulle jag fa i mig 1200 kcal, vilket ar en rejal bantningsdiet. Och sa markandsfor de sin ”mat” som nagot for folk som behover energi. Jag blev riktigt upprord! Nej, det var inte gott! |
|||
Vi vandrar mest hela dagen. Pa kvallen nar vi Mintaro Hut. Vi sitter och pratar och sjunger sanger fran olika lander for varandra. Stamningen ar god, sarskilt nar det osregnar utanfor. Vi har haft tur igen och fatt en vandring i bara lite latt regn. Vi gar och lagger oss och hoppas att osregnet ska ha upphort till i morgon. Det ar synd att alla sandflies gor det omojligt att sitta ute. Antingen maste man ror pa sig eller halla sig inomhus. Ormbunken som rullar ut sina nyfodda blad ar en nationell symbol for Nya Zeeland |
|||
Jag ser hur hela taltets myggnat ar tjockt av svarta sma insekter. Det ar omradets plaga; sandflies. Sandflies ar som knott ungefar, fast storre och lattare att sla ihjal. Honan ar en blodsugare som behover proteinet for att foda sina ungar. De infekterade betten jag har ar fran sandflies. Jag tar sats och springer ut ur taltet! Jag ryser vid tanken pa att ha hela kroppen tackt av varande, gula stora sar, som de jag har pa benet. Vi packar ihop sa snabbt vi kan och aker till ett stalle dar det blaser och solen skiner sa vi far ata frukost utan att vara jagade av dessa sma marodorer. Efter en kort battur over lake Anau borjar vandringen. Vi gar genom tat regnskog. Vi har tur, det ar uppehall. Pa vissa stallen har an det komma upp till 9 meter regn per ar! Vi gar bara 1,5 timmar den forsta dagen. Vi ar cirka 40 stycken som gar vandringen tillsammans, men anda separat. Det ar sa fullt pa vandringen att vi bara far stanna en natt vid varje stuga, man maste ga vidare nasta dag oavsett vader. Det gor att vi fyrtio klommer att sova i samma stuga under hela vandringen. Gruppen ar valdigt blandad; det ar folk fran Singapore, Japan, England, Spanien, Ungern, Holland, Schweiz, Ryssland, Australien och sa vi fran Sverige och Norge. Anna-Marie vid borjan av var vandring |
|||
Det ar vatten langs nastan hela vagen |
|||
Jag far saren omhandertagna pa medicinska kliniken i Te Anau. Syster Pip skrapar bort gul belaggning och klipper bort lost skinn. Efter ett langt besok dar tar jag baten till Te Anau Caves. Det ar ett jattelikt grottsystem, fullt med Glow Worms. Den morka grottan forvandlas till ett universium med helt nya stjarnbilder i taket, bildade av de sma sma lysmaskarnas lysande bakdelar. Pa kvallen slar vi lager pa en liten campingplats, strax utamfor Te Anau Downs dar Anna-Marie och jag i morgon ska borja vandringen pa Milford Track, 54 km langt. Cato kommer fiska istallet. Vandringen ar mycket popular och nar vi bokade i oktober hade vi enorm tur som fick tva biljetter. Ofta behover man boka redan i juni-juli for att fa plats under sommarmanaderna november – mars. Anna-Marie och Cato i "Gypsy Soul", som den forra agarinnan dopte bilen till |
|||
Idag far jag antligen komma in pa ett medical center! Lilla Cromwell har mycket tillmotesgaende personal. Det tar en sjukskorterska 30 minuter och mangder med vatska och tussar att rengora de fula saren jag har. Jag ar blandat fascinerad och skramd av hur saren utvecklas. Det ar otackt att se hur de bara ater sig in i benet och dessutom sprider ut sig pa bredden. Det ar otackt att min egen kropp inte klarar att hantera infektionen som harjar. Och det ar fascinerande att se vad sma basilusker kan gora med kroppen och hur maktlos jag blir infor det. Tre damer ar involverade i rengoringen och jag far en stelkrampsspruta och en penicilinkur och order om att se till att fa saren rengjorda nasta dag ocksa. Med tanke pa hur saren ser ut ar jag lattad over att ha fatt dem omhandertagna av professionella manniskor. Vi kor bil mest hela resten av dagen till vi kommer fram till Te Anau. Dar ska vi handla och packa om for den fyra dagar langa vandringen langs Milford track som borjar pa lordag. Det blir internettystnad igen for mig i fyra dagar. Vi campar vid sjon Anau dar det blaser forvanansvart mycket. Skogen ar tat och bestar av trad med lov sma som bladen pa lingonbuskar. Den far mig att tanka påa alvskogen i sagan om ringen. Inte var jag nagon skonhet med dessa flackar... |
|||
Vi forsoker hitta en lakare, men i lilla Twizel dar vi ar lyckas vi inte fa en tid under dagen. Daremot lyckas vi fa termostaten till bilen lagad. Vi kor soderut och vid en affar dar vi stannat for att fraga efter negot lampligt stalle att campa pa - i Nya Zeeland ar nastan all mark privat eller sa ar det ett naturreservat. Det ar mil efter mil efter mil med staket langs vagarna och det ar inte sa latt att hitta nagonstans att stalla bilen och sla upp taltet for natten. Hur som helst. nar Cato fragar star Jpohn bredvid honom och sager "Oh, men ni kan fa bo pa min mark". John ar en pensionerad professor i medicin som numer ar vinodlare. Cato blir overlycklig; inte for campingen men for att han far fiska i floden som rinner over Johns agor. Vi parkerar vid vinrankoprna och far lana bade utedass, elektricitet och vatten fran en egen naturlig kalla. Pa kvallen bjuder John in oss till hans hus dar vi for prova bade gardens vita och roda vin samt dess rose. Det visar sig att pensionen i Nya Zeeland ar 800 dollar (ca 4000 SEK) oavsett vad man jobbat med och vilken lon man haft. Darfor ar det manga som fortsatter med nagon syssla aven efter pensionsaldern pa 65 ar. Tjanar man pengar far man betala skatt pa pensionen, annars slipper man. Det gyllene Otago i kvallssol |
|||
Forsta natten tillbringar vi i regn. Nar jag vaknar ar mina byxor, sovsaken och en del annat blott. Jag sover i ett talt utanfor bilen, alla tre ryms inte att sova i bilen. Vi lagar en frusen frukost och ger oss ivag. De stora altterna fyllda med vinodlingar bytts snart till kullar och kullarna blir till berg. Landskapet byts till ett kargare, fullt av gran, lupiner, intensivt ljusturkosa sjoar och vyer mot bergen. Anna-Marie och Cato ar modiga och kastar sig i det kalla vattnet men jag star och tittar pa. Jag trivs battre pa de solvarma stenarna. Vi besopker Sir Edmund Hillary Center och laser en del om den store aventyraren. Cato och jag gar en kort vandring upp till glaciaren pa bilden (ja, den ar gra pa grund av att den drara sig tillbaka och da hamnar sten och grus pa ytan) medan Anna-Marie ar kvar i bilen. Hon hostar och har varit forkyld nagra dagar. Jag linkar med de tva saren pa mina ben som bara vaxer och idag aven gor ont. Efter promenaden bestammer jag mig for att det far blir ett lakarbesok i morgon. Jag behover nog antibiotika. |
|||
Till kvallen slar vi lager vid Pukaki lake, en av de otroligt bla sjoarna. Solen skiner och vi lagar kotletter med farsk sparris, kokt potatis och aioli. Livet ar gott och vi mar skont i solskenet och av maten. Den har natten far jag lana ett annat talt och har en lykta inne i det sa jag kan ligga och skriva dagbok innan somnen kommer. Livet ar skont! Anna-Marie lagar mat pa koket som finns langst bak i bilen |
|||
|
2010-12-06 Jag springer samma runda runt halvon som igar men at andra hallet. Sedan blir det underbar yoghurtfrukost med vindruvor, bananer och jordgubbar! Jag gar till apoteket. Det finns gott om knott pa Nya Zeeland och jag fick tva bett for fem dagar sedan som darefter bara vaxt och vaxt och nu ar vatskande sar. Dessutom sitter de precis i strumpkanten sa de rivs upp hela tiden. Jag fragar varfor de vaxer och ar infekterade och damen pa apoteket sager att det ar olika sorts knott i olika lander och eftersom min kropp inte ar van med Ny-zeelandska knott sa kan kroppen reagera annorlunda. Jag far med mig vatska att rengora med, kram att smorja in dem med och plaster att satta over. Sa hoppas jag att de ar bra till vi ska borjja ga Milford track pa lordag! Saren stor inte, men de ar fula och vatskar hela tiden. Jag vill inte att de ska bli storre. SEn blir det internet och lunch i vantan pa att aka tre timmar tillbaka till Christchurch. Dar vantar Cato och Anna-Marie som kopt en gammal campervan for ca 18 000. |
|||
Jag tar taget fran Christchurch till Kaikoura for att se valar! Taget pa Nya Zeeland ar som flyget - man checkar in och far en sittplats och bagage stuvas undan i en separat vagn. I tre timmar rullar det grona landskapet6 forbi utanfor fonstret. Mittemot mig sitter en pratglad man pa over 100 kg som berattar om vad vi ser. Nar vi narmar oss Kaikoura gar jag ut till sightseeingvagnen for att se de snokladda bergen mota havet. Doften av hav slar emot mig, det ar den breda bladtangen som kan bli flera meter hog, berattar den pratglade mannen. Han arbetar pa ett motell och ser till att jag far ett nedprutat rum dar nar vi kommer fram. Jag ater lunch och aker i vag pa valsafari. Det drojer inte lange innan vi ser vattenkaskaden fran en val som ligger i ytan och andas. Valarna vi ser kallas for "Sperm Whale" och kan bli 18 meter langa. Namnet komemr av det 2,5 ton olja som de har i huvudet och som ska vara gulaktig och anvands i medeciner och kosmetika. Kaikoura var forut ett valfangststalle men idag varnar man om valarna och lever pa turismen istallet. Orsaken att det finns sa manga valar just har ar att strax utanfor kusten mots tva olika kontinentalplattor och en canyon pa drygt 100 meters djup har bildats. Dar lever jatteblackfiskar pa 12-14 meter som ar sperm-valens favoritfoda och som den svaljer hel. |
|||
Guiden berattar att det finns bade bofasta valar, som ofta blir namngivna efter marken pa stjartfenorna, och sa finns det valar som vandrar mellan t ex antarktiskt och stilla havet. Det storsta djuret pa jorden, blavalen, brukar vandra har forbi men ar valdigt sallsynt att se. Den ar lika stor som en Boeing 737 och vager som sex stycken sadana! Hjartat ar sa stort att man latt far in en folkvagn Beetle i det och en manniska kan krypa igenom haligheterna dar i. Efter turen ar det dags for en anna tur - loptur! Jag springer ut pa en halvo och snarta ar det bara jag och fagelsangen igen. Till vanster stupar klipporna femtio meter rakt ner i havet och vagorna fraser mot stranden. Till hoger breder sig grasfalt ut och bakom dem reser sig de snokladda bergen mot himlen. Det har ar basta stunden pa hela dagen, ensam med bara naturen runt omkring mig. Mmm! Jag har handlat mat for att laga till mig sjalv men far inte igang spisen. Jag forsoker anvanda mikrovagsugnen med resultatet att det valler ut rok som lukat smalt plast ur den. Jag ger upp och gar till en pizzeria runt hornet. Det visade sig nog att matlagingen gick at fanders med avsikt. For vad sags om pizza med rokt vildsvinskott, plommonsas, toppad med aioli gjord pa blamogelost? Det var den mest speciella pizzeria jag varit pa! Och den lag i en hala i ett kyffe langs med landsvagen... |
|||
Efter en tidig flygning dimper vi ned i Christchurch. Temperaturen ar betydligt mildare an forr, omkring femton grader, anda ar det skont att ga omkring i shorts och T-shirt. Christchurch brukar callas for Nya Zeelands tradgard och staden gor verkligen skal for sitt smeknamn. Overallt hanger doftande rosor, blommar lavendel, iris och Magnolia och bland palmer, blodlonnar och hangande piltrad dyker det upp en och annan bjork. Vi tillbringar det mesta av dagen med att leta efter hyrbilar eller bilar att kopa. I september drabbades Christchurch av en jordbavning och vi gar mellan hus som ar avsparrade pa grund av rasrisk. En stor mangd affarer, restauranger och hostels har fatt stanga. Hyra en personbil en manad kostar omkring 1500 Ny Zeelandska dollar (ca 7500 svenska kronor). Kopa en begagnad personbil kostar nastan samma sak. Hyra elelr kopa en gammal campervan kostar ocksa nastan samma. Vi ar i valet och kvalet, en hyrbil har fordelen att vi far hjalp var vi an ar om den gar sonder, fordelen med att kopa ar att Anna-Marie och Cato kan anvanda den anda till den 26:e januari da de ska aka hem. Efter att ha gatt oss trotta skjuter vi upp beslutet till imorgon. Christchurch ar som england med en stor bit av Skottland och en liten hint av Italien. I parken langs floden avon slapar hangpilarna sina grenar i vattnet medan grupper av sackpipeblasare musicerar och gondolliknande batar stakar forbi. Solen skiner och jag sitter och tittar. Pa kvallen gar jag till den botaniska tradgarden. Osannolika rosor fyller luften med sin doft och manga har blommor som ar storre an min handflata. Nar jag ser en ankmamma med sina dunungar simma forbi sa kanner jag mi sa langt ifran julstamning som jag kan komma. |
|||
Jag tar baten till Waiheke Island och gar fran hamnen ca 2 kilometer till en liten by. Dar inmundigar jag en kycklinghamburgare innan lopturen startar. Jag passerar hus som ligger pa kullar. Alla verkar ha utsikt mot havet. Luften fylls med doft av kaprifol som vaxer vilt och klanger sig over staket och buskar. Blommorna spelar en fargserenad for mig nar jag springer forbi; mangder av krasse, afrikas bla lilja (bade blaa och vita), anglatrumpeter, bouganvillea, en sorts rhododendron med sma rosa blommor, lavendel, olika sorters rosor, kallor, kannor, och en mang blommor jag inte kanner till slass om uppmarksamhet. Efter cirka tio kilometers lopning tar husen slut och grona kullar med betande kor och far breder ut sig. Jag springer langs en grusvag och hela tiden ser jag havet i bakgrunden. Har skulle det ga att anordna en Medoc; on har en mangd vingardar som bjuder pa vinprovning. Men jag tar bara vatten i drickpauserna. Springa pa nya Zeeland ar - backigt! Det blir mycet gang i uppforsbackarna och sedan lopning nedfor. Darfor gar det langsamt. Men naturen ar vacker och antliugan ar det bara jag, vinden och fagelsangen. Det ar underbart skont att slippa alla ljud och avgaslukter i staden! Det tog ett tag innan jag fattade att den har skylten var sann. Men det verkar inte battre an att Nya Zeelandarna har funnit sig nodgade att forbjuda intimt umgange med far. Undra om kor ar lovliga? Allt som allt blir det en valdigt skon dag, jag tillbringar hela dagen pa on och aker hemat forst med kvart over sju farjan. Fick ihop ungefar en mara! Det kanns skont. Folk pa Nya Zeeland tilltalar mig ofta, det tycks vara normalt att prata med den man rakar sitta mitt emot t ex. En aldre dam blir fortjust i min troja som det star "CREW" pa och avslutar konversationen med att stirra pa mina ben och brista ut i -You´ve got gorgeous legs! En komplimang som jag smaler at hela dagen. Det ar trevligt att fa komplimanger. |
|||
|
2010-12-02 Bussen fran Paihia till Auckland tar fyra timmar. Landskapet utanfor ar vackert men jag sover mest. En besynnerlig vana pa Nya Zeelands bussar ar att man varken far ata eller dricka. Det enda man far dricka ar vatten. I stan kanner vi oss som UFO:n. Vi ater lunch pa en thailandsk restaurang och kladkoden for de som jobbar tycks mycket strikt. Det kanns markligt att se manniskor i stela kostymer och med otroligt valstrukna skjortor. Hur kan folk kla sig i sadana obekvama saker som plataskor??? Ljuden ar oronbedovande, ingenstans gar det att komma undan. Jag kanner mig kvavd, instangd, trangd. Ta mig bort harifran! Jag bestammer mig for att aka till Waiheke Island i morgon for att springa. Det ar en o jag last om i boken "Sonat till Miriam". Jag ser fram emot att fa lite lugn och ro igen. Auckland har manga friluftsaffarer och jag hittar en ny vattenbehallare till min ryggsack som jag anvander nar jag springer. Dessutom lyxar jag till det ordentligt och koper ett uppblasbart liggunderlag med dun i. Det blir 9 cm tjockt nar jag blaser upp det och det ska halla mig varm i kyla ned till - 38 grader Celsius. Far prova det nagon gang :-) |
|||
Jag aker pa en riktigt turistfard! Forst besoker vi en Kauri-skog. Kayior ar enorma trad som kan bli tusentals ar gamla. Innan europerrena kom hit pa 1700-talet var hela on tackt av sadan skog. Sedan forsvann den snabbt, sa fort europeerna bosatte sig pa Nya Zeeland. Idag ar bara 2% av skogen ursprunglig skog. Istallet planteras pinjetrad for att anvandas till timmer och forut till papper. Va aker vidare till 90 mile beach, en strand vand mot Australien och Tadsmanhavet, pa Nya Zeelands mest nordliga del. Den doptes till 90 mile beach for att det tog 3 dagar att vandra med boskap langs den och boskap gick cirka 30 miles per dag. Men sanden var jobbig for djuren och stranden ar bara cirka 100 km lang (90 miles ar ca 145 km). Bussen vi aker ar terranggaende och det ar riktkigt harligt att susa fram mellan sanddynerna och vagorna! Ibland slar vagorna in sa vi for kora med vattnet sprutande omkring oss. Stranden ar ingen badstrand, det ar for starka strommar i omradet. Den anvands mest for nojeskorning och for att plocka skaldjur. Efter att ha passerat stranden stannar vi vid nagra stora sanddyner for att aka sandborad! Det ar ungefar som att aka pulka pa sno fast det ar en frigolitplatta pa sand. Vi trampar uppfor dynderna och lagger oss sedan pa plattorna och aker med huvudet fore utfor branten. En del far plocka sandkorn lange ur haret efterat. Efter lunch vid Stilla havet aker vi till dagens sista etapp. Det ar fyrhuset pa Cape Reinga. Udden ar kand for sin maori-historia: Andarna fran doda manniskor kommer till Cape Reinga och vandrar ut pa en udde dar det vaxer ett trad. De klattrat ned mot havet via trappformade avsatser som bildats av tradets rotter. Dar dyker de mot havet. Har de varit goda utvecklas vingar och de flyger hem till sina forfader. Har de varit onda utvecklas inga vingar och de hamnar i havet och blir uppatna av ett monster istallet. Var kultur tycks ha sin historia omkring gott & ont. Vid Cape Reinga mots det manliga, mer stor,mande Tasmanhavet med det kvinnliga, lugnare Stilla havet. Enligt maoriernas tro ar stallet dar haven mots platsen for att skapa Liv. Det manliga och det kvinnliga forenas i The Creation of Life. Pa kvallen ar det regatta och sedvanlig samling pa batklubben efterat. Vi ar dar och tar farval av Ernesto & Vera, Sverker, Barbara & Brett, m fl. Det kanns lite trakigt att lamna gemytet i Opua, men det kryper i kroppen och jag vill ivag. |
|||
|
2010-11-30 Jag springer fran Opua genom skogen till Paihia, en kuperad, harlig slinga med mossa langs vagen. I Paihia besoker jag det underbara lilla biblioteket for en halvtimmes gratis mail-lasning. Sedan tar jag farjan over till Russell som ar en pytteliten, idyllisk liten by. Dar ater jag lunch, strovar omkring och ater sedan en glass pa stranden. Sedan springer jag langs spangar over mangrovetrask till en farja som gar tillbaka till Opua. Det blir ca 18-19 kilometers lopning totalt och kroppen kanns fin-fin! Det ar harligt att studsa fram genom djup skog och knoliga rotter! |
|||
|
2010-11-29 Jag och anna-Marie gar kustvagen till Paihia. Det ar en fem kilometer backig och vacker stig. Val dar blir det manga timmar pa ett internetcafe. Jag lagger in text och bilder pa hemsidan, vi bokar buss till Auckland pa torsdag och flyg Auckland - Christchurch pa lordag. Jag bokar ocksa en dagstur till Cape Reinga, langs upp pa norra on pa onsdag. Jag vill se Tasmanhavet mota Stilla Havet och sa vill jag se jattetraden i Kauriskogen och 90 mile beach. Vi liftar hem, det tar bara tva minuter innan en bil stannar och vi far skjuts. Pa Nya Zeeland ar det fortfarande ett vanligt satt att ta sig fram. Kvallen blir lugn. Jag sitter ensam pa baten och laser om sodra on och funderar over vad jag vill gora dar. Det kanns som vi kommer att ha gott om tid, jag tog i med marginalerna nar jag bokade den har resan. Vi hade ju kunnat fa vanta mycket langre an vad det blev pa gott vader infor seglingen. |
|||
En kort loptur pa morgonen slutar med att senorna bakom knana gor ont aven nu. Det blir gang tillbaka till Duva och sedan en del stretchning for att bli av med problemen. Jag ær bjuden med Ernesto och Vera ut och segla. Walter, en norsk kille som jobbar med Ernesto och som ær gift med en nyzeeländsk kvinna och deras två små flickor åker också med. Vi åker till Robertsons Island där James Cook och Daniel Solander (som liksom jag ær från Piteå) landsteg under sina upptæcktsfærder. Där finns tre små laguner med kristallklart vatten och snæckskalsbotten. Människor från segelklubben ankommer pø om pø och grillar sin mat, badar, umgås och har det trevligt. Efter en hel dag på havet kommer jag hem till Duva och får det æntligen till att bli att skriva!! I morgon ska jag gå till Paihia och førsøka få in bilder och text på min hemsida. |
|||
Idag ær det dingy-race! (dingy ær den lilla båten man har på en segelbåt för att kunna ta sig in till land med om man fått ankra långt ut vilket ofta ær fallet här) Vi åker mellan olika stationer, samlar upp kuvert med instruktioner som ær utplacerade här och där, samlar tång, snäckskal, drivved och fågelfjædrar och mitt i loppet samlas vi på en ø som ær så brant och liten att alla står med vatten till knæna medan vi æter varm korv och släcker törsten. Vi har riktigt roligt! Som vanligt samlas alla på segelklubben efteråt där poängen raknas. Vi misstänker att de missat vår lapp då det dröjer länge innan vi läses upp i resultatlistan. Det visar sig att vi vunnit!!! Norskarna och svensken råkade ha bästa Opuakunskap. Kanske berodde det på att vi sprang omkring och frågade folk om allt möjligt så att vi sækrade resultaten. Barbara och Brett har en släkting som dött och behöver hus och hundvakt. De frågar om vi kan tänka oss det och Anna-Marie och Cato blir väldigt glada. Dels øver förtroendet, dels øver hundarna och dels øver lyxen att få bo i ett hus efter snart ett år på båt. Jag stannar gärna kvar på Duva, jag tycker det kan vara skönt att få en liten stund för mig själv. De packar sina ryggsäckar och går iväg. Jag bakar en kaka till morgondagens seglats och knallar sedan upp till huset där Cato håller på att grilla biffar till oss. Huset ligger med en fantastisk utsikt øver Bay of Island. Jag njuter av ett kunna sitta bekvämt i en fåtölj. Duva ær trofast och fantastisk, men det ær inte speciellt bekvämt att sitta i 10 dagar på däck. |
|||
Vi fikar med Vera vid Waitangi Treaty House. Där vadar blå-svarta hönor omkring i en damm och matar sina ungar i konkurrens med ænderna. Efter att ha handlat oss fulla på färska grönsaker och frukter och kött ger jag mig ut och springer. Jag frågar en flicka om vägen -Do you know that it is almost 30 kilometers to Kerikeri? -Yes, I do -Are you sure you want to run there? -Yes, I like long distances -You are crazy! Tack säger jag och ler och springer vidare. Vägen går genom pinjeskog som ær blandad med något som ser ut som stora benjaminfikus, palmer, ormbunkar och bambuträd. Øverallt hör jag olika fåglar med de mest fantastiska ljud. Det ær väldigt skönt att röra på benen igen, ænda tills jag kommer fram till en landsvæg. Den slingrar sig genom smaragdgrönt landskap, så idylliskt som hämtat från en sagobok. Det stramar bakom yttre senan bakom knät. Jag stretchar lite och fortsätter vidare. I Kerikeri kollar jag mail på biblioteket, æter en liten lunch och springer sedan vidare. Nu gör det æven ont i samam sena på andra benet. Sur och irriterad vægarar jag stannar, jag ska springa!!! Och det gör jag, emellanåt, men det blir mycket gång blandat med lite löpning. Tillslut bestämmer jag mig för att gå resten av vägen. Jag passerar små bondgårdar längs en grusväg. Gröna kullar breder ut sig och ængarna ær fulla med blommor. Det ær vår. Julprydnaderna jag såg i skyltfønstrena i Kerikeri känns tämligen malplacerade. Det gröna, öppna landskapet med hästar, kor och får øvergår till tät skog. Jag går och går och går och tänker ”nu missar jag Bobby Joe”. Bobby Joe och hennes man Roger ær ett amerikanskt par jag mötte förra gången jag var i Nya Zeeland. De førsørjer sig på att åka runt till olika ställen och spela musik och jag vill gärna höra dem. Bobby joe lyckas pa nagot mysko satt fa med sig sin harpa pa deras segelbat. Roger var först elektrionikingenjør, sedan hade han sin egen musikstudio och därefter sålde de huset och studion och gav sig ut och seglade. De har seglat i tre år nu och räknar med att hålla på ett år till då deras 12-årige son vill slå sig ner mer fast. Efter 8 timmar har jag tagit mig de cirka 50 kilometrarna tillbaka till Opua. Jag stannar vid båtklubben eftersom jag vet att Cato ska ha varit med på segeltævling under dagen. Tävlingen ær just øver och folk samlas på klubben för att æta, dricka, prata och skratta. Folk kommer direkt från jobbet i målbestænkta tröjor. Här ær det seglingen och samvaron som ær huvudpunkten, inte mærkesklæder eller dyrast båt. Efter att ha pratat med alla och ætit går Anna-Marie, Cato och jag vidare till Caféet där de sista tonerna av Bobby Joes musik just dör ut. Det blir ett trevligt återseende. Jag ær fascinerad av denna lilla ort! Här finns en affär, ett café, segelklubben, en restaurang, två marina affärer, en svetsare och några till verkstäder. Mer ær det inte. Ændå ær det alltid någonting på gång! Och vi ær alltid välkomna, med øppna famnar! Folk ær från olika länder och en hel del ær härifrån, och alla blandas de i en glad skara som lever, umgås och har skoj tillsammans. Och kan man hjälpa någon ær det självklart att man alltid gör det. |
|||
Cato chockar mig med att sätta på radion på morgonen. Vilket otroligt liv! Det ær inte alls behagligt att höra vrålande, konstlad musik igen blandat med ljuden från hamnen. Vattnet som varit så rent hittills ær här en ogenomsiktlig sörja. Olika personer från olika myndigheter går in och ut ur båten för att kolla om vi har med oss frukt, kött, vapen eller smådjur. De hittar våra kackerlackor som vi gjort vårt bästa för att ta kål på och en kille får komma och spraya bort dem. Resultatet blir att vi sällan sett så många kackerlackor. Framme! Har ar klockan strax efter tre pa morgonen Vi ær trötta och jag känner mig lite svajig när jag går på plan mark, men inte alls illamående och det gläder mig. Efter en ytterst vælbehøvlig dusch slår vi oss ned på hamnens café och æter en fantastiskt god hamburgare med bacon, stekt ægg och rödbetor på. |
|||
Ernesto och Vera bjuder på vælkomstkalas och vi får höra otaliga historier om segling och fiske. De har varit på Fiji ett halvår och råkade få en haj på kroken när de fiskade. Vi får se en film på hur det gick till att få upp det bytet. Anna-Marie och Cato firar fyraårig ”bli-tillsammans”-dag, men det blir inte så mycket firande. Vi somnar rätt tidigt, alla tre och gläds fortfarande åt att kunna ligga stilla. Grundlig stadning av Duva! |
|||
I natt kom ett ”squall”, ett kraftigt regn och blås-væder som fick Duva att kränga ordentligt. Jag gjorde som vanligt och sov igenom det hela. Men att genuan rivs sonder mot masten senare under dagen, det ar jag med pa. Den har gjort sitt. Jag ær lite orolig øver hur det kommer vara att komma i land. Kommer jag bli sjösjuk när jag står på fast mark? Det brukar gunga i mig efter att jag har paddlat kajak och nu har jag varit ute fler dagar æn någonsin förr... Vi seglar hela dagen och mörkret sänker sig inför den sista natten. Medan solen målar vågorna guldvarma böjer sig något upp ur havet. -Delfina!!! Ropar Anna-Marie De simmar rakt mot vår båt för att sedan följa med den ett slag. Vilken trevlig vælkomsthælsning! Jag spanar efter land. |
|||
Langt bort i horisonten syns det faktiskt - land! Vi firar lite kort att vi kommit fram, sedan lägger vi oss. För en gångs skull står sängen stilla. Det känns ovanligt att inte behöva kila fast sig mellan kuddarna. |
|||
Segling var betydligt enklare æn jag trodde, så länge sakerna håller och vinden blåser från samma håll ;-). Och jag förstår att jag inte förstår mycket om segling æn. Så enkelt som vi har haft det lär inte många ha det. Jag hade inte alls förstått hur svårt det skulle vara att röra mig på båten. Jag trodde jag skulle göra situps, armhävningar mm och komma fram som ett muskelpaket. Istället har jag træningsværk i handlederna av att hålla mig fast. Segling ær nog inte riktigt min grej. Om æn det funnits stunder då jag njutit av friden och vågornas fräsande så finns det så många stunder jag har hemma då jag ær ensam och tyst. Jag behöver inte mer ensamhet och tystnad och frid. Och jag ær glad att jag har prövat. Hade jag inte gjort den här seglingen hade drömmen alltid funnits kvar och jag hade funderat øver hur det skulle vara. Nu behöver jag inte göra det. Funderar du på en liknande segling och ær lika oerfaren som jag, testa då först att gå på toa, laga mat, borsta tänderna och sova medan du lever ombord på Gröna Lunds nya berg-och dalbana, den som har helt oberäkneliga rörelser och där ingen färd ær den andra lik. Tycker du det ær kul att leva så efter 10 dagar så har du det som behövs för att kunna uppskatta en sån här segling! 1058 sjomil var det till inloppet till Bay of Islands pa Nya Zeeland da vi borjade var fard. |
|||
Jag ær ”bad seamanship”. Det förstår jag när ett rör på vindrodret vrids sönder och Duva tværstæller sig och jag sover vidare och märker inte ett skvatt. Mitt i natten ligger Cato på mage i en och en halv timme och lagar vindrodret med ett rör som han har haft sitt metspö i. Det ær en bedrift, inte minst för att vågorna för honom i en berg och dalbana på flera meter hela tiden medan han ligger och stirrar ned i vågorna. På kvällen sitter vi i den nedgående solens sken. Anna-Marie sjunger vackra, vemodiga norska visor och vi dricker choklad. Det ær riktigt mysigt! Æven om jag längtar iland så känns det lite vemodigt att resa snart ær øver. Vi har cirka 150 sjömil kvar och jag har tänkt tanken ”Nu behöver jag inte flytväst, nu när det ær så kort kvar” och æven förstått hur dum den var. Vi spanar efter Portugisiska Krigsskepp. Nej, det ær inte en båt. Det ær en manet, så giftig att den dödar några människor per år. Den har ett litet segel på kroppen som gör att den driver med vinden och syns tydligt på vattenytan. Vi ser albatrosser, vilka ær ett tecken på att vi närmar oss land. Cato med roret fran vindrodret. tack och lov hade han bundit fast sjalva rodret i ett snore. Annars hade det legat pa havets botten. |
|||
Jag vaknar, intryckt mot bordet och med vatten forsande utanför rutan. Herrejøsses, vad vi lutar! Jag vill inte vakna, vill bara att vi ska vara framme nu. Jag ær less på det här nu. Jag förstår att det fortfarande omkring tre dagar kvar och jag vill inte spendera dem klängande som en spindel på väggarna. Till slut sätter jag mig upp men förblir sittande. Det ær nästan omöjligt att röra mig utan att dunkas blå mot olika delar av inredningen. Kan någon ta mig hem NU? Farten ær bra men vi förstår att vi behöver reva seglen. När vi väl får det gjort blir färden betydligt behagligare. Vi kan gå och sitta nästan normalt. Det brummar till och Anna-Marie flyger högt. Det ær Nya Zeelands kustbevakning som ær ute och spanar efter ankommande båtar och vill ha kontakt med oss för att veta vart vi ska och när vi beräknar vara framme. Det ær märkligt att få ett sådant tecken ifrån den ”vanliga” världen. Inatt sover jag med sovsäck för första gången. Det blir kallare och kallare langs farden. |
|||
Cato ber mig styra och lämpar øver rodret. Jag gör så gott jag kan. Men vilket håll ska jag vrida för att få båten gå åt höger? Och hur mycket? I lite panik vrider jag æn hit, æn dit, glömmer bort vilket håll jag ska vrida och när jag æntligen tycker jag får pli på det hela säger Cato -Kristina, titta på genuan. Den ær fel håll. Det var inte meningen att få Duva att gå baklänges. Två gånger lyckas jag vrida till det så att Duva inte kommer ur fläcken utan vi får justera storseglet för att få vind i seglarna igen. Så småningom lär jag mig se på seglarna och vrida rodret åt rätt håll och ær tillslut rätt nöjd med mig själv. Kan dock inte påstå att jag känner mig som någon seglare. Kvallsstamning pa Duva Det ær kul att det händer något! Annars ær statusen att jag gör så lite att jag tycker det ær en kraftanstrægning att gå och hämta en kopp te. Efter styrningen ær jag lite på gång och börjar baka bröd. Mitt i alltihop vänder vinden till västlig och kort därefter till sydlig. Då släpper hållarna som håller storseglet fast i masten. Samtidigt som jag førsøker balansera två limpor i en krängande båt byter Cato hållarna och hissar segel igen. |
|||
Jag har vakten 03-07 och rycker till när jag tar tag i pennan för att skriva i loggboken. Det var ingen penna. Det var en flygfisk! Den har också förbrukat en osannolik otur och hamnat på vårt däck när den tog sig en flygtur genom luften. Det ær nästan fullmåne och marelden och stjärnorna glimmar. Det ær tyst så när på vågornas ständiga fräsande. Jag sitter och ser in i soluppgången när det gryr. Strax innan kl 7 passerar vi halva distansen mellan Fiji och Nya Zeeland. Efter att ha gjort 6-7 knop föregående dagar ær det nu mycket lite vind och vi går för motor. Jag vågar på mig en liten promenad, hela 10 meter enkel väg längs däcket, fastspänd med säkerhetssele. Det ær lite läskigt! Jag med en segelbatsstrandad flygfisk Anna-Marie har sagt att hon sällan kant sig så långt ifrån havet som på Duva och jag förstår henne. Havet ær øverallt, vi ær fortfarande mitt på den stora, blåa runda skivan, trots att vi gjort øver 530 nautiska mil, och vi kan inte röra havet. Det ær för högt från båten och ned till vattnet. Det enda vi kan göra ær sitta bak på badbryggan och låta fötterna släpa i vattnet. Æven om vi lægger bi så vi står nästan stilla vågar vi inte hoppa i på grund av att båten rör sig ændå och det kan vara svårt att hinna simma ikapp. Ett ensamt huvud syns inte så bra bland vågorna och sannolikheten att støta på en annan båt ær noll. Vi har fortfarande bara sett en enda annan båt längs våran färd. Det känns som att vi ær komplett ensamma i världen. |
|||
I natt sitter jag med både byxor och jacka på mig på nattvakten kl 23-03. Vi kommer ungefär 2 grader längre söderut för vart dygn och det blir kyligare. Inatt sprack molnen upp för första gången och jag fick skåda stjärnhimlen. Det ær bland det mest fantastiska jag ær med om! De tusentals stjärnorna där uppe, som alla blickar ned på oss! Jag kan ligga och titta i timmar och fundera øver vilka bilder jag ser, hur andra människor legat och funderat øver samma saker under tusentals år tidigare och förhoppningsvis kommer att göra i tusentals år till. Vågorna fräser runt Duva och när jag sover hör jag æven vågorna i vattentankarna. Vi har 300 liter färskvatten och 240 liter diesel med oss. Vardagsliv pa Duva. Cato ligger och sover efter ett nattpass. Idag skiner solen och jag kryper undan i skuggan för att slippa bli bränd. Jag tar mod till mig och plockar fram den handpumpade duschen och sköljer av mig och tvättar håret med tvålen som löddrar i både sött och salt vatten. Ny och fräsch lyckas jag æven laga mat och diska! Jag känner mig mycket stabilare nu och livet ær drägligare. En konsekvens av skamkänslorna med att vara smutsig ær att jag blir otroligt glad av att vara ren! |
|||
”The ocean sprays Anna-Marie and Kristina sprays the ocean” skriver jag i loggboken vid andra frukosten ombord. Den här gången vänder jag mig i alla fall i rätt riktning och jag häller upp mjölken i skålen först när jag kommit upp på däck. Vi gör 7-8 knop och vädret ær fortfarande molnigt och varmfuktigt. På grund av molnen missar vi tyvärr skådespelet meteoritsværmen Leoniderna bjuder på under natten. Jag fascineras av skamkänslorna som ær förknippade med att vara smutsig och svettig. Det ær svårare æn jag trodde att ta mig fram på båten. Då vi lutar hela tiden har jag problem med allt jag gör och gör dærfør så lite som möjligt. Borsta tänderna och tvätta mig betraktar jag som onödigt och jag skäms därefter. Trots att Anna-Marie och Cato förmodligen luktar likadant. En lustig uppfinning, det där med att skämmas för att jag luktar naturligt och inte ær sterilt, kliniskt odoftande som jag brukar vara i vardagslivet. Sa ser djupmataren ut nar det ar nara 4000 meter djupt |
|||
I natt hoppade en liten bläckfisk upp på däck. Snacka om oflyt att hamna på en segelbåt i ett sådant hopp! Hittills har vi bara sett en enda båt förutom oss. Lugnet sænker sig øver Duva. Både før oss tre ombord och før min mage som æntligen rørt sig på ett positivt sätt, dvs. jag har fått vara på toa. Vi seglar förbi det enda grundet som finns på de 1100 sjömilen mellan Fiji och Nya Zeeland, Ceva-i-Ra. I det annars cirka 4000 meter djupa havet sticker Ceva-i-Ra upp till 2 meters djup, omärkt. Det sägs att många gått på det grundet bara för att man inte førvæntar sig att det ska finnas där. |
|||
Vi har delat upp nattvakten i skift om kl 19-23, 23-03 och 03-07. Eftersom jag fortfarande ær jetlagged från flygresan till Fiji tar jag 03-07 passet första natten. Från och till gnistrar det av mareld i vattnet. Natten ær mörk, hela himlen ær molnig. Det var varmt att sova. Kroppen ær klibbig av svett, salt och solkräm. Fridfullt masar timmarna iväg, jag trivs med att sitta och bara titta på havet och höra vågorna. Ibland førsøker jag korrigera Olaf, vårt vindroder som ær döpt efter Anna-Maries morfar, lite, men det ær inte mycket jag behöver göra. Duva går av sig självt. Føtterna svullnar och jag ser ut som en bebis. Bebisstatusen bekräftas på morgonen när jag häller upp müsli och mjölk i en tallrik för att sedan klättra upp på däck. Splatt!!! Säger det och sedan ær det mjölk och müsli øverallt på Duva. Jag känner mig lite konstig i magen efter att ha varit nere och gjort frukost. Strax lutar jag mig ut øver relingen och upp kommer frukosten. Tack och lov var vinden snäll med mig och skickade inte tillbaka allt i ansikte trots att jag förstås spydde på fel sida av båten. Jag inser att det ær ett problem att vara lapare på en båt. Jag ær hungrig. Mycket oftare æn de andra. Men det sista jag vill göra ær att gå ned i kajutan. Då mår jag illa. Men æter jag inte så mår jag också illa. Anna-Marie ræddar mig genom att ge mig dahlsoppa. Dessutom står min annars perfekt fungerande mage stilla. Det ær uppenbart att världen ær en stor, blå, rund platta med bara oss tre och Duva på den. Och vi befinner oss alltid i mitten, oavsett hur många knop vi gör. |
|||
Den stora kvinnan pa immigrationskontoret vidgar ogonen och tittar pa oss. -Are you going to escape from us? Sen skrattar hon och svajar fram langsamt over golvet med våra papper I hand. På Fiji har ingen bråttom. Rætt snart har vi ændå underskriften som behövs för att jag ska registreras som besättning på Duva och Cato stå som ansvarig för vad jag tar för mig. Efter att ha handlat mat på storhandeln, kött hos slaktaren och frukt och grönsaker på marknaden tullar vi ut. Cato och Anna-Marie fyller i papper for att vi ska fa lamna landet. |
|||
-How do you say ”I love you”? in your language? -Jag ælskar dig -Say again? -Jag ælskar dig, jag ælskar dig, jag ælskar dig -Sorry darling, I am married Så verkar de vara, fijianerna. Ofta fyllda med skratt och en räv bakom ørat. De ar ofta stora. Jag hade vantat mig manniskor i lite mindre dimensioner, men sa ar det inte. De tar det lugnt. Stämningen ær behaglig. Var jag æn går eller springer säger människor ”Bula!” (hej!) Men, nu ær det dags att åka! Medan vi åker taxi tillbaka till Duva ær vi för ett tag ”Illegal Aliens” dvs. vi vistas illegalt i landet. Men vi har inget val, vi behöver ta oss till båten. Vi lægger ut från hamn och snart ser vi den trygga kajen försvinna bakom oss. Jag reagerar inte næmnvært. Inte førræn på kvällen, då jag sitter och tittar ut øver det vidsträckta havet. Jag kommer att tänka på Björn Skifs, när han sjunger ”Vi bygger oss en båt” och drabbas av svenskt svårmod och hemlängtan. Den nordliga vind vi skulle ha i flera dagar håller bara några timmar sen vänder den till ostlig. Ifrån att ha haft en relativt behaglig segling på slör får vi nu istället segla på skrå i några dagar. Skeppare Cato styr ut fran hamnen i Vuda Point, Fiji |
|||
|
2010-11-25 Framme!!! Vid halvfyra tiden i natt lade vi till vid kajen i Opua, Nya Zeeland. I morse vacktes vi av folk som skulle kolla om vi hade frukt, kott, vapen och ohyra med oss till landet. Efter att ha klarat alla test (utom kackerlackorna som han som letade efter vapen rakade hitta i motorrummet) var vi klara med karantanen och slapptes in i landet. Idag tvattar vi hela baten, alla klader och oss sjalva. Det behovs! Nu har jag lart mig att segling ar ratt enkelt - forst hissar man segel och foljer samma vind i fyra-fem dagar, sedan vrider vinden och da far man andra pa seglena sen foljer man den nya vinden i nagra dagar till... Forutom de dagar da vindrodret vrids sonder, hallarna mellan storsegel och mast gar av, man vaknar av vatten utanfor fonstret och undrar vad som star pa eller nar genuan slits sonder mot masten. Jag ska skriva om seglatsen och lagga in bilder, forhoppningsvis om en-tva dagar. Nu ska jag forst ga och fortsatta tvatta Duva, sedan ar vi bjudna pa valkomstfest hos Ernesto och Vera pa deras bat. Vi hors! :-) |
|||
|
2010-11-15 Regnet det bara øser ner.... Nåja, så farligt ær det inte. Regnet ær varmt och det kommer och går, så det gør inte så mycket att bli bløt. Dæremot ær det svårt att torka klæder i den fuktiga luften. Jag var vaken længe igårkvæll, jet-lagen børjar slæppa. Dæremot vaknade jag som vanligt tidigt och var ute på en løptur medan tupparna gal och fåglarna vaknade till liv. Tillbaka i marinan møtte jag Audrey, en amerikanska som seglat i sex år och vill hålla på så længe hon kan. Hon læste just Stieg Larssons bøcker och blev fascinerad av att gatorna och stællena han skriver om finns på riktigt. Jag frågade hur hon førsørjde sig och det visade sig att hon var forskare och kunde jobba varhelst ifrån det fanns internet. Idag har vi bakat brød att ha med på resan (hær på Fiji finns bara vitt brød som blir stenhårt på ett kick) och gjort rulltårta att ha med till middagen hemma hos Polly. Under middagen blev det mycket prat om Fijianska traditioner. Vi fick se brøllopsbilder på Polly och Roni i traditionella barkklæder. Jag fick ett halsband gjort av frøn från Rain tree. Frøna ær vackert røda och bruna. Vi åt en curry på køtt och rotfrukter med ris till. Vi åt det tillsammans med roti (indiskt brød), sittande på en matta vævd av ett græs. En fijiansk kvinna utan en matta ær ingen kvinna. Mattan ær med øverallt. Man gifter sig på en matta, man æter på en matta och har med sig en matta till olika besøk och ceremonier. Anna-Marie fick en liten matta som Pollys dotter Joanna gjort. På Fiji ær det oartigt att tilltala de vuxna med namn. Man tilltalar dem med "Tina-i-Ulrika" elelr "Tama-i-Ulrika". Det betyder "Mor till Ulrika" och "Far till Ulrika". Namnet som næmns ær alltid den førstfødda. Man kan också benæmna en person med något som utmærker den personens hem, t ex "Han som bor vid det stora mangotrædet". Tilltala mænniskor på det sættet ær så vanligt att folk inte kommer ihåg vad de hette från børjan. Det ær olika vanor i olika byar, men denna vana finns på många stællen. Det var ytterligare en regnig dag idag. Åskan gick och igår kvæll kunde vi se blixtar øver hela himlen. Vi fick høra om orkanen som var før några år sedan som lyfte av taken på tre grannhus och lade dem på Polly & Ronis hus med føljd att de fortfarande har ett hål i sitt tak. I morgon ska vi handla mat och checka ut från landet, efter att Anna-Marie varit hos tandlækaren. En man ska få genuan som inte lagas i tid och som blir kvar hos segelmakaren. Den mannen seglar omkring med citat från Gandhi på sin båt och hjælper folk att ordna segelbåtar eftersom motorer och drivmedel ær dyrt. Prognosen visar nordliga och ostliga vindar så långt fram vi kan se. Det kommer att regna en del under turen, men annars ser det så bra ut som det kan vara. Jag kænner mig mærkligt lugn infør morgondagens avfærd. Kanske beror det på att jag inte førstår ett skvatt av vad jag ger mig in på. Sen kænns det æven rætt skønt att jag "bara åker med". Det ær inte jag som planerat resa, køpt båten och planerat allt. Lite enkelt, kan jag tycka, før min del. Får se om jag fortfarande tycker det nær vi kommer fram. Nu blir det internettystnad från min sida i 10-14 dagar, kanske længre beroende på væder och vind och nær vi får tag på internet på Nya Zeeland. Tills vi hørs igen, ha det riktigt gott!! |
|||
Jag vaknade strax innan soluppgången till en ovanligt sval dag. Det var bara 24 grader varmt. Medan himlen blev ljusare och ljusare sprang jag en morgonrunda. Den størsta sporten under løpningen ær att undkomma alla hundar som jagar mig. Igår var det två stycken, idag var det fyra. De ser elaka ut i øgonen och skæller som attan. Men det ær bara ta upp ett krossat sockerør (det ligger gott om dem på vægarna hær, likvæl som krossade grodor) eller en sten, vænda sig om och hytta med næven så blir de skræmda. Hundarna behandlas nog inte så bra hær. Ett jakarandatræd (?) Væl hemma på Duva børjade regnet igen. Prognoisen før dagen ær regn, blåst på 10-12 m/sek och åska. Från och med måndag ska det blåsa nordliga vindar i tre dagar, dærefter nordøstliga i några dagar till. Perfekt før segling till Nya Zeeland! Många kommer att ge sig av i morgon. Vi kan dock inte åka. Vi ær bjudna på middag hemma hos Polly på måndag och dessutom behøver Anna-Marie laga en tand som spruckit. Vi væntar ænnu på Genuan men funderar på att strunta i den eftersom vi inte fått något færdigdatum før reparationen och vi dessutom har en genua. Den andra skulle bara vara en extra. På søndagar ær det mesta stængt hær. Under min løptur passerade jag en kristen kyrka, en muslimsk skola och ett hinduiskt tempel. Religionen verkar vara mycket viktig. Størsta gruppen ær de kristna, sedan kommer metodister, hinduer och muslimer. Pollys man sa igår, apropå Fijis historia med kannibalism, att de godaste mænniskorna att æta ær førstås - indier. De æter så mycket kryddor att de redan ær marinerade från børjan. Det sista kannibal offret var dock en missionær på 1800-talet. Den stackars mannen visste inte att de ær førudmjukande att røra vid huvudet på en fijian och han råkade gøra det nær han tog en kam ifrån byns høvding. Som føljd av denna grova førolæmpning fick han utstå førudmjukelsen att bli uppæten. Fijianerna hade inte førstått vad skor var, så de kokade honom med dessa på och lyckades æta upp den ena. Den andra finns på museum i Suva, med bitmærken och allt i sulan. |
|||
Duva ser lite annorlunda nu motfør sist. Två pressenningar hænger øver henne før att skydda mot solen. Nu har jag en viss rastløshet i kroppen. Jag vill ivæg. Livet ær lite inaktivt just nu. Det regnar mest hela tiden, från och till. Det kænns enormt tryggt att Anna-Marie och Cato ær så lugna och sækra med att seglingen kommer att gå fint. Det lugnar mig. Och visst finns det en oro i maggropen - nu ær det snart dags! Vad væntar dærute? Hur kommer det att kænnas nær vi sitter på øppet hav? Och jag hoppas vi har en klar himmel den natt då Leoniderna kommer sprida sitt stjærnregn øver oss. Och att vi ær långt ifrån mænskliga ljuskællor då. Størsta problemet jag har just nu ær faktiskt att hoppa i och ur båten. Nær det ær lågvatten fungerar det fint, men vid høgvatten får jag verkligen klættra från den lilla bryggan upp på Duvas reling. Vattnet i hamnen ær fullt med diesel och sådant olk pumpat ut från toaletterna. Jag har ingen lust att trilla i. Planen ær som sagt att åka på tisdag. Men først blir det en dag till av væntan. Flugorna oroar mig. Cato hade stor jaktfest på dem ikvæll. En kvinna sa "Nær flugorna kommit då har orkansæsongen startat". Och visst ær det orkansæsong. Men alla seglare mot Nya Zeeland tænker ge sig av idag eller i morgon eftersom prognosen visar på bra væderførhållanden. Jag hoppas de har rætt! |
|||
Jag somnade som en klubbad igår. Jag høll mig næstan vaken till halv tio. Innan læggdags tænde vi røkelse i våra hytter. Det finns inga giftiga djur på Fiji - men det finns gott om mygg! Det mærkte jag nær jag tog en promenad till en by på kvællen. I morse vaknade jag innan solen gått upp och låg och lyssnade på enstaka regndroppar som træffade taket på båten. Nær jag inte ville ligga kvar længre drog jag på mig løparskorna och gav mig ut på en morgontur. Asfalten (dær den finns) ær rætt gropig och belysning finns inte så ofta. Eftersom jag sprang i mørkret fick jag vara førsiktig. Det var en hærlig kænsla att spåringa in i soluppgången. Hamnen Vuda Point, utanfør Nadi, dær vi bor På Fiji bor i huvudsak "Fijianer" och indier. Indier får inte køpa mark oavsett om de bor hær i fjærde-femte generationen. De brukar få hyreskontrakt på 99 år. Endast Fijianer får æga mark och egendom. |
|||
Efter løpturen regnade det æn mer. Det ær en vælsignelse i ett land dær det rådit torka i åtta månader. Før några veckor sedan kom det førsta regnet och dærfør ær det nu grønt och frodigt. Det har varit vattenbrist på øarna. Brasilianaren som vi træffade på Nya Zeeland och som inte kunde segla men køpt sig en båt, han lyckades segla ensam från Nya Zeeland till Fiji. Båten ligger næra Duva, sjælv ær han hemma i Brasilian just nu. Erfarna Ernesto och Vera har just tagit sig øver tillbaka till Nya Zeeland igen. Det ær deras 6-7:e øverfart. Hær verkar det som att værlden består av værldsomseglare som møts och skiljs i de olika hamnarna værlden øver. Grønskande fijianskt landskap med ett "Flame tree" nærmast |
|||
På eftermiddagen åkte vi hem till Polly med man och tre barn. Polly ær fijian och dotter till ett par som Cato & Anna-Marie lært kænna. Cato fiskade och børjade prata med det paret varefter de bjød honom på lunch. Sedan har de fått mycket fisk av Cato och han har fått många luncher hos dem. På Fiji sitter man på stråmattor på golvet och æter med hænderna. Vi satt på en soffa utan ben och pratade om sockerørsfabriken, dær Pollys man arbetade. Han berættade att den ær bygd på 1800-talet med svenska maskiner som fungerat fint hela tiden. Nu behøvde den renoveras och arbetet gick till den billigaste leverantøren, |
|||
Vi frågade var vi kunde køpa sockerrør och hela familjen såg vældigt frågande ut. "Varfør ska ni køpa det? Det ær ju bara att ta, det finns øverallt". Det verkade inte dyka upp en tanke på att man skulle kunna tjæna pengar på att pressa sockerrør och sælja drycken till turister. Polly i rosa med sin far (længst bak) Anna-Marie, Joanna, Cato, syskonbatrnet Nelson, Hennes man Ran, sonen Lai och andra syskonbarnet John. En Fijian har ofta både ett fijianskt och ett engelskt namn |
|||
På vægen hem filosoferade Anna-Marie, Cato och jag hur en værld utan ekonomisk drivkraft skulle se ut. Tænk om alla resonerade som fijianerna gjorde "Jag har den mat jag behøver før dagen, varfør stræva efter mer?". Då skulle grunden før marknadsekonomi, den eviga ekonomiska tillvæxten vilken ær en grund før t ex pensionssyetemen førsvinna. Många hævdar att marknadsekonomin ær en grund før demokrati, men stæmmer verkligen det? Om alla levde som fijianerna gjorde førut, så skulle i en børjan den væsterlændska værlden rasa samman och jag gissar att den skulle vara bra mycket hållbarare i længden. Tænk en værld dær ingen strævar efter større hus, finare bil, mer pengar, bættre rolexklocka eller køpa statusmobiltelefoner før alla vore nøjda. Det vore lite annorlunda. Anna-Marie gør iordning en mango ombord på Duva. Vi har fått en hel kasse av Pollys førældrar! Det finns både rød mango, som på bilden, och fijiansk mango som ær mindre och grøn Men men, fastfood och socker gør sitt till før Fijis befolkning. Många har diabetes. Hær "behandlas" problem till føljd av diabetes med amputation. På kvællen kom Sverker øver på middag. Sverker ær en svensk ensamseglare som nu varit ute i 3,5 år. Han undrade vad jet-lag var eftersom han aldrig prøvat det. Det var lite speciellt att se en svensk båt med svensk registrering i sødra stilla havet. Han seglar en 31-fotsbåt och ska æven han mot Nya Zeeland. Dærefter ær planen att så smånoingom ta sig upp mot alaska. Innan han kom hit har han bl a rundat sydamerika. Sjælv. En gång åkte han i vattnet, med sækerhetsselen på. Han hade tur och lyckades få tag i en tamp från båten och kun de knyta en øgla så han kunde klættra upp. Medan han jobbade ritade han bl a båtar. Då hade han kommit fram till att båtar går før ungefær samma kilopris - oavsett storlek. Duva væger åtta ton och Sverkers båt væger cirka 3,5 ton. Sverker hævdade att æven utrustning til båtarna føljer vikten på båten. Intressant tanke tyckte jag - någon som vill ha 500 kg båt? Jag nickade ordentligt under middagen och sov underbart gott redan vid halv tio tiden :-) |
|||
Efter en lung flygresa som gick som smort møtte en chauffør mig på flygplatsen och skjutsade mig till hamnen dar Anna-Marie och Cato bor. Det var hærligt att træffa dem igen! Duva kændes mycket mer som ett hem nu æn sist, i mars, och det vore konstigt annars. Nu har de bott på båten i snart ett år. På Fiji møtte mig værmen, fågelkvitter, blommande hibiscus, passionsblommor, kokosnøtspalmer och mænniskor som ler och sæger "Bula" (hej). Etfer næstanb två veckors inaktivitet gav jag mig ut på en løptur bland mangrovetræsk och sockerrørsodlingar. På ett litet kick hade jag en solbrænna som fick bade Anna-Marie och Cato att skratta och spraya mig med aloe vera. Fiji ligger næra datumgrænsen och ær tolv timmar føre svensk tid. Hær ær det nærmare 30 grader varmt och det var jobbigbt att lufsa omkring. Fiji ær ett stælle før många filminspelningar och TV-serier; bla Den blå lagunen och Cast away har spelats in hær. Det kænns bra att vara framme. Om vædret står oss bi kommer vi førhoppningsvis att segla redan på tisdag eller onsdag næsta vecka mot Nya Zeeland. Innan dess behøver vi få tillbaka genuan, som ær på lagning. Den gick sønder under førr turen Anna-Marie och Cato gjorde. Først hade de sagt att vi skulle fa den på tisdag, men det verkar inte sækert. Anna-Marie och Cato verkar vældigt trygga med segling och med Duva. Det ær skillnad sedan vi træffades sist. Livbåten testades igår och vi ska gå igenom selar att spænna fast oss med om det blir dåligt væder, "Grab-bag" vilket ær væskan vi ska ta med oss om Duva mot førmodan skulle sjunka och så nødraketer, bloss med mera. Och så planera vad vi ska æta under cirka två veckor framøver! |
|||
|
2010-11-10 Nu sitter jag pa Heathrow, pa vag mot Hong Kong och Fiji. Det har varit en intensiv helg dar jag supportat svenska landslaget i 100 km lopning, i Gibraltar. Jonas Buud forsvarade sitt EM-guld och VM-silver fran forra aret och Gloria Vinstedt, som gjorde sin debut pa 100 km gjorde ett makalost lopp dar hon bade satte nytt svenskt och nordiskt rekord samt knep fjardeplatsen! Snacka om braksucce! Daniel Nilsson sprang jattebra fram till 81 kilometer da benen dog till foljd av det harda underlaget. Det var riktigt roligt att fa supporta och vara en del i loppet samt bara svenska flaggan och sjunga nationalsangen! Helgen blev mycket mer intensiv an vad jag trott och nu ar jag trott. Forst nu borjar jag fatta att jag ar pa vag mot Fiji. Pa Arlanda i morse var hela F-hallen tom. Bara jag vandrade ensam i lokalerna. Det var ocksa sa jag kande mig. Ensam, liten och radd. Pa flyget mot London kom jag tanka pa Rune, nar han satt pa flyget mot Teneriffa for att sedan ro over Atlanten. Hur utsatt, radd, liten och ensam kande han sig? Jag vet att han var radd, och vem hade inte varit det infor ett sadant aventyr? Ratt vad det var kom jag att tanka pa att - herrejosses, jag gor ju nastan samma sak! Visst ar en segling pa 10-14 dagar ett "mindre" aventyr an en rodd pa cirka 3 manader, men det ligger i alla fall i narheten. Den tanken hade inte slagit mig innan. Att vara modig ar for mig att gora det jag vill gora, aven nar jag ar radd for det. Nu sitter jag har, fortfarande lite radd och liten, men nu nar jag val ar pa vag sa vaxer forvantningarna och gladjen over det nya, okanda, medan radslan och litenheten blir mindre. Jag gissar att den sakerligen kommer igen, till exempel precis innan vi seglar mot Nya Zeeland eller om vi far daligt vader. Men, nu vaxer forvantningarna och gladjen. Ett nytt aventyr ar pa gang. Jag undrar vad livet kommer att lara mig pa den har seglatsen och hur jag andrats nar jag kommer hem. Om exakt tva manader ska jag borja jobba igen. Det kanns bade hemskt och som en enorm trygghet. Men nu ska jag njuta av allt som sker. Ske allt sa. |
|||
Jag går omkring och ser all min omgivning. Ser hur vackert de frosttäckta färgrika löven gnistrar i sin morgonskrud. Ser hur vackert Sverige är när höst går mot vinter. Vetskapen att jag snart ska lämna allt detta vackra gör sinnena skarpare. Jag tar mer tid till att verkligen njuta av det som finns. En ganska skön, och vemodig, känsla. Samtidigt lämnar jag detta vackra bara för en tid. Om drygt två månader kommer jag vara tillbaka igen. Jag träffar vänner. Varje möte avslutas med ett känslosamt hej då, lycka till och God Jul. Hjärnan skakas om för varje möte, än har jag inte riktigt begripit att jag ska åka. Men det ska jag. Nu är det bara växla pengar och köpa ett par nya löparskor kvar. Sen är allt redo. Jag vill sitta där ute på oceanen, med inget annat än himmel och hav runt omkring mig. Jag vill känna hur det känns. Jag undrar hur jag kommer reagera. Jag har hört Rune ebrätta så många gånger om kärleken till oceanen. Jag vill förstå vad han menar, känna en doft av hur det kan vara att vara ute där, med himmelen som tak och havet som golv. Och under golvet är det 4000 meter rakt ner till fast mark. Hur liten blir jag? Hur andäktig blir jag? Kommer Gud låta mig leva? Det sista låter drastiskt, han har ju alltid tagit hand om mig hittills. Med resultatet att jag blivit än mer tacksam för livet varje gång. Jag hoppas det blir likadant den här gången. Och att jag får komma hem och se de vackra höstlöven prydas av naturens gnistrande diamanter även nästa höst. |
|||
Nu tar det mesta av packningen form. Det känns inte som jag har med mig så mycket kläder men desto mer saker; böcker, mugg, sovsäck, liggunderlag, solglasögon, kamera, tabletter för alla möjliga åkommor, gummiband att träna styrka med, dagbok, tallrik, gaffel, gasampuller till flytvästen, löparskor, paddlarskor, kniv, kustskepparintyg, mm mm mm. Igårkväll gjorde jag det otaktiska att kolla upp vad "cyklon" egentligen betyder. Wikipedia gav mig svaret "Tropiska cykloner kan utvecklas till fruktansvärda oväder, de kraftigaste stormar som existerar.". Det gjorde mig inte muntrare efter gårdagens prat om hajar, box maneter med mera. Men men, samtal med Catarina är som alltid livgivande. Hon hade varit på begravning igår. En av hennes vänner från blodcancerföreningen hade gått till andra sidan av livet. Han hade alltid levat för att verkligen leva. Den sista tiden tillbringade han och hans pojkvän i Berlin, en stad han älskade. Att göra ett äventyr handlar för mig om att leva. Visst är jag rädd. Det är sunt. När jag är rädd förbereder jag mig. Visst kan jag fråga mig hur smart det är att ge sig ut på en sådan här seglats när jag inte är en erfaren seglare. Min slutsats är - visst, jag har lärt mig segla. Jag saknar erfarenhet. Så länge inget händer, som en ordentlig storm eller att något går sönder på båten kommer jag att klara mig. Har vi otur och hamnar i storm eller att masten går av, då har vi problem. Det skulle även en erfaren seglare ha. Jag ser det alltså som en statistisk sannolikhet om vi råkar illa ut, inte som en sannolikhet beroende på vår erfarenhet. Jag kan gå över vägen, bli påkörd och dö. Jag kan sitta på häcken i mitt hem av rädsla för att dö. Jag har ingen lust att sticka ut mitt rynkiga nylle och säga "Hoppsan, är det här världen?" och upptäcka att jag inte levt när jag blir gammal. Livets utgång är med all sannolikhet döden. Vad som händer därefter vet jag inte, jag vet bara vad jag tror. Jag vill ha det så bra jag kan i det här livet och i de som kommer efter. I mitt nuvarande liv ingår att ta en del risker. För riskerna gör mig levande. Livet blir lika krispigt glasklart som vinterluften under en löptur en solig, snöklädd morgon. |
|||
Nu är det 2,5 veckor tills jag åker. Jag sprang från jobbet till Erlandssons Brygga, en affär för båttillbehör. Naivit tänkte jag att jag "bara" skulle köpa en EPIRB och skor att ha på båten. Skor var det första jag uteslöt. Gummistövlar i tropiskt klimat känns... svampigt. Även om det regnar en vecka i sträck känns det bättre att plasta omkring i sandaler i så fall. En EPIRB är en liten mojäng som skickar ut signaler till satelliter om min position, om jag skulle råka hamna i vattnet. Ligger jag ooch skvimpar och det är flera hundra kilometer till nästa ö så tycker jag det låter som en bra sak att ha. De kostade från 6500 kr och uppåt. Inte riktigt vad jag tänkt mig. Den mycket trevlige killen på butiken blev förtjust när han fick höra vad jag skulle göra. Sen pratade han om att "Man fryser ihjäl i vattnet efter 12 timmar även om det är 18 grader varmt", om inte hajarna hinner först vill säga... och om jag såg en fyrkantig manet så ska jag absolut inte hoppa i. En "Box Jellyfish" är dödligt giftig och kan vara bara några centimeter stor. De dödar tydligen fler människor per år än hajarna. Sen berättade att han pluggat marinbiologi i två år. Något modstulen lunkade jag hemåt. Det enda jag köpte var reflexer att sätta på flytvästen. Jag kände mig som ett skolbarn som ertappats med hela handen i kakburken och dessutom befunnen dumförklarad. Nåja, jag repar mig. Nu ska jag surfa på vattentemperaturer omkring Fiji och Nya Zeeland och ta reda på om Box Jellyfish verkligen finns ute till havs. Och höra med Anna-Marie och Cato om de har någon EPIRB. |
|||
Nu har jag bokat biljett. Avresan går den 10:e november och hem igen den 8:e januari. Jösses! Jag ska åka till Fiji. För att segla till Nya Zealand. Blotta tanken gör att det pirrar i magen. Nu är det verklighet. Ingen återvändo. Snål som vanligt köpte jag en icke avbeställningsbar biljett. Så det är bara svälja klumpen i halsen, komma över rädslan, se fram emot det hela och LÄNGTA!!! |
|||
|
Segellektion nummer tre Jag har hunnit med att segla med Jan-Erik en gång till. Det kändes bra att jag var mer van än förra gången, men långt ifrån erfaren... |
|||
Under löpningen mellan Hornstull-Järna sprang jag en hel del tillsammans med Daniel Ying som jag aldrig hade träffat förut. Som vanligt under löpning kom vi in på alla möjliga samtalsämnen. Han visade sig hålla på löpning, bågskytte, alpinism, skidåkning, mountainbike, klättring... Efter ett tag berättade han att han höll på ta skepparexamen. -Vad kul! Varför då? undrade jag nyfiket -Jag har en segelbåt, blev svaret Naturligtvis blev jag nyfiken, berättade om de planerade seglingen med "Duva" och Daniel erbjöd mig att komma med honom för att lära mig segla. Sagt och gjort, i morse träffades vi vid Kristinebergs Konsum, köpte med oss lite lunch och så la vi ut med hans och hans kompis Maxi 77:a. Det blåste lite lagom och jag fick stå vid rodret. Visst var jag lite nervös, jag kan inte påstå att jag är sjövan och jag känner mig klumpig som en val på land när jag går omkring på en båt. Hur som helst styrde jag åt rätt håll för det mesta utom när jag fick hjärnsläpp och körde rodret helt tvärt om. Det är lite svårt att styra så jag får bästa fart på båten, jag får testa hit och dit för att hitta bästa läget (och glömde bort att spana efter andra båtar emellanåt) Daniel styr "Rödvinge" Vi kryssade ut förbi Stora Essingen och vidare förbi Mälarhöjden och Sätra. Det var lite fascinerande att det gick så lätt jämfört med att paddla kajak samma sträcka. Efter ett tag bytte vi så jag fick sköta skoten istället och jag fick lite skrämselhicka när Daniel till slut sa att det var jag som fick bestämma när det var bäst att slå för att komma dit vi ville. Men allt ordnar sig, som farmor brukade säga. Några gånger fick vi så mycket vind att båten lutade rejält och det pirrade till i maggropen, både av rädsla och upphetsning. Jag ville åka fort! Ju fortare desto bättre! Jag njöt verkligen och kände "Wow, det här är skoj!!!". Visst fattar jag att det tar ett tag att bli en duktig seglare. Men att begripa det basala känns relativt lätt. Jag är lite fascinerad över att en landkrabba som jag verkligen gett mig ut på båt och numer drömmer om att kunna segla snabbt, gärna i lite hårt väder och få testa och trimma och se vad båten går för. Drömmen om seglingen mellan Fiji och Nya Zeeland växte ordentligt idag. Hur känns det egetligen att vara ute på öppet hav med horisonten åt alla håll? Blir jag så där behagligt liten som människa, helt ödmjukt insvept i naturen och Guds hand, som jag var på Aconcagua? Det kan låta otäckt men jag tycker det är skönt. Det är skönt att känna att det finns något som är så mycket större än jag, något som kan göra som det behagar med mig. Och oftast behagar det göra gott för mig. Jag gissar att det är som Rune säger, "Att ro över Atlanten är ett utomordentligt tillfälle till att pröva en ateistisk livsinställning". Jag gissat att om allt går i lås och jag verkligen seglar mellan Fiji och Nya Zeeland så kommer jag sitta där i båten som en väldigt liten, väldigt fascinerad människa och förundras över vad Gud har skapat och över att han låter mig vara med. |
|||
Jan-Erik Ramström, löpare och tillika scoutledare, har fått höra en del om Duva och den stundande seglingen. Han tyckte det var dags att jag fick lära mig att segla på riktigt så ikväll var vi ute första gången! Vi seglade scoutkårens Stortriss, en segelbåt på ca 5-6 meter som endast har det mest basala man behöver för att segla; ett storsegel, en fock och roder. Det var perfekt nybörjarskola för mig! Först fick jag sköta focken när vi kryssade hit och dit över Nynäsviken. Jag var lite nervös i början och var glad att jag slapp hantera roder och storsegel så som Jan-Erik gjorde. När vi seglat ett tag och jag kände mig bekväm med focken fick jag hantera enbart rodret. Det tog ett tag att komma på att båten styrde motsatt dit jag styrde och när jag lärt mig det glömde jag bort det emellanåt igen. Tillslut skötte jag både roder och storsegel och var alldeles bekväm med det. Jag förstår att det krävs mycket mer träning än så här för att bli en god seglare men det var en väldigt rolig start! Jag är jätteglad över möjligheten att få segla med Jan-Erik! Naturligtvis blev det även en hel del löparsnack :-) Till bussresan hem fick jag några papper med saker att lära mig. Det ingick i scoutkompetensen. För fjortonåringar. Visste du att "dejsa" betyder att backa med en segelbåt? Den dagen jag klarar det är jag nog en rätt avancerad seglare. Just nu är jag mest en tämligen gammal scout. Och det är jag rätt nöjd med! |
|||
Anna-Marie och Cato har nått Fiji! De två landkrabborna, som köpte en segelbåt på Nya Zeeland utan att någonsin ha seglat, har nått Fiji under de värsta väderförhållandena på sju år! Efter 11 dagar till sjöss, 1200 sjömil och en storm med vindhastigheter på upp till 60 knop och vindstila dagar så pustar de nu ut bland reven. Anna-Marie skriver: Havlandet lå der blankt og stille som et speil nesten. Sola skinte, det hadde blitt mye varmere i lufta og vi kunne sitte i sommerklær på dagtid igjen. Speilflata ble bare brutt av flyvefiskene vi skremte opp rundt skroget - de så ut som småfugler som fløy av gårde langs havflata. Og en dag så vi to store hvaler som hoppet mot horisonten langt der ute. Om natta lå den sørlige stjernehimmelen skinnende klar som et lysende teppe over oss. Stjerneskuddene lurte på om det var noe mer jeg kunne ønske meg , og jeg sa “Ja, jeg skulle gjerne hatt litt vind igjen. Jeg trenger ikke så mye, bare litt. Bare en god seilvind nordover. Tusen takk”. I det mørke havet funklet og spraket morilden langs skutesiden. Det var så vakkert, så vakkert. Jeg var trøtt, men jeg hadde det godt i dette Havlandet. Jeg var fylt med en stille glede og ro der ute. Og horisonten, ja, den endret seg hver dag - akkurat som vår venn fra Irland hadde sagt. Läs mer och se bilder från deras fantastiska resa på Duvas hemsida Jag längtar efter att komma dit jag med... Men först ska jag lära mig segla! |
|||
Bussen till Nacka strand förde mig till en annan värld. Utanför Logica´s lokaler svävade fiskmåsarna över havets vågor och på torget strömmade lugn pianomusik ut ur högtalarna. Fiskmåsarnas skrik blandades med den otroligt lugnande musiken. Kroppen slappnade av och jag stod med tårar i ögonen och betraktade allt vackert. Logica, eller före detta VM-datas, grundare har ochså varit med och startat Stockholm Radio. Stockholm Radio sköter radiotrafiken för all båttrafik längs våra svenska kuster. Jag var där för att lära mig hantera VHF-radion. En VHF har begränsad användning om jag ska segla mellan Fiji och Nya Zeeland, men närmare kusten och mellan andra båtar fungerar den. Nu har jag lärt mig allt om VHF,AIS, EPIRB, NAVTEK, SART osv osv. Jag klarade provet och nu har jag ett till intyg på min "sjöduglighet". Nu är all teori klar! Nu ska jag bara lära mig att segla också... |
|||
Det tog 45 minuter att skriva kustskepparprovet, ytterligare några till att rätta det och resultatet blev.... Alla rätt! Riktigt härligt! Det känns ungefär som i gamla skoldagar då jag kunde briljera med mycket goda resultat på mina skolprov. Märkligt det där, att jag blir så glad av att spika ett prov! Men det blir jag! Nu får jag klappa mig själv på axel, skaffa VHF-intyg som nästa steg och sedan skaffa lite praktik... Jag erkänner så här i efterhand att jag hittade på svaret till frågan om hur man separerar olja från vatten när man länspumpar i maskinrummet. Jag har ingen aning om vad en länspump är för något. Men med lite civilingenjörstänk och gammal klurig provtaktik gick det att hitta på ett svar som provförrättarn köpte! |
|||
Nu har jag varit ute och kört båt! För första gången i livet har jag styrt en motorbåt! Det skedde på kustskepparkursen jag går. Redan när vi stod på bryggan och fick redogöra får våran erfarenhet av båtkörning och jag svarade "kajak" förstod jag att det skulle bli jag som fick rädda Nisse. Vi lade ut från bryggan, navigerade oss ut i den soliga skärgården utanför Saltsjöbaden och jösses! Vilka ställen det finns! Vi sex elever hängde alla över sjökortet och försökte ta ut riktningar medan en av oss fick köra. När det var min tur darrade händerna lite lätt av osäkerhet. Jag har inte ens rört vid gasreglaget till en motorbåt och här satt jag nu och skjutsade totalt sju personer! När ropet kom - Man över bord! - visste jag ändå vad jag skulle göra. I med MOB-knappen för att registrera positionen, känna efter vilket håll vinden kom från och lägga en kurs efter armen på min kurskamrat, som hela tiden pekade på Nisses huvud, och så lägga båten upp mot vinden. Jag envisades med att säga "Höger" och "vänster" hela tiden. När läraren sa att jag skulle styra mer babord förstod jag inte åtvilket håll han menade. Hur som helst, vi fick Nisse på rätt sida, jag styrde åt babord så att Nisse fick en knuff och stängde av motort. Mina kurskamrater fick upp honom helskinnad och avsvimmad. Men strunt samma, räddinngsaktionen lyckades på första försöket! Det var det viktigaste sa lärarn. Efter båtturen fortsatte vi att plugga lanternor, fyrsignalr, bojsignaler och reflexer och räknade några kurser till. Nu är det dags för kustskepparprov på onsdag! Jo förresten... Nisse är två hopknutna fendrar :-) |
|||
Dax för kursskepparutbildning på Svenska Båtskolan! Med sömnen hängande i ögonlocken satt jag och försökte koncentrera mig på strömtrianglar, avdriftskorrigeringar och magnetisk kurs. Principerna var rätt lätta att förstå men det gick sådär att räkna när 4+1 blev 6. Nåja, jag känner mig lugn inför att jag kommer fixa det här. Gör jag hela listan med övningsuppgifter vi fick med hem så lär det sitta. Jag har också hunnit vara på Hjärt- & lungräddningskurs hos Röda Korset vilket inkluderade att lära mig fixa brännskador. Det känns som en bra sak att kunna på sjön! Medan jag skaffar mig teoretiska kunskaper har Anna-Marie och Cato skaffat sig desto mera praktiska genom att de har gått igenom hela ankarvinschen, förstärkt skrovet under den, bytt alla elkablar till den och dessutom rensat rören till den toalett som slutade att fungera medan jag var och hälsade på... Ett icke avundsvärt jobb! De är frustrerade ibland över att det blivit så lite segling och så mycket jobb hittills och däremellan har de det riktigt skönt tillsammans med sina nya vänner på Nya Zeeland. Jag längtar efter att vara där igen! |
|||
Ja, så är jag hemma igen. Alltid samma underbara känsla att vandra hemmåt och känna det glatta, nötta hjärtat som sitter i nyckelringen ligga i min hand. Mitt hem. Min nyckel. Det är något som är viktigt för mig. Någonstans att höra hemma, ett ställe och en tillvaro som är min. Samtidigt kände jag mig märkligt delaktig i livet med alla de människor som lever sina drömmar och som välkomnar alla. Ernesto och Vera, Coco och Gerard och så Anna-Marie och Cato, förstås. Under den här resan tycktes världen svärma av livsbejakande själar. På väg hem stannade ett annat hjärta. En kvinna på flygplanet blev dålig. Kaptenen ropade i taket efter om någon passagerare hade läkarerfarenhet. En man och kvinna kom rusande. Många händer hjälpte till för att lyfta över kvinnan till säten där hon kunde ligga. Jag såg ett strumpklätt ben och en brun sko med klack. Därefter turades de två läkarkunniga om att ge hjärtmassage. De satte in dropp, gav sprutor och syrgas allt medan de blev röda i ansiktet av att hålla kvinnans hjärta slående. Vi landade hastigt på Borneo. Malaysiska sjukvårdare kom inrusande. Jag minns flygvärdinnans gråa ansikte och en passagerare som täckte sitt ansikte med en näsduk för att dölja sin fasa. Sjukvårdarna fick in en bår under kvinnan och lyfte upp henne. En slapp arm trillade ned. Den knöts fast med en filt och kvinnan bars ut. Jag vet inte om kvinnan överlevde. Kanske dog hon där, rätt framför ögonen på oss. Oavsett hur det gick hoppas jag hon var nöjd med sin livsresa. Jag hoppas också att hon just hade varit på en lycklig resa eller var lycklig över att komma ut och resa. Jag är glad över min resa. Den har gett mycket glädje och styrka. Jag har fått möta så många som verkligen lever och sett mycket vackert. Jag kände mig märkligt mycket hemma. Jag kände mig inte ensam för en sekund. När jag skulle lämna Anna-Marie och Cato på flygplatsen tittade Anna-Marie på mig och sa "Du är aldrig ensam. Du är här, i hjärtat" och lade handen på sitt hjärta. Och det känns så. Det värmer mig enormt. Och så seglingen! Nu känns den helt okej. Det känns som att det är något jag kan lära mig. Själva grunderna verkar inte vara allt för svåra. Skaffa sig erfarenhet kommer ta längre tid. |
|||
Vi åkte vidare norrut för att så småningom släppa av mig på flygplatsen på tisdagen. Men först gick turen på små, små grusvägar längs östkusten, ut mot Tasmanhavet. Vi har tidigare bara sett västkusten. Östkusten visade sig ha en helt annan karaktär; Pinjeträd stretade sig fram i det vindpinade landskapet och stranden stupade på sina ställen brant ned i havet. Blåsten och utsikten tog ofta andan ur oss. Gruset skramlade under bilen så att vi trodde att vi spred bildelar efter oss längs vägen. Överallt var det får och kor som betade. En ensam löpare sprang vackert upp och nedför de kulliga vägarna. |
|||
Under bilfärden höll vi på att få soppatorsk. Jag stoppade en bil för att försäkra oss om att det fanns en bensinmack längre fram eller om vi skulle behöva vända. Den macken var en upplevelse! De sålde ALLT!. Mat, sprit, fiskeredskap, keramik, de hade restaurang, osv osv. Det enda man ite kunde få där var dricksvatten. Det har varit torka på Nya Zeeland under sommaren och vattenbristen är stor. Vi skrattade gott åt den här bilden som var uppsatt på ett skåp. Snacka om en annorlunda tid! Klicka på bilden så får du upp en större bild där du kan läsa om vad kvinnorna i England på 60-talet fick lära sig om hur de skulle bete sig i fråga om sex... |
|||
Vi vandrade de sista 16 kilometrarna från Waihohunu tillbaka till Wakapapa. De maoriska namnen är annorlunda och svåra att komma ihåg. Jag har lärt mig att "Maori" uttalas med ett mycket rullande R, inte alls som jag trodde. Maorierna vekar ha en stor vördnad för naturen. Bland annat stod det "Step lightly and enjoy" vid ett av spåren vi gick. En maorikvinna förklarade för mig att Maorierna ser jorden som något de fått låna av gudarna och som man ska vara varsam med. Vandringen idag gick mellan Tongariros tre vulkaner, på i princip ett stort gräs och mossfält mittemellan. Anna-Marie och Cato haltade en del men bet ihop om skavsåren. Vi tog en lugn lunch i solskenet i gräset. Den här dagen hade vi riktigt fint väder. När vi närmade Whakapapa insåg vi att vi skulle ha sett vulkanerna redan första dagen om det inte hade varit så mycket dimma. |
|||
Efter avslutade vandring styrde vi kosan norrut med bilen. Det kändes konstigt att se motordrivna fordon igen och att se sig själv i spegeln. Vi tog in på ett litet Bed & Breakfast som hade minigris, katter, hundar, strutsar, åsnor, kor, kalvar, marsvin, hästar och "Snowball", en bedårande söt liten kaninunge. På morgonen fick vi strutsomelett och en tur bland gårdens alla djur och så fick vi höra hur hopplöst det var att föda upp strutsar eftersom varje struts bara ger 15 kg kött per ben och det bara är fem av dem som håller sån klass att det kan säljas till restauranger. Dessutom ser köttet ut som lever efter att det legat bara en kort tid och det tycker de flesta inte ser så aptitligt ut. |
|||
På morgonen när vi vaknade var det 2 grader i stugan och det ångade ur munnen när jag andades. Ute var det frost på träplankorna. Vi hade en vidunderlig utsikt mot lake Taupo. Väderprognosen för den här dagen var också snö, blåst och regn. Den enda snön vi såg var lite puder som låg i skuggan och iskristaller av vatten som frusit under natten. Det blåste, emellanåt riktigt ordentligt, men vi slapp regn för det mesta. Det var en rätt bra temperatur att vandra i; vi slapp svettas men behövde inte heller frysa. |
|||
Den svarta lavan blandades med vacker mossa. Efter lavalandskapet övergick allt plötsligt till ljus sand och sten som böljade fram. Denna sand och sten avlöstes sedan lika tvärt av en grön skog där vartenda träd var täckt av mossa. Helt plötsligt var vi framme vid Waihohonu stugan som var den sista på Northern Circle. Dagens vandring var 16 kilometer. Totalt mäter Northern Circle ca 50 km. |
|||
Torsdag kväll fick vi efter mycket övertalande av en ytterst tveksam kvinna äntligen lov att ge oss av från Whakapapa Village och ut på den fyra dagar långa vandringen "Tongariro Northern Circle". Tongariro är en nationalpark med tre aktiva vulkaner med totalt femton kratrar. I Sagan Om Ringen filmerna är scenerna från Mordor oftast inspelade i Tongariro. Väderprognosen sa snö, regn och vindar på upp till 80 km/h, det var därför vi fick berätta om både Kilimanjaro, Inca trail och Aconcagua innan vi fick lov att gå. Vi vandrade genom midjehög ljung i dimma som låg tät.Det var underbart att få röra på benen igen! Efter cirka 2,5 timmars vandring kom vi fram till Mangatepopo stugan på 1180 meters höjd. Därinne satt en stugvakt och pratade med några av besökarna. Stugvakt kan vem som helst ansöka om att vara, oavsett nationalitet. Man får mat och husrum mot att man kollar att de gäster som kommer har betalt för att sova i stugan och så städar man lite. Resten av tiden tillbringar stugvärden i fantastisk natur! Stugan var enkel och robust. Fyra personer rymdes i bredd i de väggfasta våningssängarna och en gasspis gav värme. Två andra gasspisar fanns för matlagning. I övrigt ska vandrarna ha med sig allt de behöver och även se till att ta med sig allt skräp ut ur parken. |
|||
Vi fortsatte uppåt och idag blåste det ordentligt! Vinden slet oss ur stegen och byxorna piskade kring låren. På ett ställe var det ordentligt halt. Vi passerade genom en igentäppt krater. Det var som att vandra i en krater på månen. Strax efter passerade vi det högsta krönet på 1886 meter och vandrade nedåt mot den röda kratern. Den tog andan ur mig! En varmare rödare färg har jag sällan skådat i naturen! |
|||
Ketetahi stugan var lika sparsamt utrustad som den Mangatepopo. På kvällen satt det polska paret, de två unga österrikiska killarna och jag, Anna-Marie och Cato och sjöng vaggsånger på våra olika språk och pratade om vad olika djur säger på olika språk. Det visade sig att det bara var katten som sa "mjau mjau" överallt. |
|||
Efter att vi packat ihop talt och sovsackar letade vi upp grusvagen som mannen pa den roda vespan pratat om igar. Vid en liten skylt dar det stod "Keroscene Creek"stannade vi och gick barfota genom den lummiga vegetationen langs en sandig stig. Vattnet som rann i den lilla an bredvid rykte av varme. Vi kom fram till en liten pool och mycket riktigt var dar ett litet vattenfall. Det var varmt att stoppa ned tarna i det svaveldoftande vattnet men efter ett tag var det gudomligt skont! Vi lag och plaskade i var alldeles egen lilla varmvattensdamm! Runt omkring oss vaxte palmer av ormbunkar, hoga grona trad och massor med bjornbar. Vi badade lange och val, forsokte komma sa nara vattenfallet det bara gick (fast vattenfallet spolade oss ut igen). Det var sa skont! Runt den lilla dammen syntes att manniskor satt fast stearinljus. Jag kan tanka mig att det ar fantastiskt att bada dar i skenet av levande ljus nar det ar morkt! |
|||
Det var harligt att ligga i det varma vattnet! Efterat kunde vi kanna en svag doft av svavel fran var hud |
|||
Vi borjade dagen med ett bad i campingens varma pooler, dar vattnet kommer fran underjordiska kallor. Forsta bassangen var 27 grader varm, sedan blev det 37 och sista bassangen holl 39 grader. Det var valdigt behagligt att ligga i den varma poolen och titta upp och se solen sila mellan bambubladen! Efter frukost ute under traden besokte vi "The Shire", Frodo och Bilbos hemvist. Och det var om mojligt annu vackrare an pa filmerna! Vi vandrade vid The Party Tree, fick ga in i Baggins hem och fick en fullodig historia om hur Nya Zeelands arme tillbringat tre manader med att bygga en vag till inspelningsplatsen, for vagen maste halla for att frakta en 24 ton tung generator som skulle ge strom till de 400 personer som jobbade inom omradet. Filmen Bilbo kommer snart att spelas in pa samma stalle. I kontrakten star att inget far bevaras, allt ska aterga till det normala pa inspelningsplatsen. Bonden som ager marken har lyckats fa ett visst tillstand att bevara och visa vissa saker fran inspelningen. |
|||
Pa kvallen var den camping vi tankt talta pa full sa vi korde in pa en liten grusvag vid en sjo istallet. Dar satt en man med sin tonarsdotter och fiskade. "You ar nutcases" blev hans kommentar till den planlagda seglingen och glanseni hans ogon visade att det var nagot han verkligen ville gora. Han berattade om sin 20-fots bat som han hade i sjon hemma och hur han och hans fru lart sig styra och hantera den. Innan han skulle aka sa han "If you need a chef on the boat, I´ll cook, I´ll clean, I´ll do anything" |
|||
Vi slog oss ned vid vattnet, stekte kyckling och blandade till en indisk gryta. Mycket riktigt kom det kraftor simmande nar vi lyste med pannlamporna i vattnet. Cato lyckades fanga en med bara handerna. Den hade skarpt roda ogon. Lyckligtvis fick den simma ut i sjon igen efter att vi hade tittat pa den. Stjarnorna fyllde himlen i sadan mangd att det till slut var svart att urskilja Orion. Vi sag bade kolsackarna och de Magellanska molnen. Vi lag pa vara liggunderlag, sag stjarnfall, sippade pa lite vin emellanat och pratade om livet. Det var verkligen harligt just da! Svavelosande sjoar i Rotorua |
|||
Vi korde fran Opua vid lunchtid, det tog ett tag att hitta en bra ankarplats for Duva. Det kandes lite trakigt att lamna bade Duva och Bay och Islands. Landskapet ar vidunderligt vackert var vi an ar. De grona kullarna ar tackta av antingen tat skog ellr grasmatta som ser sa mjuk ut att jag skulle vilja sova pa den. I Auckland motte oss skogas av master till segelbatar. Vi akte anda till Matamata, en liten stad pa 7000 invanare. Natten tillbringade vi i talt pa en camping. Jag fascineras av alla manniskor som drar med sig husvagnar (eller batar for den delen) for att ha ett enklare liv. Sedan nar de har det enklare livet borjar de bygga staket runt husvagnarna, skaffa fargade lampor som lyser upp natten, staller ut kylskap och sa vidare. Vips! har dr de samma bekvamligheter som hemma, fast pa en mindre yta. Da undrar jag vad som ar vitsen? |
|||
I dag har vi haft mycket behaglig segling. Vinden lag pa 10-15 knop, vi kom upp i cirka 5 knop och solen sken. Vi har seglat bade med hela storseglet och genuan och aven enbart med genuan. Det marks att vi far till ankring, kryssning och andra saker lite lattare och lite mer samspelt, men visst har vi mycket att lara. Jag ar glad att jag borjar forsta vilket snore som ar vilket! Tank att man kan gora rep med sa manga fargkombinationer att det finns en for varje funktion! Jag har traningsvark i vinschvevarmusklerna. Vi lade till strax utanfor Opua och akte in till marinan for att tvatta klader. I morgon tar vi bilen mot Rotorua och Tongariro National park for att vandra i nagra dagar i vulkanlandskap. Seglingen ar slut for den har gangen men for Anna-Marie och Cato har den bara borjat! |
|||
Nu har vi seglat “pa riktigt”! I dag blaste det 20-25 knop med upp till 30 knop i byarna. Vi gick utomskars och seglade pa oppet hav med 2-3 meter langa dyningar. I dag hade vi ocksa revat seglet till tredje (lagsta) nivan och bara en del av genuan ute. Det stankte och gungade. Cato blev aningens sjosjuk nar han gick ned i baten. Det krop lite i magen av obehag, det gick vita gass pa vagorna och vi kan inte sa mycket. Dar vi var var det 50 meter djupt, inga grund och gott om plats vilket kandes tryggt. Idag seglade vi ca 5,8-6,3 knop, vilket vi tyckte var enormt! I en vindby rakade vi komma upp i 8,9 knop! Vi seglar sa att det till och med skummar om baten! Emellanat ser vi en liten bla pingvin simma forbi. De ar alltid ensamma och mycket sota! Vi at en fisk som Cato fangat och grillade majs och madde gott. Ankarplats blev Oke bay, val skyddad for vindarna. Ikvall liksom igar kvall lag jag och tittade pa stjarnorna. Jag kanner mig sa liten nar jag ser det oandligt stora och det ar skont. |
|||
Antligen har vi seglat! Det stallde till lite oreda i baten men vad gor det? Bockerna holl och nu sitter de fast med tva snoren istallet for ett. Vi lar oss! Med storseglet pa tredje revet (I tredje revet? Vad sager man?) och Genuan bara lite ute sa snittade vi en hastighet pa 2,1 knop. Det tyckte vi var fantastiskt! Fredagen gick vi ut for motor och lade oss i Assassination Cove, en vacker vik strax utanfor Paihia. Val dar motte vi Coco, Gerard och Valerie. Vi firade att vi lyckats ga for motor med att grilla majs och tonfisk och till det hade vi grekisk sallad och potatisklyftor. Fransmannen bjod pa choklad mousse till efterratt. Jag fick ta en svang forbi lakaren i Paihia innan vi gav oss av. Ett litet insektsbett pa overarmen hade en markant rod ring, stor som en femkrona runt om sig. “Borelia” tankte jag, men det finns inte har. En lite rod strimma letade sig upp mot armhalan. Lakaren gav mig penicillin och antibiotika. Jag fattade inte riktigt vad som var fel men nu blir det forhoppningsvis bra. Lordagens segling gick utan storre missoden. Jag rakade vrida for mycket pa ratten (rodret? Vad heter det stora hjulet?) nar vi kryssade (ar det norska eller svenska?) sa baten gick nastan helt forrunt och genuan for over till fel sida igen. Det var svart att veta hur mycket jag behover vrida for att fa utslag. Pa kvallen lag jag och tittade pa stjarnorna fran Duvas dack. Baten gungade, vagorna slog mot stranden, vinden var ljummen och livet var underbart! |
|||
|
Fredag 5:e mars Jiiiihaaaa!! Idag ar Genuan uppe, alla saker till masten sitter dar de ska och till och med ankaret har kommit! Vadret ar stralande, vinden perfekt. I kvall ger vi oss ut med baten! Vi hoppas vara ute till pa sondag. Hall tummarna for oss! |
|||
Duva har fatt sitt namn av en av den nordiske havsguden Agirs dottrar. "A duve" betyder att ligga och gunga med vagorna pa norska. Cato och Anna-Marie hade egentligen tankt att aka till Asien nar de traffade en van pa en 40-ars fest. Den vannen berattade att det fanns en norsk bat till salu i Stilla havet och sa "det skulle vara nagot for er". Tanken grodde och Cato akte till Tonga for att segla med baten till Nya Zeeland. Han var sjosjuk 8 av 9 dagar. Inte desto mindre bestamde de sig for att kopa baten. Jag traffade Anna-Marie och Cato pa Kilimanjaro 2007. Vi har haft kontakt med varandra, da och da, efter det. Nar de berattade att de kopt bat och skulle segla i Stilla Havet ville jag folja med, vilket de garna ville ocjksa. Och pa sa satt kom det sig att vi alla tre nu ska lara oss segla. |
|||
Men men, vi traffar mycket folk. Idagg stotte vi pa ett rumanskt par som bland annat bott i Karlskrona i 10 ar. Petra, som kvinnan hette, jobbade pa Ericsson, precis som jag. De var pa segling omkring Nya Zeeland och bestamde sig for att aka pa semester till Namibia. "Life is a mystery" konstaterade mannen. "Somehow we ended up running a Sushi bar in Namibia". Sa kan det ga! Nu seglar de sa ofta de kan, i ovrigt jobbar de pa sin restaurang. Ett amerikanskt par som ligger i baten bredvid oss har klara hippeinfluensert medan deras tonarige son ser ut som vilen storig tonaring som helst. De ska till Tonga och spela lite musik for att tjana pengar. De har myntat uttrycket "MUGA"; Make it Up as you Get Along". Och det ar sa de lever. |
|||
|
Jag ar fascinerad av alla manniskor som vagat ta stora steg for att leva de liv de vill ha. Det ar manga sadana har. Idag var Anna-Marie och jag och halsade pa Ernesto dar han jobbade med trasniderier. De flesta har inte sa mycket pengar, men pa nagot satt tar de sig fram och de klarar sig. |
|||
Sma, smala maskar, hogst 40 mm langa hanger i taket i en grotta. De spinner nat med langa tradar som fangar in myggor och andra insekter som dras till ljuset fran deras bajs. Antligen har jag fatt se "Glow Worms"! Anna-Marie och jag akte ivag till en grotta i narheten dar dessa sma djur myllrade i tusental uppe i taket. En maorikvinna tog oss runt och berattade om deras liv. I nio manader ater de. Sedan blir de en puppa for att sa smaningon aterfodas som en fluga. Som fluga har de ingen mun och kan inte ata. Inom fyra dagar parar de sig, lagger sina agg och dor. Det mesta av sin livstid tillbringar de alltsa i grottan med att spinna tradar, ata och forsvara sitt revir fran andra maskar. Kommer en mask for nara blir det slagsmal. Forloraren blir mat. Att sta under maskarna som satt hogt upp i taket var som att sta under en stjarnhimmel. Grottans tak tycktes oandligt borta och jag befann mig mitt i hjartat av universum. Ljuset var distinkt och blagront. Under oss simmade alen "Priscilla" som ar 1,5 meter lang. Det var fantastiskt! Trimningen av riggen fortsatter, vi komemr narmare och narmare att ta oss ivag. |
|||
Ernesto visade Anna-Marie och mig hur spinnakern skulle sattas upp. Jag hangde med pa hur bommen skulle sitta, sedan blev det lite val manga rep for att jag riktigt skulle forsta vilket som var vilket. Cato fick agna sig at att vinscha och Heidi, en van till Ernesto och Vera, skotte storseglet. Mitt enda bidrag under kvallen blev att sakra "the protector", ett snore som haller fast bommen och att forflytta mig till "high side", dvs sitta med benen dinglande langs med segelbatens hogsida da den lutade som mest. Det var fascinerande att se samarbetet som behovdes for att fa baten att ga bast. Ernesto styrde och delade mycket lungt ut order till oss alla med vad vi skulle gora. Jag holl mig mest ur vagen. Jag vill garna forsta hur alla snoren hanger ihop for att fatta vad som hander nar jag drar i dem. Mossa pa trad |
|||
|
Med vattnet forsande langs med kanten pa baten hade vi otur och det kom en kastvind. Bommen till storseglet slog i vattenytan och Vera skrek. Jag forstod att det inte var bra men Ernesto var lika lugn som vanligt. Pa ett litet kick ratade sig baten upp igen, jag var radd att vi skulle tippa over. Tuffast var det kanske for Anna-Marie som just da stod langst fram pa baten for att byta sida pa spinnakern. Vi slutade pa andra plats! Jag fick knyta fast en fender nar vi gick iland och den har gangen kom jag ihag hur knopen skulle goras. Ernesto, Vera och Heidi ar fran tyskland. 1993 tog Ernesto semster i ter manader och seglade Baltikum-Finland-Sverige. Nar han senare skilde sig bestamde han sig for ett annat sorts liv. 1998 kopte han segelbat och han har seglat sedan dess. 2000 traffade han Vera for forsta gangen och sedan traffades de fler ganger och hon foljde med pa manga av hans turer. Fran 2003 bestamde hon sig for att folja med permanent. De ar pa Fiji nar det ar vinter pa Nya Zeeland, njuter av livet och hjalper folk att skjutsa honor mm pa deras abt. Nar det ar sommar pa Nya Zeeland ar de har och jobbar. Ernesto gor olika trasaker och Vera jobbar i butiken i Opua. Masten gick av for Ernesto en gang halvvags mellan Nya Zeeland och Fiji. Han gjorde en ny mast av spinnakerbommen och tog sig hela vagen till Nya Zeeland (tillsammans med diesel som han fick av en tanker). Nu ar det varning for daligt vader. Vart hopp ar att ta oss ivag torsdag kvall, men vi far se hur mycket det blaser. Blir det inte segling nu sa ger vi oss kanske av till Rotorua och seglar senare. Vi far se! |
|||
Har fatt veta att de djur som orsakar ljudet av elektriska stotar mot batens skrov ar "snapping shrimps" dvs sma rakor som ater saker fran batens undersida. Vi kom oss inte ivag pa segling idag. Batens farskvattensystem sprang lack och alla plastslangar fick bytas. Men nu fungerar motorn, elen och till slut ocksa vattensystemet. En man kom for att finjustera installningen av riggen och det kommer fortsatta aven pa onsdag. Jag tog pa mig loparskorna och sprang samma stig langs havet som Anna-Marie och jag gick igar. Jag har haft ont i hoger vad sedan jag flog sa lopningen var mycket langsam. Antar att kroppen inte gillar att vaar stilla sa lange. Efter Paihia fortsatte jag mot Treaty point, det stalle dar maorierna och engelsmannen slot avtal om hur landet skulle forvaltas. Val dar, sag jag en skylt mot ett vattenfall och det ville jag sjalvklart se. Jag sprang genom djup skog av palmer och allehanda grona trad, skramde formodligen nagra kiwis (faglar utan vingar) langs vagen. Den jordiga stigen vindlade iblan hogt over Waitangifloden och jag sprang pa broar genom ett mangrovetrask. Ofta hor jag klickande ljud i trasken men jag har inte kommit pa vad det ar som later annu. Nar jag antligen kom tillbaka till baten visade det sig att jag hade varit ute i fem timmar. |
|||
Valerie ar en fransyska som senaste 12 aren levt enbart med sin ryggsack. Hon har inget hem utan reser dit hon kanner for. Hon jobbar emellanat som frivillig och hjalper till att ta hand om olika djur. Ofta far hon inga pengar men hon far mat och husrum. Just nu har hon 800 dollar pa fickan och det ar allt. Jag fascineras av dessa manniskor som verkligen vagar och lever sinna drommar. De har inte mycket pengar, men det har nagot langt mer vardefullt - de har verkligen sina liv. I morgon ska de tre segla mot Fiji, sa de kom for att saga hej da. Gerarad och Coco vill segla till Alaska och behover aka till Fiji for att ordna visum. En slags tang som finns i mangrovetrasken Vi akte en liten tur med baten trots allt; med motor. Vi bytte fran att ha legat vid en plats pa bryggan till en annan plats. Nar vi tog oss ivag kande jag an klump i halsen "Herregud, vilken lang bat! Hur styr man 12 meter segelbat?" Nar det var dags att lagga till skulle jag flytta fendrarna fran ena sidan till den andra. Jag larde mig gora tre olika knopar pa navigeringskursen jag gick och visste exakt vilken knop jag skulle gora men nar jag stod med fendern i handen och skulle knyta sa var kunskapen helt vack. Jag slog en blaknut. Anna-Marie skrattade och sa "knyt bara", for det gjorde hon. Det kanns valdigt bra att vi ar lika okunniga allihop. :-) Nu hoppas vi att allt ordnar sig och att vi far komma ivag pa torsdag! Sprayhood, Bimini och det nya ankaret har inte kommit an men vi raknar med att klara oss med det gamla ankaret och utan de andra sakerna (som jag inte vet vad de heter pa svenska men det ar kapellen som ska skydda mot vattenstank nar man sitter i sittbrunnen). |
|||
Jag vaggades till somns av batens stilla gungande och av plankton som lat som sma elektriska stotar mot batens sidor. Nattens stilla regn bidrog till friden. Gardagens tsunami marktes genom att vattnet drog sig utat nar det egentligen skulle ha varit flod. Sedan strommade vattnet in och ut igen i tre omgangar. Med andra ord ratt lungt. Ett par som passerade dar vi lag vid bryggan var med i en tsunami pa amerikanska Samoa forra aret. Da sjonk vattnet fran 20 meter till 2,5. De forstod vad som var pa vag att ske, kapade ankarlinan och styrde ut mot vattnet. Det var bara tva batar som overlevde den tsunamin. Jag tar kort pa krabborna i mangrovetrasket Morgonen borjade med osregn och fortsatte med osregn. Vi fick bommen till storseglet monterad och Cato bytte ut elledningarna till batens elsystem som smalt ihop da en kabel var kopplad fel till batterierna. Vill sig allt val har vi strom ikvall! Och seglar imorgon. Anna-Marie och jag promenerade genom djungelliknande skog langs vattnet mot Pahia. Vi sag sma, sma krabbor snabbt dyka ned i sina bohalor da vi vandrade pa bryggor genom ett mangrovetrask. Sa samningom avtog regnet och det blev shorts och t-shirt vader. Naturligtvis ar mina armar numer ljusrosa med en skarp rand mot t-shirten. Skogen var fantastisk! Boljande kullar, utsikt over havet, palmer som blandas med barrtrad, anglatrumpeter, blomman for dagen och manga andra sorters blommor lyser fargrikt upp det grona. Vi ligger vid en brygga och folk vandrar forbi da och da och vaxlar alltid nagra ord. Dar finns det franska paret som seglat i 25 ar (!), brasilianaren som salt sitt hem for att forverkliga sin livs drom - att segla, och det irlandska paret som spontant kom forbi med en lampa "to your swedish friend" eftersom vi inte har nagon el pa baten just nu. Manga manniskor forverkligar sina drommar och alla verkar vilja hjalpa Anna-Marie och Cato att forverkliga sin. Fast jag far erkanna att jag missforstatt en sak... Anna-Marie och Cato ska inte segla till Norge. Planen ar att segla till Fiji och sedan segla omkring i o-varlden dar. Vilken tur for mig att det var just seglingen i o-varlden jag garna vill med pa ;-) Och jag tycker det ar en rejal nyborjarseglats hur som helst. De raknar med att det tar ca 10-14 dagar att komma till Fiji och de raknar med att stanna till december. De far se om de seglar tillbaka till Nya Zeeland, lamnar baten dar eller pa Fiji for fler seglingar eller om de inte alls gillar att segla och saljer baten. Nu har vi handlat massor med mat! Kommer vi oss ivag pa segling imorgon hoppas vi pa att vara ute nagra dagar bland de 144 oar som ligger utanfor Bay of Islands. Vi har en grill monterad pa baten, det kanns som vi kan fa riktigt fina dagar! Jag har sett manga kajaker och visst suger det lite i magen efter att komma ut pa det sattet. Nya Zeeland verkar verkligen vara ett eldorado for den som ar friluftsintresserad! |
|||
Ja, eller vilken dag det nu ar... sedan jag akte hemifran strax efter klockan fem pa fredag kvall har jag atit tva middagar, tva frukostar och inte haft nagon natt kanns det som. Flyga Stockholm-Amsterdam tog cirka tva timmar, sedan tog Amsterdam-Hong Kong och Hong Kong-Auckland cirka 11 timmar vardera... Puh! Ikladd jeans och en langarmad troja ar jag alldeles for varmt kladd for det grona, kulliga Auckland med utsikt over havet. Har just fatt hora om jordbavningen i Chile och hoppas att Tsunamin inte ska na hit. Om en dryg timme satter jag mig pa bussen till Opua Hill, dar Anna-Marie och Cato kommer mota. Det ska bli skont att se dem! Efter 3,5 timmars bussresa kommer det sitta fint med mat och vanner! |
|||
|
Jag har haft lite aventyr hittills: Pa utresan tog jag for givet att jag skulle aka 17:50. Nar jag kom till Arlanda sag jag att ett flyg gick 17:10. "oj, vad tatt det ar mellan flighterna till Amsterdam" tankte jag anda tills jag insag att det var mitt plan som gick 17:10. Jag hade glomt att kolla om jag fick ha med mig koldioxidpatronerna till min uppblasbara flytvast sa de fastnade i rontgen (jag har ryggsack och allt specialbagage rontgas). Efter ett fasligt massa ringande fick jag ett intyg pa att jag fick ha med mig kodioxidpatronerna anda till Hong Kong. I Hong Kong skedde annu mer ringade, jag fick vanta i over en timme innan jag fick klartecken. Vid gaten belv jag utpekad av en mycket myndig herre att folja ned pa flygplansplattan. Dar satt tre vakter i en buss med min ryggsack som lag i blek belysning pa ett operationsbord. Jag fick visa patronerna, de fotograferades fran alla hall, sedan fick jag veta att jag fick max ha tva stycken med mig sa jag fick lamna en. Tur att jag inte hade kopt flera :-) Framme i Auckland var det aldrig nagot tal om kolsyrepatronerna, daremot om lingonsylten jag har med mig. jag fick forklara att den var kokad och tillsluten sa gick det bra. Att jag har tre olika sorters gryner med mig att baka brod av talade jag aldrig om. Med andra ord far jag fler upplevelser om jag har med mig konstigt bagage! :-) Jag tycker sadant ar roligt. Och jag hade 10 minuter tillgodo i Stockholm att vaxla pengar, passera sakerhetskontrollen och hitta gaten sa det var lungt ;-) Nu kanns det mycket bra att vara en backpacker igen som storogt tittar pa allt runt omkring. Det ar roligt att fa se nytt! Jag hoppas jag sover som ett trott litet barn ikvall! Vilket ar dagstid i Sverige. Tidsskillnaden ar 12 timmar. Jag ar sa langt hemifran det gar att vara och fortfarande befinna sig pa jorden. |
|||
"Då får jag se om jag kommer till jobbet idag" tänkte jag när jag stack nyckeln i nyckelhålet och vred om. Mannen vid pendeltåget stod utanför de överfulla vagnarna och ropade "Men jag då? Ska ni lämna mig här?" Hans roade utrop fick några att skratta och andra fräste ut sin frustration i spottdroppande ilska. Det är intressant att se hur olika olika människor hanterar snökaoset i Stockholm idag. Många står och småpratar och ler när vi kliver över varandra och genom alla komfortzoner som existerar, andra stönar och ojjar sig. När jag stod och väntade på bussen i förrgår brast de blivande passagerarna ut i en spontan applåd när bussen äntligen kom. Jag ser också människor som ber andra dra åt helvete i sin egen frustration. Jag undrar vad som gör att vi reagerar så olika? Det vita, gnistrande täcket har lagt sig över min favoritstad av alla städer. Se snöstjärnor glittra i solstrålar mot bruna grenar och skrumpna nypon gör mig glad. Jag älskar kaoset som är! Livet säger inte "När jag kommer till jobbet har jag ett möte vid nio, sedan ett vid tio och så ska jag äta lunch med Eva och därefter ska jag hinna hämta rikskuponger innan mötet vid 14..." Istället säger livet "OM jag kommer till jobbet idag ska jag försöka jobba. Om de andra som jag behöver ha tag i har kommit dit. Kommer jag inte till jobbet får jag hitta på något annat." |
|||
|
Livet är okontrollerat. Det följer sitt eget flöde. Vi är små människor och trots vår teknik och allt vi åstadkommit står vi handfallna och maktlösa inför en dryg meter snö och 20 minusgrader. Vilket inte alls är en extrem natur utan rätt normalt vid våra breddgrader. Ändå kan vi inte kontrollera naturen eller styra och ställa iordning som vi vill. Jag tycker det är skönt. Det är så få saker i livet jag kan kontrollera. Jag bestämmer ofta de små sakerna; vad jag ska äta till frukost, om jag ska dammsuga eller inte. Men de stora, som till exempel vem jag blir kär i, om den i sin tur råkar bli kär i någon annan eller om jag ska dö, det är oftast utom min kontroll. Jag tror jag bestämmer, jag försöker med vitnande, vindpinade händer klamra mig fast vid det som är mig kärt och livet har sin gång oavsett min vilja. Det är det som är obeskrivligt skönt. När jag släppt mitt klamrande strypgrepp, när jag jag litar på livet. Det är då jag grips av kärleken till livet, värmen, glädjen och lugnet som fyller bröstet. Det är då jag ser skönheten i en snöflinga, då som jag pratar med damen vars fötter jag står på i pendeltåget och det är då jag är öppen för allt livet bjuder på. Ett vemod smyger sig in vid tanken på att jag snart ska lämna detta ostyrbara kaos. På fredag åker jag mot Nya Zeeland. Som alltid är Stockholm aldrig underbarare, mitt hem aldrig kärare än just när jag ska lämna det. Det är i kontrasterna, tilliten och utmaningen som livet är vibrerande levande. |
|||
|
Torsdag 18:e februari Nu är Förarintyget hembärgat med glans! |
|||
"-Det är bara de som inte förstår vad de ger sig in på som kan tänka sig att göra en sådan segling" Orden ekar i mitt huvud. Jag har hört dem många gånger nu. Har de rätt? Är det dumt att segla sträckan Nya Zeeland till Norge som sitt livs första seglats? Nu ska jag bara segla en del av sträckan, men principen är densamma. Och visst ställer jag mig frågan - var går gränsen mellan dumhet och livslust? Det finns de som är rädda för basiluskerna på stången mitt i tunnelbanevagnen. Jag vägrar att använda antibakteriell tandkräm. Är detta ett vågspel med livet? Tja, jag lever. Det finns de som gör de mest dumdristiga saker och som skadar sig. Det finns de som gör ännu dummare saker och klarar sig. Och så finns det renlevnadsmänniskor som dör i lungcancer. Vad blir slutsaten? Jag kan bara leva mitt eget liv, utifrån den våghalsighet som känns bekväm för mig. Att förstå att det jag ger mig in på är något som kräver förberedelse ser jag som klokt. Att göra allt som står i min makt för att lära mig hantera vad som än dyker upp, det ser jag som naturligt. Sedan finns det saker som jag aldrig kan förutse och därmed inte förbereda. Vad händer om vi seglar på en val? Vad händer om jag har bråttom i morgon till bussen och inte märker en bil som kommer körande bakom snödrivan vid min gata? Livet bjuder på många överraskningar, oavsett om vi är förberedda på dem eller ej. I mitt liv gäller Tomas DiLevas sång "Även de som inte lever dör någon gång". Det värsta som kan hända på vår resa är att vi dör. Hur stor är den sannolikheten? Statistik från Sverige, 2009, säger att mer än hälften av de som dog på sjön var män över 50 år med sjövana och utan flytväst. Det värsta som kan hända i mitt liv är att jag dör. Det kommer jag göra, den sannolikheten är 100%. Fram tills dess vill jag leva, så mycket och så härligt underbart som jag kan. Att inte göra det jag drömmer om vore att dö och förtorka i förtid. Att anta en utmaning, drömma om den, förbereda sig för den, göra allt för att klara av den, vara så försiktig som det går under omständigheterna, det gör mitt liv levande. Mer liv till åren! |
|||
Jag sitter i klassrummet med 14 okända människor. Vad är det för värld jag gett mig in i? Gradskivor riktas in, passare stegas fram över sjökortet, helt plötsligt sitter jag och gör det som jag bara sett människor göra på film förut - navigera. Och det är inte speciellt svårt. Det är bara hålla tungan rätt i mun så jag inte vänder gradskivan åt fel håll eller slinter när jag förflyttar den längs longituderna. Det är roligt att ge sig in i något helt okänt, upptäcka en ny värld och se att det finns möjlighet att jag kan behärska den! Plötsligt får alla "prickar", tavlor och färger jag sett under paddlingsturerna en betydelse. Jag inser att livet i en kajak är rätt skönt; jag behöver sällan tänka på hur djupt vattnet är eller om sjöbotten är lämplig för ankring. Och hastigheten är sällan så hög att navigeringen är riskfylld. Hur som helst, nu har första steget börjat. I dag gick jag första dagen på förarintygsutbildningen, nästa lördag är det dags för dag två. Därefter skriver vi prov den 18:e februari. När förarintyget är avklarat ska jag gå ytterligare en kurs och avlägga kustskepparexamen. Jag! En landkrabba! Som aldrig ens sovit på en båt, annat än finlandsfärjan. Det känns smått otroligt det här. Men där viljan finns går en väg. Det är möjligt att lära sig okända saker. Om jag bara tar steget ut och vågar. Sätta upp ett attraktivt mål, som att segla vid Salomonöarna, är ett ytterst trevligt mål som får mig att våga! Allt medan Anna-Marie och Cato renoverar motorn, skaffar ankarkätting, inser att "Duva" inte är vattentät när det regnar, njuter av varandra, filosoferar över livet ombord och citerar Gandalf. När allt ser som svartast ut i ”Ringens Herre” säger han: ”All we have to decide, Frodo, is what to do with the time that is given to us”. Allt vi har är tid. Det är ett av mina måtton. Vi vet inte hur mycket tid vi har. Men var sekund är det upp till oss att göra det vi önskar med den tid som är oss given. |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
-FrameNumber(1).jpg)