Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.		Äventyr genom tiderna 2009 Den största utmaningen under 2009 var utan tvekan Transalpine Run, ett lopp på 24 mil genom alperna i Tyskland, Österrike, Schweiz och Italien. Det var en utmaning som skrämde vettet ur mig och som jag slutförde i blotta förskräckelsen, efter lite snedsteg i början. Under året fanns flera underbara upplevelser i form av Jättelångt (68 km långt lopp i Roslgen), GAX (drygt åtta mil genom den skånska natten) och Emelies och min suveräna löpning längs Sörmlandsleden till och omkring Trosa. Alla dessa upplevelser kan du läsa om under "Transalpine Run". Äntligen lyckadesjag slå personligt rekord på milen! Året avslutades (eller snarare startade 2010) med den mest fantastiska text jag någonsin läst om mig själv. Tack Fredrika, för ett gyllene slut och start! 2008 Jag och Rune Larsson gav oss av till Aconcagua, Sydamerikas högsta berg tillika det högsta berget utanför Himalaya. Nå toppen av den 6962 meter höga giganten är en tuff utmaning med temperaturer ned mot -35 Celsius och orkanvindar; bara en tredjedel av de som försöker lyckas. I maj sprang jag och ett hundratal löpare 5 mil i Lidingö Ultra, Sveriges hittills största Ultralopp. Aborrbacken passerades först vid fem kilometer och sedan vid 45 kilometer, det sög i musklerna. Jag testade hur mycket som är fysik och hur mycket som är psyke i långa lopp genom att försöka springa SM i terränglöpning, ett mycket backigt lopp på 75 kilometer, utan större träning. Sist, men inte minst, sprang jag Uppsala 100, ett lopp på 40 varv kring en 2,5 km lång bana. Snurrigt? Inte det minsta! Året fick en fin avslutning med julaftonsfirande på domedarrygg i Sahara. 2007 Året började med en utmaning som visade sig vara större än jag trott; i värsta snöstormen på två år nådde jag toppen på Afrikas högsta berg, Kilimanjaro, 5895 meter över havsytan. Sommarens stora utmaning var att springa Swiss Alpine Marathon, 78,5 kilometer genom de schweiziska alperna. För första gången trodde jag att ett lopp skulle ge smärtor i form av kramp, rejäla blåsor och ordentligt svidande skavsår. Istället flög jag fram i euforisk lycka 2600 meter över havsnivån i överjordiskt vacker natur och lekte flygplan mellan alptopparna. Läs om Swiss Alpine och följ träningsbloggen Under 2007 avslutade jag den period då jag jobbat en hel del i Shanghai. Läs gärna om denna myllrande, glittrande och kontrastrika stad här Shanghai 2004-2007 2006 Det här var året då min största fysiska satsning hittills gick hem -Åre Extreme Challenge. ÅEC består av 25 km paddling, 15 km bergslöpning och 35 km mountainbike. Med vattenrädsla och noll erfarenhet av mountainbikecykling som utgångspunkt ägnade jag 22 veckor till att förbereda mig. Och det gick! Den 8:e juli nådde jag mållinjen på 8:33:29. Läs om träningen nedan. Efter den träningsspäckade våren tappade jag lusten för fler fysiska utmaningar. Jag sprang inte ens tjejmilen. Den enda tävlingen jag deltog i under hösten var River Race, 30 km paddling med ett antal forsar längs vägen. Tävlingen slutade med seger - jag var den enda som ställde upp i dam motionsklassen. Men då min tid var bättre än hela herr motionsklassen så kändes det som en äkta seger! Träningsdagbok inför ÅEC 2005 Året började med en bruten högerarm efter att ha försökt lära mig åka snowboard. 10 dagar efter att gipset tagits av var det dags att svinga upp ryggsäcken när jag gav mig ut på "Expedition Paltén". Under resan vandrade jag upp till Mount Everest Basecamp på 5200 meters höjd. Vandringen gav mersmak för berg och snö! Löpmässigt deltog jag i St. Eriksloppet, Lidingöloppet och tjejmilen. St. Eriksloppt slutade i ilsketårar efter ett felaktigt skoval. Tiden blev 1:57:04. Till Lidingöloppet som gick några veckor senare struntade jag fullständigt i målsättningar vad gällde tid. Vädret var underbart - 18 grader varmt och strålande solsken - och det var även stämningen längs banan. Jag njöt för fullt och slutade på tiden 3:00:39. Mest glad var jag över att alla tre milen gått i samma tempo. Den ökända sista milen hade inte lyckats knäcka mig! Tjejmilen gick på mediokra 52:56 efter att ha spänt mig alldeles för mycket i starten och rusat på för snabbt vilket gav mjölksyra under de kommande kilometrarna. 2004 Så var det dags för den stora utmaningen: Stockholm Marathon! Målsättningen var en tid under 4 timmar. Allt gick bra till den trettiofemte kilometern, då ville höger menisk inte vara med längre. Det spelade ingen roll, jag skulle i mål! Linkande de sista sju kilometrarna hamnade jag på en sluttid på 4:14:13. Lite besviken staplade jag av banan, men med tiden kom stoltheten över att ha tagit mig runt på en hyfsat bra tid. Knäet läkte så småningom, men skadan gick upp vid sjätte kilometern på tjejmilen samma höst. Småsur struntade jag i smärtan och sprang i mål på 54:30. 2003 Glad över hur lätt det gått att springa en mil året innan gav jag mig på mitt första halvmarathon, St. Eriksloppet. Målsättningen var en tid under två timmar och jag slutade på 1:58:20. Under 2003 var jag även i Peru och gick den legendariska Inkaleden. Det var en upplevelse att känna hjärtat rusa iväg i den tunna luften då vi under fyra dagars vandring passerade pass på över 4000 meters höjd. 2002 Jag hade spelat fotboll i 11 år, tränat kulstötning, häcklöpning, spjutkastning, spelat handboll, volleyboll och badminton, men springa... det var verkligen ingenting för mig! Till slut utmanade en kompis mig att springa tjejmilen, och en utmaning kunde jag inte säga nej till. Mycket förvånad sprang jag för första gången en hel mil på ca 60 minuter. Till toppen Täby Extreme Challenge Jag rör på mig, jag hoppar, jag kan till och med gå problemfritt nedför trappor. Det känns som ett superhärligt styrkebesked! Lördan morgon vaknade jag vid 3-tiden efter cirka fyra timmars sömn. Ingen bra start för att springa ett lopp på 8, 12 eller 16 mil. Jag tänkte på toppbestigningen på Aconcagua då jag fått drygt en timmes sömn innan 16 timmars hård kroppslig belastning och bestämde mig för att det här, det går fint! Elisabeth, som sovit över hos mig, och jag tog tunnelbanan mot Roslagståget. Där mötte vi en lika sömnig Emelie. Vi vandrade sista biten till Ensta krog där det snrt började vimla av löpare. Eller vimla, ett 4, 8, 12 eller 16 mil långt lopp lockar inte lika många löpare som Stockholm Marathon. Alla 75 startplatser var fyllda. Klockan tio åkte raketer upp i luften och därefter var det dags för löpning! Carina, Fredrika, Jan-Erik, Annika,Micke och fler glada löpare vid starten Min träning har gått sådär på sista tiden. Veckorna innan jag åkte till Nya Zeeland låg ja på en träningsdos på 3-4 mil i veckan i alltför många veckor. På Nya Zeeland blev det ett pass under 2,5 veckor. Väl hemma igen fick jag till en vecka med 10 mils löpning, därefter var det dags att dra ned på träningen införloppet. Helst hade jag velat ligga på 7-9 ml per vecka med toppar upp mot 10 mil. Jag var därför osäker på om jag skulle klara den distans jag satt som mål för mig själv, 12 mil. Därför satte jag tre delmål 1) Klara 50 miles (8,05 mil) på en bättre tid än vad jag gjorde på GAX (15 h 18 min, fick gå tre mil pga av en ond hälsena) 2) Klarar jag 75 miles (120,7 km) är jag superglad 3) Klarar jag 100 miles (161 km) är alla förväntningar överträffade Jag springer bättre när jag slår följe med andra så taktiken var att slå följe med Liselott och Micke. Det visade sig att de var för snabba för mig. Ganska snart bildade Carina Borén, Leif Åhlander och jag en egen liten tropp. Vara funktionär under ett 30 timmar långt lopp kan ha sina sidor. Jag tror nästan det var lättare att springa För både Carina och Leif var det ultradebut! Båda har sprungit ultradistanser på träning men inte i tävling. Kilometrarna passerade snabbt under våra samtal som från början flöt livligt för att sedan blir mer och mer fåordiga ju stelare benen började kännas. Det var förvånansvärt vad ofta och hur pass snabbt vi kom in för varvningen efter 10.06 kilometer. Jag brukar alltid ha en dipp i början på lopp då alla springer förbi mig och jag känner mig oduglig och långsammast i världen. Den här gången kom ingen sådan dipp, jag vet knappt vad jag tänkte på utan löpningen bara förflöt väldigt smidigt. De fyra första varven gjorde vi på mellan 1:14 och 1:19 vilket vi tyckte var en väldigt jämn takt. Grusvägarna och skogsstigarna i Täby passerade lätt under våra fötter. Efter 4 varv vilket var halva loppet för Carina och Leif som skulle springa 50 miles/80,5 kilometer tog vi en paus, tvättade av fötterna och bytte strumpor. Vid varje varvning passade vi på att äta och fylla på våra vätskeförråd. Varje varvning gjorde vi vågen! För oss själva och för alla duktiga funktionärer som tog utmärkt hand om oss. Efter 4 varv kom krämporna. Leif fick ont i ett knä och blev rätt tyst, för alla kändes benen en smula tyngre för vart steg. Men nu var det hemväg! Carina och Leif räknade ned mot målgång. Jag kände en blandning av sorg och glädje. Vi skulle klara mitt första delmål och jag kände mig stark och pigg, så jag skulle fortsätta. Men utan mina kompisar som jag haft det så bra med. Tredje varvet innan målgången sa vi inte mycket utan bet mest ihop. Näst sista varvet började stämningen lätta och småpratet kom igång igen. Sista varvet plockade vi med oss pannlampa och reflexvästar då skymningen föll. Småpratet blev glatt, ivrigt pratsom övergick i en "Vad bra vi har haft det ihop"-förklaring från alla tre. Mot slutet av sista varvet tror jag "Nu är jag nästan hemma" - tröttheten slog till. Men med några kilometer kvar till mål var det lätt att bita ihop. Vid varvningen gjorde vi vår sista vågen, precis som vi gjort alla andra varv. Sedan blev det stort kramkalas innan jag hoppade in i duschen, tog en kort bastu, borstade tändern och satte på mig rena, torra och lite varmare löparkläder för löpningen på natten. Det var tråkigt att säga hej då till Carina och Leif efter så många härliga mil ihop. Första varvet jag sprang ensam hade jag det rätt skönt. Temperaturen var behaglig och natten sänkte sin tystnad. Jag sprang på med bra hastighet, kanske lite väl bra. Varvet därefter var det segt. Jag velade fram och tillbaka med "Ska jag göra 12 mil? eller 16?" Jag funderade över varför jag kulle göra 16. Jag kom fram till att det var för att jag skulle få mitt namn på den lista som finns över alla som fullföljt ett 100 miles lopp. Det finns inte speciellt många tjejer på den listan. Det skulle vara kul att vara en av dem. Men springa för att få mitt namn på en lista? Det kändes inte ett dugg motiverande. Jag åt så mycket att jag gick upp ett kilo under loppet! Varm korv, hamburgare, chips, godis, toasts, bananer... För att inte tala om våfflorna och quesadillas! Jag tror jag drack ungefär 10 liter sportdryck. Vid ett tillfälle trodde jag att jag fått saltbrist och svepte en svidande äcklig mix av salt och vatten. Jag skulle ha gjort den lite mindre koncentrerad, jag fick gå några kilometer för att den inte skulle komma upp igen. Men klara 12 mil/75 miles, det var jag supertaggad för! Jag skulle nämligen få pris om jag fullföljde sträckan. De klassiska ultradistanserna är 50 och 100 miles. 75 används mest för att de som bryter 100 miles ska få ett officiellt resultat på en relativt lång sträcka. Jag trodde inte riktigt på 100 miles för min del när träningen gick sådär och anmälde mig därför till "bara" 75. Jag var enda startande i gruppen. Jag sprang omkring hela loppet och skämtade om att jag var ohotade ledare i 75-miles klassen och därför kunde kosta på mig sådan lyx som att duscha och basta. Och att få ett pris, stå överst på prispallen, det lockade!!! Jag fick till och med tårar i ögonen vid tanken. Det spelade ingen roll hur jobbigt det 10:e varvet var. Jag skulle i mål! Fredrika blev min räddande ängel. Hon hade en rolig teknik för loppet. Det fanns även en 50 kilometersklass som hon anmält sig till och maxtiden för alla deltagare var 30 timmar. Fredrika sprang därför först ett varv med mig, Leif och Carina, sedan vilade hon ett varv och så följde hon med på nästa varv. Fredrika ville gärna springa genom natten och höra fåglarna vakna till liv. När jag varvade inför 9:e varvet frågade hon om hon fick hänga med på mina två sista varv och det var jag jätteglad för. Med Fredrika vid min sida återvände löplusten! Visst var benen stumma, men jag vet att stumma ben går alldeles utmärkta att springa på. Visst värkte det under fötterna, men nu när vi sprang tillsammans så var loppet roligt igen. Vårt första varv ihop var det mörkt och tyst. När vi började sista varvet hörde vi morgonens första fågel. När vi hunnit hälften hörde vi flera. När Fredrika inte sprang eller pratade med folk körde hon liveuppdatering från loppet. Se Into the wild Jag kan inte annat än fascineras av denna kvinna som doktorerar, skriver fantastiskt bra, är otroligt seriös i sin träning, tycks ha tid med allt och som med ett skratt alltid peppar och muntrar upp! Med målet så nära var det inga problem att springa. Jag var less, jag ville i mål. Normalt brukar jag bli trött när jag närmar mig mål och ibland till och med börja gå, men det fans inga sådana här tendenser nu. Istället ville jag springa mesta möjliga för att komma fram så fort som möjligt. Fredrika peppade mig genom att säga "Nu är det bara en trettiondedel kvar", "Nu är det bara en fyrtiondedel kvar" vid de olika kilometersmarkeringarna vi passerade. När vi passerade 9 kilometersskylten sa hon det underbara "Nu är det bara en 120:de del kvar". Vi promenerade den sista lilla biten för att kunna springa snyggt in i mål. Strax innan mål tog vi varandras händer och när vi såg funktionärerna gjorde vi vår sista vågen. Tack Carina, Leif och Fredrika för fantastisk löpning! Tack Camilla, Emelie, Elisabeth, Ingrid och alla andra för all omsorg vid varvningen! Tack alla fantatiska människor som gjorde detta möjligt! Efter målgång fick jag massage av Patrik som förvånades över hur smidig jag var. En dusch och ett väldigt långt bastubad senare däckade jag inne på sekretariatet, under lysrör och med massor människor som pratade och sov som en liten gris och enligt ryktet snarkade jag stort. När jag vaknade hade jag inga problem med att gå omkring. Jag kan sätta mig på huk, jag kan hoppa, jag kan göra allt som jag brukar kunna göra med min kropp. Fötterna är lite svullna och känns nötta på undersidan, knäna värker lite smått och lår och vader är lite stela, men inte alls mycket. Jag har inte en blåsa, inte en blånagel, jag har knappt ens ett skavsår! Magen fungerade bra hela vägen, jag blev inte speciellt sömnig under loppet och generellt sett mår jag riktigt, riktigt bra! Jag kunde äta ordentligt under hela loppet. Vi fick väga in oss innan loppet och jag vägde mig även efteråt. Jag hade gått upp ett kilo på cirka 17 timmar och 54 minuter löpande. Det går utmärkt att sova under lysrör och i buller om man är riktigt trött... Jag tänker på de många 100-miles löparna som jag såg hålla på långt efter jag både duschat och sovit. De kom in till varvning, leriga, svettiga, en del linkande och de fortsatte. Jag tänker på finnen som tvingades till två timmars vila och matintag eftersom han var alldeles för låg på energi. Jag tittade på hans blodiga sockar som han vägrade ta av sig för att det skulle göra för ont. Efter de två timmarnas vila gav han sig ut i spåret igen. Jag tänker på killen jag fick stötta för att han skulle kunna gå uppför en liten, liten backe till bilen. Han verkligen vankade fram, långsamt, långsamt. Handlar sådan här extrem löpning mycket mer om mental inställning än om fysisk förmåga? Det var det jag intalade mig själv innan jag startade när jag var medveten om att jag, enligt mig själv, tränat för lite. Jag har tränat lite motför vad jag brukar. Ändå har jag just sprungit längre än vad jag någonsin gjort förr. Och jag mår verkligen urbra! Visst kommer tanken - skulle jag klara 100 miles? Och det tror jag. Definitivt. Om jag är inställd på det från början. Det funkar inte att byta/vela omkring med det mål jag satt upp. Inte när det gäller så pass tuff utmaning. Och jag är mycket, mycket glad för att jag inte fortsatte idag. Genom att jag stanande vid 75 miles/12 mil fick jag en härlig upplevelse! Vi passerade 50 miles/8 mil på tiden 11:05, dvs jag kapade mitt personliga rekord med över fyra timmar. Dessutom klarade jag att springa 120,7 kilometer vilket innebär en förbättring av mitt personliga längdrekord med 20,7 kilometer. Tävlingen var extrem på ett annat sätt: Det svenska rekordet för herrar på 100 miles har länge legat på 17 h 40 min. Jonas Buud ställde lite otippat upp i TEC. Han har som längst sprungit 100 kilometer förut. När han satte av på första varvet på sitt 100 miles lopp på 43 minuter på 10,06 kilometer tänkte jag "Det där går aldrig". Men det gick! Jonas sprang i mål på ca 12 h 32 minuter, en putsning av det gamla rekordet med nästan 5 timmar!!! Om jag räknar rätt blir det 4 min 47 sekunder per kilometer vilket inkluderar mat och toalettstopp. Världsrekordet (?) är på 11:46, satt på landsväg. TEC var både grus, asfalt och skogsstig med rötter och stenar. Tre kvinnor sprang under det tidigare svenska rekordet, bland annat Barbro som är ca 60 år gammal. Jonas Buud Jonas passerade mig fem gånger. Det var otroligt att se hur lätt han såg ut, han studsade rfam över marken på tåspetsarna. Hans till på 100 miles är cirka 1,5 timmar mer än vad jag hade på 50 miles. Jonas fick pris för segern i 100 miles, herrklassen. Jag fick pris för seger i 75 miles, damklassen. Våra priser har lite olika bakgrund. Jonas är en löpare i världsklass, jag fick mitt pris för att jag råkade vara den enda startande i min klass. Priset poserar vid mina skor som jag använde desista 4 milen. De blev ordentligt leriga! Ändå värmer mitt förstapris mig ordentligt. Jag blir lite gråtfärdig när jag tänker på det. Det är det enda jag har. Just därför är det mig otroligt värdefullt. Jag tycker att ultralöpningen är så härlig för i den sporten är alla som ställer upp vinnare. Jag inser att jag säger emot mig själv när jag tycker att alla är vinnare samtidigt som jag är gråtmilt glad över att jag fick första-priset. Så är det. Jag är lyckligt glad för min kropp, min hälsa, min styrka och mitt förstapris. Och för alla goa, underbara människor omkring mig. Tack! Till toppen