 |
|
|
|
|
|
|
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
 |
       |
Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved. |
Det är skoj att vara världsrekordhållare :-) |
|||
|
Förutom all fantastisk glädje, positiv energi och värme som omgett mig sedan världsrekordet så finns det några små roliga saker som hände förra veckan: En helt okänd man gjorde tummen upp till mig och sa "Bra jobbat!! när jag stod i Kista galleria och pratade i mobilen En kollega berättade att det varit en frågesport på Radio Stockholm där en fråga var "Vad heter nya världsrekordhållaren på 12-timmarslöpning på löpband?". Bara att frågan kom var skoj, men de visste till och med svaret! Jag har fått två erbjudande om blinddater. Jag undrar vad det är för killar som dras till världsrekordhållartiteln... När jag var på Bosön och frågade om fler stolar i receptionen frågade mannen "Vilken grupp tillhör du?" "Ultralägret" svarade jag "Jag hörde att det var någon tjej som slagit rekord på löpband..." "Talking to her" svarade jag Små glimtar som jag tycker var skoj :-) |
|||
|
Jan-Erik
:-) 121 dagar sedan |
|||
|
Evis
Underbart, sug åt dig duktiga och framförallt fantastiska kvinna, om du så springer 300 mil eller runt kvarteret!!!! Love!!!! 102 dagar sedan |
|||
|
|||
Till
toppen  |
|||
|
Berg- och dalbana |
|||
|
Det blev världsrekord. Känslan att stå på löpbandet, se ut över alla som var där, sjunga, se glädjeglansen i människors ögon – det var magiskt. Jag njuter av ögonblicken. Ett leende sprider sig över ansiktet så fort jag tänker på det. Jag hade aldrig trott det här skulle bli så stort. Jag får mail som är helt underbara. ”Du strålade som en sol och motiverade massor av oss här i korridorerna som följde dig via länken som skickades ut. Det är för få av oss människor som visar att det omöjliga är möjligt och ni som gör det får oftast inte veta hur mycket ni imponerar på alla oss runt omkring” skriver Christer. Jag googlar mig själv och hittar människor jag aldrig träffat som skriver om hur fantastisk jag är. Dagen efter rekordet åker jag till jobbet och badar i gratulationer. Helgen fortsätter likadant – jag har planerat min tid optimalt. Fredag kväll åker jag på Landslagsgruppsläger. Det är jag själv som håller i det och det är fantastiskt behagligt att få åka dit med tröjan från Prestationsbyrån som det står ”Världsrekordhållare” på. Nästan alla har följt mig och gratulationerna fortsätter. I två dagar är jag hög, både på endorfiner och allt annat som händer i kroppen efter ett sådant här lopp och av gratulationerna. Se kommer det oundvikliga – kraschen. Rune upptäcker att jag är borta ifrån resten av gänget och hittar mig depp-hängande framför en av datorerna på Bosön. Jag tittar på den oändliga raden av gratulationer på facebook. - Jag är ingen bra löpare, vem som helst här kunde ha gjort det här bättre än jag. Jag är sämst av alla i den här gruppen, folk säger bara grattis för att vara snälla, snyftar jag - Palti, säger han varmt. Vem som helst kunde inte ha gjort det här. Framför allt – vem som helst HAR inte gjort det här. DU har gjort det. Var Emil Zatopek en dålig löpare? - Nej… - Just det, han var den bäste för sin tid. Att någon är bättre idag tar inte bort det faktum att han var bäst då. Och du är bäst nu. En obönhörlig hammare fortsätter slå på mig. Varför fortsatte jag inte, varför sprang jag inte mer? Varför tappade jag fokus efter att jag passerat världsrekordet? Varför körde jag inte en rusch för att få krampen i benen att släppa? Varför såg jag inte till att äta bättre så jag haft mer energi? Varför fokuserade jag inte mer i den mentala träningen på tiden efter världsrekordet och fram till 120 km? Det var ju den biten som var jobbig, jag skulle ha fokuserat mer på den! Tårarna rinner, både av ilska och av ledsenhet. Det låter tragiskt att vara ledsen efter att ha satt ett världsrekord och det är det. Och, det är inget som helst konstigt med det. De flesta ultralöpare jag känner har varit med om den dipp, den stora tomheten, det svarta hålet, som kan komma efter en längre tävling. Det är inget farligt, det går över. Ultralöpning, likväl som livet, handlar mycket om vilka tankar jag tillåter växa. Om jag tar de svarta tankarna som nästan alltid kommer efter en sådan här ansträngning och föder och göder dem, då kommer de växa och snart styra mitt liv och jag kommer gå omkring och känna mig dålig och värdelös. Det är meningslöst, både för mig och för alla andra. Istället talar jag om för mig själv att det är en naturlig reaktion på det jag gjort, det är inget farligt och det går över. Snart kan jag fokusera på allt det goda som kommit ur det här igen. Mikael Mattson, doktor i Multisport som föreläser på vårt läger, bekräftar på sitt sätt mina tankar. Han pratar om obalanser som blir i kroppen under en längre ansträngning. Hjärtinfarktsmarkörer är skyhöga. De flesta ultralöpare skulle placeras i transplantationskö efter ett ultralopp. Men bara ett dygn efter loppet är värdena normala igen, det är bara det att ultralöpare är en hundradels promille av befolkningen så reaktionerna på hormoner mm efter ett ultralopp är inget som den normala sjukvården känner till. Musklerna bryts ned och ger höga Ck-värden vilket indikerar allvarlig sjukdom, men även de värdena normaliseras snabbt. Dopamin, lyckohormonet, är skyhögt under ansträngningen och som alla droger så kommer en dipp när effekten avtar. Det är den jag hamnat i, inget värre än så. Ultralöpare och multisportare visar andra tendenser också: Vid belastning stiger pulsen men efter ett antal timmar så sjunker den igen. Efter tillräckligt många timmar – 16 har jag för mig – är den tillbaka till ursprungsvärdet. De första timmarna av ett lopp behöver jag en viss energi för att springa en kilometer i en viss hastighet. Efter ett antal timmar behöver jag mindre energi för att tillryggalägga en kilometer i samma hastighet. Kroppen blir smartare alltså. Inte bara det – adrenalinet stiger hela tiden men efter ett antal timmar blir hjärtats receptorer för adrenalin mindre känsliga. Vi borde få hjärtattack (eller vad det nu är vi får av för höga doser adrenalin) men kroppen är så sinnrik att den anpassar sig. Jag är fascinerad, begeistrad! Vilka fantastiska skapelser vi är! Underverk! Jösses! Mikael pratar om att det är hjärnan som styr hur vi kan prestera. När musklerna tror att de är trötta är det egentligen hjärnan som skickar de signalerna. Och hjärnan är en försiktig general. Att få mig själv att fortsätta handlar därför mycket om att stimulera hjärnan. Det kan jag göra med musik. Och kaffe! Innan jag lämnar lägret är min dipp över. Det var perfekt att få vara med mina löparvänner när den inträffade. Dels för att få ha människor omkring mig, dels för att de flesta har själva varit där, de vet precis vad det handlar om. Med förnyad stolthet går jag till jobbet på måndag. Jag får knappt prata om annat än loppet. Och jag njuter! Passar på så länge det är. Jag är lite löpsugen och ställer mig faktiskt på löpbandet men det räcker med en kilometer. Det känns på framsidan av vaderna, strax under knäna. Jag cyklar en halvtimme istället för att få blodgenomströmning i musklerna och stretchar sedan. Tisdag känns benen utmärkta och jag är med på Joakims cirkelpass. ”Nu har ni tränat med en världsrekordhållare” avslutar han passet med. Det kokar och bubblar överallt omkring mig, det händer så mycket. Jag vill verkligen ta vara på alla dessa ögonblick. Jag vill tacka varenda en som hejjat på mig för det har verkligen gjort mig glad. Svara på 611 hälsningar på min privata mail och ytterligare fler på min jobbmail tar sin tid. Jag håller på till ett och två på nätterna. Onsdag har jag bara ett telefonmöte, jag bestämmer mig för att stanna hemma. Jag sover som en stock till länge på morgonen och däckar till även under eftermiddagen. Min chef ringer mig förgäves då jag ska få göra en viktig presentation på fredagen. Jag har noll koll på det mesta och behöver rensa eller acceptera att det är så livet är just nu. På kvällen sätter jag mig och skriver det här. Det är skönt att få tömma hjärnan genom att skriva. Lugnet börjar komma, jag börjar få koll och de viktigaste sakerna har jag gjort. Och jag vet inom mig att något fantastiskt har skett. Jag märker det på alla mail och alla runt omkring mig. Människor är glada, de fascineras. De utvidgar sig själva. Pradeep, min vän, kollega och löpare från Indien fångar det på pricken i sitt mail ” Not to take away the importance of your well deserved Glory. But you will agree that while the glory would be shortlived and probably even overcome by another runner, the inspiration you create is a long term legacy that will carry your name, good will, positive energy across many nations, time zones and generations! It has tremendous impact!! A BIG THANK YOU FOR BEING THAT INSPIRATION” Han har rätt. Det viktiga är inte löpningen, det viktiga är allt det goda som kommer ur det här. Tro på sig själv, inte bara för mig utan för så många andra. Inspiration. Viljan – och modet – att utforska sina egna gränser och drömmar. Att växa som människa. Tre av de som sprang med mig under världsrekordförsöket satte personliga rekord och det gör dem glada över sig själva. Stolthet. Självkärlek. Hur mycket är det värt? Oändligt!!! Jag vet ett antal som börjat träna efter torsdagen. Jag njuter och myser, jag börjar förstå. Än tar det nog en tid till tills jag begriper fullt ut – kanske jag aldrig gör det - men visst sjutton känns det underbart! Svallvågor av positiv energi väller ut från den här löpningen och de märks. Ett jubel klingar i mitt hjärta, ett jubel som ska få växa och bli så stort som det någonsin kan. 102 dagar sedan |
|||
|
Stefan Manning
Det finns en sak numera som ingen någonsin kan ta ifrån Dig. Du har slagit världsrekord. Detta är ett faktum som kommer att stå sig så länge mänskligheten existerar. Även om andra slår detta rekord, så har Du också gjort det. Och när Du gjorde det var Du bäst i världen på just detta. Sug i Dig! Njut av framgången och alla gratulationer! Dom kommer inte pliktskyldigast, dom kommer från våra hjärtan och är verkligen uppriktiga. Den dagen Du gjorde detta, befann jag mig själv i en ganska duktig dipp och undrade om jag verkligen kunde komma tillbaka, efter min resa (http://ultrastefan.wordpress.com/2013/02/07/toppar-och-dalar/). Faktum är att Du trots allt fortsatte efter världsrekordet. Var inte ledsen och jaga bort alla dumma tankar. Du gjorde något som ingen annan gjort förut och det kan bara vara en som gör det. Och att inte fortsätta som du skriver om, ger Dig möjlighet till att bli en flerfaldig världsrekordhållerska :) Dessutom skickar jag en rekordstor kram på alla hjärtans dag :) /Stefan aka UltraStefan 125 dagar sedan |
|||
|
Kristina
Tack Stefan, du är underbar!!! Ja, din resa sätter verkligen perspektiv på livet. Värdet i att få finnas till, att få vara här, oavsett om det är topp eller dal. Och jag är enormt glad för att just du finns! Du är ett energiknippe och en glädjespridare som få! 125 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
När drömmar dör |
|||
|
Som litet barn drömde jag om den lilla röda stugan vid skogskanten. Kanske var det för att farmor bodde i en röd stuga, kanske var det en egen dröm. Den skulle ligga så ensligt att jag skulle kunna gå naken bakom oxarna och plöja jorden om jag ville. I juni firar jag 15-årsjubileum i min bostadsrätts-tvåa. Första året ockuperade jag blombänken under sovrumsfönstret, några år senare invaderades utrymmet under häcken mitt emot, jag hade upptäckt att jag inte såg mina blommor när de växte rakt nedanför. Nu ser jag pärlhyacinter, snödroppar och små gula blommor som jag glömt vad de heter. Om inte vaktmästaren hinner först med gräsklipparen. Därefter annekterade jag utrymmet mellan min och grannens balkong med vaktmästarnas benägna hjälp. Två skoplass jord gjorde att jag kunde plantera doftschersmin och en klätterros. För två år sedan kom så kronan på verket – trädgårdslandet som jag och grannarna har delad vårdnad om. Väldigt praktiskt! Jag kan både odla och paddla på sommaren. Vi äter morötter, rödbetor och broccoli men pumpan blev det inget av. Men, jag går knappast naken ut för att plöja jorden. Drömmen om stugan lever kvar och har gjor det hela tiden. Jag surfar och drömmer, men kommer sällan längre än så. Tills Evis & Micke grep in. De skulle åka till Afrika och visste om mina drömmar. De erbjöd mig att bo i deras fantastiskt mysiga lilla hus ute i Kummelnäs, Nacka. Här springer vargarna nästgårds och rådjuren och rävarna på tomten. I drygt två veckor har jag skottat snö, hackat is, strött ut grus, fraktat förpackningar till återvinningen tre kilometer bort. Tagit mig till jobbet (nåja, ibland i alla fall) med bussar som går en gång i timmen. Men vad har jag gjort mest? Inte svårt att gissa för den som känner mig – sprungit! Jag har upptäckt Värmdö, Ingarö. Nacka, alla små virriga vägar i Kummelnäs, Farstalandet, Ormingelandet. Jag har varit vilse både i skog, på småvägar och på motorvägen. Det har varit ensamt ibland. Och väldigt skönt att ha så stort utrymme att folk kan komma och hälsa på och stanna över. Nyår var vi nio personer som alla sov kvar, de sista gick inte förrän halv åtta kvällen efteråt. En löptur var med en vän som just berättat för en tjej att han var kär i henne. Hon var inte intresserad. En resa hade provocerat honom att våga berätta om sina känslor och nu stod han där, drömmen borta, ingen dröm att drömma ens. Jag förstod så väl vad han menade. Min första tid i huset tyckte jag var bökig och ensam. Det var för långt att ta mig in till stan och som ensam där ute var det just – ensamt. Skönt, tyst, lugnt. Precis som jag vill ha det. Och ensamt. Trädgården har jag ingen användning av på vintern – och det är mycket vinter i Sverige. Skotta en skafttomt är pittoreskt när jag inte måste och gör det för någon annan, men om jag alltid ska... Drömmen om huset kantrade. Mitt liv blev aningens tomt. Om jag inte drömde om hus, vad skulel jag drömma om då? Skulle jag drömma om min ibland tråkiga bostadsrätt? Den är väldigt enkel att leva i och jag trivs, men inte mysfaktor öppen-spis-gott-om-plats-rosor-som-klättrar-uppför-spaljeer-på-sommaren direkt. En del drömmar dör. Andra förverkligas, blir på riktigt. Andra vågar jag aldrig uppfylla. De är de största drömmarna. De, som kostar för mycket att förlora, om jag försöker och upptäcker att jag inte kan. Jag undrar vad det är som får en människa att gå från dröm till förverkligande. Vad ger det magiska ögonblicket till när jag bestämmer mig för att pröva? Både för mig och min vän var det yttre faktorer. Ibland är det skönt att få svaret ”nej, din dröm går inte att uppfylla”. Så var det när jag var intresserad av en man och han inte var intresserad av mig. Tråkigt, men samtidigt skönt. Då slipper jag bete mig som ett socialt meffo som stammar när jag pratar och bara vara kompis och ha kul istället. Andra drömmar skulle göra så ont att förlora att jag inte ens försöker. Drömmen om huset fick sig en realistisk törn. Det tror jag är bra. Kanske blir det hus i framtiden ändå, om än inte så ensligt att jag kan plöja naken. Eller så blir jag nöjd med att bo i bostadsrätt och leva det enkla liv som det ger. Finns det något som kan provocera mig att även våga pröva de största livsdrömmarna? Det är kanske dags för en liten livskris som puttar mig över gränsen? Nä, dags att surfa på hus igen! 125 dagar sedan |
|||
|
bæssfar fra Norge
Du skriver så vakkert Kristina,det påminner meg om den svenske visan:i en rød liten stuga ned vid sjøen ska du bo,i gledje ock fest,med amor som gjest------ 150 dagar sedan |
|||
|
Kristina
Åh, det gör jag gärna!!! :-) 147 dagar sedan |
|||
|
Mirja
Men du ska ju ha en liten sommarstuga! Så nära stan att du kan åka dit på helgerna och kanske även härliga sommarkvällar när du jobbar men som du kan stänga igen på vintern så du slipper skotta... 108 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Hål i hjärtan |
|||
|
För en tid sedan var jag intresserad av en kille. Eller man kanske jag ska skriva, nu när jag passerat 40. Han hade för Guds skull inget hår på huvudet. Inte för att han inte ville ha det, utan för att... ja, det fanns inte kvar. Nåja, denne man och jag höll ihop i några månader. Upplevde en del gott och en del skiljaktigheter tillsammans. Så kom ögonlicket då jag insåg – jag upplever honom som en klump om foten. Jag mår bättre utan. Under fyra frukansvärda timmar förklarade jag detta harklande, hostande, omskrivande för honom. Det var en person jag tyckte om. Men inte mannen jag ville leva med. Han lyssnade stoiskt på mina förklaringar. Kramade om mig när vi skildes åt. Jag såg honom gå med ett hål i hjärtat för det fanns inget jag kunde göra för honom. Jag ville trösta, göra allt gott, ställa till rätta. Men det kunde jag inte. Jag var sämst lämpad i världen att hela hans sår. Månader senare får jag fortfarande mail. Ömsomt smärtsamma, längtande, ömsomt arga, skuldbeläggande, självbevarande som förklarar hur bra han är och hur dålig jag är. Hålet jag orsakade har jag ingen förmåga eller makt i världen att läka. Hjälplöst strandad val är jag. Ville väl. Men det fungerade inte. Vi var ute på en gemensam upptäcktsfärd – är du någon för mig? Hans svar var – Ja. Mitt – Nej. Vägvalen gav hål. När man slår en spik i väggen och sedan drar ut den – finns hålet alltid kvar då? Likadant var det med två vänner. Jag hade en dröm, en hemlighet som jag så småningom berättade för dem. Jag hade väntat mig glädje men fick sorg, de upplevde det som ett svek från min sida. Jag ville inte såra. Jag såg saker från min sida, de från deras. De var olika. Nu är alla samtal gjorda, fred mäklad. Efter en avåkning på en slingrig väg bär färden vidare. Tillsammans. Och jag undrar – finns hålen i väggen alltid kvar? 108 dagar sedan |
|||
|
Bæssfar i Trysil
Ditt hjerte er ditt eget,og andre kan ikke styre det. 158 dagar sedan |
|||
|
Jan-Erik
Du kommer alltid få en kram av mig, det vet du. Nu får du nog två stora varma kramar. 158 dagar sedan |
|||
|
Kristina
Jag tror jag behöver lära mig att andra kan ta ansvar för sig själva, de är stora nog att fixa det. Du har så rätt Bessfar! 156 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Min jacka och Världsekonomin |
|||
|
Jag gräver i fickan på ryggsäcken efter hänglåset. Attan!! Var är det? Hur ska jag nu kunna träna när jag inte kan låsa in min jacka? Jag får ta med mig den in på passet. Förra året stod jag flera veckor utanför ett skyltfönster i Gamla Stan. Den var så fin, den där mörkblå, smidiga skapelsen i dun. Men priset… Fast det var inte priset som tog mest emot. Det var något annat. Jag är uppvuxen med farmors hemstickade strumpor, pappas matlåda i metall som han ställde i värmeskåpet på verkstaden, jeans som förlängdes med en blommig tygrand längst ned när de blivit för korta och hemlagad saft. Jag köper inte Burberry. Men nu råkade den här jackan vara en sådan. Skulle jag inte köpa den bara för att den var från Burberry? Min syster och jag fick alltid höra att vi skulle läsa vidare. Ha en utbildning var nyckeln till framgång och att få ett bättre liv än våra föräldrar. Inte för att de hade det dåligt, absolut inte. Med sparsamhetens låga ständigt brinnande så hade vi alltid mat, köpte det vi behövde och åkte ibland till och med på semester. Det var ett gott liv. Så kom deras yngsta dotter (jag), läste till civilingenjör, började tjäna pengar, blev så småningom chef och tillslut en klassförrädare. Förra julen fick jag låna en bok av mamma. ”Att ha eller att vara” av Erich Fromm, filosof och samhällsteoretiker. Han diskuterar ”ägandets livsform” som direkt motsatt till ”varandets livsform”. I ägandet kommer människor alltid vilja ha mer (oavsett om vi behöver eller inte) eftersom vår trygghet (illusoriskt) bygger på vad vi har. Därmed blir vi också beroende av att skydda det vi har, sätta upp gränser, försvara och i förlängningen till och med starta krig. Det är oundvikligt enligt Fromm. I varandets livsform utgår vi istället från behovet att känna samhörighet med andra och hela livet genomsyras istället av vilka vi är och att uttrycka detta på vårt eget sätt. I varandets livsform finns inget behöv av skydd eller konflikt. Naturen är en vän, och ekonomiska system finns inte som autonoma system för sin egen skull utan deras syften är att vara människan till nytta. Ingen sparkas för att ”aktieägarna kräver utdelning” utan företag finns för människans bästa. Jag funderar hur ett samhälle utan ekonomin som primär drivkraft kan se ut. Det klickar i hjärnan. Jag greppar det inte. Tanken är så främmande. Men jag greppar att min fina jacka ger mig rädsla. Jag har aldrig tidigare brytt mig om att låsa in mina kläder på gymmet. De har hängt på krokarna ovanför bänken, fri för vem som helst att ta sig för av. De har alltid hängt kvar (utom när städerskan en dag av misstag råkade slänga mina trosor tillsammans med annat skräp som låg på en bänk och jag fick gå med rumpan bar under kjolen. Det blev en lite annorlunda dag på jobbet). Nu oroar jag mig för att den blå drömmen ska försvinna om jag inte skyddar den. Jag minns när jag och en ex-pojkvän fick en vägbom i taket på bilen vi hade. Vi skrattade åt bucklan, bilen var ändå gammal och bucklig sen förr. Kanske ger frihet från ägodelar ett skönare liv. I alla fall mer lugn och mindre att oroa sig för. Jag ska fortsätta läsa Fromm, komma fram till kapitlet om hur världen skulle kunna se ut om den byggde på varande istället för ägande. Kanske är det lika otänkbart som att köpa en Burberryjacka för en svetsardotter. 156 dagar sedan |
|||
|
Jan-Erik
Alltid lika fint skrivet. Men du är så värd din jacka. Kram 183 dagar sedan |
|||
|
Kristina
Tack Janne :-) Du är lika snäll som alltid :-) 181 dagar sedan |
|||
|
Heike
Jag är också en svetsardotter, och jag köpte DEN fina North Face , blanksvarta jackan <3...den släpar jag med mej överallt, inte gudars lämnar jag den på en krok på gymmet, då kan jag inte koncentrera mej på träningen....tjohej ! 164 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Rallarvegsløpet |
|||
|
Før exakt ett år sedan kom jag springandes mot Shell i Huddinge, på væg att avsluta ett fem-milapass i skogen. "Øver 80 døda" skrek løpsedeln. "Himla Aftonbladet, de ska alltid øverdriva" tænkte jag før mig sjælv medan jag køpte mjølk och en glass. Men det var næstan så illa. 77 mænniskor fick inte leva før att se næsta dag gry, efter illdåden i Oslo och på Utøya, før ett år sedan. 164 dagar sedan |
|||
|
"Har du noen gang plukket opp ett blad och kjent på det mellom fingrerne? Sånn ordentligt kjennt, skrapt det med neglen latt det smuldret opp, li helt pulvrisert. Har du luktet på jorden om våren? Lagt nesen din i leirmykt jord och snust. Har du smakt på ett gresstrå? are litt sånn forsiktigt.Kjennt de grøne, friske smaken och gi deg ett lite hint av noe forudt, for de er ikke lov å spise gress, det lærte man allereden i arnehahagen. Men gør det likvel. ... Du får lov. For det er ditt alt sammen, det tillhør dette underlige stedet vi kaller verden og som du akkurat nå får lov till å eie. Och det er ekte alt sammen. Jeg vet det nesten høres for godt ut till å være sant. Att du kan lukta og smake og att naturen lever rundt deg. Og att du kan nyte det i lange drag." Ina Rangønes Libak, skutt fire ganger på Utøya i fjor 164 dagar sedan |
|||
Rallarvegsløpet ær ett riktigt lyxløp. Inte bara før naturen den går genom, utan æven før att vi samlas redan fredag kvæll, de flesta av de 65 personer som ska løpa på lørdag och søndag, och æter inte bara tre ellr fyra, utan en hel femrættersmiddag! Medan vi njuter middagen delas olika hedersbemærkelser ut till olika løpare før førtjænster under åren. 164 dagar sedan |
|||
Startsignalen går och med noll backløpningspass med mig i bagaget tar jag det lugnt. Vægen stiger sakta uppåt och jag førvånar mig sjælv med att springa mycket mer æn jag trott. Jag brukar sæga att jag inte ær en tævlingsmænniska men nær jag sprungit førbi två damer så kan jag ju inte låta dem komma ifatt mig igen... Loppets ældtsa deltagare, en 75-åring och två 70-åriga damer, ligger (tack och lov) bakom mig sedan start. Jag hoppas jag ær lika pigg som dem nær och om jag når den åldern. Strax innan Vatnahalsen har vi stræckans rantaste parti, 21 svængar på serpentinvægar tar oss upp till cirka 800 meters højd. 164 dagar sedan |
|||
Det fortsætter uppfør och jag passerar vandrare och cyklister. Rallarvegen ær Norges mest populæra cykelvæg. Rallarna byggde jærnvægen som førand Norges två stora stæder, Oslo och Bergen. Det kan inte ha varit ett lætt arbete, historien berættar om både bortsprængda kroppsdelar och mænniskor som aldrig återfanns efter misslyckad nitroglycerinhantering. Løptævlingens yngste deltagare ær Jiri. Han ær 16 månader och åker i en bayjogger som pappa springer med, invirad i en sovsæck. Æn så længe ær vædret OK, men nær vi når høgre upp ær det motvind, småregn och dimma. Jag undrar stilla vilket kraftprov det ær att springa genom stenskravel och snø med de smala dæcken på babyjoggern och om Jiri kommer att bli less på att sitta still i vagnen. 164 dagar sedan |
|||
Jag springer på, før det mesta vid gott mod, och har lite dragkamp med Harry. Ibland passerar han mig, sedan passerar jag honom. Det ær Harrys førsta ultralopp och han travar på imponerande stabilt och målmedvetet. 164 dagar sedan |
|||
164 dagar sedan |
|||
Søndagen springer vi 27 kilometer från Finse ned till Haugastøl. Det ær relativt lætt løpning med 220 meters total nedførsbacke. Det suger i lårmusklerna i de uppførsbackar som finns, men det ær fullt løpbart. Jag startar en timme tidigare æn huvudklungan før då går jag i mål ungefær samtidigt som herrvinnarna och damvinnaren. Det ær roligt att få se dem springa i mål och se den fantastiska fart som de håller. Gloriaær ohotad och vinner med øver en timmes marginal medan Bjørn-Tore, som ledde med 18 sekunder igår, får slåss lite mer før att sækra sin seger. 164 dagar sedan |
|||
164 dagar sedan |
|||
Jens Stoltenberg, Norges Statsminister 164 dagar sedan |
|||
|
Jag har mycket jag ær tacksam øver och som jag sællan sænder en tanke. Att vara frisk, kunna gæra vad jag vill och orka det, att bo i ett land dær jag får leva och uttrycka mig som jag vill, att ha mat på ordet och pengar att resa før, att få springa i bergen med bekanta och folk som blir bekanta. Det ær ett rent lyxliv jag lever och jag tænker så sællan på det som det. Jag tror att jag skulle behøva ta till mig av Jens Stoltenbergs ord och læra mig att vara æn mer takknemlig før allt det jag har. Bara det att jag lever, till exempel. Det ær en stor gåva, sett i relation till vad som hænde den 22:a juli før ett år sedan. Inte ens sett bara i relation till det, utan alltid. 164 dagar sedan |
|||
|
Gloria
Halkade in på din sida igen. Som vanligt mycket bra skrivet. Kram! 300 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
2011 |
|||
|
Vecka 2 Vecka 3 - Löpning Rosersberg till Älvsjö Vecka 4 - Julafton hemma i Piteå! Vecka 5 - Löpning Lindholmen till Norrtälje Vecka 6 - Lätt förkyld Vecka 7 - Den magnifika, oslagbara, helt fantastiska ultrahelgen med Timothy Noakes och Rune Larsson! Vecka 8 - löpning i Oslo och Skatteverkstankar Vecka 9 - Löpning i Norrtälje med omnejd Vecka 10 - Löpning via Garnsviken till Bergshamra Vecka 11 - Löpning över Hästhagen, Hellas, Tyresö Slott - Drevviken Vecka 12 - Vargspårning under löpningen med Lena Brottby-Riala-Sjöändan-Norrtälje Vecka 13 - Löpning med Markus Norrtälje - Finsta - Riala - Bergshamra - Norrtälje V 14 - Svenskt rekord med Emelie! V 15 - Fyra på SM i 100 km! V 16 V 17 V 18 - Basel 24 h V 19 - Orientering med Björn Baloo V 20 - Besök i Karlskrona V 21 - London med Familjen Wikström V 22 - Paddling i Vänern och besök hos Emelie V 23 - Jättelångt V 24 - Ulrikas födelsedag V 25 - Nostalgi och nutid Pilgrimslöpning! Post Peregrinus 3:a i Riksmästerskapen, 24-timmars Sist i Tjejmilen Sjuk??? Mexico Vecka 39 Genomlyst och sönderstucken Åter till Livet Ängel i röd kappa äter kakor i mängder Förhör hos polisen Speedad till tusen och Karlskronabesök Flodhästen som dansar Cafévals Bislett 24 timmars 100 km kval Indien Veckan före doppareveckan Julfirande med familjen Nyårsafton i myspysbrallor 300 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
2010 |
|||
|
Vecka 17 - Löpning mederika & Camilla i Uppsala och tränngsläger Jättelångt längs Roslagsleden Vecka 18 - Lidingö Ultra Vecka 19 - Löpning med Björn runt del av Mälaren Vecka 20 - Löpningar med Jonas och Erika Vecka 21 Vecka 22 - Stockholm Marathon Vecka 23 Vecka 24 - Jättelångt Vecka 25 - Midsommar Vecka 26 - 24 h Landslagsläger, Honrstull-Järna Vecka 27 - Paddling! Vecka 28 - Piteå Vecka 29 Vecka 30 - Paradiset! Vecka 31 - GAX Trans Scania Vecka 32 Vecka 33 Vecka 34 - Mitt första 24 h lopp! Vecka 35 - Tjejmilen med mamma, syrran och Mikaela! Vecka 36 Vecka 37 - Kom tvåa på Uppsala Monster Tur, 50 km! Vecka 38, Lidingöloppet 2010 Vecka 39 - Äppelmos & Paradislöpning Vecka 40 - Sörmlands Ultramarathon Vecka 41 - Löpning Kungsängen - Älvsjö Vecka 42 - Löpning Kårsta till Mörby Vecka 43 Vecka 44 Sen befann jag mig i Söderhavet resten av året! 300 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Lördag 24:e april |
|||
|
Släpade mig, ömsom lunkande, ömsom gående, 7 km på morgonkvisten innan frukost. Jag är fascinerad av att jag har mer träningsvärk efter en sådan här vecka än efter ett 12-mila lopp. Jag träffade Ingela & Ylva på Globen där vi skulle studsa till Bounce efter att vi ätit en bit. När vi åt förstod jag en del av vad som var fel - jag har ätit för lite! Matsget var stort och äthastigheten hög! Nåja, nu vill jag ha några tunga veckor tills det är dags att sakta ned inför Stockholm Marathon. Om jag saktar ned... vi får se. Innan dess är det idingö Ultra vilket jag kommer ta som träningspass. Jag hoppas att min huvudsakliga verksamhet under det loppet blir att hejja på mina kompisar Jonas och Erika som båda ska begå ultradebut! Veckans träningsmängd blev fin-fina 87 kilometer. 300 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Fredag 23:e april |
|||
|
Efter arbetsveckans slut fick jag nöjet att springa mellan blåsippsbackar, tussilagos i vägkanten och vitsippsängder. Sträckan gick från Kista längs Edsviken, Brunnsviken och sedan ut mot havet. Efter jag passerat över Norra Djurgården och musiken som pumpade på Stureplan bestämde jag mig för att ta ett varv runt Djurgården. Jag kände att jag inte hörde riktigt hemma bland kvinnorna med ögonbryn upphissade långt bak i nacken. De har i och för sig lika tighta byxor som jag fast blanka och deras är inte i funktionsmaterial. Efter varvet på Djurgården var jag trött och stannade och tog en yoghurt och en banan vid Slussen. Sen blev det tunnelbana sista biten hem! 32 kilometer fick jag ihop i den milt soliga senvår kvällen. 300 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Torsdag 22:a april |
|||
|
Jag sprang från Coachutbildningen i Gamla Stan längs Södermalm till Årstabron i 3 grader gråstänkande snöblötflingor. Väl vid bron laddade jag för 5x2 km intervaller. Springer man Årstabron och tre gatlyktor till är det ganska exakt en kilometer. Jag startade från Södermalmsidan för då får jag en lätt uppförsbacke nästan hela den första kilometern vilken omvandlas till nedförsbacke när jag är lite tröttare! Mina bodypump-träningsvärksimpregnerade ben gav mig en fart på 5-5:20 per kilometer idag vilket jag är väldigt nöjd med eftersom det är snabbare än vad jag springer normalt. Det taktiska med att springa ena hållet först och andra hållet sen är att då blir bara en kind i taget kall. I vintras när jag sprang på den vindutsatta bron tittatde en man till på mig, bad mig stanna och påpekade att jag förfrusit näsan. Efter avslutat värv masade jag hem i snigeltakt och konstaterade som vanligt att även stela ben går utmärkt att springa på. Totalt blev det 20 kilometer en vanlig torsdagkväll. 300 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Födelsedag! |
|||
|
Fick ett fantastiskt uppvaknande på min födelsedag som följdes av coachkurs hela dagen med avbrott för en riktigt skön löprunda på cirka 8 kilometer runt vattnet i Stockholm! Så många som ringt, sms:at och hört av sig! Tack alla för att ni förgyller mitt liv! 300 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Tisdag 20:e april |
|||
|
6 km snabb löpning innan 1 timmes bodypump som gick fantastiskt lätt när musklerna var utvilade. Det var härligt! 300 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Måndag 19:e april |
|||
|
Bara två dagar kvar till jag blir 39 och jag kan fortfarande springa ;-) Jag var ute på en härlig 14-kilometrs runda runt Årstaviken ikväll. Solen värmde barrstigarna guldgula och målade himlen medan vattnet stilla gungade bredvid mig där jag sprang. Beneb var riktigt pigga! Och jag kände ingenting från den märkliga krampen jag fick i högervad när jag åkte till Nya Zeeland. 12 mils löpning förra helgen verkar ha fått bort det besväret :-) 300 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Söndag 18:e april |
|||
Igår var det kalajs! Ungefär 35 goa människor tog med sig en massa god mat och kom hem till mig och firade att jag fortfarande har ett år kvar innan jag blir 40! Inte nog med att alla bjöd på mat, dessutom fick ni hjälpa mig med att spåna idéer till mitt lilla bolag! Tack alla, för en riktigt härlig kväll! För att jag får vara med underbara er, för all mat, för alla skratt, för all omtanke! Jag är rik som har er! Cecilia hade sagt att hon skulle bidra med öl till festen då hon brygger själv. Jag trodde "hon tar väl med några flaskor så folk får smaka". Dagens syn var dock att se Cecilia komma gående med ett helt fat på en pirra! Den hade hon släpat på tunnelbana och buss hemifrån Kungsholmen. Taxichaffisens min, som hämtade henne på småtimmarna, var också rolig att se :-) Jag är barnsligt förtjust i att händerna som låg i fördrinken såg så läskiga ut! Det var rött vatten infruset i gummihandskar som utgjorde kylelement. Någon kom på att lägga dem med fingrarna upp över kanten så det såg ut som att en människa var på väg att krypa upp. Idag åkte jag på första dagen i kustskepparkursen. Det kändes sådär efter att ha sovit max tre timmar..... Desto bättre sömn i natt! Hjälp! Någon håller på att krypa upp ur fördrinken! 300 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Fredag 15:e april |
|||
|
Först en prinsessbakelse, sedan 10 km ytterst lätt fartlek! Sedan laga mat, laga mat och göra tårtor! På lördag är det kalas! Jag firar att mitt sista år på 30-talet börjar! 300 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Onsdag 14:e april |
|||
|
En lugn 8-kilometers rundtur i kvällen sista solsken... Kan livet vara mycket bättre? Efter helgens 12-milalopp är jag fortfarande fascinerad av att kroppen fungerar utmärkt. Jag är verkligen kär i min kropp just nu! Tänk vad fantastisk den är! Det sög lite i låren under kvällens runda och höger knä kändes aningen nött och det tycker jag inte gör någonting alls med tanke på vad jag utsatte den för i helgen! Plocka skräp lönar sig! Imorse när jag gick till pendeln hittade jag en hundralapp! 300 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Måndag 12:e april |
|||
|
Dagen efter TEC. Fast det beror förstås på hur jag ser det. TEC började på lördag kl 10:00 och jag sprang i mål söndag 04:00. Så vad är egentligen "dagen efter"? Jag sitter hemma och njuter. Livets färger är lysande klara, alla människor är vackra och jag är fylld av den förundran, stillhet och lycka som kommer efter en större utmaning. Jag sprang 120,7 kilometer, 20, 7 kilometer längr än jag någonsin tidigare gjort. Dessutom hyfsade jag min egen tid på 80,5 kilometer (50 miles) med öve 4 timmar! Och jag gick i mål som segrare! Jag var enda deltagaren på 75 miles/120,7 kilometer. Numer kallar jag mig själv för "Inoficiell Svensk Mästare på 75 miles"! Det ni! ;-) Att ingen annan kvinna (i alla fall inte som jag har hittat) har tävlat på 75 miles, det tycker jag inte hör till saken. Jag upphör aldrig att förvånas över den otroliga självtillfredsställelsen, tacksamheten och tron på mig själv som kommer efter en utmaning. Världen känns större, jag är en del av den och jag kan göra precis vad jag vill. Jag fick inte en blånagel. Inte en blåsa. Det var knappt jag hade ett skavsår. Efter fullföljt lopp hade jag ätit så jag gått uppett kilo. Idag är jag lika rörlig som vanligt. Jag har knappt träningsvärk. Vad är denna kropp egentligen kapabel till? Finns det någon gräns överhuvudtaget. Nu ska jag sätta mig i soffan och brodera korsstygn. Det är en annan av mina hobbies. Sitta och fasciners, fundera och njuta av den bravad jag just gjort. Det är det som är den bästa tiden med en utmaning. Förra veckans totala löpmängd blev 131 kilometer. 300 dagar sedan |
|||
|
300 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Tisdag 6:e april |
|||
|
Nu har jag inmundigat påskgodis så det täcker hela kolhydratbehovet under TEC.... Och jag har numer mål och delmål för hur långt jag vill springa. Men de behåller jag fö mig själv! Det är dags att inhandla lampa för nattlöpning, blåbärssoppa och annat smått och gott som kan vara gott att ha på småtimmarna i de djupa skogarna i Täby! Förra veckans löpsträcka blev 44 km. 300 dagar sedan |
|||
|
Evis
Lycka till i helgen vännen, håller tummarna!! 1169 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Tisdag 30:e mars |
|||
|
Sista bodypump-passet innan TEC! Benen blir sega av den mjölksyregenererande styrketräningen. Sega ben vill jag inte ha i starten på TEC! De lär bli sega nog efter ett tag. Jag tar tillbaka det jag skrev om att cigarettpaket är det mest förekommande sortens skräp längs vårvägarna. Godispapper och godispåsar i alla former klår i dagsläget cigarettpaketen. 1169 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Måndag 29:e mars |
|||
|
3 grader varmt, fuktig luft, mörkkväll... Min favorittid för löpning! 10 härligt långsamma kilometrar blev det, halkandes fram genom Älvsjöskogen. Syftet med passet var att långsamt blåsa liv i mina stumma, kompakta ben och det funkade! Plockade skräp sista biten på vägen hem. Helt otroligt vad folk slänger! I diket vid Älvsjömässan ligger en TV, motoroljedunkar, ett par Asics löpskor i storlek 45 och diverse godispapper. De mest genomgående skräparna tycks vara rökarna. Jag tror jag räknar flest cigarettpaket som enskilt sorts skräp. När jag blir stor ska jag bli bag-lady. 1169 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Söndag 28:e mars |
|||
|
Den här dagen vek jag åt att lära mig rädda liv. Ska jag segla långt med två andra personer vill jag kunna ta hand om dem om något händer. På Röda Korset i Tumba fick vi göra hjärt-och lungräddning på dockor som hade behagliga klickljud om vi tryckte tillräckligt hårt. Jag var lycklig när jag såg att dockan jag försökte återuppliva fick luft. Tror nog det sitter kvar lite skräck från damen som förmodligen dog på flygplanet jag var på. Vi lärde oss även ta hand om brännskador, människor med blodsvikt och göra tryckförband. Känns alldeles utmärkt att äntligen behärska detta något! Vägen hem var förstås springandes. Sista biten sick-sackade jag bland villaområdena i Älvsjö och Örby Slott för att få ihop 25 km. Därigenom fick jag till 100 km löpning den här veckan! Tycker det är otroligt att jag tycks må bättre och bättre ju mer jag tränar och att kroppen tål så pass mycket. Nu ska det bli några lugare veckor innan det är dags för Täby Extreme Challenge om två veckor! Jag har fortfarande inte bestämt mig... Ska jag spring 4, 8, 12 eller 16 mil? 1169 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Lördag 27:e mars |
|||
|
Ingela, en kompis från Ericsson, och jag började lördagmorgon med att välta traktordäck, klättra uppför lianer enbart med armstyrka, boxa boxsäck och göra alla möjliga former av sit ups. Vi var på "Bodies in motion" anläggning vi Slussen. En tränare stod och hejjade på oss,på ett väldigt peppande och trevlig sätt, när vi körde 60 sekunder på varje station. Jag blev dyngblöt! Och hade jätteroligt! Hade aldrig trott att jag skulle gilla den formen av träning men det var superkul! Efter det passet chockade vi våra träningskamrater med att ta på ss löparskorna och ta ett varv runt Gamla Stan och Västerbron. Efter 9 km löpning var det väldigt skönt att duscha ch sedan äta crepes med skinka, tomat, emmentaler, sallad och därefter en crepe med glass och sås till efterrätt på Ceperie 4 knop. Fantastiskt vad kroppen klarar! 1169 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Fredag 26:e mars |
|||
|
Jag passerade en skolklass när jag promenerade till jobbet. Sjuåringarna stojade och ansiktena var pigga och glada. De gick hand i hand, påskyndade av lärarna, på äg mot något roligt. Bredvid gick en mamma med en liten bebis i en mjuk sele på magen. "Undra hur det är att ha barn?" funderade jag, med något rosaskimrande i blicken. Sen passerade jag fönstrena däre de taniga tjejerna med sotsvarta ögonfransar satt och våpade sig inför killarna och ett killgäng släpade sig förbi mig, med cigg i hand, kepan bakfram och längst bak kom en kille som utstrålade "jag vet att jag ite passar in men jag vill hänga med er som är så coola". Jag stod med handen full av skräp och tänkte att det kanske inte skulle vara så kul ändå. Tack och lov att jag är så gammal att jag kan plocka skräp och strunta i vad andra tycker om mig. Kroppen villegentligen inte stiga upp på morgonen. Lakanen var mjuka mot benen, hela kroppen domna efter gårdagens träning och jag skulle ha kunnat legat kvar i flera timmar. Men efter fullgjord arbetsdag tog jag de långa vägen hem - löpande upp i en båge över Sollentuna och Järvafältet för att sedan vända hem mot Älvsjö. Jag tyckte de vanliga 25 km hem var för kort :-). Benen var sega och tunga redan från start men jag var på bra humör och tänkte "detta blir perfekt mental träning! Jag bevisar för mig själv att det går att springa även om jag är trött från början!" Kvällen blev en odyssé genom Jakobsbergs industriområde, Barkaby Indutriområde, en massa SL-hallar och andra företag vid Spånga. Vid Ulvsunda industriområde sprang en tonårskille, som hade väntat på bussen, bredvid mig. -Jag är snabbare än dig, sa han -Det är du, men jag ligge 26 kilometer före dig, svarade jag -Vart ska du? -Till Älvsjö -Hej då! Killen tvärstannade och höll upp handen till hälsning. Sådana där möten gillar jag. De små, spontana, som så ofta uppstår när jag springer eller paddlar. Stockholm är trevligare mot löpare och kajakister har jag ofta hävdat. Efter att passerat industriområdet mellan Gröndal och Liljeholmen nådde jag 35 km precis som bussen hem kom. Målet hade varit 35 och jag hade inte lust att sprina en meter längre. Sista biten åkte jag genom Västberga industriområde. Vist hade jag tänkte mig sightseeing den kvällen, men inte riktigt genom en massa industriområden.... Nåja, jag hade gott om plats! Det var bara jag där :-) 1169 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Tors 25:e mars |
|||
|
Skräp är fult. Skräp är äckligt. Varje morgon då jag promenerar till pendeln har jag lovat mig själv att ta upp minst ett skräp och slänga det i papperskorgarna sm finns utplacerade längs vägen. Tar jag fler än ett känner jag mig glad för att jag överträffat mina egna mål. I morse såg jag en stor kaffemugg ligga ute på snön. Det är bonus att få bort ett extra stort sräp, för då blir det ännu snyggare ute. Jag trampade iväg över diket och förvånat insåg jag att skorna gått rakt igenom isskorpan och ned i vattnet under. Ännu mer förvånad blev jag att upptäcka att mina 9 år gamla skor var vattentäta. Morgonen började med 8 km löpning innan frukost trots att huvudet var tungt av trötthet och lite annat från gårkvällen. Innan bodypumpen på kvällen tänkte jag "jag springer lite" och avverkatde 7 km till på löpbandet. När jag svettig och darrig var klar med bodypumpen tyckte jag det lät roligt att pröva ypga, som var passet efter. En slak liten mjäll grönsak kom sedan hem på kvällen, sjönk ihop på köksstolen och t middag. Därefetr bred sig behagligheten ut i alla lemmar när jag lade mig under yllefilten på soffan och lyssnade på Jonas Gardell. Jag är inte särskilt snygg Du är likadan Fulare lär vi också bli Men vi är riktigt vackra Om man kisar litegrand Om du överser med mig överser jag med dig Kom låt oss blunda tillsammans Det är bland de vackraste kärleksförklaringar jag känner till. 1169 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Onsdag 24:e mars |
|||
|
Vilodag. på kvällen kom Erika hem till mig för att fira att hon nått toppen på Aconcagua. Erika och jag lärde känna varandra efter att hon varit ute och rest, börjat längta efter att bestiga ett riktigt högt berg och jobbade samman som journalist med Ulf. Ulf var även lärare för mig på Poppius och själv begeistrad i berg. Han berättade om att jag varit på Aconcagua och efter att ha läst min hemsida tills hon kunde vartenda ord om Aconcagua utan till tog Erika kontakt med mig. Det var ett glödande e-mail, fyllt av drömmar och järnvilja. Samma glöd utstrålade hon den här kvällen. De röda lockarna slängde runt ansiktet och smilgroparna bländade kökslampan då hon oavbrutet beättade om allt hon upplevt på Aconcagua. Vi hade båda kommit fram till att Aconcagua definitivt är en hon. Hon släpper upp oss endast om hon känner för det. Hon är en grym och ibland generös dam. Och hon är oemotståndlig! Som extra krydda på sin resa råkade Erika vara med om jordbävningen som skakade Chile. De hade dagen innan kommit ned från Basecamp, på väg ut ur Vacasdalen. Erika låg och sov under stjärnbeströdd natthimmel när marken mjuknade och kastade henne fram och tillbaka. I bakgrunden hörde de mullret av stenar som rasade från bergets sidor. Basecamp blev ödelagt. Erika och hennes gäng klarade sig skadefritt. Hon är en nyckfull dam, den förföriskt vackra Aconcagua. Efter att vilt ha glufsat i mig allt Erika hade att berätta om Aconcagua började vi smida nya planer. Paddling i Alaska, Cho Oyu, Denali, Antarktis.... Hela världen är en oändligt rik tummelplats! 1169 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Min blogg. Om väsentligt och oväsentligt. |
|||
|
Tisdag 23:e mars Började dagen med att gratulera min svåger som blivit 40! Efter 4 km löpning på löpband som uppvärmning inför 1 timmes bodypump åkte jag in till stan för att träffa mina kamrater Lena och Catarina. Det är fantastiskt att kunna gå ut på restaurang med mina vänner... Särskilt därför att Catarina just nu går genom sin fjärde omgång med hjärntumörer. Att vistas ute bland folk har inte varit en självklarhet. När Catarina har kommit in i rum har hon strålat och spridit glädje till de som är där. Hon har verkligen levat! Jag har kunnat få sms mitt i natten som säger "Livet är underbart!!!" När livet är så skört verkar allt bli tydligt. Vad är viktigt, vad är skit, hur vill jag förhålla mig till livet. Catarina har passat på att njuta av varenda sekund hon fått av välmående. Det är inte alla dagar som det funkat. "Desto bättre att ta reda på de som verkligen funkar" verkar Catarina ha resonerat. Vi firade att Catarina fått avsluta sin kortisonbehandling vilket medfört att hon även fått ta bort två andra mediciner. Hur cellgifterna slår ut är fortfarande ovisst. Jag förstår inte allt kring behandlingen. Jag är glad att Catarina finns på jorden och passar på lite extra att njuta av hennes sällskap! Jag är otroligt glad för alla mina vänner. 1169 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Måndag 22:a mars |
|||
|
Åkte in till stan och träffade Emelie på Runner´s Store. Vi sprang en helt suveräna sköna 12 km hem till mig där vi sedan lagade rödbetssoppa, åt, myste och hade det bra. Löpningen fungerade mycket bättre när jag hade Emelie som peppade mig! :-) 1169 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Söndag 21:a mars |
|||
|
Försökte mig på 6 lugna återhämtningskilometer... Höger vad värkte, ländryggen värkte.... Det blev bättre när jag blev varm. Får fixa massage. Min kära kropp är stark och inte så stark som den varit förut, får jag inse. Vecka 11; totala löpmängd 69 km. 1169 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Lördag 20:e mars. Sverigestafett! |
|||
|
Sverigestafett!!! Jag vaknade tidigt, fortfarande med lite tidsomställning i kroppen och kom till Hornstull 20 minuter innan utsatt tid. Medan jag sippade på kaffe inne på Seven-Eleven såg jag löpare efter löpare droppa in. Sverigestafetten är ett initiativ från privatpersoner som tar stafettpinnen, samlar ihop ett gäng och springer en sträcka. Tanken är att komma hela vägen från Smygehuk till Treriksröset. Idag skulle sträckan Hornstull-Sollentuna avverkas. Jag älskar de här spontana arrangemangen dr det bara är att dyka upp och löpglädjen ligger i fokus! Vi blev över 30 pers som startade denna soliga vårvinterdag. Skorna plaskade i pölarna som var omöjliga att undvika. Efter att ha passerat Stadshuset vände vi till Segels Torg där vårystra löpare sprang varv på varv uppe på kanten på fontänen. Det var svårt att hålla balansen om jag tittade åt sidan. Vi plöjde Sveavägen fram och många hajjade till åt de ryggsäcksklädda löparna och även åt dem som inte hade ryggsäck. Vi ägde stan! :-) Färden fortsatte längs Brunnsviken, förbi Ulriksdal och därefter längs Edsviken. En av mina favoritvägar! Så nära stan, ändå så lungt och vackert! Några löpare hoppade av längs vägen men Kristoffer som inte hade sprungit på två år kämpade otroligt tappert och tog sig hela vägen till Sollentuna. Där blev det varmkorv och dricka. Mia, Cecilia och jag kunde inte motstå frestelsen att springa i trappen bakom inspelningen av de två kockarna som stod och lagade mat mitt i centrumet. Ken, Torkel, Mia, Cecilia och jag hade inte fått nog efter de cirka 20 kilometrarna till Sollentuna utan vi fortsatte runt Edsviken med riktning Mörby. Där gav sig de flesta benen tillkänna, även mina. Men jag är född envis. Jag hade tänkt springa hemtill min kompis Catarina på Gärdet där dusch och varmt sällskap väntade så det gjorde jag även om jag ifrågasätter om de sista kilometrarna kan kallas för löpning. Strax innan Catarinas port slog GPS över 42,2 km. Årets första mara! Det smakade fantastiskt med thailändsk gryta och jag segnade ned i fåtöljen hemma hos Cat. En fantastisk dag! 1169 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Fredag 19:e mars |
|||
|
Sprang hem från kursen jag gick i Gamla Stan. Tog en extrasväng runt Södermalm och fick ihop 11 km. Benen är fortfarande tunga av tidsomställningen. 1169 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||
|
Tors 18:e mars |
|||
|
Oj, Mitt första blogginlägg. Hur ska det gå? Vad skriver man? Ingen aning. Det får bli vad det blir. Säkerligen mycket löpning. Lunkade fram 4 kilometer på morgonen med gårdagens jet-lag från resan hem från Nya Zeeland i benen. På lunchen blev det ytterligare 6 km. Seg och tung i benen, men jag vet att det går över. 1169 dagar sedan |
|||
|
|||
| Till
toppen |
|||