Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.		Hej och hå, vilket underbart jobbigt liv jag lever! Det här är jag! Jag kan inget, begriper inget, förstår inte hur jag ska klara det... Med en klump i magen skrider jag till verket, tar ett steg här, ett där och ibland två baklänges. Efter slit och möda upptäcker jag att "Titta! Jag kan ju faktiskt!" Så lär jag mig ytterligare en sak. Och en till! Tillslut står jag där, vid vägs ände, på toppen av min dröm. Livet bubblar fram i glädje, ruset griper huvudet & kroppen, huden är full med nervtrådar som alla vibrerar och är i direktkontakt med livet. För en tid följer jag med strömmen och njuter av glädjen. Tids nog ebbar den ut. Kontakten bryts. Då har jag en solidare grund att stå på. Likväl står jag där nästa gång, minst på jorden, kan inget, begriper inget... och så börjar det om igen. Den ständiga cykeln av ned, upp och tillslut hamna på en högre nivå än från början. Jag har utvecklats. Den cykeln, som tagit mig längre bort än vad jag trodde var möjligt. Den, som jag vill riva ut ur min kropp och skrika att den ska dra till lands ände. Min plåga och min glädje. Ja, det är väl så enkelt att den är en bit av mig Jag vill springa längre, simma fortare, klättra högre... Jag vill förstå människor, hur vi fungerar, vad som driver oss, göra gott... Jag vill resa, upptäcka nytt, se det jag aldrig sett förr. Jag vill ständigt utvecklas. Den största utvecklingen kommer från äkta, nära möten med människor, och från alla utmaningar. Och jag vill skapa. Vräka ut alla känslor på papper, oftast i ord, ibland i färg. I allt detta finns glädje! Och äventyr! För att lyftas av bubblande glädje behöver jag ge mig ut i backen jag egentligen inte vågar åka i. Jag vill göra det som får mig att må bra, det som gör livet sprudlande. Känslan i magen talar om jag är på rätt väg. För att hitta känslan -som ibland är en viskning- behöver jag tid för reflektion. Reflektionen kommer när jag är ensam, skriver dagbok, lyssnar på musik. Reflektionen är vägvisaren i livet. Det är via den jag hittar vart jag vill och om jag är på rätt väg. Jag tror att varje människa är skapad för en speciell plats i livet. Vilken den platsen är kan vi veta genom att lyssna inåt. Vad är det jag gillar? Vad betyder något för mig? Om vi gör det hjärtat talar mår både vi själva och omvärlden bäst. Då är vi på den plats som är avsedd just för mig. Jag tror att någon skapat alla platser och att de hänger ihop för att samverka till det bästa. Och jag tror att skaparen och nätverket är ett och samma, dvs alla är vi Gud och Gud är alla. Genom att vi alla hör ihop är det självklart att möta varje människa - och resten av vår omgivning - med kärlek. Jag vill sprida gott och jag vill se det positiva i allt som händer. Det enda jag vet om livet är att jag har tiden fram tills jag dör. Vad jag väljer att göra med den tiden och hur jag väljer att se på livet är upp till mig. De här sidorna handlar om den väg min inre kompass är inställd på. Genom att skriva om det som ger mig mening hoppas jag att ge dig inspiration att vandra din egen väg. Livet är fullt av möjligheter. Experience life! /Kristina "It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, and comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows the great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who know neither victory nor defeat." - Theodore Roosevelt, Sorbonne, Paris, April 23, 1910 Till toppen