Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.		Experience life Den här sidan innehåller blandade texter genom livet Till Catarina En av mina nära vänner fick tre hjärntumörer. I skenet av döden blev livet vibrerande, färgstarkt och skört, varje sekund en dyrbar möjlighet. Texten publicerades i tidningen "Leva" (nr 12, 2005) Sagan om bilden En berättelse om att passa in i ramen Middag hos Carol I Kina umgås man oftast ute på restauranger, det är sällan man bjuder hem varandra. En kväll fick jag, trots det, äran att bli hembjuden hos Carol, controller på det bolag jag jobbade för i Shanghai. Fyra kvinnor av olika kulturer och åldrar möttes och svärmor dominerade matlagningen totalt. Fuskdialog Även i utförsbacken som leder till utbrändhet glimtar små stjärnor till Japansk skuggdans Om att arbeta i ett land med mycket annorlunda kultur. Den här texten skrev jag som extra inlämningsuppgift när jag blivit tvingad att stanna kvar i Japan för att avsluta en förhandling och därmed missade ett obligatorisk seminarium på en företagsekonomikurs på universitetet. Till toppen Till Catarina Till Catarina Du är så stark. Som en ljusstod står du upprätt, strålar ut mot omgivningen. Omger den med ditt ljus. Med det stora leendet över de skeva tänderna. Du ringde i söndags. Du hade trillat utför trottoaren. Missat munnen när du skulle äta. Inte kunnat träffa näsan med ditt pekfinger när du kom till doktorn. Det tog några dagar innan de upptäckte tre knölar i din hjärna. En vid pannan, en mitt i och en i nacken. Kvällen innan du ringde var jag ute och sprang. Glädjen sprakade i benen, måste röra på mig! I den mörka skogen hoppade jag mellan grenar, stenar och gropar. Kom fram till cykelvägen mot Högdalstoppen. Sprang upp på berget, gjort av sopor. Stod i månskenet, såg staden blinka och tindra nedanför. Vinden blåste i mitt hår. Jag sträckte ut armarna, omfamnade världen. Kände mig som ett med skogen, staden, månen, universum. Medan musiken ljöd i öronen började jag dansa. Och jag sjöng! Vrålade ut min lycka mot stjärnorna. Lyckan över att leva! Idag pratade vi igen. Du hade frid. Du var glad över barnen du inte kunnat få. Nu slapp de sörja sin mamma. Och du slapp lämna dem. Min vän! Du har just börjat leva! För några veckor sedan grät du över lyckan att äntligen hittat din självkänsla. Den lilla, lilla guldklimpen som äntligen börjat framträda. Den, som skrapats fram genom skiljsmässan och arbetslösheten. Du hade hittat dig själv allra längst in och upptäckt att du älskade tjejen i spegeln. Du var arg över alla år du spillt på att vara andra till lags. Men nu fanns bara framåt! Den lilla klumpen skulle vårdas med ömhet och få växa. Så annorlunda det blev. Nu ligger du på sjukhus. Kanke får du komma hem i helgen. Ibland kan du gå på toa själv, om inte golvet gungar för mycket. Du sa att du kan dö nu. För du är lycklig. Du har nått dit du vill. Du älskar dig själv för första gången. Du sa att du har fått minst sex månader av kärlek. Varenda dag är bonus. Varför känner jag då panik? Jag, som har allt. Jag har tid. Jag är frisk. Kan göra det jag vill. Ändå berör du mig så. Vi har gjort samma resa. Från utplåning till liv. Jag har alla möjligheter att njuta av det liv som äntligen är mitt. Känna musiken i öronen. Njuta av musklernas arbete då jag cyklar. Se nyponen längs vägen och gräset som täcks av frost. Fyllas av ruset att verkligen leva. Du fick gå ut med din syster. Såg en talgoxe på en gren. Den här gången såg du den verkligen, och njöt. Du plockade upp ett löv, färgat av hösten. Lade det på sjukhusbordet bredvid din säng. Du ville påminnas om allt vackert. Idag, på väg tillbaka från lunchen, plockade jag upp ett löv. Det lyser rött på mitt skrivbord. Jag vill påminnas om den rikedom som är min. Att jag faktiskt har allt. Och att jag vill leva, varje dag. Till toppen