Copyright © 2007 Dynamic Form. All rights reserved.		Experience life Den här sidan innehåller blandade texter genom livet Till Catarina En av mina nära vänner fick tre hjärntumörer. I skenet av döden blev livet vibrerande, färgstarkt och skört, varje sekund en dyrbar möjlighet. Texten publicerades i tidningen "Leva" (nr 12, 2005) Sagan om bilden En berättelse om att passa in i ramen Middag hos Carol I Kina umgås man oftast ute på restauranger, det är sällan man bjuder hem varandra. En kväll fick jag, trots det, äran att bli hembjuden hos Carol, controller på det bolag jag jobbade för i Shanghai. Fyra kvinnor av olika kulturer och åldrar möttes och svärmor dominerade matlagningen totalt. Fuskdialog Även i utförsbacken som leder till utbrändhet glimtar små stjärnor till Japansk skuggdans Om att arbeta i ett land med mycket annorlunda kultur. Den här texten skrev jag som extra inlämningsuppgift när jag blivit tvingad att stanna kvar i Japan för att avsluta en förhandling och därmed missade ett obligatorisk seminarium på en företagsekonomikurs på universitetet. Till toppen Sagan om bilden Det var en gång en liten bild, som var så ensam, så ensam. Bilden liknande nämligen ingen annan bild. Den hade försökt att platsa in i bland bilder på glada barn i familjers fotoalbum, att vara med bland glättiga reportagebilder i olika veckotidningar, ja, den hade till och med försökt att få vara med de mumsiga bilderna i en kokbok, men ingen ville ha med bilden att göra. ”Du är inte tillräckligt glad” hade familjealbumsbilderna sagt. ”Du är inte lika läckra som oss” sade reportagebilderna. ”Du är för mager och tanig” hade kokboksbilderna sagt. Så därför var den stackars lilla bilden ensam. Den brukade tillbringa dagen med att ströva omkring i Stockholm, och det gjorde den inte speciellt mycket vackrare. Regn och slask, skarpt solsken och illvilligt salt satte alla sina spår. Under sina strövtåg hann den lilla bilden se mycket. En gammal man som stod och kramade en blombukett så att omslagspappret blev alldeles knöligt, medan han väntade på bussen, en ung kvinna med blont hår som inte fick köpa det hon ville ha av en stor svart man på T-centralen eftersom hon inte hade några pengar, en liten flicka som grät när hon tappat bort sin mamma, ja människorna hade mycket för sig. De var intressanta att iaktta. Den lilla bilden hade hunnit besöka de flesta ställen i hela Stockholm, så den var rätt bra orienterad. Den gillade dock inte att komma alltför nära vatten, då löste sig pappret i bilden alltför snabbt, och det gjorde ont. En dag när den var ute och strövade kom den till en klok, gammal papperskorg. Papperskorgen var så klok eftersom den fått tillgång till en massa information som människorna slängt i den. Papperskorgen satt på en stolpe på skeppsholmsbron. Där hade den lilla bilden aldrig vågat sig ut, där var det alldeles för fuktigt. - Fin dag idag, hälsade den kloka papperskorgen. - Ja, verkligen, svarade den lilla bilden. - Du ser ut att ha varit med om en del, sa den kloka papperskorgen - Ja, jag vandrar och vandrar, för det är ingen som vill ha mig. Det finns ingenstans där jag hör hemma. - Mm, det var ju märkligt, något sådant har jag aldrig varit med om! Är du riktigt säker? Har du verkligen försökt med allt? - Ja, familjealbumsbilderna vill inte veta av mig, inte reportagebilderna heller, och inte… - Vänta, vänta lite. Nu ska vi se… Du har en ganska egendomlig utformning… Hm, var vill du själv vara? - … Men, det kan väl inte jag bestämma själv? Är inte alla gjorda för något speciellt syfte? Inte skulle väl jag kunna ha mage att själv säga var jag hör hemma? - Varför inte? - …Ja….Men… - Nåja, jag ska hjälpa dig på traven. Ser du nationalmuseum där borta? Där finns en massa bilder. Och om du inte passar där, så kan du gå till tekniska museet. Det vet du väl var det ligger? Bra. Och få se, på dramaten finns en del konstigheter. Du kanske hör hemma på något av de ställena? - Oh, tack! Tack för tipsen! Jag har aldrig varit in på nationalmuseum, tekniska museet eller dramaten. Det har jag absolut inte vågat! Jag trodde inte att en liten bild… - Se så, här ska du inte stå hela dagen. Iväg med dig nu! Så får vi se om du lär dig något, tänkte papperskorgen. Den lilla bilden sprang glatt iväg. Tänk om den kunde hitta ett hem! Tänk om den äntligen kunde hitta några gelikar! I sin iver surfade den lilla bilden på luftdraget efter bussarna så att den skulle komma fram fortare. Det tog inte länge innan den var inne på nationalmuseum. Ivrigt sprang den lilla bilden in i den jättelika byggnaden. Det första den såg var mängder av enorma oljemålningar. - Goddag, herr oljemålning, kan jag få vara din vän? sa den lilla bilden, och hoppade nästan av förväntan. - Va falls??! Det var det fräckaste… Komma in från gatan som en slyngel, och ta sig ton! Hrmpf! - Men jag ville bara… - Se så, smutsa inte ner min fina ram med dina solkiga händer!!! Schas! Oljemålningen rätade till monokeln, snöt sig med spetsnäsduken, och fnös fisförnämt. Sedan sträckte den på sig, och bevärdigade inte den lilla bilden med en endaste blick till. Den lilla bilden vände sig om och gick vidare. När den gått runt hela första våningen, med samma resultat, gav den upp. Den gick ut och satte sig tungt ned på trappen. Hörnen slokade. - Nä, nu får jag skärpa mig, sa den till sig själv efter en stunds modigt övervägande. Jag har ju två chanser kvar! Så gick den lilla bilden vidare, men den här gången surfade den inte på luftdraget efter bussarna. Tillslut kom den fram till tekniska museet. Försiktigt kikade den in genom dörren. Där satt några bilder med glasögon på nästippen och diskuterade lärda problem. - Få se, om vi integrerar över Greensfunktionen borde vi få fram…. - Ursäkta mig, sa den lilla bilden försiktigt. Tre visa bilder stirrade på bilden, som om de inte märkt att den kommit in i salen. - Vad vill du, lille vän? undrade en äldre bild med slitna kanter. - Jo, det är så att jag är så förfärligt ensam och jag vill så gärna få vara en av er. Kan jag få vara det? - Nå, då måste vi först testa vad du kan. Beskriv hur du räknar ut huvudkvanttalen för virtuella fotoner utsända av en zirkoniumproton? - Va? - Jo, jag sa… - Kan jag inte få en lättare fråga? Jag har aldrig hört talas om allt det där du sa. - Okej, låt gå för det. Kan du beskriva hur du löser en andragradsekvation? - Hm, nej jag har aldrig gått i skolan, ni förstår, det är ingen som har vilja lära mig något… - Vad gör du här då? Om du inte är som oss har vi ingen nytta av dig. Försvinn, du stör oss i vårt tänkande! Alla de visa bilderna vände ryggen åt den lilla bilden och fortsatte diskutera sitt intressanta problem. Den lilla bilden såg sig omkring. Överallt såg den likadana grupper av bilder. Den försökte prata med två grupper till, men det blev samma resultat som med den första. Slokörad gick den lilla bilden ut. Det fanns många bilder kvar att prata med., men det var nog ingen större idé. Utanför var det solsken. Fåglarna kvittrade, och gladdes åt den annalkande sommaren. Den lilla bilden kände sig ännu ensammare när den såg de lyckliga fågelparen, som tillsammans byggde bon och samlade kvistar. Med släpande steg begav den sig mot dramaten. Inte hade den mycket hopp om att det skulle gå bättre där, men det kunde knappast bli värre. Väl framme vid dramaten tog det ett tag innan den lilla bilden ens vågade klättra uppför trappen. Tänk om inte dramatenbilderna ville vara med den lilla bilden? Då hade den ju inga fler alternativ! Så småningom kom den lilla bilden in i entrén. Där fanns inga bilder. Den lilla bilden pustade ut ett tag, glad över pausen. En trappa upp däremot, träffade den några bilder som övade inför kvällens föreställning. Bilderna levde sig in i rollerna och var riktigt duktiga, så det tog ett tag innan de såg den lilla bilden. Tillslut upptäckte en fager akvarell den lilla bilden. - Oh, det var minsann en annorlunda filur! Vad vill du, lilla hjärtegull? - Jo,… jag är rätt ensam…. Jag undrar om någon vill vara min vän? Den lilla bilden stammade fram sin fråga. - Javisst, det vill vi så gärna, slå dig ned så får vi diskutera livets mening! Den lilla bilden slog sig ned i ring med de andra och började lyssna. - Jag anser att meningen med livet är filosofi och psykologi, de djupa tankarnas hemvist. - Ja, nickade de andra instämmande. Alla lade till en lite bit om varför filosofi och psykologi var så intressant, och hur gärna de ville lära mer. Efter att tag sa den lilla bilden - Jag tycker att meningen med livet är att glädjas åt när fåglarna sjunger, se solen gå upp över en fridfull värld och ligga i gräset och må bra. De andra stelnade till. - Vem har sagt det? Nietzsche? Eller Freud? Eller är det från Lao Tse Tung? - Nej, det är vad jag tycker, jag gillar… - Vad du gillar är helt ointressant! Här talar vi endast om bildade teorier! - Men jag trodde att ni ville veta vad jag … - Ut med dig! Här har vi ingen nytta av obildade, okulturella dårar! Den här gången sprang den lilla bilden ut, så fort den kunde på sina små hörnflikar till ben. Tårarna brände i ögonen. Den hade ju trott att den passat in hos dramatenbilderna! Askgrå i ansiktet började den gå mot Skeppsholmen. Den skulle gå ut så långt den kunde, ända tills den kom till vattnet. Där skulle den lägga sig i vattenbrynet och känna hur vattnet sakta löste upp den, fiber för fiber. Så skulle allt det onda vara slut, det skulle bli en lättnad. Den skulle aldrig mer behöva känna sig ensam. Fibrerna skulle sedan spridas över världen, och få se många olika saker. De skulle… - Hej igen, sa papperskorgen. Hur har det gått för dig? - Inte alls, snyftade den lilla bilden. Du lurade iväg mig bara för att jag skulle bli utstött igen. - Nej, det gjorde jag inte alls. Meningen var att du skulle förstå att du inte ska leta efter var du hör hemma och försöka passa in i grupper som inte är som du, utan att du skulle förstå att… - Det bryr jag mig inte om, sa den lilla bilden dystert. Nu ska jag gå och lägga mig i vattenbrynet och för evigt slippa den här plågande ensamheten. - Nej, du förstår det jag ville säga dig var…. Hallå vänta! Gå inte! Hör på vad jag har att säga, jag ville att du ska förstå att… Papperskorgen ryckte i ringen som höll fast den på stolpen. Den lilla bilden höll redan på att försvinna över kullen och hörde inte längre vad papperskorgen skrek. I en sista skymt såg papperskorgen hur den lilla bildens böjda kontur försvann bakom krönet. Den lilla bilden hörde hur papperskorgen skrek och levde om, men den brydde sig inte om det. Moloket vandrade den stigen fram, närmare och närmare vattnet. Den kände redan hur det började svida i fibrerna när de svällde av fukten. Det spelade ingen roll, den hörde ju inte hemma någon stans. Ingen skulle sakna den. Det skulle bara bli skönt att få slippa plågas mer. - Wow, kolla i n snyggingen! Den lilla bilden tittade upp. Framför stod en glatt färgad, svängigt formad staty, och kråmade sig. - Hej, dig har jag aldrig sett förut! Varför det? - Hm, jag har aldrig varit här förut. Jag passar inte in någonstans. Ingen vill vara med mig, ingen liknar mig. - Så, så, ser du huset där borta med de fyrkantiga sakerna på taket. Där inne är flera av mina vänner. Ingen av dem liknar mig, men vi är vänner ändå. Gå dit, får du se. Och hälsa från Tina staty! - Är du säker? Jag vill inte bli utstött igen… - Svammel! Där finns inte en som är den andre lik! Så du hamnar i gott sällskap. Nåja, det ligger i alla fall på väg mot vattnet, så jag kan lika gärna titta in, tänkte den lilla bilden. När den väl kom in så fick den sitt livs överraskning. Där fanns bilder, statyer, konstiga saker i alla de former, och alla pratade med varandra! Den lilla bilden blev snabbt involverad i konversationen, och berättade livligt om alla sina strövtåg, om fåglarna som byggde bo, om mannen vid busshållplatsen och flickan som tappat bort sin mamma, och ingen skrattade! Alla lyssnade, och den lilla bilden lyssnade glatt och intresserat på de andra. Genom att de alla var så olika så blev det aldrig tråkigt. Mycket snart glömde den lilla bilden att den egentligen var på väg till stranden, och att den en gång varit så ensam. Den fick sitt eget lilla hörn på moderna museet, där den sov om natten. Ingen bad den någonsin att vara tyst för att den inte passade in, för de var ju alla olika. Den lilla bilden hade äntligen hittat hem. Ibland kan du se den lilla bilden vandra omkring ute i världen, på nya äventyr. Sedan går den hem, där den hör till, och berättar för alla om allt fantastiskt den upplevt. Till toppen